| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUTSCHA rut3ʃa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. intr.; jfr II.
1) om person l. djur l. föremål: glida l. ”kasa” l. raka l. åka längs med l. (i sht) utför ngt (under jämförelsevis stark friktion o. ofta med hög, stundom stötig l. ryckig fart). Vi ha gått, vi ha rutschat, vi ha rott, vi ha åkt (vid gruvbesöket). Böttiger 6: 200 (1835). Är det för löst sadladt, rutschar sadeln åt olika håll. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 38 (1836). Där jökeln stupade brant, rutschade .. (fjällvandrarna) långa sträckor i nedhukad ställning på sina flatbottnade, klacklösa lappskor. Hemberg ObanStig. 160 (1896). På snö och is rutschar han (dvs. uttern) ofta långa vägar. 4Brehm 3: 420 (1922). Med indraget landningsställ kunna .. (flygplanen) i oländig terräng rutscha 100—300 m över marken. TT 1942, Allm. s. 438. — särsk.
a) om massa av ngt ämne, t. ex. jord. Man antager på goda skäl, att jordbäfningar ofta förorsakas genom rutschningar på hafsbottnen, där denna har stor lutning, af sediment, som under tidernas lopp utspolats från land. Arrhenius Värld. 25 (1906). Hadding Geol. 61 (1954).
c) (mera tillf.) om (person i) bil: slira. (Gatu-)beläggningen (i Buenos Aires) är sådan, att bilarna inte kunna rutscha. Östergren (cit. fr. 1930). IllSvOrdb. (1955).
d) (vard. o. i vitter stil) oeg. l. bildl.: hastigt glida åt visst håll, särsk. utför l. nedåt; jfr 2 slutet. (De) sutto stilla och sågo på, hur solen rutschade över hustaken. Asplund Stud. 35 (1912). Låta det (dvs. fruktsamhetstalet) rutscha vidare ner till noll. Sandler Siffr. 81 (1928).
2) (vard. o. i vitter stil) om person l. fordon: (glidande) fara l. åka med ett fordon resp. förflytta sig l. rusa fram med hög (ofta stötig o. ryckig) fart; särsk. i förb. med betonat adv. (Johan) höll sig krampaktigt fast i sätet medan vagnen rutschade i väg. Carlsson MinB 51 (1912). Sätta spårvagnarna på medar och låta dem rutscha i kälkbackstakt utför Upplandsgatan. SvD(A) 1929, nr 46, s. 8. — särsk. bildl.; jfr 1 d. De föreställningar och tankar, som rutscha genom deras huvuden. Lilius SmåbarnSjälsl. 51 (1917).
3) (numera bl. tillf., vard. o. i vitter stil) om person l. hop av människor: vara i livlig rörelse l. värksamhet, rusa omkring, flänga; särsk. ss. vbalsbst. -ande o. -ning, liv o. rörelse, liv o. fart, rusning, flängande o. d. Det är för mycket folk, för mycket rutschande (på utställningen). SD(L) 1897, nr 438, s. 3. Han .. rutsjar och river värre där han far fram. Högberg Utböl. 1: 166 (1912). (Utropet ”tjohej” i början på varje strof i visan) tyder .. på en häftigt virvlande dans. Under en sådan .. rutschning kunde åtskilligt (i visan) bli naturligt, som annars låter krystat. Ek SvFolkv. 208 (1924).
4) (†) om person: göra en tripp l. tur l. avstickare; göra en nöjesutflykt l. nöjestripp; flacka omkring på (nöjes)resor l. nöjestillställningar; (gå ut o.) festa l. rumla. Nordforss (1805). Dalin (1855). Hvar tog syster din vägen? Äh! hon ä’ ute och rutschar. Hedberg Sardou 121 (1866). Ständigt rutscha. Schulthess (1885). Cannelin (1921).
