Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLARGA, v. -ade. vbalsbst. -ERI (Linné).
Etymologi
[jfr sv. dial. slarg, blött o. segt kött; jfr äv. lt. slargen, gå släpande l. hasande; möjl. av ljudhärmande urspr. (jfr SLARK, SLARVA, v.). — Jfr SLARGA, sbst.]
(†) i fråga om att ta sig fram med svårighet l. vara slarvig l. vårdslös l. vara larvig l. tala larvigt; anträffat bl. dels ss. vbalsbst. slargeri, konkretare, om ngt i skrift avfattat som är larvigt l. dumt, larv (se LARV, sbst.4), dels i särsk. förb. Linné Bref I. 2: 147 (1750).
Särsk. förb. (†): SLARGA FRAM. i uttr. slarga sin tid fram, hanka sig fram gm livet. CvLinné hos Hiorter Alm. 1748, s. 32.
SLARGA IFRÅN SIG. slarva ifrån sig (ngt). (Förf.) har slargat ifrån sig denna bok nog hastigt. Linné Bref I. 3: 155 (1770).
SLARGA SIG TILL. gm vårdslöshet åsamka sig (ngt). Lenæus Delsbo 203 (1736, 1764; med avs. på stryk).

 

Spalt S 6458 band 27, 1976

Webbansvarig