Publicerad 1916   Lämna synpunkter
BLOSSA blos3a2 (blo`ssa Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE; jfr BLOSS.
Ordformer
(bloss- Spegel Guds verk 291 (1685) osv. blåss- Schück Bibliogr. ant. 50 (i handl. fr. 1689: upblåssas), Kolmodin Qv.-sp. 1: 33 (1732), Ödmann M. Park 89 (1800) m. fl. blos- Vigæus Horol. D 7 a (1632))
Etymologi
[fsv. blusa, motsv. d. blusse, mnt. blosen, holl. blozen. Ordet torde vara bildadt till BLOSS; jfr de besläktade mnt. bloschen, feng. blyscan, āblysian, eng. blush; jfr BLOSS, BLYS, BLYSA]
— jfr BLOSSANDE, p. adj., samt FRAM-, FÖR-, GENOM-, UPP-, UT-BLOSSA.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] flamma (som ett bloss), flamma häftigt, sprida (starkt o.) flammande sken; jfr BLOSS 1, 2. Blosza .. skina eller lysa mycket. Spegel Gl. (1712). Huru många bål hafva icke blossat. Thorild 4: 75 (1793). Skottet .. / Har med en fåfäng låga blossat. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 90 (1795). Se, nattens stjernor blossa / på grafven längese’n. Tegnér 2: 146 (1818). Under dess (dvs. rökens) mörker / Blossade pertor i mängd. Runeberg 1: 4 (1832). — opers. Högt det mot himlen blossar. Tegnér 1: 90 (1825; om elden i Balders hage). — särsk.
a) (i bygdemålsfärgadt spr., i sht i södra Sv.) om lyktgubbar (irrbloss) samt om gastar som vaka öfver nedgräfda skatter. Hvad har ni (lyktgubbar) att göra här? / Hvarför ska ni blossa? Blanche 1844—1845 12 (1845). Wigström Folkdiktn. 2: 93 (1881; se under BLOSS 2 b). Gastar, som själva velat ha sina nedgrävda skatter, fast de aldrig få någon ro för dessa, utan måste blossa över dem om nätterna. Dens. (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 244. ”Så, nu blossa vi på!” ropade gasten ock gav sig till att blossa högt mot trädtopparna. Dens. Därs. 245. — opers. I Loshult .. vet man flere ställen, där det ännu blossar över skatter. E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 250.
b) mer l. mindre bildl. Spegel Guds verk 291 (1685). Den .. blossande krigslågan. G. Adlerbeth i 1 VittAH 5: 275 (1787). Tapperhet ur ögat blossar. Lenngren 39 (1796). Den flyktiga känslan blossar och försvinner. Ödmann Anv. t. skrift. 3 (1822, 1823). Den tid, då hoppets flamma blossar. Fröding Stänk 97 (1896).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (utom i a bl. i bygdemålsfärgad framställning) åstadkomma en hastigt uppflammande låga; om person. Man försökte vanligtvis först att blossa under och öfver patienten med krut, till hvilket ändamål en gammal pistol gick från sjukrum till sjukrum. Lovén Folkl. 195 (1847). — särsk.
a) sjöt. ge flammande eldsignal; jfr BLOSS 3. Kaptenen gick genast i författning om att få båtarne klara samt ”blossade”, (dvs.) gaf eldsignaler efter hjälp. GHT 1895, nr 224, s. 2. Nu blossades (från fartyget) efter lots. SD(L) 1900, nr 596, s. 4. Vid 4-tiden på morgonen uppmärksammar Medin, som då hade hundvakten, tre blossningar. SD(L) 1903, nr 323, s. 4.
b) (föga br.) tr.: komma (ngt) att flamma. Många av våra gamla fiskare här på kusten (af Skåne) blossa krut över sina nät, innan de begagna dem. E. Wigström i Landsm. VIII. 3: 129 (1899).
3) lysa röd, rodna, glöda.
a) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. holl. samt af eng. blush] om stark rodnad i ansiktet.
α) om kinder, panna o. ansikte. Vantron / .. kalkat hvit / hvar kind, nyss blossande af glad förhoppning. Tegnér 1: 45 (1825). Vår jaktlöjtnants ansigte blossade starkt. I plågsam förlägenhet ville han gå förbi. Carlén Rosen 2: 209 (1842, 1869).
β) om personer. Lilla Kjerstin, blossande om kinden. Wadman Saml. 1: 141 (1830). Hon blossade värre i syna, än om hon stått framför en kakelugn. Zeipel Set. 1: 54 (1847). Baronen .. kastade sig på soffan, blossande af qväfd harm. Blanche Våln. 541 (1847). Hon blossade af blygsel. Lagerlöf Länkar 203 (1894).
