Publicerad 1916   Lämna synpunkter
DISGRACIÖS dis1grasiø4s, äfv. disgras14s l. disgra1-, äfv. DISGRATIÖS -gratsiø4s osv., adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(disgracieuce Gynther Conv.-handlex. (1846))
Etymologi
[jfr t. disgraciös, eng. disgracious, af fr. disgracieux, till gracieux (se GRACIÖS); jfr it. disgrazioso, medelst det upphäfvande prefixet dis- (af lat. dis-, eg.: itu, isär; jfr DI-) bildadt till grazia (se GRACE)]
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (mindre br.) som saknar behag l. grace, ograciös, ngt klumpig; motsatt GRACIÖS. Andersson Frem. ord (1845, 1857). I bottnen har hon något kvar af en bondpigas sundhet .., stark aptit och en disgratiös gång. P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1884, s. 231. Två .. hofdamer i den disgraciösa dräkten (från Filip IV:s tid). Warburg Velasquez 68 (1899). Ett stort och disgraciöst fruntimmer benämnes någon gång en fregatt. SD 1900, nr 143, s. 6.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) onådig. Ebba gjorde för mig en högst disgraciös helsning. Bremer Grann. 1: 117 (1837; sammanhanget synes fordra denna bet.).

 

Spalt D 1529 band 6, 1916

Webbansvarig