Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄTT rät4, adv. rätare 3tare2 (i bet. 1, Dalin (1855) osv.) l. rättare rät3are2 (numera nästan bl. i bet. 2, OPetri 1: 93 (1526; i bet. 2 c ε), Palmchron SundhSp. 21 (1642; i bet. 1), Hiärne Berghl. 456 (1687; i bet. 2 a η) osv.) ((†) rättar Palmchron SundhSp. 7 (1642; i vers, i bet. 1); rätter UpplDomb. 7: 41 (1550: r[e]tte; i bet. 2), Därs. 5: 204 (1599; i bet. 2 c ε)).
Ordformer
(ret 1527 (: retbyrdigh), 15361700, 1702 (: retnunnase). rett 15301757. rä 1620c. 1695; jfr rässom (i bet. 7 b (β o.) γ, c) c. 1695 (i bet. 7 c), 1897 (i bet. 7 b γ) osv. rät 1528 (: rätförstondig), 15581828, 1860 (: rätskönsvinda). rätt 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. rät; motsv. fd. ræt (d. ret), fnor. o. isl. rétt; adv. till RÄT, adj.1, o. RÄTT, adj.2]
1) rakt (se RAK, adj. 4); särsk. i sådana uttr. som rätt fram(åt) l. upp(åt) l. ut(åt) l. rätt (i)genom l. över l. (e)mot l. l. från ngt l. ngn; jfr RÄT, adj.1 13. Lät tijn öghon see rett fram före sich. SalOrdspr. 4: 25 (öv. 1536; Bib. 1917: rätt framåt). Så begynte slå en rök aff stadhen rett vp. Dom. 20: 40 (Bib. 1541). Jw rättar Solen hon sin Strålar til osz wänder, / Jw större heeta och i Lufften hon vptänder. Palmchron SundhSp. 7 (1642). Vinden är rett från för’n. Serenius Iiii 1 a (1757). Gångstigen, som ledde från Ede postgård .. rätt genom skogen till Åbro. Wetterbergh SamhKärna 1: 4 (1857). (Drevet) vänder .. tillbaka och kommer rätt åt mig, snörrätt som efter en linjal. Sparre MyrL 144 (1917). Vid gång rätt mot svår sjö utsättes skrovet för starka påkänningar. VFl. 1935, s. 31. jfr (föga br., sammanskrivet): (Sv.) Rättup .. (t.) gerade in die Höhe. Möller (1807). — jfr KAPP-, KOPP-, KÄPP-, LOD-, O-, PIL-, RÅ-, SNÖR-, STÅNG-, TRÅD-, VATTU-, VINKEL-, VÅG-RÄTT m. fl. — särsk.
a) i uttr. sitta l. åka o. d. rätt fram, om person: sitta osv. vänd (rakt) framåt (i vagn l. tågkupé o. d.); motsatt: sitta osv. baklänges; stundom äv. (i uttr. sitta rätt fram och göra ngt) i utvidgad anv.: (vänd rakt fram) sitta stilla (o. endast göra ngt); jfr 3. De Geer VSkr. 1: 19 (1841, 1892). Inne i vagnen sutto fru Louise Lagerlöf och mamsell Lovisa Lagerlöf rätt fram med Johan och Anna på baklängessätet. Lagerlöf Mårb. 24 (1922). (Man) kan i timmar sitta rätt fram och glädja sig åt (den nyförvärvade möbeln). SDS 1943, nr 81, s. 10.
b) (numera bl. mera tillf.) övergående i bet.: rakt upp(åt) l. (alldeles) upprätt l. lodrätt; äv. i uttr. växa rätt, om träd o. d.: växa med rak stam, växa rak; jfr RAK, adj. 4 b. Wij (sågo) .. cypresser, som see nästan ut som gränor, rätt och jämpt wäxte. KKD 5: 57 (1709). (Sv.) Pelaren står rätt, (lat.) Columna stat ad perpendiculum erecta. Sahlstedt (1773). Ställa stången rätt. Cannelin (1939). — särsk. (†) i det bildl. uttr. kunna stå rätt uti ngt, i ekonomiskt avseende kunna klara sig l. dra sig fram med ngt. Probsten är så .. samwetzlöös att han af afwundh, att iag skall hafwa så mycket iag kan stå Rätt uthj med min fattiga hustru och barn, söker förtaga mig min åhrliga löön. VDAkt. 1703, nr 6; möjl. till RÄT, adj.1 2.
c) (†) i uttr. ligga rätt, om fartyg: ligga på rät (se RÄT, adj.1 5 b) köl; jfr 2 b. Ramsten 35 (1866). Uggla SjöLex. 856 (1876).
d) övergående i bet.: tvärs; särsk. i uttr. (brytas o. d.) rätt av, tvärs av. Björkman (1889). I fallen (i älven) hände det, att .. (timmerstockarna) brötos rätt av. Lagerlöf Holg. 2: 292 (1907). Männen i de ännu öppna butikerna språkade med varandra rätt över gatan. Rosen InshAllah 69 (1935).
