Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TAFATT ta3fat2, förr äv. TAGFATT, adj. -are. n. o. adv. =.
om person (l. ngn gg djur), eg. som får dåligt grepp (om ngn l. ngt); valhänt; som (på löjeväckande l. besvärande sätt) uppträder oskickligt l. osäkert l. fumligt l. klumpigt; särsk. i sådana uttr. som bära sig tafatt åt, bete l. röra sig tafatt. (Sv.) Han bär sig tafatt åt, (lat.) inepte procedit. Ihre (1769). (Jägaren) bör veta, att i rätt tid tukta och berömma, så att hunden icke till slut blir tafatt, samt icke mer vet hvad han skall göra eller underlåta. Ehrencreutz Hund. 17 (1856). Jag besvarar helsningen tafatt som vanligt. Strindberg TjqvS 3: 155 (1887). När Erik Johan Stagnelius hyrde in sig i Stora Fiskaregränden n:r 8 .. var han en ung man .. tafatt, nervös, kantig och oberäknelig i sätt och gester. 3Saml. 6: 102 (1925). Han talade stammande, tafatt, nästan förtvivlat. Moberg Rosell 95 (1932). Hur ofta har vi inte på bio skrattat åt fumliga, tafatta män som råkar i närkontakt med barn. DN 27 ⁄ 3 1988, s. 34. — särsk. i överförd anv., om persons (l. djurs) rörelse l. tal l. mimik l. alster o. d.: som vittnar om (stundom generande) oskicklighet l. fumlighet l. osäkerhet l. formlöshet o. d. Knorring Cous. 2: 7 (1834). Lagman Hök afbröt den något tafatta tystnaden. Bremer Grann. 11: 146 (1837). (Det) blir i början de vidunderligaste piruetter och de mest tafatta danssteg så fort jag vill röra mig på däck. Koch AntHav. 119 (1916, 1918). Slutradernas uppseendeväckande tafatta rimflätning .. ett raffinerat stildrag. SkrSamfStilforskn. 4: 48 (1937). I pojkens livliga och känsliga ansikte kom ett skyggt uttryck, fadern ångrade strax den barska tonen, gav pojken en tafatt strykning över nacken. Thorén Herre 10 (1942). Några mästerverk äro .. (bilderna) långt ifrån, tvärtom ganska tafatta, men de vittna om en sann berättarglädje. Lindroth Gruvbrytn. 1: 682 (1955).
Spalt T 54 band 33, 2002