II. (vard., mera tillf.) intr., i uttr. rutscha med ngn, ”skjutsa” l. ”köra” l. ”exercera” med ngn, kommendera ngn efter sitt behag o. d. Att få rutscha med människor, kommendera och konciliera, därmed trivdes han. SvD(A) 1932, nr 335, s. 11.
III. tr., om person.
1) (i fackspr.) transportera (ngt) från en högre till en lägre nivå på ett sådant sätt att det får rutscha ned, t. ex. i en störtränna. Rutscha timmer. Östergren (1936).
2) (tillf.) ta sig fram utför (ngt) gm att rutscha (i bet. I 1). Drivorna (på Herrångsfjället) äro lätta att bevandra och kunna delvis rutschas. TurHb. 24: 152 (1920).
2) (vard. o. i vitter stil) till I 2, om (person i) fordon: rusa l. fara i väg med hög (ofta stötig o. ryckig) fart (till en plats). Lundin NSthm 100 (1887).
3) (†) till I 4: fara i väg (till en plats) på en liten utflykt l. tripp l. nöjestur l. dyl.; göra en avstickare (till en plats). Rutscha av till Berlin. Auerbach (1913). Hammar (1936). —
RUTSCHA FRAM10 4.
1) (vard. o. i vitter stil) till I 2. SD(L) 1897, nr 562, s. 3. Tåget rutschar ilsnabbt fram. Lindqvist Stigm. 33 (1906). Melander ArbTröj. 6 (1917).
2) (numera bl. tillf., vard. o. i vitter stil) till I 3: gå snabbt (o. rutschigt o. klämmigt). Där kom järnsvarvaren Svensson .. energiskt rutschande fram. Blomberg Överg. 9 (1915). —
RUTSCHA IN10 4.
1) till I 1. Nathorst JordH 967 (1894). Hon klättrade upp på .. (fåtöljen) bakifrån, rutschade ner igen. Hedberg FelLänk. 352 (1945). särsk.
b) (vard. o. i vitter stil) till I 1 d. Hur hastigt vår krona rutschade ned. SvD(A) 1932, nr 93, s. 24.
2) (i fackspr.) till III 1. Malmen rutschas (i Luossavara) ned på en brant bana till en lastkaj. SD(L) 1900, nr 316, s. 3. —
RUTSCHA OM10 4.
1) (numera bl. tillf., vard. o. i vitter stil) till I 3: vara i livlig rörelse l. värksamhet, tumla l. ”rusta” om o. d. Jag ville vara ute och rutscha om på fält och i skog. Samzelius SkogJägarl. 15 (1894).
3) (vard., mera tillf.) till II, i uttr. rutscha om med ngn, ordentligt ”skjutsa” l. ”köra” l. ”exercera” med ngn. Det skall bli ett sant nöje att få rutscha om med våra plågoandar. Aminoff Krigsg. 469 (1904). —
RUTSCHA OMKRING10 04 l. KRING4.
2) (numera bl. tillf., vard. o. i vitter stil) till I 3: vara i liv o. rörelse, rusa l. flänga omkring. Den slitna inackorderingsfrun, som .. rutschade omkring från morgon till kväll. Lidman Lågan 23 (1952).
3) (†) till I 3 l. 4: fara l. flacka omkring l. dyl. (särsk. på utflykter, nöjestillställningar o. d.). Ständigt rutscha omkring. Berndtson (1880). Schulthess (1885). —
RUTSCHA TILLBAKA10 040, äv. 032. till I 1: rutschande åka l. glida tillbaka. Rosendahl Lojäg. 61 (1956). särsk. (vard. o. i vitter stil) till I 1 d. SD(L) 1904, nr 282, s. 2. —
RUTSCHA UT10 4.
