Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RETORIKER retω4riker, äv. 0302 (retòrick´r Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. =, äv. (med lat. ändelse) retorici -isi resp. -isi2. Anm. Förr användes äv. den (ny)lat. sg.-formen rhetoricus (retorikus). Weste (1807). Dalin (1855).
Ordformer
(i sht förr äv. rhe-)
Etymologi
[jfr t. rhetoriker, ä. eng. rhetoric (eng. rhetorician) samt fr. rhétoricien; till lat. rhetoricus, retorisk, retors- (se RETORISK)]
1) (mera tillf.) lärare i vältalighet; person som sysslar med retorikens teori; person med retorisk skolning. Lénström RomLittH 135 (1838). I början voro orden kalla, som en retorikers i sin bevisföring. Lagergren Minn. 3: 430 (1924). Östergren (1936).
2) vältalare. Karlfeldt Tank. 154 (1929). Retoriker på vers. Asplund LivSmultr. 136 (1945).

 

Spalt R 1564 band 22, 1958

Webbansvarig