Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OUPPLÖST3~02, p. adj. [jfr d. uopløst, t. unaufgelöst]
1) om knut, band o. d.: icke upplöst l. uppknuten. Linc. (1640; under indissolutus).
2) (numera knappast br.) kem. om ämne: icke upplöst l. löst. Rinman JärnH 556 (1782). Östergren (1934).
3) bildl. (jfr 4), om förening: icke upplöst. Emporagrius Cat. I 3 b (1669).
4) (i vitter stil) bildl. (jfr 3): icke upplöst l. söndersprängd l. uppdelad i sina komponenter, bevarad i sitt ursprungliga, samlade l. ’helgjutna’ l. kompakta skick. (Vissa författare sönderdela allt) Då de själfva mist förmågan af en oupplöst känsla, af en helgången affekt, måste (osv.). Hansson Kås. 52 (1897). Roosval RomK 212 (1930).
5) (numera föga br.) om en gåta, ett mysterium l. problem o. d.: olöst. Lindegren 3: 130 (1807). Östergren (1934).
6) om motsägelse, motsats, antinomi, dissonans o. d.: icke upphävd, som (fortfarande) kvarstår ss. motsägelse osv. Geijer I. 5: 286 (1820). Den antinomi, som här följts genom Levertins hela utveckling, står oupplöst kvar. 3SAH LIV. 2: 213 (1943).
7) (†) om svårighet, tvivel o. d.: som man (ännu) icke kommit till rätta med l. övervunnit, ouppklarad o. d. Hagberg Pred. 4: 8 (1818). Agardh BlSkr. 1: 140 (1857).
OUPPMANAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke uppmanad; i predikativ anv. o. ss. adv.: utan uppmaning l. anmaning, självmant. Murberg FörslSAOB (1791). Smith KRanke 95 (1921).
OUPPMÄRKSAM3~020, äv. ~002 (oupmä´rksam Weste). [jfr d. uopmærksom, t. unaufmerksam]
1) (numera bl. tillf.) som förbiser l. icke märker ngt (visst), som icke har sin uppmärksamhet riktad på ngt (visst); särsk. i uttr. ouppmärksam på ngt. Appius, ouppmärksam på Virginii ord och på allt det följande, stannar bredvid Virginia. Leopold 1: 228 (1803, 1814). Ahlman (1872).
2) icke uppmärksam, som icke följer med ordentligt (vid undervisning, ett samtal o. d.), förströdd. Schultze Ordb. 2926 (c. 1755). Den ouppmärksamma (eleven) drogs fram vid håret eller kläderna och piskades med rottingen. Strindberg TjqvS 2: 40 (1886). Östergren (1934).
3) (numera bl. tillf.) icke uppmärksam l. artig. Sehlstedt 5: 120 (1872).
Avledn.: ouppmärksamhet, r. l. f. [jfr d. uopmærksomhed, t. unaufmerksamkeit]
1) (numera bl. tillf.) till 1. En kanske ej så aldeles tilbörlig oupmärksamhet på en Sjömagt, som från des östra gräns tilberedde sig. SvMerc. 2: 104 (1756). Almqvist Går an 38 (1839). särsk. (†) konkretare: förbiseende. Öfversättningen (av vissa värk av Balzac) är lyckad; utom några små ouppmärksamheter. SvLittFT 1835, sp. 208. Därs. 1837, sp. 348.
2) till 2. Schultze Ordb. 2927 (c. 1755). Krusenstjerna Fatt. 2: 306 (1936).
OUPPMÄTBAR 3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) omöjlig att uppmäta. Grebst Korea 14 (1912).
OUPPMÄTLIG 3~020, adj. (-elig 1868. -lig 18581876) (numera föga br.) omöjlig att uppmäta; äv. närmande sig bet.: omätlig, ofantlig. Ridderstad SDikt. 2: 224 (1858). NDA 1876, nr 268, s. 2. —
OUPPMÄTT3~02, p. adj. icke uppmätt; ngn gg (i sht förr) närmande sig bet.: omätlig. Murberg FörslSAOB (1791). Hafvets / Ouppmätta, vida vatten. Sander o. Flodman 11 (1871). Grotenfelt LandtbrFinl. 181 (1896).
OUPPNÅBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., mera tillf.) ouppnåelig. Steffen BrittStröft. 257 (1895).
OUPPNÅDD3~02, p. adj. icke uppnådd. Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
1) (föga br.) i mera eg. anv.: som icke uppnåtts l. upphunnits. Johansson HomOd. 17: 546 (1845).
