Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GAVEL ga4vel, äv. 32, sbst.1, r. l. m. (m. Schultze Ordb. 1472 (c. 1755) osv.); best. -n (3SAH 23: 253 (i handl. fr. c. 1645) osv.), äv., mindre br., gavlen (GR 16: 769 (1544), PT 1907, nr 179 A, s. 4) ((†) gavelen VgFmT III. 3—4, Bil. 2: 29 (1583), Nordberg C12 1: 35 (1740)); pl. gavlar32 ((†) gavler HB 1: 192 (1572), Stiernhielm Herc. 306 (1648)).
Ordformer
(gafl 1714. gal(l)- i ssg, se GAVEL-BÄNK)
Etymologi
[fsv. gafl, gavel (i bet. 2), motsv. d. gavl, isl. gafl; avljudsform till got. gibla, tinne, mnt. gevel, fht. gibil, t. giebel, gavel, o. besläktat med fht. gebal, huvud(skål); sannol. samhörigt med gr. κεφαλή, huvud (se BRAKY-, DOLIKOCEFAL)]
1) [i senare tid närmast efter t. giebel] (numera i sht i fackspr.) benämning på den triangelformiga (ofta dekorativt smyckade) del av kortsidan på ett hus som begränsas av takfallet (i ä. tid svårt att skilja från 2); i utvidgad anv. äv. konsth., byggn. om liknande byggnadsparti anbragt på långsidan av ett hus; äv. om dekorativ utsmyckning över dörrar, stolsryggar o. d. av liknande utseende; jfr FRONTON, TYMPANON. (Lat.) Fastigium domus, (sv.) Gaffuel, Spetz, Tinne. VarRerV 25 b (1579); möjl. till 2. Ofvanpå kornischen för dörrar anbringas stundom en Fronton eller Gafvel. Stål Byggn. 2: 54 (1834). (En) torso från Partenons vestra gafvel. Rydberg RomD 102 (1874, 1877). Ofvanpå taklisten (på Lunds domkyrkas kor) fanns från äldre tider en krans af små trekantiga gaflar. CRNyblom hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 104 (1901). Med förkärlek användas (på renässans- o. barockbyggnader) gaflar, som .. anbringas på både smal- och långsidor. Hahr ArkitH 434 (1902). jfr SKEN-, SPETS-, TRAPP-GAVEL m. fl. — särsk. (†) på broderi(mönster): triangel l. annat gavelliknande ornament. Fatab. 1907, s. 93 (efter handl. fr. 1546).
Anm. till 1. Sylvius använder ett par gånger gavel i bet.: topp, toppunkt, ”tinne”. Sylvius Mornay 326 (1674). Vppå Lyckones Gafwel. Dens. Curtius 498 (1682). Därs. 608.
2) benämning på vardera av de båda kortsidorna på ett hus med inbegrepp av deras vid sadeltak triangelformiga övre partier; oftast i allmännare anv. utan särskild tanke på dessa partier: kortsida, kortvägg. VarRerV 24 (1538); möjl. till 1. GR 16: 769 (1544). Gaflarna luta framut, och wäggarna slå sig i rämnor. Stiernhielm Herc. 507 (1648, 1668; i bild). Hans rum låg i tredje våningen, med fönstret på gafveln af huset. Cederborgh UvT 1: 65 (1809). Brutna gaflar och tegeltak. Söderberg Rytm. 42 (1907). På gaveln (av ett korsvirkeshus) kan taket kraftigt skjuta ut. Werner Korsvirk. 26 (1924). jfr HUS-, KYRKO-, TEMPEL-, VÄST-, ÖST-GAVEL m. fl. — särsk. om den del av ett hus (förr äv. av ett rum som upptar hela husets bredd) som ligger åt ngn av husets båda ändar; numera bl. i förb. på gaveln, förr äv. i gaveln. In vthi en yppen Saal .. (i seraljen) satt then Store Viziren i Gaflen (dvs. vid gavelväggen). Rålamb Resa 32 (1658, 1679). Jag hade världens vackraste arbetsrum på gaveln av logen. Böök ResSv. 15 (1924).
