Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEL he4l, adj. -are (i bet. 1, 3 d). adv. = (†, RA 3: 110 (1593), Palmblad Nov. 2: 102 (1841)), -T.
Ordformer
(hel 1526 osv. heel 15281728. heell 15381719. hell 15361789. hæll 1541. häl 15621712. helan (i bet. 5 a) 19041927. helande (i bet. 5 a) 18911927. helanste (i bet. 5 a) 18961927. — Se vidare HELBRÄGDA, adj.)
Etymologi
[fsv. hel, motsv. d. hel, isl. heill, got. hails, sund (jfr gahails, hel, utan vank), fsax. hēl, fht. o. t. heil, feng. hāl, eng. hale, frisk, whole, hel, av germ. haila-, ieur. koilo-; jfr fslav. cělõ, hel, ävensom fpreuss. kailustikan, sundhet. — Jfr HELA, sbst. o. v., HELIG, HELL, HELNA, HELSAM, HÄLSA]
1) oskadad, oskadd; icke sönderslagen l. sönderriven o. d., icke söndrig l. trasig o. d. Efter explosionen fanns det icke en hel fönsterruta i huset. OPetri Tb. 264 (1529; uppl. 1929). Döden knoszar i kraas alt hwad här kraft har, och heelt är. Stiernhielm Herc. 69 (1658, 1668); jfr 2. Et helt glas, icke söndrigt. Serenius (1741). Regementet blir .. ansvarigt, .. at Soldaten altid är helt, varmt och lika klädd. PH 6: 4062 (1756); jfr b. Och hade jag plundrat en tiggare blott, / Visst bar jag en helare rock. Runeberg 5: 96 (1860). Du får söka ut de hela kopparna och ställa fram dem. Östergren (1927). — särsk.
a) (vard., i vissa trakter) i n. sg. i substantivisk anv., liktydigt med: hela kläder o. d. Hon hade .. inte sett efter .. att han haft helt på fötterna. Sjödin StHjärt. 31 (1911).
b) i överförd anv.: försedd med kläder som icke äro söndriga; ofta i förb. hel och ren. Hålla barnet helt och rent. Sahlstedt (1773). Han hade fullt göra att hålla de nio (barnen) hela om tårna. Lange Luba 42 (1889). Personne SvTeat. 4: 149 (1916).
c) bot. o. zool. i utvidgad anv.: som saknar djupare inskärningar i brädden; icke flikig l. kluven. Hela blad (hos vilka inskärningar saknas l. äro grunda). Möller PrincBot. 32 (1755). Öppningen (i snäckskal) säges vara hel, när dess kant .. icke är afbruten af någon inskärning eller bugt. Lindström Lyell 31 (1857). Skårman Forssell 188 (1898).
d) bildl.
α) (†) utan brist, felfri, fullkomlig; ostrafflig. Jak. 1: 4 (NT 1526). Mit lefwerne (har) warit heelt. VDAkt. 1702, nr 248. Han håller sig allena för så hel, / At han i allmänn brist ei skulle ha sin del. Lybecker 174 (c. 1715). Juslenius 439 (1745).
β) (ngt vard.) i uttr. det är (icke) helt o. d.
α’) i sådana uttr. som det är icke så (alldeles) helt (med ngt), äv. det är icke så helt bevändt (med ngt) o. d., icke (alldeles) oklanderligt l. som sig bör l. i sin ordning. Det var inte så helt med hans kunskaper. Swedberg Schibb. c 1 b (1716). (Maskeraden) skulle hållas i ”den .. uppvärmde theatersalongen”; men med uppvärmningen lär det ej ha varit så helt. Vasenius Top. 1: 439 (1912). Med Gyllenborgs .. stoicism var det .. icke så helt bevänt. SvLittH 1: 381 (1919).
β’) (†) i uttr. det är icke helt för ngn, ngns sak är ”sjuk”. Weste (1807). Dalin (1852; angivet ss. fam.).
γ’) i uttr. det är (inte riktigt) helt mellan l. med dem o. d., förhållandet är (inte riktigt) godt dem emellan. Hagberg Shaksp. 2: 170 (1847). Berndtsons .. umgingos med kapten Stjernros på Lillmalma; men det var ej rigtigt helt mellan fruntimmerna. Wetterbergh Altart. 570 (1848). Berndtson (1880).
2) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat; se dock b) om levande varelse (i sht person) l. om kroppsdel o. d.: oskadad, osårad, utan sår l. sjukdom; frisk, sund; botad; om sår: läkt; jfr HELBRÄGDA, HEL-SKINNAD. G1R 6: 367 (1529). Presten skal .. besee huru spitelsko sårnadhen är på them spitelska heel worden. 3Mos. 14: 3 (Bib. 1541). Herren skal slå tigh medh Egyptes böld .., så at tu icke skal kunna warda heel. 5Mos. 28: 27 (Därs.). Gott är om heelt finger binda. SvOrds. A 7 b (1604). Almqvist Grimst. 31 (1839). Är såret helt ännu? Östergren (1927). — särsk.
a) (†) i uttr. hel i huvudet o. d., som har sitt förstånd i behåll, klok, normal. HärnösDP 1663, s. 56.
b) (föga br.) i uttr. komma ifrån ngt med helt skinn, förr äv. bringa sitt skinn helt från ngt, komma helskinnad från ngt. Gudh gifve vi kunne en gonge medh ähran bringe vor egene skin hell här ifron. OxBr. 5: 5 (1612). Östergren (1927).
3) utgörande en ostyckad o. sammanhängande enhet, odelad, ostyckad, okrossad, omalen o. d. Hel peppar. G1R 7: 97 (1530). Huset bygdes .. aff helom stenom såsom the framförde woro. 1Kon. 6: 7 (Bib. 1541). Höfligit folck .. swelgha (icke) heele bettar, eller vpsluka heele stycken. Schroderus Comenius 560 (1639). Steek Fisken .. heel eller sunderskurin. Kockeb. C 4 b (1650). Ska vi ha apelsinerna hela eller i skivor? Östergren (1927). — särsk.
a) (tillvärkad) i ett enda (sammanhängande) stycke; icke skarvad. BoupptSthm 7/10 1658. De bräder, som utgöra beklädnaden (av båten), .. äro .. icke hela, utan skarvade. Landsm. 1926, s. 10.
b) (föga br.) herald. i uttr. helt fält, på vapensköld: fält som icke är avdelat av skura, odelat fält. Weste 1: 731 (1807).
c) (†) solid, massiv, icke ihålig. Serenius (1734; under solid). Cavallin (1875).
d) mer l. mindre bildl.
α) (i vitter stil) om person l. karaktär o. d.: harmonisk, icke (andligen) splittrad l. söndersliten; helgjuten; stundom närmande sig bet.: fullödig, gedigen, ävensom: konsekvent; ibland möjl. anslutande sig till 1. Bremer Hertha 184 (1856). Betydelsen af att vara hel, harmonisk människa. FLimnell (1873) hos Dahlgren Lyr. 83. (Runeberg) var hel som få, huggen ur ett block. Hallström Skepn. 27 (1910). Sköld var en helare och fastare karaktär. Didring Malm 2: 78 (1915).
β) (i sht i vitter stil) i fråga om dikt, konstvärk o. d.: som utgör l. ger intryck av ett sammanhängande helt (utan att någon del l. detalj stör helhetsintrycket); enhetlig, med enhetlig prägel. Tavlan är hel i färgen. ”Sten Stures död” .. är enklare och helare i kompositionen (än K. G. Hellqvists övriga tavlor). SD(L) 1901, nr 142, s. 3. I utförandet är .. (dikten Soldatgossen) rask och hel och försmälter lyckligt käckhet och allvar. Söderhjelm Runebg 2: 394 (1906). Kjellin Troili 1: 263 (1917).
e) mat. om tal: som betecknar en l. flera odelade enheter; motsatt: bråk(tal); äv. i substantivisk anv. Räkna division i hela tal. En hel resp. två (tre osv.) hela och två tredjedelar (vanl. skrivet 1 2/3 resp. 2 2/3 osv.); vid decimalbråk: två (tre osv.) hela och fem tiondedelar, äv. två (osv.) hela fem, samt (i anslutning härtill, vard.) noll resp. en (l. ett) hela (och) fem (tiondedelar) (vanl. skrivet 2,5 resp. 0,5, 1,5). Så hade tu hellt taall .. som tu brött till fract(ion). Luth Astr. (1584). 3/4 äro tre fierdedelar af en heel. Rålamb 1: 5 (1690). Larsson Nörlund Siffr. 34 (1923). De hela talen omfatta, utom de naturliga talen 1, 2, 3 (osv.), .. även noll och de hela negativa talen. BonnierKL (1924).
f) i n. sg. obest. i substantivisk anv.
α) [jfr t. im ganzen verkaufen] (†) i uttr. (driva handel) i helt, i parti, i gross (se GROSS, sbst.2 2). Stiernman Com. 1: 940 (1626).
β) i uttr. ett helt, om ngts samtliga (bestånds)delar betraktade ss. en sammanhängande enhet; helhet; stundom närmande sig bet. 4. Ett avrundat l. avslutat helt. Sammanföra l. sammanhålla de olika delarna till ett helt. Möller 1: 824 (1782). Embetsmännen utgöra en särskilt klass i Staten, deras yrke bildar ett eget och slutet helt. Tegnér (WB) 4: 125 (1824). Ändtligen slöto sig äfven landskapen samman till ett större helt, ett rike. Odhner Lb. 8 (1869). Hos Sokrates hade liv och lära sammansmält till ett harmoniskt helt. Grimberg VärldH 3: 16 (1928). — (enst., †) i pl. De (nordiska myterna) äro ej ett helt, ej ens fragmenter af ett helt, utan stycken af särskilda hela. Geijer (1834) hos Marcus GeijerL 247.
4) omfattande l. innefattande samtliga delar l. medlemmar av ngt; vari intet fattas, varifrån intet borttagits l. fråndragits; all, alltsammans l. allesamman av (ngt); full, fullständig; fulltalig; total; i fråga om tid: fullt så länge som (ngt varar l. räcker); från början till slut. Hela staden (förr äv. den hela staden), hela (det) svenska folket (förr äv. det hela svenska folket). Han använde hela den summa som var anslagen. Hela hans släkt, äv. (numera i sht i högre stil) hans hela släkt. Han arbetade hela dagen, hela tiden, hela året. Han bodde på samma plats under hela sitt liv. Han väntade en hel timme, dag, vecka. Ett helt dussin, tjog, kilogram, ton, en hel liter, meter. Hela familjen, församlingen, folket, mänskligheten. Hela sällskapet, massan, skaran, hopen, raden (äv., vard., hela högen, rasket, subberten, konkarongen). Strax j daghningene höllo the öffuersta presterna råådh .. medh hela rådith. Mark. 15: 1 (NT 1526). Gudh haffuer satt migh til en herra j hela Egyptj land. 1Mos. 45: 9 (Bib. 1541). Dhenn heele Rysche nationen. OxBr. 5: 50 (1613). Hans hela verld var ärans fält. Runeberg 5: 3 (1860). Under snart sagdt hela sommaren lades böckerna bort. De Geer Minn. 1: 3 (1892). Hela Jönköping var .. illumineradt. Därs. 149. 2 ordentliga ungkarlar önska erhålla hel kost i familj. GHT 1895, nr 256 A, s. 4. Hela Gustaf Adolfs lifsuppfattning var religiöst bestämd. KristendVTid 1909, s. 164. jfr: Detta ur slår hela och halfva timmar. Schulthess (1885). — särsk.
a) om person, särsk. med tanke på arbetskraft l. energi o. d. Spijsmestaretiensten fordrar hela mannen. Rudbeck Bref 17 (1662). Amalia .. undrade huru de skulle kunna sysselsätta en hel kammarjungfru. Almqvist AmH 2: 156 (1840). Hela mannen skall till för att göra mannens verk. Hallström Skepn. 148 (1910).
b) i förb. med annat adjektiviskt bestämningsord, särsk. sådant som betecknar ansenlig längd l. mängd o. d., i sådana uttr. som hela långa tiden, hela halva dagen, milen o. d. Iagh satt ther i går och spelte labäte hela halffua dagen. Ekeblad Bref 1: 83 (1651; rättat efter hskr.). Jagh hafver nu hela långa tiden varit frånstängdh (dvs. isolerad). Carl XII Bref 67 (1705). Gud vet om han sköt ett skott / Under hela långa kriget. Runeberg 2: 68 (1848). Procopé Vers 55 (1909).
c) med förstärkande tillägg, i sådana uttr. som hela stycket igenom, hela tiden, dagen, månaden, året o. d. igenom l. ut (förr äv. utöver), hela dagen i ända, hela året om, hela vägen, stranden utefter. Han stannade kvar hela året ut. Den schadan som han heele denne tiden uttöfver (haf)ver hafft på sitt been. OxBr. 5: 270 (1624). Hela natten igenom. Ehrenadler Tel. 132 (1723). (Tyget) bör vara af jemnlik godhet hela stycket igenom. PH 6: 4648 (1757). Hela boken igenom. Hallström Skepn. 89 (1910).