2) mer l. mindre bildl.; särsk. för att beteckna att ngt står så högt i ett l. annat avseende att (hittills) ingenting annat nått upp till samma höjd l. att det i sitt slag (ännu) är ypperst l. främst o. d. Grekerna stå ouppnådda i förmågan att .. inlägga lefvande kraft i skulpturen. Scholander 3: 40 (c. 1870). Tack vare de stereofotogrammetriska metoderna kan man snabbt och med en hitills ouppnådd precision åstadkomma kartor i de mest olika skalor. SvD(A) 1921, nr 97, s. 3.
OUPPNÅELIG3~0200, adj. (-elig 1856 osv. -lig 1897 (: ouppnålighet)) [jfr d. uopnåelig] som ligger på ett alltför stort avstånd (i rummet l. tiden) för att kunna nås, icke möjlig att (upp)nå; vanl. mer l. mindre bildl., särsk. för att beteckna att ngt ligger utanför gränserna för vad som (över huvud l. i ett visst fall) är möjligt att förvärkliga l. att ngt i ett l. annat avseende står så högt att det icke är möjligt att (över huvud l. i ett visst fall) nå upp till samma höjd; stundom liktydigt med: oåtkomlig, obegriplig, ojämförlig, makalös, oförliknelig. Boström 3: 491 (1856; om mål). Oförnöjsamheten / sträfvar efter det ouppnåeliga. Weiland Brytn. 107 (1891). Som antikens ouppnåeliga mästerverk ansågos i förra århundradet Laokoon, Apollo och Herkulestorson i Vatikanens Belvedere. Nordensvan KonstH 26 (1899). Öfver sig och omkring sig har .. (snillet) det ogripbara, det i sitt innersta ständigt gåtfulla, för ord och begrepp ouppnåeliga. Hallström Skepn. 47 (1910). Vita toppar fjärran ouppnåeliga stå. Rundt KvällFlod. 33 (1924). En ouppnåelig utopi. Bolin VFöda 375 (1934).
Avledn.: ouppnåelighet, r. l. f. Levertin 14: 194 (1897).
OUPPODLAD3~020 (oupo´dlad Weste), p. adj. icke uppodlad. Palmstedt Res. 43 (1778). Att ny bygd brytes på förr ouppodlad mark. Flodström SvFolk 45 (1918). särsk. bildl., för att beteckna att ngt befinner sig i ett mer l. mindre outvecklat tillstånd o. d.; numera företrädesvis om ngns själsförmögenheter l. om person med tanke på dennes själsförmögenheter. Svenska Nationen gjorde, hvad alla Nationer i lika oupodladt tillstånd gjort; den uplät åt främmande befattningen af varors in och utförsel. 2VittAH 2: 379 (1787, 1791). At låta .. förnuftet ligga oupodladt och obrukbart. Hasselroth Campe 261 (1794). Nyström NKina 2: 15 (1914).
OUPPRIKTIG3~020. [jfr t. unaufrichtig] icke uppriktig l. öppen; i sht förr äv. närmande sig bet.: falsk. UrkFinlÖ 2: 82 (c. 1595). Böök 4Sekl. 95 (1928).
Avledn.: ouppriktighet, r. l. f. [jfr t. unaufrichtigkeit] egenskapen l. förhållandet att vara ouppriktig; i sht förr äv. närmande sig bet.: falskhet. (Fariseismen) skall följa oss, så länge det ännu fins qvar hos oss någon ouppriktighet och dubbelhet i vår ställning till Gud. Wikner Pred. 153 (1874). 3SAH LIV. 2: 261 (1943).
OUPPRÄKNAD3~020, p. adj. (numera föga br.) som man icke räknat upp l. omnämnt, icke uppräknad. Saadana oc andra oopreknade saker. G1R 6: 359 (1529). Linc. Oo 6 b (1640). Murberg FörslSAOB (1791).
OUPPRÄKNELIG3~0200, adj. [jfr d. uopregnelig] (numera bl. tillf.) omöjlig att (över huvud l. vid ett visst tillfälle) räkna upp l. omnämna; äv.: oräknelig. OxBr. 12: 663 (1610). En ouppräknelig mängd af motorbåtar. VFl. 1912, s. 143.
