Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖV, n.
Ordformer
(äv. öö-, -f(f))
Etymologi
[sv. dial. öv; sannol. till den rot som äv. föreligger i VÄVA]
(†) om inslag (se d. o. 2) i väv; ngn gg äv. om varp (se varp, sbst.1). (Sv.) Ööff, warp .. (lat.) Stamen. Linc. Ssss 4 a (1640). Augusta var än värre att väva granna mattor av allehanda gamla kläder, som klipptes i långa strimlor till öv. Suneson GGrund 150 (1926).

 

Spalt Ö 296 band 39, 2023

Webbansvarig