d) ss. bestämning till ord som betecknar plats l. samhälle l. land o. d., angivande samtliga (l. huvudmassan, stundom äv.: alla de förnämsta av) dess invånare. Hela stan vet det. Han känner hela stan. Mark. 1: 33 (NT 1526). Förnimandhes .. huru såssom heele landhett .. Carll Philipz ankompst högelighenn åstundhe. OxBr. 5: 23 (1613). Det är så sällan ”hela Stockholm” träffar tillsammans. SD(L) 1897, nr 91, s. 3.
e) i uttr. hela världen, se VÄRLD.
f) i uttr. hela dagen l. dan i överförd anv., i sådana uttr. som karl hela dagen o. d., se DAG I 1 a α.
g) mus. i vissa musikaliska termer: hel ton, helton. Mecklin BegTonk. 10 (1802). UB 2: 470 (1873). — (mindre br.) hel not, helnot. Envallsson MusLex. (1802). Wegelius Musikl. 1: 24 (1888). — (mindre br.) hel kadens, helkadens. Höijer MusLex. 70 (1864). 2NF 13: 528 (1910).
h) (i sht i vitter stil, mindre br.) ss. predikativ bestämning: i sin helhet; hel o. hållen. Rääf Ydre 1: 351 (cit. fr. 1599). Han .. ser till den elända, som .. lemnar sig hel i den hand, som kan allt förvandla. Wallin 2Pred. 1: 231 (1838). Bååth GrStig. 109 (1889). — i numera obr. uttr. Thet synes såsom thenna Hosee Prophetia .. icke aldeles heel och full scriffuin är. FörsprHos. (Bib. 1541). Bettre är haffua halff skadan, än heel. SvOrds. A 4 a (1604). Kyrisererne (äro) Heele pantzeradhe. Schroderus Comenius 699 (1639). Anm. jfr anm. till o.
i) [elliptiskt för helbutelj o. d.] (vard.) i substantivisk anv.: (så mycket som rymmes i en) helbutelj; i sådana uttr. som två (osv.) hela (stundom äv. en hel) öl, porter, punsch o. d.; jfr HELA, sbst. 1, ävensom HALV 1 t. En hel champagne. Agrell Sthm 65 (1892). Ett dussin hela öl. SD(L) 1900, nr 345, s. 2.
j) (i folkligt spr.) i uttr. en hel, en (stor) sup brännvin; särsk. om den första supen i ordningen; jfr HELA, sbst. 2, ävensom HALV 1 u. ”Skål på en hel,” sade han, förde buteljen till mun. Blanche Bild. 4: 38 (1865). Inlagd strömming och ansjovis / till en liten hel och half! Sturzen-Becker 6: 143 (1868).
k) [efter motsv. uttr. i t.] (†) i fråga om tömmande av bägaren o. d. i botten (vid skåldrickning); i sådana uttr. som dricka (ngn till) en hel (l. en hel och halv) l. helt (och halvt) o. d.; jfr HALV 1 v. PErici Musæus 5: 256 a (1582). Fernander Theatr. 388 (1695). I hof-folck med vinbägaren! Nu heter thet: Broder! en hel. Furstens skåhl! Scherping Cober 1: 109 (1734).
l) i utvidgad o. överförd anv.: som helt o. utan inskränkning har de egenskaper som (i normala fall) känneteckna huvudordet o. d.; jfr 5 b. Hel friplats, plats (i sht i skola o. d.) som är fullständigt befriad från avgift. Hel pension, helpension. Hr Guettard .. var redan för sit attachement til Hrr v. Linné och Wallerius half Svensk; men nu har han här i Rom blifvit hel. Björnståhl Resa 1: 368 (1772). En gammal ungkarl är blott en half menniska, men en hel egoist. Wetterbergh SamhKärna 1: 183 (1857). Om han inte är hel millionär, så anses han säkert för halv. Högberg Frib. 35 (1910). — särsk.
α) (numera bl. ss. förled i ssgr) om vissa klädesplagg: av full längd l. höjd; lång, hög. Strumporna läggias i rynkior, de halfva så väl som de hela. Castrén StormaktstDiktn. 96 (i handl. fr. 1669). (Ogillande av) hela eller halfva Stöflars bruk för en Båtsman. KrigVAH 1817, s. 37.
β) (i fråga om ä. förh.) om bonde o. d.: som besitter ett helt hemman; fullsutten. Hvar heel bonde .. skall .. utgöre .. et pund kött (osv.). G1R 27: 61 (1557). Thulin Mant. 1: 29 (1890).
γ) (†) i uttr. helt slag, fullständig förlamning. Palmchron SundhSp. 191 (1642). Acrel Sår 237 (1745).
δ) bokb. i uttr. helt läder- l. skinnband, bokband vars hela yta är överdragen med skinn; jfr HEL-FRANSK. Thon o. Kirsch 118 (1856).
ε) (†) i uttr. hel karl (jfr 5 b α), om viss besättningskarl på fartyg (motsatt: ”halv karl”, se HALV 1 γ ϑ). Register vpå .. Skippere, .. styremen, menige båszmen, halffue karler, hele karler, timbermen (osv.). G1R 11: 48 (1536).
ζ) (†) om mynt; jfr FULL, adj. 6 c β. BtÅboH I. 3: 7 (1623). Han lofuade honom Rdlr men dee nembde intz antingen hela eller 3 dlr stöket. VRP 1642, s. 1068. Dee kiöptes om 9 Rdr men dee nembde intz antingen heela eller vthi koppar mynt 14 dlr för stöket. Därs.
η) (†) i uttr. hel metall, = HEL-METALL. VetAH 1754, s. 255. jfr: Man kallade metallerna fordom, efter deras smidighet, hela, som kunde smidas, och halfva, som sprucko sönder under hammaren. Berzelius Kemi 2: 4 (1812).
m) (i vitter stil) i fråga om kvalitet: full, fullkomlig, fullständig. Skogekär Bärgbo Wen. 99 (c. 1650, 1680). Till hvad motsats är då menskan buren? / Är dess sjungna storhet icke hel? Tegnér (WB) 1: 93 (1806). Ack, ingen världens fröjd är full och hel! Wulff Rytm. 26 (1896, 1915).
n) (ngt vard.) med förringande bet., angivande att icke mera än det nämnda förefinnes o. d., med bibegrepp av att detta är tämligen obetydligt l. värdelöst; jfr p γ. Detta är hela min förmögenhet (dvs. mer äger jag icke). Hela felet var, att han inte hade blivit tillfrågad först. En förridare för .. (kronprinsens) 2 pars vagn, en cavailer och en page utgjorde hela ståten. HT 1918, s. 199 (1809). De voro jaloux på honom, det var hela saken. Åkerhielm GamlRoman 15 (1907). Ungefär tre fjärdedelar af Poonchmännen rapporterade sig sjuka, men hela sjukan bestod i att de ville rida. Hedin Transhim. 1: 64 (1909). — särsk. bestämmande ett av räkneord föregånget sbst.: icke mera än, bara, endast. Jag ägde hela femtio öre, det var allt. En flicka, som han sett och talat med hela två gånger. Cederschiöld Riehl 2: 92 (1878).
o) ss. adv. Anm. I ä. tid förekommer ordet i formen hel ofta i sådan ställning att det är omöjligt att avgöra, huruvida ordet är att fatta ss. adv. l. ss. predikativt adj. (jfr h).
α) i sin helhet, i alla sina delar, till alla delar, alltigenom, helt och hållet. Helt och fullt. Helt eller delvis. Han gick helt upp i sitt arbete. Helt vit. Helt annan, annorlunda, olika. Det är ju en helt annan sak. Svart G1 134 (1561). Hufvudet (hos biet) tillijka med den öfra delen af kroppen är heel ludet. Triewald Bij 4 (1728). Byggnaden är helt omgifven af gator. Hahr ArkitH 352 (1902). Skall Norge blifva ett från Sverige alldeles afskildt rike, så må det blifva det fullt och helt. SD 1905, nr 238, s. 5. Några (uppsatser i boken) äro helt nytillkomna. Nilsson FestdVard. 7 (1925). — särsk.
α’) (†) i uttr. helt ingen, alls ingen. Botin Hem. 1: 232 (1755).
β’) (i vitter stil, föga br.) i uttr. helt till (ngt), ända till (ngt). Hvad hjertat diktat helt till hjertat hinner. Tegnér (WB) 4: 48 (1822). Alt det land, som vattendragen sluta inne helt till hafvet. Bååth EgilS 56 (1883).
γ’) i förb. helt igenom, alltigenom. Jag har aldrig sett ett rum så helt igenom prägladt af en personlighet, som det här. Lundegård Prins. 168 (1889). Helt igenom uppdiktad. Östergren (1927). (†) I Dymbelwekan repeteras hon (dvs. Kristus’ pinas historia) up, och predikas i Städerna heel igenom. KOF II. 2: 12 (c. 1655).
δ’) (i sht i vitter stil) i förb. helt ut, fullt ut, helt o. hållet; förr äv.: oförkortat. Efter det (dvs. namnet Alta) iu helt ut heter Alupotta på sit ställe. Wettersten Forssa 6 (c. 1750). Ingen blir någonsin helt ut man eller kvinna, som icke helt ut fått vara barn. Verd. 1891, s. 191. Vikingatågen, som tecknas såsom sjörövarfärder helt ut. Blanck NordRenäss. 47 (1911); jfr ε. (†) Tack Broor som en tapper Hoffman, / Iagh gör beskedh heel vth försan. Prytz OS C 2 b (1620).
β) i sht mil. o. gymn. i uttr. helt om, i fråga om vändning omfattande ett halvt varv; dels ss. kommandoord för helomvändning, dels i uttr. vända (sig) o. d. helt om, göra en helomvändning, vända sig åt rakt motsatta hållet; dels substantiverat i uttr. göra o. d. helt om (stundom sammanskrivet i ett ord), vända (sig) helt om (äv. bildl.). Helt om marsch resp. halt! Helt höger om, förr äv. höger helt om, i fråga om helomvändning åt höger. Reserven af högre flygeln måste giöra höger hell om. KKD 8: 24 (c. 1710). Levertin Diktare 150 (1898). Sylwan (o. Bing) 1: 343 (1910; bildl.). (Hon) gjorde .. ett vippande heltom. Högberg Frib. 47 (1910). Hon svängde helt om på klacken. Bergman LBrenn. 215 (1928).
γ) riktigt, alldeles, fullständigt; ofta svårt att skilja från α. Hoo som sådant bedriffwer, han är heel förderfwat, och wederstyggeligh. Schroderus Comenius 799 (1639); jfr h. Iagh .. är helt rådlös. Carl XII Bref 66 (1704). Helt allena. Ehrenadler Tel. 2 (1723). Han .. är sällan helt nöjd med sig sjelf. PT 1902, nr 212 A, s. 3. Det är helt naturligt, att (osv.). Nilsson FestdVard. 128 (1925).
δ) (numera mindre br. utom i Finl.; se dock α’, β’) ganska, tämligen; mycket; numera bl. ss. bestämning till adj. l. adv. RP 6: 451 (1636). Ehuru wäl din Moder nu helt åldras och förswagas. AOxenstierna Bref 4: 157 (1645). Han .. är en heel fattigh student. Rudbeck Bref 323 (1688). Daniel började också tycka det var helt roligt. Söderhjelm Brytn. 180 (1901). Hon var .. helt nätt. Hallström Händ. 7 (1927). jfr Bergroth FinlSv. 249 (1917). — särsk.
α’) (i sht i skriftspr., fullt br.) i uttr. helt säkert l. visst, numera i sht med ngt försvagad bet.: ganska säkert; säkerligen. Humbla Landcr. 3 (1740). Aldrig byggde de åt småfolket, icke hälder i lag med dem, det är hel säkert. Wettersten Forssa 85 (c. 1750). En förtjenst, som helt visst ej får underskattas. PT 1897, nr 22 A, s. 3.
β’) (i sht i skriftspr., fullt br.) ss. bestämning till adj. l. adv. som beteckna att ngt är ringa l. obetydligt l. anspråkslöst, äv. i fråga om ringa avstånd i tid l. rum. Helt litet, obetydligt, kort. Han var helt ung, späd. Helt anspråkslöst, blygsamt, beskedligt. Helt närbelägen. Helt nyligen, nyss, stundom äv. helt snart. Inga eller heel fåå naturlige Ting. RelCur. Föret. 2 (1682). Blott från fjerran af forsens fall / höres helt sakta bruset. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Helt nära gårdsgrinden stod en hundkoja. LbFolksk. 50 (1890). — särsk. (i Finl.) i uttr. helt några, helt få. Han haft som sällskap helt några blott / på leende segelfärd. Tavaststjerna Morg. 133 (1884).