3) i utvidgad anv. av 2 (jfr 47). — särsk.
a) (†) sidoparti, flygelparti. (Ett) Altare, hafwandes fyra Ansichten eller ypna gaflar. Rudbeck Atl. 3: 385 (1698; i fråga om ett flygelaltare). (Lat.) Bicornis .. (sv.) Som har två horn, eller två gaflar, flyglar. Ekblad 68 (1764).
b) om var särskild av de båda plana kortsidorna på ett större l. mindre föremål av mer l. mindre regelbundet långsträckt (vanl. fyrkantig, men även rund) form, särsk. i fråga om en säng, äv. en låda, pråm, eka, ångpanna o. d. VetAH 1811, s. 88 (på en pråm). (Flickan) kan ligga på soffan, den är stark och bastant, bara hon intet sparkar ut gaflarne! Knorring Förh. 2: 52 (1843). Fock 1Fys. 506 (1855; i fråga om en ångpanna). AHB 6: 6 (1861; i fråga om en låda). — särsk. landtmät. om den tänkta linje som förenar tvenne ytterstenar i ett rör (särsk. ett femstenarör). Ej må rågång skiuta in på hiertestenen genom öppen gafvel (dvs. icke må rågången gå in till hjärtstenen gm mellanrummet mellan två ytterstenar, utan över en yttersten, vilken gm sitt läge i förh. till hjärtstenen visar rågångens riktning). JB 12: 1 (Lag 1734).
4) bärgv. dels om innersta delen (tvärväggen) av en ort, dels om den bärgvägg som i endera fältriktningen begränsar ett arbetsrum i en gruva: brott, stoss. I Gafuelen är Malmstreket 18 famner högt och 5 famner breedt. NoraskogArk. 5: 123 (1621). TT 1902, K. s. 3. — jfr MALM-, ORT-GAVEL.
5) skogsv. om var särskild av långsidorna i en liggmila, vilka bildas av kolvedens ändytor. Vedens längd, vanligen mellan 20 och 24 fot, bestämmer milans blifvande ”bredd” mellan ”gaflarne”, eller, med andra ord, längden af foten och öfre bottenkanten. Svedelius Koln. 129 (1872).
6) skeppsb. om var särskild av de vid byggnad av en båt använda, av tjocka bräder förfärdigade mallar som angiva båtens tvärsektioner på olika punkter. Så kallade Gaflar af Bräder, hvilka giöra Tiänst i ställe för Spanten under Byggnaden. Rajalin Skiepzb. 138 (1730). TIdr. 1896, s. 74.
7) [jfr sv. dial. (Smål.) gavlaflätt, (Skåne) gavlaträ] (förr) konstslöjd. med broderi, flätning l. dyl. prydd, rektangulär infällning vid bottnen (kortsidan) av ett påsformigt kuddvar. Karlin Konstsl. 18 (1886).
Ssgr (i allm. till 2): A: GAVEL-BÄNK. (gavel- 1670 osv. gavle- 1773. gal- (numera bl. i fråga om ä. förh.) 1619 osv. gall- 16251883) [fsv. galbænker, sv. dial. galbänk, motsv. d. gavlbænk] särsk. (i sht i fråga om ä. förh.) benämning på den i allm. väggfasta bänk som i en bondstuga av ä. typ l. i en på liknande sätt inrättad stuga går utmed fondväggen (gavelväggen) innanför det i hörnet av långväggen o. gavelväggen stående stora bordet. Rääf Ydre 3: 169 (i handl. fr. 1625). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 391 (1868; efter handl. fr. 1619). Gavelbänken tjänar till bädd åt fäbodtösen. Erixon SkansenKultH 12 (1925). Dens. Möbl. 1: XXXV (1925). Om man bortser från Island, förefaller det, som om gavelbänken varit männens speciella plats. Därs. 2: VII (1926).
