Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROSS ros4, sbst.4, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(rooss- i ssg c. 1580 (: roossbår). ros 1540 (: Roskop)—1685. ross (-sz) 1538 (: roszbåår) osv. rosth- i ssg 1561 (: Rosthtecher). rås- i ssgr 1555 (: råsbårer)—1582 (: Råsbårmestere). råsz- i ssg 1580 (: råszbårmästere))
Etymologi
[fsv. ros (ss. förled i ssgr, t. ex. rossabar, hästbår); av mlt. ros (se HORS, sbst.1). — Jfr RUSS]
1) häst; numera bl. ss. förled i ssgr. Verelius 124 (1681). Spegel GW Fff 2 a (1685). — Anm. till 1. Det i G1R 16: 585 (1544) förekommande Råss är felaktigt för handskriftens Räss (se RETS). Det i G1R 26: 782 (1556) förekommande rodzer (pl.) är sannol. felaktigt för redzer (se RETS).
2) (i fackspr., i sht förr) i utvidgad anv., om bänk l. bock som av sadelmakare nyttjas ss. arbetsbord vid vissa arbeten o. på vilken man därvid sitter gränsle. ArbB 260 (1887).
Ssgr (till 1): A: ROSS-BREDD. [efter t. rossbreiten, pl.] (i fackspr.) hästlatitud; i sht i pl. best. Carell o. Edelstam 98 (1916). —
-BÅR. (ross- 1538—1582 (: Råsbårmestere). rosse- 1584 (: Roszebårmestare)—1652) [fsv. rossabar; liksom d. rosbår av mlt. rosbare, motsv. mnl. rosbare, orsbare (holl. rosbaar), mht. rosbāre (t. rossbahre)] (†) hästbår; dels om öppen bår avsedd för transport av personer l. gods, dels om övertäckt bår avsedd för befordran av personer, bärstol; jfr ryssbår. VarRerV 31 (1538). Barnen (kunde) alle ware jn vtij Roszbåren. G1R 13: 41 (1540). (Den kanon) som opå Råsbårer kunne föres. HFinlH 8: 267 (1555). Wollimhaus Ind. (1652).
Ssg (†): rossbår-mästare. person som har hand om l. förestår (transporter med) hästbår(ar). 2SthmTb. 6: 175 (1580). Därs. 7: 132 (1584). —
-GRÄS. [efter t. rossgras] (†) gräset Holcus lanatus Lin. (som begärligt ätes av hästar o. boskap), luddtåtel; jfr ross, sbst.6 Weste (1807). Heinrich (1828). Anm. Ordet användes förr äv. i den rent t. formen rossgras. Hoffberg Växtr. 233 (1784). Möller (1790, 1807). —
-KAPPA, f. (ross- 1554—1563. rosse- 1548) [jfr mlt. roskappe] (†) täcke avsett ss. prydnad för hästs huvud. En Rosze kappe aff Bruntt klede, vnderfodratt mett gåltt Lerofftt. HH 2: 28 (1548). FörtHertJohLösegend. 1563, s. 34. —
-KID. (i fackspr.) hästchevreau av föl; jfr kid 3. KatalOscaria 1927, s. 10. —
-KOPP. (†) metallskydd för stridshästs huvud, häststjärna; jfr kopp, sbst.2 En ammelerett Roskop aff Ståll. VaruhusR 1540. Därs. 1541. —
-LÄDER. [efter t. rossleder] (i sht förr) läder berett enligt äldre metoder gm strögarvning o. smörjning (äv. gm sämskning) av hästhud; särsk. om sådant läder av hud från hästs länd. Åstrand (1855). Mjukt, vattentätt skinn, hälst rossläder. Verd. 1885, s. 199. 2SvKulturb. 7—8: 267 (1937).
Ssgr (i sht förr): rossläder- l. (vanl.) rossläders-förskoning. (i fackspr.) konkret; jfr försko, v. 1. NDA 1863, nr 268, s. 4.
-känga. Spong Tavl. 49 (1946; om ä. förh.).
-skylt. (i fackspr., i sht förr) rossläder berett av hud från hästs länd; jfr häst-skylt. SDS 1892, nr 387, s. 1.
-stövel. Östergren (1936). —
-MÄSTARE, se rustmästare. —
-SVEJF. (-schweif) [av t. rosschweif] (†) = häst-svans 1 slutet. Nordberg C12 1: 903 (1740). —
-TJÄNST, se rusttjänst. —
-TÄCKE. [jfr t. rossdecke] (†) (kostbart utstyrt) hästtäcke, schabrak. KlädkamRSthm 1560 E, s. 43 a. ArkliR 1561, avd. 2.
B (†): ROSSE-BÅR, -KAPPA, se A. —
-MÄSTARE, se rustmästare.

 

Spalt R 2531 band 22, 1959

Webbansvarig