ε) [jfr fr. tout simplement] (fullt br.) med försvagad bet., i uttr. helt enkelt (se ENKEL 7 c α) l. (vard.) helt simpelt l. sonika o. d., rätt och slätt o. d. Braun Calle 126 (1843). BEMalmström 7: 396 (1845). Han grubblar ej alls, han skrattar / åt lifvet helt sonika. Fröding Guit. 6 (1891). Dä ä helt enkelt och simpelt svinaktigt. Engström 1Bok 8 (1905).
ζ) (†) ss. bestämning till en komp.: mycket, vida, långt. CPiper (1709) i HH XXI. 1: 6. En Prins .. har ju dock helt vigtigare saker att befatta sig med än poësie. Tegnér (WB) 4: 188 (1822).
p) i n. sg. best. i substantivisk anv., föregånget av best. artikel l. poss. pron. (se ε), ngn gg äv. gen. (se β): alltsammans (av ngt), alltihop; ofta om allt som rör den föreliggande saken l. som det för tillfället är fråga om. Det hela är lika med summan av delarna. Det hela är större än var och en av sina delar. Det hela avslutades med sång. Vem står för det hela? Han önskade det hela ogjort. Jag struntar i det hela. Lindfors (1815). Fältherren står på höjderna och öfverser med klara blickar det hela. Tegnér (WB) 3: 146 (1817). Hästen slog till barnet, så det stötte omkull mjölkskålen. Hustrun brast i skratt, ty det hela såg allt för lustigt ut. Wigström Folkd. 1: 138 (1880). Berättelserna äro så många och öfverensstämmande, att man ingalunda får på förhand afvisa det hela som en fabel. PT 1897, nr 41, s. 3. — särsk.
α) (ngt vard.) ss. avslutning på en uppräkning. Knorring Cous. 2: 90 (1834). Arvid Falk .. vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig sjelf, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Strindberg RödaR 28 (1879). Östergren (1927).
β) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i förb. med efterföljande prep.-uttr. inledt av prep. av (äv., numera bl. ngn gg i filosofiskt fackspr., med föregående genitivbestämning), betecknande det som i sin helhet åsyftas. Lehnberg Pred. 3: 131 (c. 1800). Kyrkan bör vara allmännelig och omfatta det hela af mensklig odling. Tegnér (WB) 5: 320 (1825). Innehållets hela genomträngdes .. af det egna Asa-lif, som (osv.). Atterbom VittH 46 (1845). Utan systematik .. kan man .. icke vinna någon överblick över .. kulturens hela. AVannerus i NDA(A) 1929, nr 269, s. 6.
γ) med förringande bet., angivande att det icke finnes mera än vad som uppgivits, med bibegrepp av att detta är tämligen obetydligt l. värdelöst: alltsammans; jfr n. Hvad de stora hvalarna beträffar, .. så såg man visserligen en och annan gång en fontän höja sig på långt afstånd, men det var också det hela. Quennerstedt StrSkr. 2: 21 (1919). Östergren (1927).
δ) med nära anslutning till 3, om alltsammans av ngt, betraktat ss. en sammanhängande helhet; särsk. syftande dels (i högre stil) på hela universum, ”alltet” (se ALLT, sbst. 1), dels på staten l. samhället o. d. Atomen dömmer om det hela, / Och stoftet klandrar Gudars råd. Kellgren 2: 4 (1777). Han hvilkens vink det Hela manat / Ur Chaos. Tegnér (WB) 1: 20 (1801). En statsman skall se på det helas bästa. Cavallin (1875). Förbindelsen mellan individen och det hela. Vasenius Harm. 50 (1908).
ε) i uttr. mitt hela, i charad: det fullständiga ord som skall bildas gm hopfogning av de gissade stavelserna l. småorden (”mitt första”, ”mitt andra” osv.). Franzén Skald. 4: 425 (1832; se under CHARAD).
ζ) [jfr t. im (grossen und) ganzen] i uttr. i (äv. ) det hela (förr äv. i sitt hela) l. i (äv. ) det stora hela (förr äv. stora och hela), l. i det (stora) hela taget l. på det hela taget, i stort sett (om man bortser från detaljerna), i sin helhet, över huvud taget, i huvudsak. Sahlstedt (1773). Höskörden blir i det hela vacker. QLm. I. 1: 70 (1833). Går .. menskligheten fram i det stora hela, så kan hon icke på samma gång gå tillbaka i det enskilda. Snellman Stat. 32 (1842). Att .. (tidningsorganet) i sitt hela var väl redigeradt, .. hörde man aldrig nekas. Atterbom Minnest. 2: 208 (1853). (Lagförslaget) är .., oafsedt måhända några smärre brister i enskilda bestämmelser, på det hela ett ganska godt arbete. Samtiden 1871, s. 278. (Jag trivs) Rätt bra på det hela taget. Fröding Brev 70 (1889). Lundegård Prom. 1: 59 (1893: I det hela taget). PT 1901, nr 234 A, s. 2 (: på det stora hela).
5) [utvidgad anv. av 4] med allmänt förstärkande l. framhävande bet.
a) i uttr. som beteckna stor mängd l. tidslängd o. d.: rentav så mycket som, icke mindre än; ända till o. d.; äv. i förb. med prep.-uttr. som angiver innehållet. Det dröjde en hel evighet (vard.). Hela korgar (fulla) med frukt. Honom (dvs. Sören Norby) loffwades hela bergen aff gull i Danmarck. Svart G1 83 (1561). (Jag) vill .. uthi thette breff schrifve eder et heelt register aff nye tijender uthur Sverige. HT 1920, s. 102 (1625). Många .. Hustrur beswijma offta (under havandeskap), och liggia hela Timarna, .. som the woro döde. Hoorn Jordg. 1: 81 (1697). Det var icke nog med Soknar och Härader: hela Städer och Landskaper förläntes. Schönberg Bref 1: 94 (1772). Jag har gått hela milen för att råka dig. Lagerlöf Holg. 2: 67 (1907). — särsk.
α) i förb. med räkneord i sådana uttr. som tre hela år, mil o. d. l. hela tre år, mil osv., äv. (numera bl. bygdemålsfärgat) hela tre åren, milen, icke mindre än, ända till tre år osv. Paulus (blev) j hela tw åår vthi thz hws han leegt hadhe. Apg. 28: 30 (NT 1526). Om nogor förlorar itt Får .., tå går man hela otta Dagarna och söker thet i skogen. Ekman Siönödzl. 529 (1680). Det var en stor tomt, hela 417 famnar i omfång. Lagerlöf Top. 39 (1920).
β) i uttr. en hel hop, massa, mängd, rad o. d., eg.: så mycket att det värkligen är en hop, massa osv. (jfr b); ansenlig, avsevärd, stor. En hel del, se DEL II 3 a. Hela massor av folk. Han skall bestella wår nadugiste herre en hel hop met masther. G1R 3: 346 (1526). En hel rad av festbruk. Nilsson FestdVard. 193 (1925).
Anm. till 5 a. Med förstärkande bet. förekommer ännu i vard. spr. den gamla ack.-formen helan, ävensom den utvidgade formen helande o. superl. helaste o. helanste. Helaste eftermiddagen. Forsell Sällsk. 99 (1845). Nu har jag sprungit mig trött och förderfvad / Ur hus och i hus kring helaste stan. Wennerberg 2: 83 (1848, 1882). En helande mängd. Edgren Kom. 15 (1891). En helanste hop. GHT 1896, nr 284 A, s. 4. Här finnes hvitbok i flere exemplar, .. jämte en helan svärm af vackra buskväxter. PT 1904, nr 145 A, s. 13.
b) som i alla avseenden motsvarar ett begrepp l. en benämning, som gör skäl för benämningen, värklig, riktig, sannskyldig; jfr a β samt 4 l. En kröningsvagn lär ha kostat en hel förmögenhet. Cronholm Minnesbl. 322 (1908). En färd fram och åter mellan hemmet och en stad, som låg på t. ex. fem mils avstånd, var ett helt företag, som man inte klarade av på en dag. BygdFolk 319 (1927). — särsk. om person. En hel filosof. Cavallin (1875). särsk.
α’) i uttr. en hel karl (jfr 4 l ε), förr äv. man, en riktig karl; särsk. dels: en stor, fullvuxen karl, dels: en präktig, gedigen man. Persianerne .. försvarte sig där såsom hela karlar. Kempe FabritiiL 35 (1762). (Han) är en hel man i sin sak. Porthan BrefSamt. 1: 27 (1779). Han skötte sin tjenst som en hel karl. Topelius Vint. I. 2: 8 (1867, 1880). Han har alltid varit en så ståtlig gosse, men nu ser han ut som en hel karl. Lönnberg Skogsb. 167 (1881).
β’) (numera nästan bl., föga br., i Finl.) ss. bestämning till ord med nedsättande bet.: riktig, komplett. En hel skälm. Lindfors (1815). Nog är den Hellman en hel skojare. Hertzberg Aho PatrH 72 (1886).
6) (hel och hållen 1626 osv. helt och hållen 16361787. — n. o. adv. helt och hållet 1639 osv. hel och hållet 1675. — pl. hela och hållna 1617 osv. hel och hållna 16511866. helt och hållna 16351756) i uttr. hel och hållen (förr äv. helt och hållen), n. o. adv. helt och hållet (förr äv. hel och hållet), pl. hela och hållna (förr äv. hel och hållna, helt och hållna); äv. (bygdemålsfärgat i södra Sv.) i uttr. hela hållna (se c β slutet); jfr HEL-HÅLLEN, p. adj.2
a) (†) motsv. 1: oskadd; äv.: oförsvagad. (Medan) the Romares macht war heel och hållen. Schroderus Liv. 353 (1626). Et diwpgrundat hws mesterligen vpbygdt .. warar mächta länge heelt och hållit. Schroderus Comenius 536 (1639). Verelius 195 (1681). — särsk. bildl.: utan vank l. brist; fullkomlig, otadlig; jfr 1 d α. (Armenierna) äro hela och håldna uti de utvärtes styckena af Gudstjensten. Eneman Resa 1: 43 (1711).
b) (†) utgörande ett (sammanhängande) helt stycke; kompakt, solid, icke ihålig; jfr 3 c. Absalons stod, ett uti sjelfva berget uthugget värk i fyrkant, icke ihåligt, utan helt och hållet. Eneman Resa 2: 181 (1712). Ekblad 361 (1764).
c) motsv. 4.
α) ss. adv. o. (numera nästan bl. i skriftspr.) predikativ: i sin helhet; alltigenom, fullständigt, alldeles. Det är helt och hållet mitt fel. Framgången beror helt och hållet på honom själv. Elimæus MMortensdr B 2 a (1617). RP 5: 9 (1635). (Vi skola) antwarda osz heele och håldne vnder wårom Herra Jesu Christo. Muræus Arndt 1: A 4 a (1647). Dhet han om affton skulle hafwa hafft yxa eller något annat, neekadhe han heelt och hullit till. ConsAcAboP 3: 505 (1671). En .. helt och hållet hvit katt. LbFolksk. 15 (1890). Äfven jag fick en liten andel af Hans Järtas riksarkivarielön, som han hel och hållen delade ut till extraordinarie tjänstemän. De Geer Minn. 1: 62 (1892). Schück o. Lundahl Lb. 1: 97 (1901). — särsk. (†) i avslutningsformel i brev o. d. 2RARP I. 1: 134 (1719). Farväl Helt och hållen Din A. Ehrensvärd. CAEhrensvärd Brev 1: 115 (1787).
β) (†; se dock slutet) ss. attribut: fullständig, total; hel. Torys .. räkna .. ingen hielp .. utan en hel och hållen revolution. CGyllenborg (1715) i HSH 10: 169. Vid ersättning af en hel och hållen eller total skada. PH 5: 2972 (1750). — särsk. (vard. o. bygdemålsfärgat i södra Sv.) i uttr. hela hållna (dagen, hösten o. d.), hela (dagen osv.). Hela hållna söndagsförmiddagen. Wallengren Mann. 210 (1895).
Sammansättningar (i allm. till 4).
Anm. Ssgr av HEL- o. adj., p. adj. l. adv. kompareras i allm. icke (se dock HEL-GJUTEN, -STÖPT).
A: HEL-AFTON. (i sht i studentspr., skämts.) om afton som i sin helhet tillbringas under pokulerande o. d. En så kallad helafton, det vill säga då man suttit .. (på restaurangen) från eftermiddagskaffet till stängningstid. Lindqvist Stud. 53 (1906). Engström Häckl. 149 (1913).
-AFTON- l. -AFTONS-STYCKE. (-afton- 1891 osv. -aftons- 1912 osv.) om teaterstycke som ensamt upptager en hel teaterföreställning (utan för- l. efterpjäs). Det är väl en enaktare kan jag tänka mig? .. Nej — det är ett helaftonstycke. Geijerstam Aldrig 22 (1891).
-ANKARE. (i sht förr) = ANKARE, sbst.1 1. BoupptVäxjö 1754. En Helankare Bränvin. DA 1808, nr 2, s. 4. TT 1872, s. 172.