OUPPRÄTTLIG3~020 l. OUPPRÄTTELIG3~0200 (ouprä´ttelig Weste), adj.; adv. -en (†, Lidbeck Anm. 66 (1806)), -t. (-elig 15751885. -lig 16501889) [fsv. ouprättelika, adv. (MP 3: 98); jfr d. uoprettelig] (numera bl. tillf.) omöjlig att åter upprätta; förr äv. allmännare: obotlig, irreparabel. At förekomme upror och twedrecht, af hwilken Rijket och osz alle en ewig och ouprättelig schade kunne hende och tillstå. Stiernman Riksd. 333 (1575). Sveriges rike må hafva legat i lägervall, men oupprätteligt var det icke. 2SAH 54: 272 (1878). Björkman (1889).
OUPPRÖJD3~02, förr äv. OUPPRÖDJAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om jord, landområde o. d.: icke uppröjd, obruten; ouppodlad; äv. bildl. Murberg FörslSAOB (1791). Jeanson (o. Rabe) 1: 13 (1927; bildl.).
OUPPSKATTBAR3~002 l. ~020, adj. (tillf.) oskattbar, ovärderlig. Det är Carl G. Laurins obestridliga och ouppskattbara förtjänst att (osv.). Lundgren VintMån. 115 (1933).
OUPPSKATTLIG3~020, adj.
1) (†) vars värde l. storlek o. d. icke kan beräknas, omätlig; oerhörd, ofantlig. Billberg ÅmVetA 1829, s. 15. Det vore en ouppskattlig förlust, om (osv.). SvLittFT 1835, sp. 669. SvTidskr. 1873, s. 363.
2) (i skriftspr., numera mindre br.) i pregnant anv.: oskattbar, ovärderlig. Atterbom 2: 106 (1827). Av ouppskattlig betydelse. Berg Almquist 3 (1928). Östergren (1934).
OUPPSKJUTBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) som icke kan l. får uppskjutas (till en senare tidpunkt). Grebst Korea 281 (1912).
OUPPSKJUTLIG3~020, adj. (-elig c. 1755. -lig 17911876) [jfr t. unaufschieblich] (numera bl. i skriftspr., föga br.) = ouppskjutbar. Schultze Ordb. 4319 (c. 1755). Vigtiga, ouppskjutliga statsfrågor. Rydberg Ath. 83 (1859, 1876).
OUPPSKUREN3~020, p. adj. [jfr d. uopskåren]
1) icke uppskuren o. d. Warg 99 (1755). TT 1899, M. s. 24. särsk.
a) (numera bl. tillf.) kok. om fisk, fågel o. d.: icke urtagen l. rensad. PH 5: 3614 (1754).
b) om ögla l. (mera tillf.) om textilvara med tanke på förefintliga öglor. HusgKamRSthm 1704, s. 74. En slags ouppskuren sammetsväfnad .. förefinnes hos de med trådöglor rikt betäckta badhanddukarne. Andersson Väfn. 124 (1880). Ouppskurna solfhankar. Landsm. II. 5: 9 (1881).
c) om bok. Blanche Bild. 4: 82 (1865).
2) (enst.) om torvmosse: i vilken man icke tagit l. skurit torv. MosskT 1888, s. 210.
3) (†) om gröda: icke skördad. Valerius 1: 38 (1831).
OUPPSLAGEN3~020, p. adj. icke uppslagen; särsk. om (sida i) bok o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Geijer SvFolkH 2: 191 (1834).
OUPPSTIGEN3~020, p. adj. särsk.: som ännu ligger (till sängs). Murberg FörslSAOB (1791). Dalin (1855).
OUPPSÅTLIG3~020, förr äv. OUPPSÅTELIG (oupså´telig Weste), adj.; adv. -en (Sahlstedt (1773) osv.), -t. (-elig 17381824. -lig 1757 osv.) i sht jur. som man gör l. som sker utan (ont) uppsåt l. utan att man önskar l. avser det, oavsiktlig, ofrivillig. Lind 1: 348 (1738). Om i begån synd ouppsåtligen. 4Mos. 15: 22 (Bib. 1917). Ouppsåtlig misshandel. Minnesskr1734Lag 2: 766 (1934). Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, vållande till annans död; dömes (osv.). SFS 1937, s. 472. — —
OUPPSÄGBAR3~002 l. ~020. i sht ekon. om kontrakt, obligation, lån, kredit o. d.: icke uppsägbar. Palmblad Norige 190 (1846). VerdS 322: 43 (1928).
