Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SKÖRBJUGG ʃö3rbjugg2 l. ʃœ3r-, r. l. m. (Wallenius Proj. C 6 a (1682) osv.) ((†) n. Lindestolpe Frans. 9 (1713), Tegnér Brev 3: 227 (1825)); best. -en.
(i sht förr vanlig) sjukdom förorsakad av brist på ett vitamin (c-vitamin) o. kännetecknad av uppträdande av röda fläckar på kroppen, kraftlöshet, blödningar (särsk. i tandkött), svullnader, sårnader, tandlossning samt ben- o. muskelsmärtor, skorbut; förr äv. i uttr. het l. kall skörbjugg, om form av sådan sjukdom kännetecknad av feber o. uppträdande av röda fläckar på kroppen resp. av blekhet o. vattenaktig svullnad. OPetri Kr. 100 (c. 1540). Vthaff the 3000 Man som Fästningen i förstone war besatt medh, woro både igenom Skörbiugg, så wäl som igenom Drabningar så månge förminskade, at nappast meer än 100 woro qwar. Widekindi KrijgH 277 (1671). Then, som har Kall Skiörbiugg och böjelse til Wattusot (tager): Pepparrot, Hwitlök (m. m.) .. . Then som har het Skiörbiugg: Syra, Pimpinella (osv.). Block Pest. 36 (1711). Skörbjuggen kräfde förr under långa sjöfärder och å flottorna otaliga offer. Almquist Häls. 537 (1896). Man har förmått framkalla skörbjugg experimentellt hos både marsvin, svin och apor och därefter bota sjukdomen genom tillsats av C-vitaminrik föda. Trägårdh Djurv. 234 (1927). En sjukdom, som för några decennier sedan uppträdde som massjukdom i form av epidemier och detta även i högt kultiverade länder, var skörbjuggen. Salén Infekt. 114 (1933). — särsk. bildl. Det är mig obegripligt hvarmed .. (Lunds universitetslärare) fylla den långa, oändliga tiden, och att de icke dö af andeligt skörbjugg, liksom Svinen af dynt. Tegnér Brev 3: 227 (1825). Alla dessa majoritetssanningar .. är som härskna, mögliga, halfsaltade skinkor. Och af det kommer all den moraliska skörbjugg, som grasserar öfverallt i samhällena. Ibsen Folkfiende 162 (1906). Jakten kan vara en förtjänst, då den slumpar till .. . Lika faen fattas det ett saltkorn i den: själen får skörbjugg i fjällen därhemma. Rosendahl Lojäg. 205 (1956).
Anm. Orden sköra o. bjugg i nedan anförda språkprov torde båda vara tillf. bildningar till skörbjugg o. avse två tänkta arter av sjukdomen. Vi äro kranka. — Hvad för sjuka? — Kan du se’t? — Sköran eller bjuggen? Strindberg NSvÖ 1: 98 (1906).
B (†): SKÖRBJUGGE-GRÄS, -ÖRT, se D.
C (†): SKÖRBJUGGES-GRÄS, se D.
D: SKÖRBJUGGS-ARTAD, p. adj. (-bjugg- 1843 osv. -bjuggs- 1787 osv.) jfr arta, v. V 3, o. skörbjuggsaktig. Cook 3Resa 517 (1787; om rötsår). —
-DEKOKT. (i sht förr) dekokt använd ss. skörbjuggsmedel; jfr -brännvin, -dryck, -saft, -sirap, -soppa. Skörbjuggs-decoct, bestående af Pepparrot, Herb. Cochleariæ (dvs. Cochlearia officinalis Lin., skörbjuggsört) och Card. benedict. (dvs. kardbenedikt) kokad med hälften vatten och hälften svagdricka. VetAH 1773, s. 259. —
-DRICK. (†) = -dryck. Bröms Gubb. 106 (1755). Om vintren har skörbjuggs-dricken bestått af Tallstrunt, Pepparrot (m. m.). Odhelius PVetA 1776, s. 27. —
-DRICKA. (†) = -dryck; jfr dricka, sbst. 1, 2, o. -drick. HdlCollMed. 24/2 1743 (1742). SjöreglÖrlFl. 1785, § 531. —