Ssg: helankar-tals, adv. (†) i helankaren. 2RA 3: 613 (1734). DA 1824, nr 11, Bih. s. 2. —
-ARK. fyrkantigt stycke papper (l. papp l. pergament), utgörande ett helt ark.
Ssgr: helarks-sten. (förr, i fackspr.) DA 1824, nr 121, s. 5 (se under HALV-ARKS-STEN).
-stämpel. (i fackspr.) på helark tryckt stämpel; motsatt: beläggningsstämpel. BtRiksdP 1883, I. 1: nr 7, s. 20. SFS 1921, s. 1077.
-ASSONANS. metr. (i sht i fråga om fornnordisk verskonst) rim som uppstår därigm att (betonade) stavelser innehålla samma konsonantljud föregångna av samma vokalljud; motsatt: halvassonans. Enberg SvSpr. VIII (1836). Den fornnordiska helassonansen .. t. ex. död, blöda. Brate SvSpr. 220 (1898).
-AUTOMATISK. tekn. alltigenom automatisk; motsatt: halvautomatisk. 2UB 9: 656 (1906; i fråga om kanoner).
-AVHÅLLSAM~020. (mindre br.) helnykter. Wieselgren 360 (1900). SD(L) 1901, nr 253, s. 2.
-AVHÅLLSAMHET—010~2 l. ~0200. (mindre br.) helnykterhet, absolutism (se d. o. 2). SD(L) 1895, nr 345, s. 1.
-BAD. i sht med. badform varvid kroppen i sin helhet är nedsänkt i vattnet. SthmFig. 1845, s. 266. Helbad, hvartill brukas så väl bassin- som karbad. Hallin Hels. 2: 838 (1885).
-BALK. skeppsb. däcksbalk (i ett stycke) gående från den ena fartygssidan till den andra; äv. om däcksbalkar av vissa minimidimensioner; motsatt: halvbalk. ReglVirkeslefv. 1825, § 23. Helbalkarnas minimidimension är 26′—44′ i längd, 9″—14″ i bredd och 7″—12,5″ i tjocklek. 2NF 2: 775 (1904). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 7.
-BEFAREN, p. adj. (mindre br.) sjöt. om sjöman: fullbefaren. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stjerncreutz (1863).
-BESUTTEN, förr äv. BESITTEN, p. adj. (förr) som besitter ett helt hemman; äv. i överförd anv. om hemman: hel. Hwartt helbesittedt skattehemman. Thulin Mant. 1: 32 (cit. fr. 1596). Hvar Bonde, så väl half, som helbesuten, .. (skulle) gifva 2 Mark i Skjutsfärds penningar om året. LBÄ 16—17: 73 (1798).
-BETALANDE, p. adj. som betalar hel avgift. De helbetalande eleverna. PedBl. 1877, s. 23. SD(L) 1892, nr 240, s. 4.
-BIBEL. (i fackspr.) bibelupplaga som omfattar både gamla o. nya testamentet. VesteråsBibSÅb. 24: 14 (1839). Bibelböcker (HelBiblar o. N. T.). Wieselgren SvSkL 1: 451 (1866). PedT 1900, s. 105.
Ssg: helbibel-upplaga. (i fackspr.) Häggman NBibeluppl. 82 (1815).
-BILD.
1) konst. bild i helfigur. Atterbom Lyr. 3: 224 (1844). MeddSlöjdF 1897, 1: 34.
2) bildl.: helhetsbild, totalbild, sammanfattande bild. Atterbom Minnest. 1: 15 (1847). Det är svårt att till en helbild samla de spridda drag af Olafs karakter, som finnas i sagorna. LäsnHem. 1896, 7: 13.
(1 c) -BLADIG. bot. som har hela blad. Nyman VäxtNatH 1: 256 (1867). ArkBot. X. 11: 35 (1911).
-BLEKT, p. adj. (i sht i fackspr.) om tyg o. d.: fullständigt blekt. Helblekt .. lärft. PriskurKMLundberg 1899, s. 7.
-BLIND. (i sht i fackspr.) fullständigt blind. Hagberg Shaksp. 8: 262 (1849). ASScF 18: 567 (1891).
-BLOD. (†) fullblod. NVexjöBl. 1847, nr 6, s. 2. Wrangel HbHästv. 327 (1885).
Ssg: helblods-ardenner. (†) fullblodsardenner. LAHT 1892, s. 216.
-BLÅ. helt l. alltigenom blå. Strindberg RödaR 30 (1879). Ursprungligen var den svenska flaggen helblå; den fick sedan ett hvitt och slutligen ett gult kors i midten. NF 6: 665 (1882).
-BONDE. (förr) bonde som besitter ett helt hemman. Rudbeck Atl. 1: 266 (1679). 2NF 3: 1087 (1905).
-BORTTAGEN, p. adj. (†) helt förlamad. VocLib. avd. 51 (c. 1580).
-BOTTEN. (i fackspr., föga br.) koll., = -BOTTEN-BRÄDER. Weste (1807). Helbotten eller Plankor öfver 2 till och med 3 tums tjocklek. SFS 1825, s. 42.
-BOTTEN-BRÄDER, pl. (-botten- 1730 osv. -bottens- 18591907) (i fackspr., föga br.) om visst slag av bräder l. plankor av omkring 3 tums tjocklek; motsatt: halvbottenbräder. Arnell Stadsl. 198 (1730; efter handl. fr. 1683). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 21.
-BRIGAD. (i fråga om ä. förh.) mil. benämning på visst i ä. tid (särsk. på G. II A:s tid) inom den sv. armén sammansatt truppförband: brigad (i motsättning till: halvbrigad). (G. II A:s brigader) voro antingen helbrigader af 2016 eller halfbrigader af 1008 man. Fryxell Ber. 6: 174 (1833). 2NF 4: 143 (1905).
-BRIGDA, se HELBRÄGDA, sbst.
-BRODER l. -BROR. om mansperson i förh. till den l. dem med vilken (vilka) han har både fader o. moder gemensamma; äv. (i sht i fackspr.) i fråga om djur; motsatt: halvbroder. ÄB 3: 5 (Lag 1734). GHT 1895, nr 241 B, s. 2 (om hästar).
-BRUN. helt l. alltigenom brun. LB V. 1: 75 (1907).
-BRYGDA, -BRYGDIG, se HELBRÄGDA, adj.
(1 c) -BRÄDDAD, p. adj. (i fackspr.) som saknar alla inskärningar i kanten; i sht bot. om blad. Möller PrincBot. 34 (1755). Öfverkäken .. (hos nötkråkan) är än helbräddad, än bakom spetsen försedd med ett otydligt hak. Nilsson Fauna II. 1: 219 (1858). Helbräddade hjärtblad. Geete o. Grinndal 41 (1923).
-BRÄGDA, sbst., adj. o. v., se HELBRÄGDA, sbst., adj. o. v. —
-BUTELJ. butelj som rymmer (ungefär) 2/3 liter; äv. överfört om så stor kvantitet vätska (i allm. öl, vin, konjak o. d.) som rymmes i (o. i allm. tänkes ss. förvarad i) dyl. butelj. DA 1824, nr 13, s. 3 (möjl. två ord). En helbutelj bourgogne. Fogelqvist ResRot 55 (1926).
-BÅT. (i vissa trakter) fisk. i uttr. ro på helbåt. Att ro på helbåt gör fiskaren när han, ensam ägare av båt och redskap, fiskar med tillhjälp av en dräng, son, etc. Arwidsson Strömm. 18 (1913).
(3) -BÖJD, p. adj. (i fackspr.) om trä: som uteslutande gm böjning (o. icke gm skärning l. skarvning o. d.) erhållit böjd form. Eneberg Karmarsch 1: 167 (1858). Hjul med helböjda lötar. SDS 1901, nr 83, s. 4. Stol, helböjd bok. KatalBostSthmUtst. 1930, s. 79.
(3) -DRAGEN, p. adj.
1) tekn. särsk. om rör o. d.: (icke sammansatt l. hoplödd av flera delar, utan) dragen i ett enda stycke, oskarvad. Hwasser HbLokF 39 (1865).
2) (i fackspr.) om linje: sammanhängande; motsatt: prickad l. streckad. TT 1893, Byggn. s. 51. Ymer 1914, s. 68.
(3) -DRIVEN, p. adj. tekn. jfr DRIVA, v.2 21, o. -DRAGEN 1. Ambrosiani DokumPprsbr. 282 (i handl. fr. 1837). Förtennta jernkärl, såväl heldrifna, som lödda. JernkA 1862, 1: 352. KatalIndUtstSthm 1897, s. 124.
-DRÄKT. (i sht i fackspr.) hel dräkt av alltigenom samma tygsort. L. är .. iklädd mörkbrun heldrägt samt svart låg filthatt. SDS 1897, nr 349, s. 2 (i signalement). Sömnadsb. 65 (1915).
-DRÄNG. (†) fullvuxen dräng; motsatt: halvdräng. Lönqvist Bara 6 (1775). Beckman Främl. 71 (1885).
-DUN. (i fackspr.) rent (finare) dun. HforsD 1875, nr 343, s. 3 (i annons). Hufvudstadsbl. 1911, nr 82, s. 16 (i annons).
-DUSSIN. (ngt vard.) helt dussin; motsatt: halvdussin. Östergren (1927).
-DÄCKAD, p. adj. sjöt. om fartyg: helt (l. åtm. till största delen) täckt av däck. Till Heldäckade Fartyg böra räknas .. sådana, som hafva Back, Gångbord och Acterdäck. Kungör. 12/1 1824, s. 3. IdrFinl. 4: 33 (1906).
-ENSKILD~20, äv. ~02. om sjukrum å sjukhus o. d.: avsedd för endast en patient, enskild; motsatt: halvenskild. SD(L) 1895, nr 3, s. 4. 2NF 13: 214 (1910).
-FABRIKAT. (i fackspr.) fullt färdigt fabrikat, färdig produkt; motsatt dels: råvara, dels: halvfabrikat. Forssell Stud. 2: 168 (1888). Halffabrikatet är .. ett mellanled mellan råvaran (säd, hudar) och helfabrikatet (bröd, skor). 2NF 10: 1083 (1909).
-FAT. (i fackspr.) = FAT 1 slutet. DA 1793, nr 30, s. 3. Trätjära .. i helfat om 125 liter. LdVBl. 1890, nr 130, s. 4 (i annons).
-FET.
1) (i sht i fackspr.) om ost: beredd av oskummad mjölk; jfr SÖTMJÖLKS-OST. SD 1893, nr 37, s. 7. SFS 1925, s. 1125.
2) boktr. om tryckstil(styp): fet (se FET, adj. 3 a). SAOL (1900). Elge BoktrK 9 (1915).
-FIGUR.
a) konst. om avbildning av en person (l. ett djur) i sin helhet; ofta i uttr. i helfigur. DA 1825, nr 178, s. 3. Väggen (har) blifvit prydd med en stor helfigur. PT 1892, nr 189, s. 3. Ikoner med den helige Nikolaus .. i helfigur. Fornv. 1915, s. 143.
b) mil. o. idrott. om målskjutningstavla föreställande en person i helfigur. Skjutning mot försvinnande helfigurer. IllMilRevy 1904, s. 194.
-FIGUR(S)-BILD. (-figur- 1902 osv. -figurs- 1892 osv.) konst. till -FIGUR a. Nordensvan SvK 27 (1892). Sirén Pilo 34 (1902).
-FIGUR(S)-TAVLA. (-figur- 1888) mil. o. idrott. = -FIGUR b. KrigVAH 1888, s. 64.
-FJÄRDING. (förr) om viss andel i Stora Kopparbärgs gruva: fjärdedels parnummer; motsatt: halvfjärding; jfr FJÄRDING 1 d. Henel 1735 117 (1736). Rinman 1: 487 (1788). 2NF 7: 1342 (1907).
-FLASKA. (mindre br.) helbutelj. Östergren (1927).
-FRANSK.
1) snick. om dörr: på vilken listprofilerna skjuta över ramträets yta; motsatt: halvfransk. DA 1824, nr 119, Bih. s. 4. 2UB 1: 449 (1898).
2) bokb. i uttr. helfranskt band, helt skinnband. SP 1809, nr 4, s. 4.
-FRI. (förr) om fartyg: befriad från en tredjedel av för ”ofria” fartyg stadgade tullavgifter; äv.: befriad från alla andra tullavgifter än de i taxan utsatta; äv. i uttr. helfri tull, om de tullsatser som tillämpades för ”helfria” fartyg. Hel-fria Farkåstar. Arnell Stadsl. 117 (1730; möjl. efter handl. fr. 1685). Den i Taxan utsatte och så kallade helfrija Tullen. HA 9: 209 (1743). Sthm 1: 135 (1897; se under HALV-FRI 2). 2NF 30: 269 (1920).
-FRIHET—0~2, äv. ~20. (förr) om den lindring i tullen som åtnjöts av ”helfria” fartyg. BtÅboH I. 10: 135 (1661). Skepp, som kallades ”munderade”, skulle tillgodonjuta en tredjedels lindring i tullen för de varor de förde. Denna lindring i tullen benämndes helfrihet l. munderad skeppsfrihet. NF 6: 538 (1882).
