| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVIKT svik4t, sbst.1, r. l. m. l. f. (OPetri 4: 476 (c. 1550) osv.) ((†) n. KyrkohÅ 1936, s. 222 (c. 1710)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar.
I. abstr.
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. SVIKTA, v.1 I 1, om (handlingen att svikta l.) förhållandet att ngn l. ngt sviktar, sviktning, böjning; svängning. Castrén StormaktstDiktn. 98 (i handl. fr. 1676; om svängning med kroppen). Lufft och den höga Eld, sampt Watten wägen röijer / Och med ährbödig swigt sin stålta Sijda böijer. Lillienstedt Christus C 3 b (1694). Intet motstånd af Luften wore förhanden, som eljest hwart ögneblick förminskar en Pendels swigt. Triewald Förel. 1: 161 (1728, 1735). En vagn hvars svigt resorer öker. Kellgren (SVS) 4: 157 (1780). Fågeln, på lätta vingars svigt buren. Palmblad SophSorg. 399 (1840). Östergren (1951). — särsk.
a) i uttr. giva svikt, svikta l. svänga l. böja sig o. d.; förr äv. i uttr. giva stort svikt, ge kraftig sviktning, svikta kraftigt. Klockstulen .. uti toornet sättes och förbindes helt frij att dett intet röres till murarna .. så att klåckorna wedh ringningen intet kan giva så stoort swicht ell(e)r runckning. KyrkohÅ 1936, s. 222 (i handl. fr. c. 1710). Han .. kastade henne tillbaka så våldsamt, att hon skulle ha fallit, om hon varit mindre vig. Men nu gaf hon svigt som en vidja och följde med stöten. Benedictsson Peng. 169 (1885). Plankan gav svikt när han hoppade. SvHandordb. (1966). — särsk. (†) bildl., i uttr. giva svikt(en), giva någor svikt, ge vika; jfr SVIG, sbst.2, SVIGA, sbst.2 OPetri 4: 476 (c. 1550: någor). Begynte the sin kamp .. och hwar gick hårdt in uppå den andra, wiljandes ingen gifwa swickten. Peringskiöld Wilk. 277 (1715). Et sinne, som mot låck och påck / Vid dygd sitt anckar fäst / .. Det står som berg i böljan blå, / Ej gifver nånsin svigt. Risell Vitt. 481 (c. 1720).
b) (numera knappast br.) i uttr. vara i svikt(en), svikta l. svänga l. gunga l. balansera (fram o. tillbaka) o. d. En wigtskål som är i swigten. Sahlstedt (1773). Vigtskålen, vågen är i svigt, (dvs.) svänger. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Sv.) Vara i svikt (fin.) notkua; olla notkuksissa; notkahdella. Cannelin (1939).
c) (†) i uttr. ta sin svikt, börja luta. Nu voro vi på bron. Kärran tog redan sin svigt. Almqvist Skälln. 16 (1838).
d) (†) i uttr. stå i svikt, svikta, gunga o. d. Än såg jag floden af the gröna skuggor täckt, / än hwaszen stå i swicht af wäder-pustens fläckt. Kolmodin QvSp. 1: 165 (1732).
e) sport. motsv. SVIKTA, v.1 I 1 c: sviktning. Svikthopp: genom böjning och sträckning i höft- o. knälederna samt i fotens leder åstadkommes en svikt (sviktning), som kan göras så stor, att kroppen lyftes mer el. mindre högt från underlaget, utfört i fortlöpande följd. Thulin Gymn. IV. 1: 89 (1935).
f) bildl.; särsk.: jämvikt, balans (äv. i uttr. jämn svikt). Det en dämon var som slog med död vår här, / Och lät vår vågskål sjunka ned, med ojemn svigt. Palmblad Aisch. 368 (1844). Leendet, som är en spång mellan skratt och tårar, men aldrig förlorar balansen och väger ned åt ena eller andra sidan utan alltid håller sig i jämn svikt. Ydström Tack 8 (1934). Det var ingen rätt svikt på klassen, när .. (en elev) saknades. Swensson Willén 219 (1937). — särsk. om förhållandet att hjärtat är nära l. på gränsen till att sluta fungera (jfr SVIKTA, v.1 I 1 e); i ssgn HJÄRT-SVIKT (Hjärtsvikt .. (dvs.) svårighet för hjärtat att redan i kroppsvila fullgöra sin uppgift som pump. Wernstedt (1959)).
