SUBJEKTION sub1jekʃω4n, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. -iect-, -ject-)
Etymologi
[liksom t. subjektion, ffr. subjection (varav äv. eng. subjection; fr. sujétion) av lat. subjectio (gen. -ōnis), läggande under, subjektion, vbalsbst. till subiicere, underkasta (se SUBJICIERA)]
(numera föga br.)
1) underkastelse, underdånighet. Stiernman Riksd. 753 (1622). Den långa Antiocheniska trosbekännelsen lärer Sonens subjection under Fadren. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 312 (1834). Ekbohrn (1904).
2) retorisk figur bestående i att en ställd fråga besvaras av den som ställt frågan. Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904).
Ssg: SUBJEKTIONS-FÖRDRAG. (†) till 1: (tänkt) fördrag (se d. o. 5) vari ngns underkastelse l. underdånighet inför ngn annan fastställs. LittT 1796, s. 16; jfr Järta 2: 383 (1824).
Spalt S 14344 band 32, 1997
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se