Ssg: helfrihets-brev. (förr) dokument varigm fartyg tillförsäkrades ”helfrihet”; äv. = FRIBREV 1 a. SPF 1816, s. 187. SFS 1829, s. 53. SPF 1856, s. 152.
-FRISKEPP—0~2 l. ~20. (förr) fartyg som åtnjöt ”helfrihet”. 2RA 1: 467 (1723).
-FÅTÖLJ. (föga br.) visst slags större fåtölj; motsatt: halvfåtölj. GT 1788, nr 99, s. 4. PT 1905, nr 212 A, s. 2.
-FÄRDIG.
1) (bygdemålsfärgat i södra Sv.) till 1: hel; oskadd; utan skavank; icke sönderriven l. sönderslagen o. d. VDAkt. 1671, s. 189. Det visade sig att vi alla kunde plockas ut helfärdiga (ur den skakande omnibusen). Böök ResSv. 226 (1924).
2) (†) till 4: fullt färdig; fullständigt färdiggjord. LReg. 89 (1689). Man fortfor att bygga (Kölnerdomen) åtminstone till 1498, men ännu är ingen annan del af kyrkan än koret helfärdig. Snellman Tyskl. 83 (1842). Verd. 1884, s. 109.
-FÖRGYLLD, p. adj. helt l. i sin helhet förgylld. KKD 3: 223 (c. 1710). Två karmstolar, helförgyllda. HKonstindUtstMalmö 1896, s. 27.
-FÖRTIMRA. (i sht förr) skeppsb. tätförtimra (träfartyg). Numera helförtimras de större krigsfartygen vanligen, d. v. s. de förses helt tätt med spant och mellanliggande timmer, hvilkas mellanrum drifvas. KrigVAH 1844, s. 58.
-GALEN. (vard., numera knappast br.) fullständigt galen (se d. o. 2). Stiernhielm Fateb. F 1 b (1643). Ahlman (1872).
-GALÄR. (förr) galär av större typ; motsatt: halvgalär. CRuthensparre i SvMerc. V. 2: 388 (1759). En hel-galer förde, utom mindre kanoner, endast 1 st. 24:℔:ig kanon, men hade omkring 200 mans besättning. KrigVAT 1844, s. 619. 2NF 9: 680 (1908).
(3) -GJUTA, -ning; jfr -GJUTEN.
1) tekn. gjuta (ngt) i ett enda stycke. Törngren Artill. 1: 126 (1794). SvD 1912, nr 254, s. 6.
2) (†) bildl.: låta (ngt) framspringa ss. ngt sammanhängande o. färdigt helt; jfr -GJUTEN 2. Om med skaldskap förstås .. den varma profetiska ingifvelse, som, af eget ämne och med egen låga, helgjuter färdiga skapelser, .. så (osv.). Valerius 2: 174 (1826).
(3) -GJUTEN, p. adj. -gjutnare (i bet. 2, Sundén (1885), LfF 1905, s. 215).
2) bildl.; jfr HEL-STÖPT 2.
a) om ngt sakligt: utgörande l. framsprungen ss. ngt sammanhängande o. färdigt helt; enhetlig, homogen; hel; äv. allmännare, övergående i bet.: fulländad. (Fredmans epistlar äro) foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte. Kellgren 3: 289 (1790). Bofinkens sång är .. ett så helgjutet uttryck af hans karakter, att (osv.). De Geer VSkr. 1: 24 (1841, 1892). Böttiger 6: 120 (c. 1875). Norlind AMusH 770 (1922).
b) om person l. karaktär o. d.: harmonisk, icke splittrad; gedigen, alltigenom präktig l. förträfflig o. d. Wrangel BrinkmTegn. 59 (cit. fr. 1824). CJLAlmqvist i Skandia 3: 82 (1834). Helgjutna personligheter. Nyblæus Forskn. I. 1: 97 (1873, 1879).
Avledn.: helgjutenhet, r. l. f. till -GJUTEN 2: egenskapen l. förhållandet att vara helgjuten; enhetlighet; homogenitet; harmoni; gedigenhet. Hammarsköld SvVitt. 2: 223 (1819). Den harmoniska helgjutenhet, som förskaffat Goethe den plats han inom den europeiska vitterheten innehafver. BEMalmström 8: 354 (1839). De persiska försvarskrafterna .. ägde alls icke den helgjutenhet och sammanhållning som de macedoniska trupperna. Grimberg VärldH 3: 193 (1928).
(3) -GOMMAR, pl. zool. benämning på underordningen Hyperoartii J. Müller bland rundmunnarna. Helgommar .. Näsöppningen ligger på öfra delen af hufvudet och leder till en blindsäck, utan hål genom gommen. Nilsson Fauna 4: 743 (1855). Lilljeborg Fisk. 3: 690 (1891).
-GRANT, adv. (†) fullständigt; jfr GRANN II 1 c. HFinlSkolvH 1: 306 (1751).
(3) -GRYN. benämning på skalfria, okrossade gryn (i allm. korngryn); motsatt: krossgryn. BoupptSthm 4/9 1676. Wretlind Läk. 4: 131 (1896).
Ssgr (kok.): helgryns-gröt. Tersmeden Mem. 3: 12 (1736).
-soppa, r. l. f. Lind (1749; under gerste).
-välling. ANorrelius (c. 1730) hos Schück FUpsala 130. Hellman Kokb. 91 (1895).
-GRÅ. helt l. alltigenom grå. Ödman VårD 1: 125 (1887). särsk. metall. om tackjärn: med alltigenom grå brottyta. JernkA 1872, s. 185. Odelstierna JärnM 36 (1913).
-GRÖN. helt l. alltigenom grön. NoraskogArk. 4: 287 (1749). Cnattingius Skogslex. 13 (1873, 1894). Östergren (1927).
-GUL. helt l. alltigenom gul. Bladh (o. Hornstedt) 45 (1799). Östergren (1927).
-GÅRD. (förr) helt hemman. Botin Hem. 1: 47 (1755). Corylander LundDomk. 18 (1756). Hagström Herdam. 2: 30 (1898; efter handl. fr. 1643).
-GÅRDS-BONDE. (förr) bonde som besitter ett helt hemman. Hallenberg Hist. 5: 143 (1796). Afzelius Sag. 7: 33 (1853).
-GÅRDS-HEMMAN. (†) helt hemman. AOxenstierna Bref 1: 14 (1642). Gadd Landtsk. 2: 153 (1775).
-GÅRDS-MAN, m. (†) = -GÅRDS-BONDE. OfferdalKArk. N I 1, s. 64 (1708).
-GÄRD. (förr) kam. skatt som utgår för helt hemman, fullgärd. RP 9: 65 (1642). Botin Hem. 1: 31 (1755).
-GÄRDES, adj. oböjl. [uppkommet av HEL-GÄRDS-BONDE o. d.] (†) som betalar skatt för helt hemman l. mantal. Hagström Herdam. 2: 70 (cit. fr. c. 1620).
-GÄRDS-BONDE. (förr) bonde som skattar för helt hemman l. mantal, fullgärdsbonde. Stiernman Riksd. 765 (1624). Botin Hem. 1: 52 (1755).
-GÄRDS-FRÄLSE, adj. (†) i substantivisk anv., om frälseman som innehade helt hemman. RARP 9: 199 (1664).
-GÄRDS-GÅRD. (förr) kam. = -GÄRDS-HEMMAN. RARP 9: 199 (1664).
-GÄRDS-HEMMAN. (förr) kam. helt hemman. BtRiksdP 1869, I. 1: UtlåtTackjernsskatt. s. 30 (1618). RARP 12: 359 (1678). Botin Hem. 1: 30 (1755).
-GÄRDS-MANTAL. (förr) kam. helt mantal. ÅngermLandstingspr. 20/12 1637, fol. 29. LReg. 411 (1662).
-HARNESK. (förr) harnesk som täcker både bröst o. rygg. KrigsmSH 1802, s. 32. Hazelius Förel. 124 (1839).
-HJÄRTAD, p. adj. (i sht i religiöst spr.; nytt ord) om person: som av hela sitt hjärta går upp i sin värksamhet l. strävan o. d., som ger sig helt; om handling o. d.: utförd med helt och fullt hjärta; ss. adv.: av hela sitt hjärta. Edquist Skolm. 90 (1916). Om det finns i ditt liv någon helhjärtad handling av kärlek. Beskow FaderVår 25 (1919).
Avledn.: helhjärtenhet, r. l. f. (i sht i religiöst spr.; nytt ord) Upsala 1917, nr 285, s. 4.
(3) -HUVUDEN, pl. zool. benämning på den till broskfiskarna hörande ordningen Holocephali. Thorell Zool. 2: 280 (1861). Helhufvuden .., som hafva endast en yttre gälspringa, emedan ett slags gällock täcker de egentliga gälöppningarna, och hvilkas öfverkäks- och gomapparat är sammanvuxen med skallen. NF 2: 1173 (1878).
(3) -HUVUDS-FISKAR, pl. (-huvud- 1909. -huvuds- 1890) zool. = -HUVUDEN. Lilljeborg Fisk. 3: 509 (1890).
-HÅGA. (†) vederkvicka, uppmuntra; glädja. LPetri 2Post. 167 a (1555). Iagh heelhoghade enkionnes hierta. Dens. Job 29: 13 (1563). Swedberg Cat. 674 (1709). Altså blef jag helhogad, att låta .. (manuskriptet) vtgå i allment tryck. AAvStiernman (1744) hos Svart WesteråsBisk. Föret. 1. —
-HÅLLEN, p. adj.1 (†) fullständigt upprätthållen l. respekterad. Desse efter:ne artickler .. måge helhåldne blifve och nu .. heller blifve förbättrede än förminskede. RA 3: 245 (1594).
(jfr 6) -HÅLLEN, p. adj.2 (†) fullständig, hel, hel och hållen. OMartini Bew. A 1 b (1604). Bonden är qwitt sitt Mynt och Föde, / Och Borgaren lagd heelhållen Ödhe. Arvidi 186 (1651). LejonkDr. 174 (1688).
-HÅLLIG. (†) hel, fullständig; jfr -HÅLLEN, p. adj.2 OMartini Bew. D 4 a (1604).
-INACKORDERA~01020, -ing. i fråga om inackordering som omfattar logi o. hel kost; företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. NPress. 1894, nr 3, s. 4. Helinackordering i ordentligt hem .. kan fås af två Herrar. SD 1896, nr 138, s. 8 (i annons).
(3) -INTRYCK~02. (i sht i skriftspr.) helhetsintryck, totalintryck. (Cavallin o.) Lysander 178 (1871). SD 1900, nr 49, s. 5.
-JÄRNAD, p. adj. (†) helt järnbeslagen. 2 st kistor den ena heljärnat, den andra ey mehr än gångjärn och lås före. AllmogHemsl. 96 (i handl. fr. 1693).
-KADENS. mus. kadens som går från dominanttreklangen till tonikans treklang. Bauck 1Musikl. 1: 195 (1864).
-KAPONJÄR. (förr) bef. kaponjär från vilken eldgivning kunde ske åt två håll; motsatt: halvkaponjär. Hazelius Bef. 112 (1836). Busch Fästn. 21 (1880).
-KARL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fullvuxen dräng. Lönqvist Bara 6 (1775). Fatab. 1921, s. 99.
-KAST, r. boktr. den största av de vanliga stilkasterna; motsatt: halvkast. Fahlgrén Boktr. 21 (1853). NordBoktrK 1907, s. 325.
-KLAR. (†) fullständigt klar. Stiernhielm Fatab. C 1 a (1643). Strinnholm i 2SAH 19: 245 (1838).
-KLASSISK. (i skolspråk) i uttr. den helklassiska linjen o. d., vid högre allm. lärovärk: den linje (latinlinjen A) där enl. 1878 års lärovärksstadga (i sjätte o. sjunde klasserna) undervisning meddelades i både latin o. grekiska; äv. om senare motsvarighet till denna linje. PedBl. 1877, s. 154. PedT 1881, s. 409. DN(B) 1930, nr 189, s. 5.
-KLASSIST. (i skolspråk) lärjunge på den helklassiska linjen, ”grek” (se GREK, sbst.1 2 d). PedT 1879, s. 139. LärovKomBet. 1884—85, 1: 15. DN 1895, nr 9170 A, s. 4.
-KLINKFARTYG. (†) skeppsb. om fartyg som i sin helhet är klinkbyggt (i motsättning till: halvklinkfartyg). DA 1825, nr 32, s. 1. Bonsdorff Kam. 654 (1833).
-KNÄPPT, p. adj. om klädesplagg: helt knäppt; knäppt hela vägen uppifrån och ned. I helknäppt bonjour. Levertin Diktare 245 (1898). Johansson RödaH 2-3: 105 (1917).