-FÄLT. särsk. (i sht konst.) till 1; jfr FÄLT 6. Sturtzenbecher (1805). MeddSlöjdF 1891, s. 16. Därs. 1897, 1: 57. Gafvelfältet (dvs. tympanon) pryddes i äldre tider med reliefer, senare med statygrupper. Laurin Konsth. 20 (1900).
-FÖNSTER.
-GLUGG.
(1) -GRUPP. konst. om skulpturgrupp som pryder ett gavelfält (ett tympanon). Ljunggren Resa 112 (1871). Hahr ArkitH 71 (1902).
(1, 2) -HUS. hus med ingång på gaveln; hus som ligger med (den ofta rikt dekorerade o. med höga gavelrösten försedda) gaveln vänd mot gatan. Det doriska templet är ett gafvelhus, bakom hvars kolonner fasta murar innesluta cellan. NF 2: 1391 (1878). Ödman VexlBild. 41 (1887, 1893). Dessa breda patriciergator med deras höga gafvelhus från fjorton- och femtonhundratalen. OoB 1893, s. 246.
(3) -HÄLL. i sht arkeol. i fråga om gravkista, hällkista o. d. —
(1) -KRÖN. i sht konst.
-MUR. Lundström LPGothus 3: Bil. 17 (1641). ByggnOrdnNorrkpg 1890, s. 13.
(1, 2) -NOCK. byggn. yttersta (över gaveln utskjutande) ändan av en taknock. Ahrenberg Hem. 202 (1887). Fornv. 1923, s. 95 (i fråga om ett i husform byggt skrin).
(1) -ORNERING.
(3) -PLÅT. (i fackspr.) i fråga om ångpanna l. eldstad. LAHT 1881, s. 243.
-PORT.
-RUM. rum beläget på gaveln av ett hus; särsk. om dyl. rum beläget på vinden under takfallet med fönster på gaveln. IT 1791, nr 77, s. 3. Lagerlöf Berl. 1: 275 (1891).
-RÖSTE. (i fackspr.) en gavels avslutning uppåt (jfr -SPETS 2); ofta dekorativt behandlad o. av ansenlig höjd. Brunius SkK 19 (1850). Gafvelröstena (på baltiska kyrkobyggnader) äro i allmänhet trappformigt afslutade, s. k. ”trappgaflar”. 2UB 1: 159 (1898). (Korstolen) har mycket höga rygg- och sidostycken uppgående i höga gafvelrösten. Ekhoff StClem. 27 (1912).
-SPETS.
1) till 1: den spets i vilken en gavels kantlinjer sammanlöpa. Möller (1790). Kyrkans många gafvelspetsar äro .. prydde med upprättstående kors. Brunius Resa 1838 157 (1839).
2) till 2: den triangelformade delen av en gavel. Brunius GotlK 2: 86 (1865). Stenhus, kalkbrukshus och gjuthus med gafvelspetsar af trä. SFS 1896, Bih. nr 104, s. 4.
-SVALE. (i fråga om ä. förh.) gm takets o. sidoväggarnas framskjutande bildat, på ingångsgaveln av ett hus beläget, öppet förrum. Fatab. 1917, s. 150. Hus med gavelsvale äro kända från flera olika håll i Europa. Rig 1920, s. 90.
(1) -TAK. (numera mindre br.) byggn. sadeltak. Möller (1790). Hahr ArkitH 28 (1902).
-VÄGG. Fatab. 1913, s. 172 (1714).
B (†): GAVLE-BÄNK, se A.
Avledn.: GAVLAD, p. adj. [jfr d. gavlet] till 1: försedd med många l. gm gavelrösten o. d. särskilt framträdande gavlar; numera nästan bl. ss. andra led i ssgr: försedd med (så l. så) beskaffade gavlar. Schultze Ordb. 1472 (c. 1755). Gamla staden (i Hamburg) med sina egendomliga gränder och gavlade hus. OLevertin (1881) hos Söderhjelm Levertin 1: 104. Dens. Diktare 249 (1898). jfr SPETS-, TRAPP-GAVLAD.

 

Spalt G 162 band 10, 1928

Webbansvarig