Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÖRVEL, r. l. m.; best. -n; pl. törvlar; äv. TÄRVEL, r. l. m.; best. -n (Tiselius Vätter 1: 121 (1723)) l. -en (VetAH 1754, s. 130); pl. tärvlar.
Ordformer
(tervel (-w-) 1837–1845. torvel (-fv-) 1893–1922. tärvel (-ffw-, -fv-, -ll) 1640–1943. törvel (-fv-) 1910–1955)
Etymologi
[jfr sv. dial. tärvel, törvel; möjl. till sv. dial. torva, törva, slå, l. etymologiskt identiskt med TÖREL, sbst.1 (möjl. efter mönster av ord som SVIRVEL, VIRVEL)]
(†) puls (se PULS, sbst.2 1); äv. allmännare, om stav l. stång av trä. Linc. (1640). Fork, kallas äfwen Terwel, begagnas att dermed indrifwa fisken i det utsatta garnet. Ekström AfhFiska 124 (1845). I ett nära intill tvätthuset rinnande vatten bör .. vara .. en stor sprötkorg, som ställes med den varma ullen i vattnet att pulsas med ullkratta, tärvlar och stänger med en stor knapp på nedra ändan. Kjellberg Ull 374 (1943). SvFiskelex. (1955).

 

Spalt T 3743 band 36, 2010

Webbansvarig