Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRONTON froŋtω4n l. 4n, l. front- (frånntón Dalin, fråntωn 2NF (1908)), r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; l. FRONTONG froŋtoŋ4 l. front- (frånngtå´nng Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vanl. skrivet fronton. frontong Linder Regl. 45 (1886) osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. fronton, av it. frontone, avledn. av fronte, av lat. frons (se FRONT)]
1) byggn. vanl. triangelformigt, dekorativt byggnadsparti utgörande övre delen av en gavel l. placerat över taklisten å byggnads långsida l. över fönster l. dörr o. d. König Mec. 74 (1752). MeddSlöjdf. 1897, 1: 57. — jfr GAVEL-FRONTON.
2) (mindre br.) om över byggnads taklist (o. på byggnadens midt) uppskjutande parti, frontespis. 1 rum en trappa upp i Frontonen. Nyström DöfstUndUtv. 241 (cit. fr. 1815). Nyblom Minn. 2—3: 5 (1904).
Ssgr (till 1): FRONTON-FIGUR. i frontons väggfält anbragt figur. 2NF 18: 531 (1912).
-PRYDD, p. adj. Sthm 2: 173 (1897).

 

Spalt F 1577 band 8, 1926

Webbansvarig