| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SURNA sɯ3rna2, v. -ade (Luk. 13: 21 (NT 1526)) ((†) pr. sg. -er G1R 29: 197 (1559)); förr äv. SURNAS, v. dep., anträffat bl. i pr. sg. -es. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ING.
1) (numera bl. tillf.) motsv. SUR, adj. 1: bli sur l. våt; få ett övermått av vätska. Åt somliga växter måste han hwar 14. dag öpna hålen i botnen på theras krukor, at jorden icke må surna. Broocman Hush. 4: 13 (1736). Blir .. (åkern) för mycket wåt, surnar han och aldeles skämmer Säden. PH 6: 4742 (1761). Alt stadnar qvar bland buskar och trän, surnar och öfverväxer med Måssa. VetAH 1767, s. 41.
2) motsv. SUR, adj. 2. Schroderus Dict. 255 (c. 1635). (Åteln) lägges i en dyngehög at surna, emellan .. strö eller halm. Aken Landap. 73 (1747). Omöjligheten att få detta preparat torrt, utan att det dessförinnan begynte surna. VetAH 1813, s. 203. Ett rävskinn hängde därinne på väggen .. Det hade surnat. Martinson ArméHor. 160 (1942). SvOrdb. (1986). — jfr BORT-, FÖR-SURNA. — särsk.
a) motsv. SUR, adj. 2 (b); förr äv. ss. dep. (Guds rike) är lijkt enom swrdeegh, huilken en quinna toogh och ladhe in vthi tree skeppor myöl, till thess thet swrnadhe alt sammans. Luk. 13: 21 (NT 1526). G1R 17: 268 (1545: surnes; om öl). Om nu Willebrådet eller thet grofwe Kiöttet .. begynner surna eller skiämmas, och wäxa Matkar vthi .. Skal man (osv.). Salé 123 (1664). Fennia XVI. 3: 111 (1761; i p. pf., om komjölk). En förtidig surning kan .. i den utmjölkade mjölken framkallas, om den uppställes i varma, instängda mjölkkamrar uti orena träkärl. Lundberg HusdjSj. 437 (1868). (Liksom med surströmming) lät man förr även annan fisk surna till viss grad. NorrbHembSkr. 1: 629 (1928). (På fartygen) fanns proviant, vatten och rikligt med vin att ersätta surnat vatten. Ymer 1951, s. 274. Kulturen 1985, s. 137. — jfr SJÄLV-SURNA.
b) (numera mindre br.) om foder (se foder, sbst.1 1) avsett till surfoder (se d. o. 1): undergå jäsning o. bli sur; särsk. ss. vbalsbst. -ing. Om .. foderväxter .. färska nedläggas och inpackas i härtill upptagna gropar eller grafvar, som derefter täckas, så undergå de en surning. Arrhenius Jordbr. 3: 187 (1861). Enär .. surning medför ej obetydlig förlust af närande ämnen, förtjänar (osv.). Juhlin-Dannfelt 84 (1886).
c) om (rå) ved l. (rått) virke o. d.: bli sur gm angrepp av röta l. jäsning l. förmultning o. d. Fatab. 1932, s. 92 (1723; i p. pf., om träd). Är man nödsakad att af grön skog hugga något virke under saftiden, bör barken genast aftagas .. eller virket upphuggas, på det saften måtte hastigt upptorka, innan den får surna. Ström Skogsh. 150 (1846). Ved, som fälles, isynnerhet under saftiden, men äfven på sommaren och hösten, surnar snart och blifver blå i ytan. Svedelius Koln. 38 (1872). (Att saven lätt jäser) är orsaken till att virke, fälldt i saftiden, ganska lätt ”surnar”, om det får ligga i barken. HbPedSnick. 35 (1890). Sjöberg Kris. 16 (1926).
d) (numera mindre br.) oeg., om is: bli mörk, ”ruttna”. När det .. börjar våras och isfälten på fjärdarna surna och bli svarta, återvänder sälskytten till den egna kusten. TurÅ 1937, s. 270.
3) (ngt vard.) i bildl. anv. av 2 (jfr SUR, adj. 3); särsk. dels: bli sur l. på dåligt humör o. d., dels: bli bitter l. förbittrad l. förgrämd o. d.; äv. (mera tillf.) leva bitter l. förbittrad osv.; äv. om ngt sakligt. Ekeblad BrClEkeblad 7 (1649). Thet I nu hållen för så söt och liuflig sak, / Thet surnar sidst och har en ewig eftersmak. Kolmodin QvSp. 1: 211 (1732). I ett land, der jernvägar och ångfartyg korsa landet i alla riktningar och tillåta menniskan att flyga genom verlden, behöfuer hon ej mögla eller surna af stillasittande. Bremer NVerld. 3: 450 (1854). Frun, som till en början visat oss mycken vänlighet, började nu surna. Bergman Loew. 72 (1913). Himlen klarnade, men humöret surnade. Situationen var helt enkelt hopplös. DN 8 ⁄ 10 1928, s. 1. Han utstöttes ur forskarkarriären .. och surnade nu som förgrämd provinsialläkare i ett magert distrikt. Delblanc Åminne 137 (1970).
-PROV. jfr prov 1. Surningsprofvet .. går ut på att ådagalägga mjölkens hållbarhet. LB 3: 151 (1902).
1) (numera bl. med ngt ålderdomlig prägel) till 1, om (förefintlighet av) fuktighet l. väta o. d. Jag frös och var svettig. Surnaden och mörkret förtätades i det slamrande lilla huset. Olsson Årskl. 94 (1956).
2) till 2 (a): surnande l. surning l. surhet (se d. o. 2). Desse Källare äro nödige at hafwa kalt Dricka frit från Surna. Salander Gårdzf. 182 (1727). Så snart Barken blifvit aftagen, bör .. (virket) upstaplas, til förekommande af surnad och bränning. Ahlelöf SvarVetA 7 (1763). Han tillhörde i verkligaste mening jordens salt, denna välgörande och oumbärliga krydda, varigenom så mycken surnad förhindras. Knaust Etui 198 (1943).
Spalt S 14654 band 32, 1998