(3) -KOKAD l. -KOKT, p. adj. kok. kokad i helt stycke, utan att vara sönderdelad; jfr -STEKT. Juslenius 139 (1745). Helkokt blomkål. Ekberg Hvad äta? 149 (1899).
-KOLLER, n. (i fackspr.) seldon vars båda sidodelar äro fast förenade med varandra både upptill o. nedtill; motsatt: halvkoller. Juhlin-Dannfelt 350 (1886). Wrangel HbHästv. 2: 304 (1913).
Ssg: helkoller-selar, pl. (i fackspr.) SD 1893, nr 11, s. 7.
-KORN. (†) helgryn av korn? Heel-Korn måste en Huushållare .. winläggia sigh om. Rålamb 13: 88 (1690).
-KRISTALL. (i fackspr.) äkta kristallglas. Rinman 1: 592 (1788). TT 1872, s. 275.
-KRÄVETA. (förr) motsatt: halvkräveta. Ett harnesk kallades helkräveta (början af sextonde århundradet), när alla dess delar voro mot hvarandra skufbara. UB 6: 113 (1874). Rydberg Vap. 108 (1891).
(3) -KULA. (†) massiv kanonkula. KrigVAT 1855, s. 65. Därs. 1857, s. 506. Därs. 1858, s. 107.
-KUPÉ. järnv. järnvägskupé av den vanliga, större typen med två soffor; motsatt: halvkupé. TT 1891, s. 120. SJ 3: 127 (1906).
-KURSÖR. (förr) sjömil. för fartygsartilleri använd kursör av sådan konstruktion att vid rekyl o. tillbordssättning lavetten i sin helhet vilar på densamma. UFlott. 3: 31 (1882).
-KUSIN. (mindre br.) kusin (i motsättning till: halvkusin). Möller 632 (1790). WoJ (1891).
-LAST. (i fackspr., föga br.) hel skeppslast. GHT 1895, nr 228, s. 4.
-LIMMAD, p. adj. tekn. om papper: starkare limmad; motsatt: halvlimmad. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 37, Bil. s. 3. Elge BoktrK 121 (1915).
-LINNE. vävnad av enbart lin; motsatt: halvlinne. Almström Handelsv. 401 (1845).
Ssgr: hellinne-duk,
-handduk,
-lärft,
-tyg,
-väv,
-vävnad.
-LJUS, n. (i fackspr.) i fråga om ljus från automobillykta: oförsvagat ljus; motsatt: halvljus. SvD(A) 1928, nr 329, s. 10.
-LJUS, adj.
1) (†) mycket ljus. (På häxans rygg funnos ärr) af hwilka 3 ofwantil wore heelliuse. BtFinlH 2: 354 (1670).
2) (i fackspr.) om person: alltigenom ljus, som har blå l. grå ögon o. blondt l. rödt hår. Flodström SvFolk 60 (1918).
-LOTT. hel lott. Lundell (1893). 1NJA 1907, s. 517.
-LÅDA. särsk. om cigarrlåda som rymmer hundra cigarrer; motsatt: halvlåda. —
-LÅNG. (i fackspr.)
1) till 3; om bjälke o. d.: som i hela sin längd utgöres av ett enda stycke. TT 1883, s. 103. VästmFmÅ 16: 87 (1926).
2) till 4: av full längd, lång; motsatt: halvlång.
a) om (del av) klädesplagg; särsk. om ärm: som räcker ända ned till handen. De nästan hellånga och åtsittande ärmarna. SthmModeJ 1851, s. 5. Jag tänkte sy .. (klänningen) hellång bak. SvD(A) 1929, nr 59, s. 10.
b) språkv. om språkljud l. stavelse. Noreen Pros. 5 (1897). LoW Inl. 25 (1911).
-LÄNGD. språkv. om språkljuds l. stavelses längd; jfr -LÅNG 2 b. Lyttkens o. Wulff SvSpråklj. 27 (1898).
-MARSCH. (numera föga br.) fäkt. förflyttning i gardställning vid fäktning, bestående av två ”halvmarscher”, passad. ReglBajFäktn. 1836, s. 39. IGymnInf. 1872, s. 81. 2NF 9: 214 (1908).
-MASK, pl. -er. (mindre br.) ansiktsmask som täcker hela ansiktet; motsatt: halvmask. Tersmeden Mem. 6: 58 (1786). Östergren (1927).
(jfr 4 l η) -METALL. [jfr t. ganzmetalle] kem. äldre benämning på smidbara metaller; motsatt: halvmetall. Tessin Bref 2: 292 (1755). Regnér Begr. 290 (1803). Dalin (1852).
-MILLIONÄR. person som äger en hel million (kronor, dollar osv.), millionär (i motsättning till: halvmillionär). —
-MJÖLK. (i fackspr.) oskummad mjölk. Grotenfeldt Mejerih. 245 (1886). LAHT 1913, s. 257.
-MUNDERAD, p. adj. farm. om drog: fullständigt munderad. Rosendahl Farm. 61 (1897).
-MÖRK. (i fackspr.) om person: alltigenom mörk, som har melerade l. bruna ögon o. brunt l. svart hår. Flodström SvFolk 60 (1918).
-NAKEN, förr äv. -NAKOT. (numera mindre br.) fullständigt naken. KKD 8: 275 (1713). De helnakna, mörkbruna negrerna. SD(L) 1902, nr 40, s. 5.
-NOT, pl. -er. mus. not med det tidsvärde som i fyra fjärdedels takt(art) motsvarar en hel takt. Mankell MusH 1: 178 (1864). Bergenson Mus. 39 (1903). 2NF 20: 68 (1913).
-NYKTER. som helt avhåller sig från bruket av sprithaltiga drycker ss. njutningsmedel. BlåBandet 1886, s. 44.
-NYKTERHET~200 l. —00~2. fullständig avhållsamhet från bruket av sprithaltiga drycker ss. njutningsmedel, iakttagande av absolut nykterhet, absolutism (se d. o. 2). BlåBandet 1886, s. 44. SD(L) 1895, nr 345, s. 1.
Ssgr: helnykterhets-förbund. Sverges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH, vanl. uttalat äs1äsɯ32), bildat 1896. Folkskollärarnes helnykterhetsförbund. Sthm 3: 71 (1897).
-löfte. 2NF 20: 221 (1913).
-sällskap. Studenternas helnykterhetssällskap (bildat i Uppsala 1888).
-vän, m.||ig. person som iakttager absolut nykterhet, absolutist. SocDem. 1893, nr 154, s. 2.
-NYKTERIST. (ngt vard.) helnykterhetsvän, absolutist. Auerbach (1909). KemT 1914, s. 80.
-OFFER. (i bibeln) om judiskt brännoffer varvid hela offerdjuret brändes. Psalt. 51: 21 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke ätas. 3Mos. 6: 23 (Bib. 1917).
-OM, adv. (†) mil. helt om. Hazelius Förel. 403 (1839). Föreställaren vändes helom till vänster. ExFältartill. 1893, 1: 73.
-OM-SVÄNG. mil. helomsvängning. KrigsmSH 1798, s. 185. Hazelius Förel. 406 (1839).
-OM-SVÄNGNING. mil. om artilleri- l. kavalleriavdelnings svängning ett halvt varv åt höger l. vänster. KrigVAH 1806, s. 170. ExFältartill. 1893, 1: 132.
-OM-VÄNDNING. i sht gymn. o. mil. vändning helt om (ett halvt varv). KrigVAH 1806, s. 173. IGymnInf. 1872, s. 46. bildl. Kuylenstierna Ber. 241 (1898). SDS 1929, nr 177, s. 4.
-PARASIT. bot. parasiterande växt som hämtar all sin näring ur den närande plantan; motsatt: halvparasit. Skårman Forssell 166 (1898). LB 2: 141 (1900).
-PART. (†) i fråga om tömmande av bägaren o. d. i botten (vid skåldrickande); i sht i sådana uttr. som dricka (ngn till) halvpart och helpart o. d. LPetri Dryck. E 3 b (1557; se under HALV-PART f). (Faluborna) hafva lärt mig dricka halfpart och helpart. Linné (1734) hos Fries 2Linné 1: 129. Tersmeden Mem. 1: 95 (c. 1780).
-PAUS. mus. (tecken som angiver) heltaktspaus. Helpaus, motsvarande helnotens värde, är ett tjockt, under en notlinje eller bilinje hängande streck. Bergenson Mus. 41 (1903). Eklund o. Lundgren Krehl 26 (1912).
-PENSION.
1) (privat) läroanstalt vars elever äro helinackorderade inom anstalten, internat. IT 1791, nr 70, s. 3 (möjl. två ord). Teleborgs Helpension för flickor — Språk- och Hushållsskola. SvD(B) 1927, nr 197, s. 2 (i annons).
2) helinackordering. WoH (1904).
-PENSIONÄR.
1) elev i helpension. IT 1791, nr 3, s. 3. Nyström DöfstUndUtv. 326 (1906).
2) person som är helinackorderad. Mörner Liv 152 (1925).
(3) -PEPPAR. kok. hel (icke malen) peppar. Kalm Resa 2: 100 (1756). Friberg Kokb. 34 (1893).
-PORTION. hel portion. KrigVAH 1817, s. 21. Sjukföda (hel-, half- och nollportioner) å sjukhuset. TLev. 1905, nr 6, s. 1.
(3) -PRESSAD, p. adj. (i fackspr.) pressad i ett helt stycke (utan skarv o. d.). PriskatalWSonesson 1895, s. 184. Helpressade stålkärl. SvD 1899, nr 173 A, s. 3.
-REN, adj. (i fackspr.) fullständigt ren; särsk. dels om hampa, dels om bräder o. plank o. d. av förstklassig kvalitet. NoraskogArk. 4: 286 (1750). AB 1845, nr 103, s. 4. Helrena bräder skola vara qvistfria å den ena flatsidan och å begge kanterna, men få hafva små ljusa och fasta qvistar på kärnsidan. TLev. 1899, nr 36, s. 1.
-RENSANDE, p. adj. landt. om tröskvärk med inbyggda, dubbla rensanordningar; motsatt: halvrensande. SvD 1916, nr 255, s. 12.
-RIM. metr. (i sht i fråga om fornnordisk verskonst) fullständigt rim; helassonans. Bring Rask 103 (1837). Stafvelserimmen äro af två slag: a) helrim .., der två eller flera stafvelser hafva samma både vocal och slutconsonanter; b) halfrim. Munch FsvFnoSpr. 112 (1849). Wrangel Dikten 135 (1912).
(3) -RÄKNING. (†) mat. integralräkning. Swedenborg Reg. 3 (1718).
-RÖD. helt l. alltigenom röd. Björkman (1889). De helröda kulliga korna. Hellström NorrlJordbr. 555 (1917).
-RÖRD, p. adj. (†) fullständigt förlamad; jfr HELT-SLAG. VarRerV 15 (1538). Wollimhaus Ind. (1652).
-SAK. [efter t. ganzsache] av frimärkssamlare använd benämning på hela o. obeskurna frankokuvert, brevkort, kortbrev o. d. (i motsättning till: frimärke). DN 1892, nr 8422 B, s. 1. SvD(B) 1929, nr 239 B, s. 3.
(3) -SAPP. (förr) mil. sapp l. löpgrav som utföres i regeln av en ”sappörbrigad” som med rullkorg m. fl. sappredskap steg för steg gräver sig fram i löpgravens riktning; motsatt: flygsapp. Hazelius Bef. 324 (1836). Sappörregl. 1880, s. 3. 2NF 24: 781 (1916).
-SIDA. (en) hel sida (i bok l. tidning o. d.).
Ssgr: helsides-annons. annons som upptager en hel sida.
-bild.
-illustration.
-plansch.
-porträtt. SD(L) 1894, nr 326, s. 8. jfr: Ny Illustrerad Tidnings nummer för idag upptager på sitt första blad ett helsides porträtt af d:r V. R. PT 1888, nr 299, s. 2.
-SIDEN. vävnad som (nästan) alltigenom består av silke; mottsatt: halvsiden. Florinus Voc. 36 (1695). SFS 1906, nr 38, s. 15.
Ssgr: helsiden-band. BtRiksdP 1892, I. 1: nr 9, s. 5. Band .. av silke enbart eller i förening med högst 15 procent annat spånadsämne (helsidenband). SFS 1919, s. 1901.
-klänning. ÖfverståthKungörNatKlädedr. 1778, s. 1.
-tyg. HSH 31: 78 (1661).
-vävnad.
-SILKE. jfr -SIDEN. Björkman (1889). Silkestrumpor för Damer .. Helsilke. PriskurCronquist 1898, s. 51.
-SITTEN, p. adj. (†) om bonde: som besitter helt hemman, fullsutten. Lagförsl. 399 (c. 1606).
-SKATT. (†) så mycket som erlades i skatt av en fullsutten bonde. 5 skattskin räcknes för een helskatt. HFinlH 3: 282 (1556).
