Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖRING rö3riŋ2 l. rœ3-, sbst.2, förr äv. RORING l. RÖRNING, sbst.3, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar; ngn gg (i bet. 2) RÖRRING rö3r~riŋ2 l. rœ3r~, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) av tågvirke tillvärkad beklädnad runt omkring ett föremål; särsk. om beklädnad av ankarringar (med uppgift att hindra slitage på ankartåget); äv. om det därtill använda tågvirket. SkeppsgR 1543, s. 32 b. Röringar om Järnskötth — 18 fampner. ArkliR 1555, avd. 6. Roringar eller Vålingar som giörs af Togwerk at bända Masten. Rålamb 10: 35 (1691). Dalin (1854).
2) sjöt. vid ett fartygsankare fäst klam l. schackel l. grov ring att fästa ankartåget l. ankarkättingen i. Widegren (1788). At taga Pertlinan genom röringen af Ankaret. FSjöbohm BVägen 49 (1793). UFlottUnderbef. 1940, s. 239. — jfr ANKAR-RÖRING.
-STEK, n. (röring- 1893 osv. rörings- 1872 osv.) stek använt för ankartågets påstickning i ankarets röring. Frick o. Trolle 42 (1872). UFlottMansk. 1945, s. 265.
Spalt R 4546 band 23, 1962