2) (numera föga br.) motsv. SVIKTA, v.1 II, om svängning av ngt i avsikt att ge fart l. kraft (för följande hugg l. slag o. d.); särsk. i uttr. ge ngt svikt, få ngt att svikta; äv. mer l. mindre bildl. Taga swigten til et slag. Serenius (1741). Don Juan såg nu rigtigt Stora Verlden, / En mikrokosm på styltor, blott en punkt, / Men högst ändå, som knappen är på svärden, / Den lilla tingesten, som drabbar tungt, / I fall han får en kraftig svigt på färden. CVAStrandberg 5: 193 (1862). Hans sätt att lyfta yxan, att gifva den svigt i luften och sedan skarpklyfva björkstammen något. Levertin II. 2: 29 (1888).
II. konkretare, motsv. SVIKTA, v.1 I 1, om egenskapen l. förhållandet att (kunna) svikta l. vara böjd l. svängd; böjning; böjd l. svängd form; böjlighet, elasticitet, fjädring; spänst, spänstighet. Ty, iu längre en Wäria är, iu mehra Swicht och Swagheet gifwer hon. Porath Pal. 2: L 2 b (1693). En hals, hvars långa svigt, knapt vill sit hufvud följa. Nordenflycht (SVS) 2: 407 (1759). Det är lätt att inse, huru välgörande på hammargången (för stamphammaren) bleckets fullständiga svigt inverkar. JernkA 1852, s. 315. På försök lade de en bräda mellan två brädstaplar, och som den var ganska lång och hade god svikt, kunde man inte tänka sig någon bättre lina. Humble Hemm. 55 (1903). Tallen hade fått sig en betydlig svikt åt sidan. Högberg Utböl. 1: 32 (1912). Det är spöets svikt, som gör att fisken ej kan slita sig. Hammarström Sportfiske 103 (1925). Man kände svikten i stållinorna vid sprången från trapets till trapets. Ruin Gyckl. 79 (1934). — särsk.
a) i fråga om persons gång l. steg l. rörelser: spänst, spänstighet; jfr SVIKTA, v.1 I 1 b. Hon rörde sig elastiskt, med en egendomlig svikt. Angered-Strandberg NVärld. 6 (1898). (Löparna) rörde sig med sådan svikt och spänstighet, att jag kände mig som en för länge sedan utkörd droskhäst bredvid dem. Rosen InshAllah 340 (1935). Sedan gingo de tysta igen framåt med sugande fjällmanssteg och lappens kraftbevarade svikt i kroppen. Sundström InteDö 15 (1940). Hon gick spänstigt och hade en ganska ovanlig svikt i steget. Evander Härl. 216 (1975).
b) mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om litterär texts stil l. ngns språk o. d.: spänst (se d. o. 3), spänstighet (se d. o. 3). Språket i Richard den tredje är häftigt och lidelsefullt .. stundom (måste trokéen tillgripas) för att gifwa, om man så får uttrycka sig, mera swigt åt versen. Hagberg Shaksp. 5: 434 (1848). Men just det där att få själva svikten på (konjaks)blandningen, att kolsyran sveper kring konjaksbuljongen (osv.). Essén HExc. 131 (1916). Den andliga svikten finns dess värre inte hos vår tids ungdom. Lo-Johansson TvivlIdr. 110 (1931). Lamm i 3SAH 50: 96 (1940; i fråga om litterär stil). Här hemma ha vi .. inte heller på talscenen längre några aktörer som kunna ge svikt åt replikerna i en klassisk komedi. GHT 1943, nr 236, s. 10. DN(A) 4 ⁄ 1 1965, s. 12.
1) sport. (hoppställning med) fjädrande ansatsplanka för simhopp, trampolin; jfr SVIKT-BRÄDE 1. Gossar hoppade på hufvudet från svigten, i större bassinen. IllT 1859, nr 35, s. 2. Bland .. programnumren (vid simtävlingen) märktes flytning, varierande hopp från svigten, tornet och magistern. NordIdrL 1900, s. 270. Guillou Coq 224 (1986). — jfr TORR-, TRAMPOLIN-, TREMETERS-SVIKT.
3) (förr) om brunnssvängel; jfr SVIKT-STÅNG. Brunnen har hinkstång, ser du, med en gammal slipsten bunden bakpå svikten. Larsson I By Jord 153 (1913). Östergren (1951).
1) sport. svikt (se svikt, sbst.1 III 1); jfr -planka. Westee (1842). Med svigtbräda eller s. k. trampolin kan man göra mycket smakfulla hopp. Balck Idr. 2: 391 (1887).