-SKATTEBONDE~0020. (i fråga om ä. förh.) skattebonde som innehade ett helt hemman. Lignell Dal 1: 294 (i handl. fr. 1541). Widmark Helsingl. 1: 375 (1860; efter handl. fr. 1605).
-SKEFT, se -SKÄFT.
(2) -SKINNAD, p. adj. osårad, oskadd; särsk. i uttr. komma l. slippa helskinnad undan l. ifrån ngt o. d., bildl.: oskadd; utan förlust. Verelius Gothr. 136 (1664). Ifrån .. Lundblads konkurs .. slipper jag .. temligen helskinnad. Tegnér (WB) 7: 441 (1834). GHT 1895, nr 250 B, s. 2.
-SKJUTEN, p. adj. (†) helt genomskjuten. De Danskes Amiral (dvs. amiralsskepp, blev) helskuten, så at watnet steg tre eller fyra alnar in i skeppet. Tegel E14 122 (1612).
-SKOVEL, m. l. r. jäg. gammal dovhjort (med skovelformiga horn); äv. i uttr. stark helskovel, ”stark skovelhjort”. TIdr. 1897, s. 355. SDS 1900, nr 470, s. 3.
-SKUGGA, r. l. f. (i fackspr.) fullständig skugga; kärnskugga. UB 2: 219 (1873). NF 9: 385 (1885).
(3) -SKUREN, p. adj.
1) om klädesplagg o. d.: (till)skuren i ett stycke. BoupptSthm 5/6 1689. Sömnadsb. 487 (1915).
2) [jfr HEL-GJUTEN 2, -STÖPT] (tillf.) bildl., om människa: helgjuten. Lamm Oxenst. 10 (1911).
-SKYLD ~ʃyl2d, p. adj. i sht jur. jfr -SLÄKTING. GB 2: 9 (Lag 1734). Helskylda kallas de, som härstamma från ett par och således hafva en gemensam både stamfader och stammoder. Schrevelius CivR 1: 54 (1844). Kallenberg CivPr. 1: 259 (1917).
-SKÄFT, p. adj. miner. om mineral, i sht malm: som är nästan ren från främmande mineralarter. VetAH 1748, s. 100. TT 1902, K. s. 128.
-SKÄGG. skägg som täcker såväl kinder o. haka som överläpp. KrigVAT 1852, s. 661. VL 1894, nr 157, s. 3. (Han) hade .. anlagt helskägg. Hallström Händ. 115 (1927). särsk. zool. om dyl. skägg hos apa. Wirén ZoolGr. 1: 242 (1897). FoFl. 1906, s. 200.
Avledn.: helskäggig, adj. (tillf.) som har helskägg. Öberg Makt. 1: 18 (1906).
-SLAG. (föga br.) klockslag som angiver full timme, timslag. Berger Hörnf. 68 (1915).
-SLAGEN, p. adj.
1) (i fackspr.) till 3, om (garn till) tafs: omvikt o. snodd (för hand) så att bl. den ena ändan blir avskuren, medan den andra är omböjd. Helslagen tafs. Till tafsar (på reven användes) helslaget 8-trådigt prima lingarn. Schager Nöjesfiske 9 (1915).
2) tekn. till 4; om bladguld: slagen till mycket ringa tjocklek (1/10000 millimeter); motsatt: halvslagen. Rinman 1: 212 (1788). SFS 1922, s. 307.
(3) -SLAKT. (mindre br.) om ”helslaktat” svin. SmålP 1890, nr 9, s. 4. Han lovade 80 öre för helslakt av grisen, när den blev färdig. Wägner ÅsaH 77 (1918).
(3) -SLAKTAD, p. adj. (mindre br.) om svin: slaktad utan frånskiljande av huvud o. fötter. Helslagtade svin eller så kallade skållingar. SD(L) 1896, nr 284, s. 3.
-SLANGA. [fsv. helslanga] (förr) ett slags kanon; slanga; motsatt: halvslanga. G1R 4: 37 (1527). Slangan eller hel-slangan .. sköt en 8-℔:dig kula. KrigVAT 1847, s. 83. Hildebrand Medelt. 2: 844 (1898).
-SLUT. (mindre br.) mus. helkadens. Fröberg Harm. 1: 350 (1878). BonnierKL 6: 386 (1925).
-SLÄKT.
I. i sht jur. ss. sbst.
1) koll., om personer som härstamma från samma (stam)fader o. (stam)moder; (ngns) helsläktingar. Arnell Stadsl. 322 (1730). ÄB 3: 5 (Lag 1734).
2) abstr.: helsläktskap. FörarbSvLag 1: 132 (1690). Björling CivR 231 (1911).
II. (mindre br.) ss. oböjl. predikativ: helskyld(a). Sahlstedt (1773). Vara helsläkt. Cannelin (1921).
-SLÄKTING. i sht jur. jfr -SLÄKT, ävensom SAMSLÄKTING. Körner JurRådg. 25 (1888).
-SLÄKTSKAP~02 l. ~20. i sht jur. förhållandet att vara helsläktingar. Kallenberg CivPr. 1: 259 (1917).
(3) -SMIDA. (i fackspr.) smida (ngt) i ett helt stycke; särsk. i p. pf. ss. adj. G1R 25: 429 (1555). Vefstakarne .. helsmidas af martinstål. Lundberg Lok. 177 (1902).
-SMIDIG. (numera mindre br.) metall. om metall, i sht järn: fullt smidbar; motsatt: halvsmidig. Rinman 1: 877 (1788). SFS 1847, nr 32, s. 17.
-SORG. (mindre br.) (sorgdräkt som bäres vid) djup sorg; motsatt: halvsorg. WoJ (1891). Östergren (1927).
-SOT, se d. o. —
-SPANT. skeppsb. motsatt: halvspant. Witt Skeppsb. 54 (1857). Helspant .. hafva bottenstockar öfver kölen och sträcka sig uppåt fartygets båda sidor. Engström Skeppsb. 17 (1889).
-SPÄNN.
1) i uttr. i l. på helspänn (jfr 3), om hane å handeldvapen: (i det läge då den är) fullt spänd; äv. i överförd anv., om handeldvapen: med hanen på helspänn. Leijonflycht (1827). Endast då man väntar villebrådet, .. må hanarne hållas i helspänn. Skogvakt. 1891, s. 223. (Han) låg .. på lur .. med geväret på helspänn. VL 1894, nr 224, s. 3.
2) konkret, på gevärslås o. d., om den fördjupning på viss del av låset i vilken en hake l. dyl. ingriper, då hanen befinner sig i helspänn. Jochnick Handgev. 15 (1854). UFlott. 3: Bih. 34 (1906).
3) [bildl. anv. av 1] (vard.) i uttr. på helspänn (jfr 1), ytterligt spänd; i stark spänning; med spänd uppmärksamhet. Melander Långtur 37 (1896). Akterut står tub-befälhafvaren .. på helspänn med affyrningslinan i hand. VFl. 1911, s. 134. Med alla sina sinnen på helspänn. ST(A) 1929, nr 94, s. 1.
-SPÄNNA, -ing. sätta på helspänn (jfr -SPÄNN 1). Svederus Jagt 31, 339 (1832). Högdahl Jaktb. 12 (1913). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: (med hanen) på helspänn; stundom äv. i uttr. på helspänd l. på helspänt. Nordforss (1805). Bössa som står på helspändt. Weste (1807). Helspänd hane. SFS 1830, s. 836. De stannade med helspända gevär, färdiga att vid minsta tecken gifva eld. Kongo 1: 235 (1887).
-STAM. (föga br.) trädg. hög stam, högstam. Lundberg Träg. 68 (1754). Lundström Trädg. 1: 144 (1831).
Avledn.: helstammig, adj. (föga br.) trädg. högstammig. Helstammiga Träd äro de, som hafva 2 eller högst 2 1/2 alns hög stam. Lundström Trädg. 1: 145 (1831).
-STARK. språkv. i fråga om accent: huvudtonig. Noreen Pros. 11 (1897). LoW Inl. 25 (1911).
(3) -STAT. hist. o. polit. stat som består av flera under en gemensam författning för de gemensamma angelägenheterna förenade, självständiga statsdelar. SvT 1852, nr 222, s. 2. 2NF 26: 1034 (1917). särsk. om den form av statsförbindelse som man på 1850- o. 1860-talen sökte upprätthålla mellan det danska konungariket, Sönderjylland o. de tyska hertigdömena. ÖgCorr. 1854, nr 77, s. 3. Det var mot den dansk-tyska helstaten, för ett Ejder-Danmark, .. som Clausen kämpade. Wieselgren Bild. 444 (1877, 1889). Cavallin (o. Lysander) 61 (1887).
Ssgr (hist. o. polit.): helstats-författning. Svedelius Statsk. 1: 225 (1868). Helstatsförfattning .. (är) en författning, genom hvilken själfständiga och autonoma länder förenas till ett organiskt och i förhållande till främmande makter som en enhet framträdande helt. 2NF (1909).
-man, m. [av d. helstatsmand] till -STAT slutet. NF 1: 473 (1875). Helstatsmän .. kallades i Danmark 1851—64 de, som höllo fast vid en statsrättslig förbindelse mellan alla landsdelarna i danska monarkien, i motsats till Eiderdanskar. 2NF (1909). Böök FoR 16 (1930).
-STAV. byggn. i genomskärning konvext halvcirkelformig list; motsatt: halvstav. Sturtzenbecher (1805).
(3) -STEKA. kok. steka (ngt) utan att först stycka det; oftast i p. pf. En helstekt gris. Möller Jordbr. 41 (1881). Ekberg Hvad äta? 169 (1899).
-STEN. (i fackspr.) (längden av en) hel tegelsten. Brunius SkK 214 (1850). Utföra .. (en mur) med helstens tjocklek. TT 1878, s. 57.
-STENS-MUR. byggn. mur med en tjocklek av en tegelstens längd. Stål Byggn. 1: 250 (1834).
-STOCK. (i fackspr.) gevärsstock som är lika lång som pipan. Källström Jagt 236 (1850). Alm VapnH 183 (1927).
-STOCKAD, p. adj. (i fackspr.) om gevär o. d.: försedd med helstock. Svederus Jagt 335 (1832). Jaktstudsare (äro) stundom .. helstockade. 2NF 36: 212 (1923).
-STRUMPA. (mindre br.; se dock slutet) långstrumpa. Hörlén GSed. 137 (1914). Fogelqvist Minn. 88 (1930). särsk. (fullt br.) veter. i oeg. anv., i sht i pl., benämning på vissa på nedre delen av benen hos hästar (o. nötkreatur) ofta förekommande vita tecken, då dessa nå upp till knäet l. hasen. LB V. 2: 61 (1908).
-STUFF. bärgv. Det i .. (Sala silvergruva) brutna berget skrädes till tre grader af rikedom, nämligen helstuff (med 40—50 % bly), halfstuff (20—25 % bly) och vask (3—3,5 % bly). 2UB 5: 166 (1902).
-STYCKE. (i fackspr.) (om tygräcka utgörande ett) helt ”stycke”; motsatt: halvstycke. KatalÅhlénHolm 1916, s. 44 (se under HALV-STYCKE).
(3) -STÄMNING. (i vitter stil) helhetsstämning. Bergh Konst 43 (1893, 1908). En del af hans målningar är genomarbetad med en viss kärf noggrannhet, andra söka en lyrisk helstämning. 2NF 11: 604 (1909).
(3) -STÖPT, p. adj. -are (AMöller (1910) hos Lundström Jörgenb. 10 (bildl.)). eg.: stöpt i ett helt stycke; bildl.: helgjuten (se d. o. 2). CVAStrandberg 1: 276 (1866). En helstöpt personlighet. TT 1902, D. s. 42.
Avledn.: helstöpthet, r. l. f. Levertin G3 260 (1894). LfF 1905, s. 208.
-STÖVEL. (föga br.; se dock slutet) hög stövel; motsatt: halvstövel. Balck Idr. 2: 365 (1887). särsk. (fullt br.) veter. i oeg. anv., i sht i pl., i fråga om hästar, = -STRUMPA slutet. Juhlin-Dannfelt 399 (1886).
-STÖVLAD, p. adj. veter. om häst: försedd med ”helstövlar”. Sjöstedt Husdj. 1: 135 (1859).
-SULA, r. l. f. (-såla) (†) (sko)sula som täcker hela undersidan av skodon; motsatt: halvsula. DA 1824, nr 248, s. 2.
-SVAG. språkv. i fråga om accent: obetonad. Helsvag .. stafvelse. Noreen Pros. 11 (1897).
-SVART. helt l. alltigenom svart. Johansson HomOd. 3: 6 (1844). Klädd i helsvart sorgdräkt. Elkan Hall 472 (1899).
(3) -SVETSAD, p. adj. tekn. svetsad till ett helt stycke. Ett .. helsvetsadt eldrör. TT 1883, s. 92.
(3) -SVETSNING. tekn. jfr -SVETSAD. 2NF 24: 210 (1916).
-SVIN. (†) landt. fullvuxet (göd)svin; motsatt: halvsvin. ÅgerupArk. Bouppt. 1753. LdVBl. 1836, nr 49, s. 3.
