Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRULIG drɯ3lig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[till DRUL l. DRULA l. båda]
(hvard.) drumlig, tölpig; drummelaktig; stundom: sölig, (sömnig o.) senfärdig o. d. Dadda .. är det druligaste kräk jag någonsin sett; sofver när hon syr, sofver när hon sitter, sofver när hon står. Callerholm Stowe 206 (1852). (Pierrot i den ital. folkpantomimen) är en drulig, dumslug betjent, som får prygel hvart han kommer. NF 12: 1259 (1888). Jonte han fumlade / druligt med tömmen. Fröding Guit. 34 (1891). Han kröp mycket försiktigt uppåt berget, eller också var han mycket drulig, tänkte hon. Ty hans rörelser voro mycket långsamma. Norrman Bellm. 63 (1907). Han stövlade och stökade på sina jordgubbsland med order och ovett åt de druliga drängpojkarna. Lindqvist Herr. 84 (1917).
Afledn.: DRULIGHET, r. l. f. 2NF 18: 431 (1912).
DRULING, m||(ig.). (sannol. tillf.) drul. Kan du tänka dig en så’n druling! Han föll som en trasa (då han fick örfilen). Jolin Ber. 5: 146 (1881).

 

Spalt D 2208 band 7, 1922

Webbansvarig