2) (numera föga br.) satsbräda (se d. o. 2), svikt. De svenska redskapen äro i hög grad .. ärliga .. till skilnad från utländingens t. ex. svigtbräden, som i språnget kasta kroppen genom svigten öfver hindret. PedT 1893, s. 119. —
(II) -FULL. (numera mindre br.) full (se full, adj. 2) av svikt, spänstig (o. kraftfull); äv.: sviktande, som ger svikt. Genom hjelm och ben, för inga böner svag, / Med stark och svigtfull arm, den svängda yxans slag, / Hon dubblar, och hans syn med varma hjernan stänker. Wallin (SVS) 1: 419 (1805). Längdhopparna hade en egentligen sviktfull men mycket underlig bana till sitt förfogande. IdrBl. 1935, nr 105, s. 1. —
(I 1, II) -GOLV. (numera bl. tillf.) golv som ger svikt, sviktande golv. Gymnastiksal med ”sviktgolv” av s. k. lamellparkett. SvD 30 ⁄ 10 1942, s. 17. (TNC) föreslog .. i en rundfråga att termen sviktgolv får beteckna alla typer av golv med sviktegenskaper. SDS 20 ⁄ 2 1972, s. 12. —
(I 1) -HOPP.
1) gymn. med fjädrande böjning i knäna utfört hopp; särsk. (motsv. I 1 e, gymn.) om sådant hoppande ingående i (motions)gymnastik. HjLing (c. 1860) hos LGBranting 1: 206. Dansas flera utslagssteg i följd (svikthopp), flyttar den dansande på tredje taktdelen med ett hopp båda fötterna intill varandra. Folkdans. 17 (1923). Trappor, rephoppning och svikthopp tränar upp benmuskulaturen. ÖgCorr. 16 ⁄ 3 1970, s. 24.
2) sport. till III 1: simhopp som utförs från svikt; äv. dels om tävlingsgren med sådana hopp, dels bildl.; jfr -hoppning. TIdr. 1896, s. 391. Bord och stolar vräktes omkull, ljusstumparna togo svikthopp in i mörkret. Didring Malm 2: 237 (1915). Simhoppningen kan, med afseende på utförandet, indelas i svikthopp och hopp från fast trampolin. 2NF 25: 567 (1916). Märta Heijkensköld-Olander. Svensk mästarinna i svikthopp. UNT 17 ⁄ 10 1941, s. 12. Tävlingsgrenarna i simhopp är svikthopp 1 och 3 m samt höga hopp 5 och 10 m för såväl damer som herrar. IPCStSportlex. 202 (1975).
Ssgr (till -hopp 2; sport.): svikthopps-, äv. svikthopp-final. jfr final II b. IdrBl. 1924, nr 92, s. 2.
-seger. IdrBl. 1924, nr 84, s. 6.
-segrare. IdrBl. 1935, nr 49, s. 16.
(III 1) -HOPPARE. [delvis avledn. av -hopp] (numera mindre br.) person som hoppar l. brukar hoppa svikthopp (se d. o. 2). IdrBl. 1924, nr 44, s. 10. Östergren (1951). —
(III 1) -HOPPERSKA. [delvis avledn. av -hopp, -hoppare] (numera mindre br.) kvinnlig svikthoppare. IdrBl. 1924, nr 78, s. 3. SvD 29 ⁄ 8 1972, s. 1. —
(III 1) -HOPPNING. simhoppning från sviktbräde (se d. o. 1); jfr -hopp 2. SD(L) 1892, nr 239, s. 4. —
(III 1) -MÄSTARE. (numera mindre br.) mästare (se d. o. 7 slutet) i svikthopp (se d. o. 2). IdrBl. 1935, nr 74, s. 11. Simsport 1960, nr 4, s. 15. —
(I 1, III 1) -PLANKA. (numera mindre br.) sviktbräde (se d. o. 1). 2NF 27: 1302 (1918). TT 1944, s. 654. —
(I 1, III 3) -STÅNG. om sviktande (svängande l. gungande) stång med viss praktisk användning; särsk. om brunnssvängel; jfr SVIKT III 3. Är (mortel)stöten stor och tung, så kan arbetet betydligt underlättas genom den förres hängande vid en i taket fästad svigtstång, som åter upplyfter den för hvarje gång den nedstötes. Nyblæus Pharm. 42 (1846). Östergren (1951; om brunnssvängel). —
Spalt S 15123 band 32, 1999