(3) -SYN. (i vitter stil) helhetssyn. Larsson Id. 58 (1908). Svenskens håg för öfverblickar och helsyner. Sundbärg SvFolkl. 19 (1911).
-SYSKON. om personer (stundom äv. om djur) som hava samma fader o. moder; motsatt: halvsyskon; jfr SAMSYSKON. ÄB 3: 2 (Lag 1734). SD 1899, nr 184, s. 7 (om hästar).
-SYSKON-BARN. (-syskona- 1749. -syskone- c. 1765) (föga br.) helsyskons barn; (hel)-kusin. The äro hel-syskonabarn. Lind (1749; under vollbürtige). Nyrén Charakt. 69 (c. 1765).
-SYSTER. jfr -SYSKON. ÄB 3: 5 (Lag 1734).
-SÄCK. (i fackspr.) säck som rymmer 100 kg. SFS 1916, s. 596. Därs. 1920, s. 62.
-SÄNG. (†) motsatt: halvsäng. BoupptSthm 1674, s. 15 a (1671). ”Helsäng” är en helbyggd säng, som självständigt kan stå på golvet. Erixon Möbl. 1: XIV (1925).
-TAKT. mus. fyra fjärdedels takt. Den satsen: som är skrifven uti hel-tact. Vogler Clavérsch. 14 (1898). Auerbach (1909).
-TAKTS-PAUS. (-takt- 1835. -takts- 1880 osv.) mus. paus som fyller en hel takt. Mankell Lb. 30 (1835). Bergenson Mus. 41 (1903).
(3) -TAL. (hel- 1644 osv. helt- 1861 (: helt-talstermer)) helt tal; nästan bl. ss. förled i ssgr. Stiernhielm Arch. Q 2 b (1644). Östergren (1927).
Ssgr: heltals-division. mat. division av hela tal. PedT 1891, s. 406.
-divisor. mat. divisor som utgöres av ett helt tal. SFS 1906, nr 10, s. 27.
-faktor, r. mat. jfr -DIVISOR. Lundell (1893).
-multiplikation. mat.
-multiplikator. mat. jfr -DIVISOR. SFS 1906, nr 10, s. 27.
-regel(n). fys. o. kem. Heltalsregeln .. (dvs.) den genom undersökning af grundämnenas masspektra funna regeln, att atomvikterna hos alla enkla grundämnen liksom hos alla de enkla atomarter, som tillsammans bilda ett sammansatt grundämne, äro hela tal. 2NF 36: 344 (1924).
-term. mat. term som har formen av ett helt tal. Björling Alg. 1: 37 (1861).
-TID. (föga br.) idrott. full tid; motsatt: halvtid. Östergren (1927).
-TIDS-LÄSANDE, p. adj. pedag. om (folk)skola: som har heltidsläsning. SFS 1919, s. 2743.
-TIDS-LÄSNING. pedag. om (folkskole)undervisning som pågår hela det normala antalet undervisningsdagar; motsatt: halvtidsläsning. BtRiksdP 1917, XIII. 1: nr 15, s. 7. SFS 1919, s. 2566.
-TIMME l. (numera mindre br.) -TIMMA. hel timme; sextio minuter; nästan bl. i motsättning till: halvtimme. DA 1808, nr 63, s. 3. (Arbetsfolket bör) aflösas hvarje half- eller heltimme. KrigVAH 1888, s. 147. De korta hel- och halftimmar, som .. stå mig till buds. Ahrenberg Männ. 5: 295 (1910). (†) (För) 4 heeltijmas ringningar (betalades) 32 d(a)l(e)r. BtÅboH I. 11—12: 186 (1676).
-TON ~2n.
1) mus. o. fys. den större intervallen i den diatoniska skalan (motsv. två halvtoner), helt tonsteg; motsatt: halvton. Ljunggren Est. 2: 336 (1860). Bauck 1Musikl. 1: 13 (1864). särsk. i uttr. stor, liten helton. Liten helton. Det intervall hvars proportion är 10: 9 (d-e, betraktadt i förhållande till c-d). Höijer MusLex. 262 (1864). Stor helton. Det intervall hvars proportion är 9: 8, t. ex. c-d. Därs. 479. Moll Fys. 4: 19 (1901).
2) mål. genomgående färgton; äv. bildl.; jfr HEL, adj. 3 c β. Rydberg Varia 121 (1894). Taflor, dels målade i en fin, grågul helton, .. dels i kraftiga färger. PT 1896, nr 293 A, s. 3. Kjellin Troili 1: 160 (1917).
-TRAVE. landt. större trave (innehållande 24, stundom 16—20 kärvar); motsatt: halvtrave. Holmberg Bohusl. 2: 78 (1843). LAHT 1913, s. 395.
-TRYCK. språkv. i fråga om accent: huvudton, huvudtryck, fortis. Wulff Värsb. 39 (1896). Brate SvSpr. 9 (1898).
(3) -TRÄ. (i fackspr., mindre br.) om hela stammar l. stockar, stockvirke; motsatt: kluvet l. skuret trä. Eneberg Karmarsch 1: 47 (1858). Landsm. XVIII. 1: 28 (1912).
-TRÄDE, n., l. -TRÄDA, r. l. f. landt. motsatt: halvträde. Helträda kallas äfven ren träda och kännetecknas deraf, att den icke bär någon skörd under trädesåret. Holmström Naturl. 2: 50 (1889).
Avledn.: helträdad, p. adj. landt. om jord: som legat i helträde. LAHT 1898, s. 73.
-TUNNA, r. l. f. (träkärl som rymmer) en hel tunna; helfat. PH 5: 3616 (1754). Smålands-Tjära på hel- och halftunnor. LdVBl. 1887, nr 79, s. 1. ArkKem. II. 35: 9 (1907).
-TYG. tekn. färdigmald pappersmassa; motsatt: halvtyg. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 31. I .. (heltygsholländaren) isoleras fibrerna helt och hållet, så att en likformig massa erhålles, som får namn af heltyg. UB 1: 450 (1873). Ambrosiani DokumPappersbr. 368 (1923).
-TYGS-HOLLÄNDARE~0200, r. l. m. tekn. holländare vari pappersmassan färdigmales. TT 1872, s. 225. KlippanPprsbr. 11 (1923).
-TYGS-LÅR, r. tekn. lår avsedd för förvaring av heltyg. Ambrosiani DokumPprsbr. 120 (i handl. fr. 1828).
-TYGS-VALS, pl. -ar. tekn. i holländare: finvals (varmed lumpen males till heltyg). UB 1: 451 (1873).
-TÄCKARE, r. l. m. (ngt vard.)
1) heltäckt vagn. Ridderstad Samv. 1: 293 (1851). Smith Rönnerkr. 215 (1912).
2) (numera föga br.) ett slags sköldliknande herrhalsduk som täcker hela västens halsöppning. Björkman (1889). DN 16/5 1926, Söndagsbil. s. 10.
-TÄCKT, p. adj. fullständigt täckt; särsk. om vagn o. d. PH 5: 3482 (1752). särsk. (förr) i uttr. heltäckt plats, om plats inuti heltäckt diligens. SFS 1872, nr 81, s. 55. IllSv. 1: 5 (1873).
-UPPHÖJD~02, äv. ~20, p. adj. (framställd) i högrelief. Alla figurer (å Hoby kyrkas altarskåp) äro helupphöjda. Brunius SkK 529 (1850). Bilder i helupphöjdt arbete. Höjer Sv. 2: 974 (1879).
-VAKANS. (förr) mil. vid rusthållet för längre tid bestående vakans som omfattade både ryttare o. häst; motsatt: halv- l. ryttarvakans. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 36 (1882).
-VAKANT. (förr) mil. jfr -VAKANS. BtRiksdP 1883, I. 1: Inkomstber. s. 19. Helvakanta rusthåll och rotar vid kavalleriet. Därs. 1890, I. 1: nr 5, s. 31. LD 1905, nr 72, s. 2.
-VALS, pl. -ar. (mindre br.) tekn. heltygsvals. Ambrosiani DokumPprsbr. 70 (i handl. fr. 1830).
(3) -VALSAD, p. adj. tekn. valsad i ett helt stycke. JernkA 1863, s. 281. Helvalsade stålrör, ej lödda. Östberg Vel. 28 (1894). 2NF 2: 777 (1904).
-VANTE. (mindre br.) om (finger- l. bälg)-vante som täcker hela handen (i motsättning till: halvvante). Ahlström Eldsl. 368 (1879). 1MinnNordM IV. 1: 5 (1882).
(3) -VIKT. (mindre br.) landt. särsk. om vikten av ”helslaktat” svin. Slagtade svin betalas med 95 öre à 1 kr. pr kg. i helvigt. SD(L) 1901, nr 134, s. 2.
(3) -VIRKE. (i fackspr., mindre br.) = -TRÄ. Eneberg Karmarsch 1: 47 (1858). Hector Husg. 146 (1904).
-VIT. helt l. alltigenom vit. KKD 7: 144 (1707; möjl. två ord). En helhvit kostym. Grotenfelt LandtbrFinl. 208 (1896). särsk. metall. om tackjärn: med alltigenom vit brottyta. Holmberg Artill. 3: Bih. 10 (1882). Odelstierna JärnM 36 (1913).
-VRÄKLING. (†) ett slags större spik; motsatt: halvvräkling. MeddNerFmF 1: 145 (1553). Sundelius NorrköpMinne 680 (cit. fr. 1587).
-VUXEN, p. adj. (†) fullvuxen. StadgTienstef. 1723, s. A 3 b. Hel- och half-vuxne Drängar. PH 5: 3190 (1752).
(3) -VÄLLD, p. adj. tekn. helsvetsad. BtRiksdP 1895, I. 1: nr 2, s. 17. Helvälda stålrör. SD(L) 1901, nr 123, s. 5.
(3) -VÄLLNING. tekn. helsvetsning. JernkA 1867, s. 155.
(3) -VÄRKAN. (i vitter stil) helhetsvärkan. Eichhorn Stud. 3: 101 (1881). (Husets) fasad visar åtskilliga vackra detaljer, men saknar god helverkan. Lundin NSthm 30 (1887). Nyblom i 3SAH 13: 79 (1898).
-VÄRLD. (föga br.) om den fina ”världen” (i motsättning till: halvvärld). Castrén StormaktstDiktn. 145 (1907). Jämför ni Uppsalas hel- och halvvärld med Paris? Laurin Folkl. 206 (1915).
(3) -VÄVD, p. adj. (i fackspr.) vävd i ett helt stycke. VexiöBl. 1835, nr 16, s. 1. TLev. 1904, nr 12, s. 2.
-YLLE. vävnad som alltigenom är tillvärkad av ullgarn. Snällp. 1848, nr 41, s. 4.
Ssgr: helylle-duk,
-flanell,
-klänning,
-trikå,
-tyg,
-vävnad.
-ÅM. (förr) (rymdmått som rymmer en) hel åm. BoupptVäxjö 1794.
-ÅR. (ett) helt år. Betala för helår. Tallqvist SvFinOrdf. (1898).
Ssgr: helårs-abonnent. RTKatal. 1924, s. XV (om telefonabonnent).
-dräng. (†) dräng som är stadd för helt år. KrigsmSH 1803, s. 71.
-exemplar. (i fackspr.) exemplar av en hel årgång av tidning o. d. Östergren (1927).
-premie.
-prenumerant. AB 1890, nr 1, s. 1.
-prenumeration.
-vikt. (i fackspr.) vikten av ett exemplar av en hel årgång (av tidning o. d.). SFS 1904, nr 23, s. 3.
-ÄKTA, adj. (i fackspr.) fullständigt äkta. Äkta (heläkta, hårdt, kinesiskt) porslin. TT 1872, s. 275. Auerbach (1909).
-ÄRANDE, p. adj. (†) som i alla avseenden bör hedras. Stiernhielm Fateb. C 4 a (1643).
-Ö. (†) ö (i motsättning till: halvö). (Blekinges) städer (äro) .. dels på hel, dels på half-öar .. anlagde. Gadd Landtsk. 1: 155 (1773). AJourn. 1815, nr 2, s. 3.
-ÖPPEN. helt öppen; särsk. om vagn o. d. Gemene iswossischsläder, helöpne. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 171.
B: HELT-FÖRENT, p. adj. (i vitter stil) fullständigt förenad. Fröding Stänk 112 (1896).
-FÖRGÄTEN, p. adj. (i vitter stil) helt l. fullständigt förgäten. Östergren (1927).
-OM, se HEL, adj. 4 o.
-OMFATTANDE~0200, p. adj. bot. om blad: vars bladskiva helt omfattar stammen. Östergren (1927).
-SLAG. (†) av slaganfall framkallad fullständig förlamning; motsatt HALV-SLAG, sbst.1 (Lat.) Apoplexia (sv.) heeltslagh. VarRerV 15 (1538).
-TAL, se A.

 

Spalt H 639 band 11, 1930

Webbansvarig