| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SATURNALIER sat1urna4lier l. -ɯr-, äv. 10302, sbst. pl.; äv. (föga br.) sg. SATURNALIE –a4lie, äv. —302, r. l. m. l. f., l. SATURNAL –a4l, r. l. m.
1) om förh. i det antika romerska riket: fest som firades årligen den 17 december (o. närmast följande dagar) till guden Saturnus’ ära, varvid man bl. a. anordnade uppsluppna fester, gav varandra gåvor o. lät jämlikhet råda mellan fria o. slavar. Weste FörslSAOB (c. 1815). Julgåvorna skulle (enligt en gammal förklaring) vara en fortsättning av den romerska seden att sända varandra gåvor vid Saturnalierna. Nilsson FestdVard. 122 (1925). Saturnalierna .. gällde för .. ett .. återupplivande eller återställande av denne glade härskares (dvs. Saturnus’) välde. Klein Frazer 687 (1925).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1, om ngt (särsk. fest l. festlighet) som i ett l. annat avseende påminner om de romerska saturnalierna. De sanslösa orgier, de komiska saturnalier, af hvilka Bellman i sina qväden lemnat så oöfverträffliga bilder. Sturzen-Becker 2: 103 (1844, 1861). Söndagen (skulle) vara en barnens och tjenarnes högtidsdag, en kristnad Saturnalie. Frey 1850, s. 186. BonnierLM 1954, s. 385.
(1, 2) -KONUNG l. -KUNG. [jfr t. saturnalienkönig, lat. princeps saturnaliorum] om person som (gm lottdragning) utsetts till ”konung” vid gästabud i samband med de romerska saturnalierna (o. som bl. a. hade till uppgift att ålägga deltagarna olika skämtsamma uppdrag); äv. i oeg. l. bildl. anv., om person med liknande funktion vid fest l. festlighet (som i ett l. annat avseende påminner om de romerska saturnalierna). Nilsson PrimRel. 93 (1911). Dens. FolklFest. 146 (1915; om förh. i England vid medeltidens slut). —
(1, 2) -TID. (numera bl. tillf.) särsk. i oeg. l. bildl. anv., om tid som i ett l. annat avseende påminner om de romerska saturnalierna. Vid revolutionära saturnalietider är det andra (än borgarna) som spela herrar. Fröding Eftersk. 2: 19 (1892, 1910).
Spalt S 1241 band 24, 1965