-DRIVANDE, p. adj. (†) om medikament o. d.: verksam mot skörbjugg, antiskorbutisk; jfr driva, v.2 10. Serenius (1741). ÖoL (1852). —
-FEBER. [jfr t. scharbocksfieber] (numera bl. tillf.) feber som åtföljer skörbjugg; jfr -frossa. Lindestolpe Fross. 20 (1717). —
-FRISEL. [jfr t. scharbocksfriesel] (†) om hudutslag åtföljande skörbjugg l. påminnande om skörbjuggsfläckar. Haartman Sjukd. 78 (1759). Dens. SvarVetA 37 (1770). —
-FULL. (†) svårt angripen av skörbjugg. Bladen (av källkrasse), såsom nog renande, hämtas til Sallat, först om wåren, för skjörbjuggsfulla. Aspelin Fl. 39 (1749). Linderholm 1: 377 (1802; om tandkött). Heinrich (1828). —
-GIKT. (†) gikt förorsakad av l. uppträdande i samband med skörbjugg; äv. i uttr. flygande skörbjuggsgikt, om dylik gikt som hastigt flyttar sig från en del av kroppen till en annan. Hiärne Suurbr. 27 (1680: flygande). Weste FörslSAOB (c. 1815). —
-GRÄS. (-bjugg- 1611—1739. -bjugge- 1638—1739 (: Skiörbiugge-Gräs-Syrop). -bjugges- 1698 (: Skiörbiugesgräsconserv(a)). -bjuggs- 1578—1885) (†) = -ört; utom i b—d bl. om växt tillhörande släktet Cochlearia Lin., särsk. om medicinalväxten Cochlearia officinalis Lin. (jfr -ört a; äv. kallad svenskt (jfr c) l. tyskt skörbjuggsgräs). Man skal ock stärckia platzen, ther som wärcken står, then som är kommen aff Cholera eller Blod, altid med mirtelen olie, eller Rosen olio, och plåstres medh Natschattes och Skörbiugz gräs, Röde Roser och sådane meer. BOlavi 83 b (1578). Bromelius Chl. 20 (1694: Swenskt). Serenius Kkkk 2 b (1757: tyskt). Fischerström 1: 657 (1779; om C. officinalis). Schulthess (1885). särsk.
a) i uttr. lilla krypande skörbjuggsgräs, dansk skörbjuggsört (se -ört a slutet). Bromelius Chl. 21 (1694).
b) = -ört b; äv. i uttr. lilla skörbjuggsgräs(et). Franckenius Spec. E 3 a (1638). Palmberg Ört. 414 (1684: Lille Skörbiuggräs). Haartman Sjukd. 365 (1765: lilla Skörbiugs- eller Ältgräset). Sedum acre .. Skjörbjugsgräs. Thunberg FlStrengn. 27 (1791).
c) = -ört c; äv. i uttr. svenskt skörbjuggsgräs. Franckenius Spec. D 4 a (1659: Swensk). Lenæus Delsbo 149 (1736, 1764).
d) växten Aconitum napellus Lin. (vars saft sannol. använts ss. skörbjuggsmedel), stormhatt. VetAH 1739, s. 41 (från Dalarna).
Ssgr (†): skörbjuggsgräs-frö. i uttr. tyskt skörbjuggsgräsfrö, frö av skörbjuggsört (se d. o. a); anträffat bl. koll. ApotT 1698, s. 71 (: Tysk Skörbiuggräsf(rö)). Därs. 1739, s. 68 (: Tysk Skiörbiugg-Gräs-Frö).
-konserv. i uttr. tysk skörbjuggsgräskonserv, konserv (se d. o. 1) beredd av skörbjuggsört (se d. o. a). ApotT 1698, s. 16 (: Tysk SkiörbiugesgräsConserv(a)).
-olja. flyktig olja utvunnen ur skörbjuggsört (se d. o. a); äv. i uttr. tysk skörbjuggsgräsolja. (Lat.) Ol(eum) destil(latum) Cochleariæ (sv.) Tysk Skörbiuggräsollia (t.) Leffellkraut öhl. ApotT 1698, s. 53. Därs. 1739, s. 52.
-sirap. i uttr. tysk skörbjuggsgrässirap, sirap (se d. o. 1 b) beredd av skörbjuggsört (se d. o. a). ApotT 1698, s. 84 (: Tysk Skiörbiuggegräs Syrop). Därs. 1739, s. 80 (: Tysk Skiörbiugge-Gräs-Syrop).
