| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANFORDRING an3~fω2rdriŋ l. (hvard.) ~fω2d-, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
(numera föga br.) vbalsbst. till ANFORDRA I. — (numera knappast br.) konkretare: fordran, fordring, yrkande, kraf; begäran. G. I:s reg. 13: 159 (1540). Nogon ahnfordringh hoss Kongl. M:tt. HSH 27: 30 (1563). Gesanterne .. hafwa .. stegrat sine anfordringar. OSPT 1687, nr 1, s. 6. De mest olikartade och sammanstötande anfordringar. Beskow Minnesb. 1: 55 (1840).
Spalt A 1387 band 1, 1898