Avledn.: ouppsägbarhet, r. l. f. i sht ekon. Nordström Cred. 60 (1853).
OUPPSÄGLIG3~020, adj. [jfr d. uopsigelig] (i sht ekon., numera mindre br.) ouppsägbar. Murberg FörslSAOB (1791). Ouppsäglig kapitalräkning. SvD(A) 1922, nr 36, s. 8. Östergren (1934).
OUPPTAGEN3~020 (oupta´gen Weste), p. adj. icke upptagen o. d.; särsk.
1) i mera eg. bet. Meurman (1847). Topelius Fält. 1: 116 (1853). särsk. om rotfrukt: icke skördad. Potatisen är ännu oupptagen. Björkman (1889).
2) (†) om jord, landområde o. d.: obruten, ouppodlad. LandtmFörordn. 174 (1752). Ouptagna och ofruktsamma kärr och skogsmarker. LBÄ 14—15: 169 (1798). Schybergson FinlH 1: 70 (1887).
3) om person, plats, föremål: ledig resp. icke besatt l. som (ännu) ingen tagit i besittning l. lagt beslag på o. d. Weste (1807). SödermLT 1894, nr 69, s. 4.
4) (numera bl. tillf.) i annan oeg. l. bildl. anv.; särsk. om uppgift: icke medtagen, icke införd; om fråga: icke upptagen till behandling. Oelreich 715 (1756). (Jesus) kunde icke lemna obemärkt eller oupptagen en fråga som (osv.). Thomander 1: 250 (1862).
OUPPTECKNAD3~020, p. adj. icke upptecknad. Palmblad Fornk. 2: 457 (1845). särsk. (†): icke skildrad l. beskriven. Rosenstein 2: 163 (1789).
OUPPTUKTAD3~020, p. adj. (i bibeln) ouppfostrad. Ett oupptuktat barn. Ordspr. 29: 15 (Bib. 1917).
OUPPTÄCKBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr.) omöjlig att upptäcka l. finna l. se, osynlig. NordT 1883, s. 396. Lindström Blåst. 81 (1928).
OUPPTÄCKLIG3~020, adj. (i skriftspr., numera mindre br.) = oupptäckbar. Atterbom FB 200 (1818). Mörne Liv 170 (1925). Östergren (1934).
OUPPTÄCKT3~02, p. adj.
1) icke varsebliven l. observerad, osedd, obemärkt. Höijer Thukyd. 2: 498 (1832). (Det) lyckades två af minbåtarne oupptäckta närma sig (pansarbåten) Svea. KrigVAH 1887, s. 202.
2) icke röjd l. avslöjad; numera bl. (tillf.) om brott o. d.: icke upptäckt. FoU 17: 285 (1786). Gud vill icke låta ett så skändligt brott som häxeri förbli oupptäckt. Johnson DrömRos. 51 (1949).
3) om ngt okänt o. d.: icke upptäckt l. funnen o. d. Hagberg Shaksp. 1: 346 (1847). Oupptäckta länder vinkade i fjerran. Strindberg NRik. 65 (1882). Abelin Frukt 203 (1902).
4) (†) ss. adv. l. adj. i predikativ anv.: i hemlighet. Saken är ofta sådan, at försigtigheten fordrar at ouptäckt säga sin hiertans tanka. Oelreich 820 (1756).
OUPPTÄNKLIG l. OUPPTÄNKELIG (ouptä´nkelig Weste), adj. (-elig 17461807. -lig 17851885) (†) otänkbar; outgrundlig, obegriplig. Dähnert 39 (1746). JGOxenstierna 4: 235 (1815). Schulthess (1885).
OUPPVISBAR3~002 l. ~020. (i skriftspr.) o-möjlig att uppvisa l. framlägga o. d. 2VittAH 26: 354 (1869). Göransson UndersRel. II. 1: 198 (1905).
OUPPVÄCKT3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke väckt l. uppväckt; vanl. bildl., särsk. i fråga om moralisk l. religiös väckelse. Linc. Pp 1 a (1640). Hos några hvilar .. (moralkänslan) ouppväckt. Leopold 3: 58 (1802, 1816). Tegnér (WB) 6: 220 (1828; i religiös mening). Lidforss SocJourn. 223 (1907).
OUPPÖVAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke uppövad, oövad. Murberg FörslSAOB (1791). Hans ouppöfvade förstånd. Järta 2: 502 (1828).

 

Spalt O 1632 band 19, 1951

Webbansvarig