Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRACKLA strak3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå l. förflytta sig med stela l. stötiga l. osäkra steg l. rörelser, gå osv. vacklande; äv. om ben (särsk. i ssgn STRACKEL-BENT); äv. i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt; äv. bildl. (särsk. om rytm); jfr SNUBBLA, VINGLA. Brunte han drumlade / framåt i drömmen, / han stötte, han stracklade / — hölasset vacklade / fram utmed strömmen. Fröding Guit. 34 (1891). Så hoppade, stracklade, nickade, småsprang (samen) .. igen, kröp ihop och tittade. Hülphers ÖdAnsikt. 76 (1911). (Man) får .. väl sannolikare en god översättning eller revidering (av Iliaden) till stånd genom att ta någon ung man som är äregirig och intresserad av saken, än någon gammal stracklande filolog. SvLittTidskr. 1963, s. 54 (1926). Kyrkoherden kom stracklande på den gropiga vägen fram till stugan. Hasselblad BergslFlyddT 83 (1927). Ordmålningen (i dikten), talspråket och den vacklande stracklande rytmen fullkomligt tvingar på läsaren illusionen av den utgamle drängen. Olsson Fröding 332 (1950).
Spalt S 12472 band 31, 1991