-vatten. 1) destillat av skörbjuggsört (se d. o. a) med vatten. ApotT 1698, s. 4. Därs. 1739, s. 4. 2) till -gräs b, i uttr. svenskt skörbjuggsgräsvatten, destillat av gul fetknopp med vatten. ApotT 1698, s. 7 (: Swänsk Skiörbiuggegräswattn). Därs. 1739, s. 8. —
-KNOPP. (†) växten Sedum acre Lin., gul fetknopp; jfr -ört b. Haartman Sjukd. 209 (1759). Saft eller Win af Pallgräs, Skörbjugsknoppar kalladt .., och Löffelkrut jämte Rätikor äro .. et pröfwadt medel (mot skörbjugg). Därs. 315 (1765). —
-KRYDDA. (i sht förr) krydda (se krydda, sbst. 5) ss. skörbjuggsmedel; i sht i pl. Aken Reseap. 44 (1746; pl.). —
-KRÄMARE. [möjl. urspr. om den sjuke tänkt ss. förmedlare av sjukdomen till andra; jfr gikt-krämare] (†) person som lider av skörbjugg. Nordforss (1805). Tholander Ordl. (1872). —
-LIKNANDE, p. adj. (-bjugg- 1904 osv.) som liknar skörbjugg, skörbjuggsartad. 2NF 2: 936 (1904; om sjukdom). —
-SJUK. (-bjugg- 1917 osv. -bjuggs- 1872 osv.) Tholander Ordl. (1872). Mörne ÄventV 44 (1929; om skeppsbesättning). —
-SKEDA. (-bjugg- 1901—1910) (föga br.) = -ört a. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 471 (1901). Jönsson Gagnv. 494 (1910). —
-SKORPA. (†) om skorpa (se skorpa, sbst. 2) för tillredning av brödvatten ss. skörbjuggsmedel. KrigVAH 1817, s. 23. —
-SKÄRPA. (†) om sådan egenskap hos blod l. ämne l. substans i blod som enl. ä. medicinsk teori antogs förorsaka skörbjugg; jfr skärpa, sbst. 5 e slutet. VetAH 1784, s. 216. —
-SPRIT. (i sht förr) destillat av skörbjuggsört (se d. o. a) med sprit, särsk. använt till baddning av blödande tandkött (orsakat av skörbjugg); jfr -gräs-spiritus o. -spiritus. Lindgren Läkem. (1902). —
-VITAMIN. (mera tillf.) (vattenlösligt) vitamin som förhindrar uppkomsten av skörbjugg, C-vitamin, askorbinsyra. SvD(A) 1921, nr 78, s. 10. —
-VÄPPLING. (-bjugg- 1685. -bjuggs- 1694) (†) = -ört c. Rudbeck HortBot. 112 (1685). Bromelius Chl. 115 (1694). —
-VÄTSKA. (†) i pl., om de vätskor i kroppen som enl. ä. medicinsk teori vid skörbjugg innehöllo det som förorsakar sjukdomen. Serenius F 1 b (1734). —
-ÖRT. (-bjugge- 1684. -bjuggs- 1683 osv.) [jfr d. skørbugsurt, t. scharbockskraut] växt som (i sht förr) användes ss. skörbjuggsmedel; numera företrädesvis i a; jfr -växt. (Cochlearia officinalis) är en kosteligh Skiörbiugge ört. Palmberg Ört. 253 (1684). Utåmm .. (vattenklöver, fetknopp m. fl.) är åckså Acetosa (dvs. ängssyra) en wanlig Skiörbiuggs ört. Lönnberg Artedi 54 (i handl. fr. 1729). Under .. (syfiliskuren) fick .. (patienten) njuta soppor med skörbjuggs örter uti. Rosenstein BarnSj. 513 (1771). Skedörten .. (är) af alla skörbjuggs-örter den yppersta. Regnér Begr. 273 (1803). särsk.
a) bot. medicinalväxten Cochlearia officinalis Lin. (i sht förr äv. kallad äkta l. vanlig skörbjuggsört); äv. allmännare, om (växt tillhörande) släktet Cochlearia Lin.; jfr -gräs, -skeda, -skedört. Retzius FlOec. 179 (1806). KonvLex. 1: 418 (1857; om släktet). Gosselman BlekFl. 114 (1865: Äkta). Sundén (1891: vanliga). TurÅ 1953, s. 71. särsk. om växten Cochlearia danica Lin. (vanl. kallad dansk skörbjuggsört); jfr -gräs a. Gosselman BlekFl. 114 (1865: Dansk). Selander LevLandsk. 135 (1955).
b) (†) växten Sedum acre Lin., gul fetknopp; jfr -gräs b, -knopp. Tillandz D 8 b (1683). Fries BotUtfl. 3: 242 (1864).
c) (†) växten Menyanthes trifoliata Lin., vattenklöver; jfr -gräs c, -väppling. Tillandz E 2 b (1683). Juslenius 425 (1745).
SKÖRBJUGGSAKTIG, adj. som liknar l. påminner om skörbjugg, skörbjuggsartad. Fischerström 4: 426 (c. 1795; om sår).
Spalt S 6169 band 27, 1976