REKUSATION, r. l. f.
Ordformer
(äv. rec-. -sion 1857. -tion 1837—1904)
Etymologi
[jfr t. rekusation, eng. recusation, fr. récusation; ytterst av lat. recusatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till recusare (se REKUSERA)]
(†)
1) förkastande, tillbakavisande, vägran att acceptera ngt. Hertig Johan Fredrik aflemnade en bittert skrifven recusation af recessens alla articlar. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 240 (1837). Ekbohrn (1904).
Ssg: (1) REKUSATIONS-SKRIFT. (†) skrift vari ngn meddelar sitt förkastande av l. sin vägran att acceptera ngt. Schroderus Dress. 215 (1610). —
Spalt R 948 band 21, 1957
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se