2) (†) till I 4: (gå ut o.) festa om grundligt l. dyl. (Den gamla bondgumman) måste ner till sin födelsestad, Stockholm, för att rutscha ut ett tag, gå på operan och .. träffa gamla vänner. Idun 1901, s. 120. —
RUTSCHA UTFÖR10 40. till I 1: rutschande åka l. glida utför (ngt). Wachtmeister MedelhSk. 89 (1884). För fyra år sedan, när världen började rutscha utför avgrunden. SvD(A) 1933, nr 130, s. 3. särsk. (vard. o. i vitter stil) till I 1 d. SvD(B) 1943, nr 165, s. 4 (om antal).
1) till I 1: nöjesanordning (särsk. förekommande på nöjesfält l. vid badstrand o. d.) bestående av en från en höjd l. hög ställning l. ett torn o. d. (rakt ned l. upp o. ned l. i svängar l. en spiral) löpande bana på vilken man i stor fart rutschar l. åker utför sittande i vagn (som löper på skena) l. på en flat kälke o. dyl. l. utan ngt underlag; jfr bärg- och dalbana. Kullberg Bref 2: 126 (1844). En sådan njutning som att åka på rutschbana och känna den hisnande rysningen dervid. Benedictsson FruM 12 (1887). SFS 1940, s. 917. jfr vatten-rutschbana.
2) till I 1 (i allmännare anv. l. i bildl. anv. av 1): bana utför vilken man rutschar l. kan rutscha ned; bana som går brant utför l. upp o. ned som en rutschbana (i bet. 1); ofta mer l. mindre abstr. (särsk. i uttr. åka rutschbana), om rutschande l. färd som liknar färd med rutschbana (i bet. 1). Hedberg Ungdom 41 (1869; i bild). När jag var en liten pilt, brukade jag och bröderna mina begagna den till rutschbana (säger jätten om Trollhättan). Lagerlöf Holg. 2: 457 (1907). Ekorren .. / .. åker rutschbana utför tallstammarna. Björklund Famn 102 (1934). särsk. i överförd anv. Det ser ut, som hade representationen tappat sansen på denna rutschbana; millionerna glida nu lättare, än förut tiotusentalen, genom statsutskottets händer. Hedin Tal 2: 136 (1896). I mitt lif (skulle det bli) .. himmel och helvete, .. upp och ned, en ständig rutschbana. Wägner Norrt. 2 (1908).
3) (i fackspr.) till I 1, III 1: (rak l. spiralformig) glidränna för godstransport. Rothstein Byggn. 34 (1856). Rutschbanor för tegel. TT 1889, s. 153. En rutschbana för lastning af sopor. SD(L) 1902, nr 5, s. 2. Martinson Kap 79 (1933). —
(I 1, III 1) -DUK. [jfr t. rutschtuch] (i fackspr.) ss. livräddningsattiralj vid eldsvåda använd lång duk av segelduksväv, utför vilken den som skall räddas får glida ned från ett fönster l. en balkong o. d. till marken. BrandteknOrdl. 31 (1927). —
(I 1) -FÄRD. Sjelfva glaciärens ofta brant sluttande yta .. egnar sig för ofrivilliga rutschfärder. TurÅ 1889, s. 59. —
(I 1) -KANA, r. l. f. (mera tillf.) jfr -bana 1. Lekpark med gungor och rutschkana. TurÅ 1956, s. 66. —
(I 4) -LIV. (†) liv i sus o. dus l. dyl. Vi ha på dessa fjorton dar fört ett rutsch-lif med Magd. Thoresen och Ole Arvesen. FLimnell (1874) hos Dahlgren Lyr. 296. —
(I 1, III 1) -TRUMMA, r. l. f. (i fackspr.) trumma hopsydd av segelduksväv, använd på samma sätt som en rutschduk. 2SvUppslB 24: 799 (1952). —
(I 1) -YTA. [jfr t. rutschfläche] geol. klippyta (särsk. sprickyta) som slipats glatt o. blank gm friktion (vid rörelser i bärggrunden), glid- l. slintyta. Bergman GotlSkildr. 328 (1882).
Spalt R 3171 band 23, 1960