| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLÖDGA glöd3ga2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. tr.
1) i eg. bem.: upphetta (ngt) till glödning, bringa (ngt) att glöda (se d. o. I 1). Linc. Ee 4 a (1640). Den som har en Smidia när wid, kan .. i Härden .. förbemelte Jernkula glödga. Hiärne Wed. 36 (1696). Stålet värmes icke hastigt; men en gång glödgadt, behåller det sin värma. Kellgren 3: 222 (1793). Kaminen glödgades röd. Skottsberg Båtf. 188 (1909). Upp. 1: 15 (Bib. 1917). — jfr GENOM-, MJUK-, NED-, RÖD-, UPP-, UR-, UT-, VIT-GLÖDGA m. fl. — särsk.
a) (†) i pass. med intr. bet.: bliva l. vara glödande, (börja) glöda. Wollimhaus Ind. (1652). (T.) Glühen .. (sv.) glödgas, vara eldröd. Wikforss 1: 690 (1804).
b) med avs. på vin, brännvin, konjak o. d.: upphetta (vanl. gm antändning varigm sprithalten till ngn del avbrännes); i sht i p. pf. ss. adj.; jfr GLÖGG. En kanna glödgat wyn. Asteropherus 8 (1609). Jag kan glödga brännvin, och alt hvad I vill. OvDalin (1749) i 2Saml. 22: 97 (yttrat av en krögardotter). (Det) serverades kaffe och glödgad konjak. Lilljebjörn Minn. 120 (1874). Bengts Vargt. 87 (1915).
2) (i vitter stil, numera föga br.) oeg. o. bildl.: komma att ”glöda” (se d. o. I 2 o. 3); äv. i p. pf. ss. adj.: ”glödande”. Ur afgrunds .. glödga’ plågohål! Bellman SkrNS 1: 211 (1759). Glödgad ännu af ungdomens eld. Stagnelius (SVS) 3: 111 (c. 1817). Ett rop af rå beundran, / Men sann likväl, som glödgade din kind. Hedberg Elisif 50 (1870). Heidenstam NDikt. 166 (1915).
II. (†) intr.: glöda, äv. i oeg. o. bildl. anv. (jfr GLÖDA I 2 o. 3); i p. pr. äv. i adjektivisk anv. Ekeblad Bref 1: 242 (1653; rättat efter hskr.). Fienden .. begynte .. med glögande kuhlor att skiutha. KKD 8: 16 (c. 1710); jfr GLÖDA I 1 a. Huru glödgade icke dina kinder af ärelystnad. Lantingshausen Young 1: 23 (1787). En glödgande hetta. Palmblad Nov. 3: 104 (1841). Då apparaten är i ordning och platinaröret glödgar. UVTF 2: 20 (1872). Upphettas en jerntråd till glödgning. Rosenberg OorgKemi 193 (1887).
1) till I 1; äv. oeg. o. bildl. (jfr GLÖDGA I 2). Nordenflycht QT 1745, s. 113 (bildl.). I hyttor .. / Som glödgas opp af underjordisk låga. JGOxenstierna 4: 29 (1815). BEMalmström 6: 172 (1841; bildl.).
2) (†) till II; anträffat bl. i oeg. o. bildl. anv. Almqvist Fattigd. 36 (1838). Derför .. att ej det gifs ett val, / å nyo glödgar upp mitt hjärta. Öman Puschkin 27 (1871).
-HUS. tekn. lokal där ngt undergår en glödgningsprocess; särsk. i fråga om tillvärkning av mässingstråd. Linné Ungd. 2: 213 (1734). PT 1895, nr 35 B, s. 1. —
-UGN. (glödg- 1752—1923. glödge- c. 1600—1767) tekn. glödugn. Erixon Skultuna 1: 2 (cit. fr. c. 1600). JernkA 1879, s. 504. Bergman HbJärn 2: 180 (1923).
B (†): GLÖDGE-UGN, se A.
C: GLÖDGNINGS-FÖRLUST. kem. o. tekn. minskning i vikt som en kropp lider gm att glödgas. Berzelius Kemi 2: 43 (1812). LAHT 1911, s. 144. —
-HETTA, r. l. f. (i fackspr.) glödhetta (se GLÖD-HETTA, sbst. 1). Rinman 1: 4 (1788). NF 2: 885 (1877). —
-PANNA. tekn. panna av stålgjutgods l. gjutjärn för utglödgning av järntråd. Bergman HbJärn 2: 180 (1923). —
-ÅTERSTOD~102, äv. ~200. kem. o. tekn. substans som återstår av ett ämne, sedan det undergått en glödgningsprocess. TT 1889, s. 50.
GLÖDGARE, sbst.1, m. (i fackspr.) person som har till uppgift att glödga den metall osv. som (i ett visst fall) skall bearbetas. JernkA 1894, s. 392. —
GLÖDGARE, sbst.2, r. l. m. (i Finl., numera knappast br.) till I 1 b: glödgad dryck, glögg. Meurman (1846). Lundell (1893; anfört från finl. förf.). —
GLÖDGUS, r. l. m. (skämts., †) till I 1 b: (glas) glödgat vin l. brännvin o. d.; (glas) glögg. Dalin (1852; angivet ss. ”fam. o. skämts.”). Bergman VSmSkr. 335 (1861). WoJ (1891; angivet ss. ”vulgärt l. i förtroligt språk”). —
GLÖGG, se d. o.
Spalt G 630 band 10, 1929