Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NÅGRANNE, m.||ig.; best. -en; pl. -ar, äv. -er (G1R 13: 298 (1541), VDAkt. 1709, nr 55), ngn gg -or (SkrGbgJub. 6: 185 (1590)).
Ordformer
(na- 1590. nå(å)- 15411879. nådh- 1650. nåhe- 1545)
Etymologi
[fsv. nagranne; jfr isl. nágranni; av nā-, germ. nēhw-, nära (jfr NÄR, adv.2 o. adj.), o. GRANNE]
(†) om person som är (nära) granne till ngns granne, ”grannens granne”; ofta i uttr. grannar och någrannar, närmare o. fjärmare grannar; äv. allmännare: granne. Anm. I ett flertal äldre ordböcker uppgives felaktigt att ordet betyder: närmaste granne. FörsprJes. Aaa 2 a (Bib. 1541). Thett ståår enne quinno ganska illa, offta löpa i bÿn till grannar eller någrannar till att höra heller föra tidhende. LPetri Œc. 42 (1559). Pär nilssonn .. gich till sinn granne, och sende Budh efth[er] flere sine någranner. UpplDomb. 2: 100 (1579). Men skulle någon finnas, som ännu droge saken i tvifvelsmål, så må den allenast fråga sina egna Landsmän och någrannar, som 1 högst 2 år haft denna Potatoes plantering. VetAH 1747, s. 186. Björlin Elsa 4 (1879). — särsk. i utvidgad anv., om land o. d. Våra Någrannar, de Västra Europeiske Magterna. Brauner Åker 8 (1752).
Ssg: NÅGRANNA- l. NÅGRANNE-VITTNE. (-granna- 1664. -granne- 1686) (†) vittne som är ”någranne”. Stiernman Com. 3: 245 (1664). Därs. 4: 688 (1686).

 

Spalt N 981 band 18, 1947

Webbansvarig