γ) i öfverförd anv. Skammen blossade på mina kinder. Böttiger 6: 60 (c. 1875).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl. samt af eng. blush] i annan anv. Dina ögon blossa blodstrimiga. Almqvist Drottn. j. 356 (1834). Vildrosor i snåren blossa. Fredin Dan. 56 (1885). Här .. / blossade torgens / stenar af hundra / heliges blod. Heidenstam Vallf. 149 (1888). Husets koppar blossar röd. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 85.
4) [utveckladt ur 1] glöda (o. utsända rökmoln); om tobak, pipa, cigarr o. d.; jfr BLOSS 4. Pipan blossar. Bellman 3: 131 (1790). (Vi promenerade) med blossande cigarrer i munnen. Ödman Vår- o. sommard. 1: 87 (1882, 1887). Hans tobak blossar. Heidenstam Vallf. 151 (1888).
5) röka så att tobaken, cigarren osv. glöder (o. utsänder rökmoln); bolma; jfr BLOSS 4. Sittja och blåssa (röka tobak). Lind (1749). (Jag) blossar på cigarren. Björck V. dikt. 153 (1867). Han blossar ur pipsnuggan. P. Rosenius i Sv. turistfören. årsskr. 1895, s. 8. — särsk. tr.
a) vid rökning utsända (rök o. d.), bolma. Han blossade eld och rök i ansigtet på mig. Almqvist (1844). Mollberg .. blossar röken i mörka hvirflar ur sina mungipor. Ljunggren Bellm. 226 (1867). Hallström Vilsna fåglar 22 (1894).
b) (†) röka (en pipa, en cigarr l. dyl.) så att röken bolmar. Den träbänk, der jag med en bok i handen blossat min aftonpipa. Bergman V. sm. skr. 169 (1845).
Särskilda förbindelser:
BLOSSA AF 10 4. (föga br.) till 1, om skjutvapen: brinna af. På trettio stegs håll blossar Jodins bössa af, en skedand ligger död på banken. Hemberg Fr. Kola 243 (1902).
BLOSSA FRAM 10 4. — jfr FRAMBLOSSA.
1) till 1. Högst opp der dagen blossar fram. Lidner 1: 255 (1788). Lågan blossar fram. Wallin Vitt. 2: 282 (1807).
2) till 3. En häftig rodnad blossade fram under solbrännan. Heidenstam Svenskarna 2: 301 (1910).
BLOSSA PÅ 10 4. blossa duktigt; fortsätta att blossa.
1) till 1 a: E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 245 (se under BLOSSA 1 a).
2) till 5: Blossa icke på så där(,) paffen .. Sie nicht so stark. Auerbach (1907).
BLOSSA TILL 10 4. hastigt o. öfvergående låga l. glöda; flamma upp.
1) till 1. Den nyss obetydliga elden blossade till. Ridderstad Samvetet 3: 682 (1851). — opers. Det blossade till. Lundegård Dr. Marg. 2: 198 (1906).
2) till 3; särsk. opers. Sällan behövdes det heller mycket, förrän det blossade till över ansiktet. Heidenstam Svenskarna 2: 73 (1910).
3) till 4. Cigarretten mellan läpparna blossade till då och då. Janson Costa Negra 2: 52 (1910).
BLOSSA UPP l. OPP 10 4. — jfr UPPBLOSSA.
1) till 1: plötsligt börja låga l. flamma l. glöda, flamma upp. Weste (1807). Elden hade brunnit ned och blossade liksom sömnigt, då och då upp. Bremer Strid 195 (1840). Hon rörde i askan med en kådsticka, till dess den tog eld och blossade upp. Heidenstam Svenskarna 1: 156 (1908). — mer l. mindre bildl. Stridens eld, som låg fördold, blossar upp i ljus låga. Svedelius i SAH 46: 292 (1870). Gudmund var vild och yr av den stora kärlek, som hade blossat upp inom honom. Lagerlöf En saga 94 (1908). Det lif, som lät henne så hastigt blossa upp för att dö vid några och tjugo år. Ahrenberg Män. 5: 121 (1910). särsk.: ”blifva het”, förifra sig. Jag erinrar mig, hur en dag hennes far blef förtörnad på en tjenare och i häftighet blossade upp. Ljunggren Tre ber. 17 (1880, 1892).
2) till 3: häftigt rodna, rodna till. Löjtnantens kind blossade upp för en ljudelig örfil. Topelius Vint. II. 1: 76 (1881). Fru Tildas panna blossade upp i ovädersaktigt mörkrödt. Ullman En flickas ära 84 (1909).
BLOSSA UT 10 4. till 1: flamma ut. Elden blossade ut genom ett fenster. Calonius Bref t. Porthan 156 (1796). — jfr UTBLOSSA.

 

Spalt B 3464 band 4, 1916

Webbansvarig