Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEMFALLA hem3~fal2a, v. -er, -föll, -föllo, -fallit, -fallen; se för övrigt FALLA. vbalsbst. -ANDE; jfr HEMFALL.
Ordformer
(hem- 1627 osv. heem- 16121686. him- 1688)
Etymologi
[liksom d. hjemfalde efter t. heimfallen, anheimfallen]
1) i sht jur. till HEM II 3 a γ o. b, om egendom: (enl. lag l. särskilda bestämmelser) tillfalla (ngn); särsk. (i sht om förläning): gå tillbaka (till den ursprunglige ägaren l. innehavaren); äv. om förbruten l. förvärkad egendom: gå (till kronan l. de fattiga o. d.); jfr FÖRFALLA VII 2. Stiernman Com. 3: 753 (1669). Printsarne dömdes till evig landsflykt och skulle deras gods, slott och län hemfalla till kronan. JGHallman Vitt. 7 (c. 1756). SFS 1920, s. 725. — särsk.
a) (†) med indirekt obj. Widekindi KrijgH 411 (i handl. fr. 1612). BraheBrevväxl. 1: 64 (1661). Då anhölt iag hoos befalningsmannen att öfvan bem:te böthe måtte heem falla kyrckian. VDAkt. 1682, nr 172. LBÄ 1: 77 (1797).
b) utan bestämning angivande den som egendomen tillfaller: återgå till den ursprunglige ägaren l. innehavaren; särsk.: återgå till kronan; numera bl. i p. pr. o. p. pf., i sådana uttr. som hemfallande l. hemfallen (-et) egendom, gods o. d. Alle hemfallande och behåldne Kronegods. LMil. 1: 80 (1681). Hildebrand Statsförf. 362 (1896). Auerbach (1909).
2) (i sht i högre stil; jfr dock a, b) till HEM II 3 a γ, i uttr. som beteckna att ngn kommer l. står under ngts makt l. inflytande l. är l. blir underkastad ngt l. är l. blir skyldig att undergå l. genomgå ngt l. är l. blir prisgiven åt ngt; särsk. i p. pf. Vara hemfallen (l. hemfalla) åt l. under ngt (förr äv. vara ngt hemfallen). Strax ther vppå wisade Gud af nåde menniskiom, som dödenom hemfalne woro, ett annat lifsens trä. Swedberg SabbRo 1133 (1691, 1712). Erik .. sjuk både till kropp och själ och hemfallen åt Göran Perssons onda inflytelser. Odhner Lb. 150 (1869). Under samma kritik som Hobbes’ statslära hemfaller äfven i det hela en därmed mycket nära beslägtad åsigt, nämligen Spinozas. Nyblæus Statsm. 25 (1882). Människan har genom synden hemfallit åt det ondas makt. Fehrman OrientK 31 (1920). — särsk.
a) (i sht jur. resp. i religiöst spr.) i fråga om straff l. dom l. ansvar o. d. Vara hemfallen (l. hemfalla) till straff l. ansvar. Vara hemfallen (l. hemfalla) åt l. under (stundom till) dom. I stället att hemfalla till den eviga domen, erhåller tron efter Christi löfte evinnerligt lif. Thomander 1: 92 (1829). Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom. Mat. 5: 22 (Bib. 1917). Hemfallen till ansvar för rättegångsmissbruk. Kallenberg CivPr. 1: 1117 (1926).
b) (fullt br.) i fråga om fel l. dålig vana l. last o. d. Hemfalla till l. åt ngt, förfalla till ngt, göra sig skyldig till ngt. Vara hemfallen åt ngt, vara slav under ngt. Rydqvist i 2SAH 12: 350 (1827). Folk, som varit hemfallna åt opiumlasten. PT 1903, nr 177, s. 3. Teologien får icke hemfalla åt ett okritiskt paradoxmakeri. SvTeolKv. 1928, s. 344.
3) (†) till HEM II 3 e: hemställa. VDAkt. 1706, nr 371.
Avledn.: HEMFALLENHET, r. l. f. [till hemfallen, p. pf.] särsk. (föga br.) motsv. 2 b. Hans hemfallenhet åt alkoholismen. PT 1892, nr 150, s. 3. ST 1929, nr 181, s. 5.

 

Spalt H 737 band 11, 1930

Webbansvarig