e) i utvidgad anv. (jfr a, f), närmande sig l. övergående i 7, i uttr. som beteckna att ngn l. ngt faller l. träffar l. stöter emot l. placeras o. d. just l. mitt på en punkt l. kroppsdel l. på ett föremål l. en person o. d.: precis, rakt (se RAK, adj. 4 c), exakt; äv. i uttr. vända l. hålla ngt l. stå l. ligga o. d. rätt upp och ned, precis l. rakt upp och ned (se NED 1 a slutet), i sht förr äv. (genomskära ngt o. d.) rätt i vinkel, i rät vinkel, förr äv. gå framåt rätt i vägen, gå vägen rakt fram (utan omvägar l. avvikelser), gå raka vägen framåt; jfr g β α’. Han satte foten rätt på myntet, som hon just skulle ta upp från golvet. Han kunde läsa vad som stod i boken, fastän den hölls rätt upp och ned. Rig gick framåt sedan / rätt i vägen. Afzelius SæmE 109 (1818; isl. orig.: réttar brautir). Träskifvor, hvaraf många på en gång kunna med en fin såg genomskäras rätt i vinkel. TByggn. 1859, s. 21. Med ett brast stammen af som glas och föll rätt öfver honom. Hallström El. 36 (1906). Han stötte rätt mot en rygg, när han steg inom förhänget. Sjödin StHjärt. 111 (1911).
f) i utvidgad anv. (jfr a, e), närmande sig 7, i sådana uttr. som rätt framför l. bakom l. över l. under (ngn l. ngt) l. rätt i norr l. söder osv. (äv. rätt (syd)väst l. (syd)ost osv.) l. rätt förut l. akterut, för att beteckna att ngn l. ngt befinner sig i rak riktning framför l. bakom osv. (ngn l. ngt) l. i norr osv.; rakt (se RAK, adj. 4 d) framför osv. (ngn l. ngt) osv.; äv. i uttr. rätt emot ngn l. ngt, mitt emot ngn l. ngt; i sht förr äv. (övergående i 7) i uttr. rätt (e)mellan ngt och ngt annat, mitt l. precis mellan ngt o. ngt annat. Men offuan på diwren war lijka som himmelen, såsom en Cristall, förskreckeligh rett offuer them vthstreckt, så at vnder himmelen stodho theras wingar then ene rett emoot then andra. Hes. 1: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: ovanpå deras huvuden .. rätt emot varandra). The hade store elffuene på högra honndene om sigh, och then lisla rett fram för sigh. Svart G1 167 (1561). RelCur. 110 (1682: rätt emellan China och Indien). Håll det tornet rätt förut. SkepCommSkepzb. 1689. Huru hafve vi honom (dvs. seglaren) från oss? .., rett Syd-vest. Serenius Iiii 1 a (1757). Hofrättsnotarien .. åkte rätt till venster om Hans Nåd. Almqvist AmH 2: 156 (1840). De låga .. holmarna rätt i söder. Lagerlöf Top. 61 (1920).
g) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr a, e, f); äv. (i sht vard.) i sådana uttr. som säga ngn ngt rätt (upp) i ansiktet l. (vard.) i ögonen l. synen, mitt l. rakt i ansiktet osv.; jfr RAK, adj. 4 e. LPetri Sir. 51: 21 (1561). VDAkt. 1695, nr 837 (: seya oss dhet rett i ögonen). Hans handlingar äro rätt emot hans tal. Nordforss (1805); jfr 7. Denna upptäckt, att mannen, som hon så högt älskat, var en .. eländig bedragare, går prinsessan rätt till hjertat. SDS 1882, nr 585, s. 2. Lagstiftning gående rätt emot förnuft och rättvisa. Strindberg Hafsb. 67 (1890). Att hon sa mig, rätt upp i ansiktet, att (osv.). Sydow O’Leary Schiane 205 (1921). Han förebrådde inte, han stod stilla och sade det rätt ut i luften. Johnson Slutsp. 23 (1937). — särsk.
α) (numera mindre br.) i uttr. rätt på sak (i sht förr äv. på saken), rakt på sak (se RAK, adj. 4 e β α’, β’, δ’). Nordforss (1805). 2VittAH 10: 195 (1811, 1816). (Professor Stahl är) Klar, kunnig och lärorik — rätt på sak, utan en enda uttröskad fras. PGenberg (1844) i KyrkohÅ 1904, s. 43. Gud förskone mig för bildade pigor. .. Det var då ändtligen drastiskt och rätt på sak — sade han. Forssman Aftonl. 12: 53 (1904).
β) i uttr. rätt fram (jfr a).
α’) utan avvikelse l. avvikelser (från den inslagna vägen l. riktningen); utan omvägar l. slingringar l. krumbukter l. tillkrångling o. d.; äv.: på ett öppet o. rättframt sätt, rättframt; jfr RAK, adj. 4 e γ α’. Therföre håller iagh rett fram j alla tina befalningar, iagh hatar allan falskan wägh. Psalt. 119: 128 (Bib. 1541). Jag har tänckt det vara bättre, at gå upricktigt och rätt fram till värcka. Missförståndet 10 (1740). En del (av den poetiska ungdomen) känner genast vingarne vexa och styra snart sin egen kurs genom rymderna: andra lära sig gå sin väg rätt fram på simpel prosa. SKN 1841, s. 102. Rätt fram som farmors eldgaffel. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr γ’, ζ’.
β’) (†) i uttr. säga ngt rätt fram i ansiktet åt ngn l. göra ngn en förebråelse rätt fram i ansiktet, säga ngn ngt resp. göra ngn en förebråelse mitt l. rakt i ansiktet. Nordforss (1805).
γ’) i uttr. som ange att ngt yttras l. utsäges o. d. utan omsvep l. omskrivningar l. på ett öppet l. enkelt o. tydligt sätt (jfr β’); stundom: rent ut; jfr RAK, adj. 4 e γ β’. The .. bruke inge swinklar vtan säije sin mening rett fram. Bureus Påw. C 4 a (1604). Frågan ser illpliktig ut; men jag tycker ändå hon kan rätt fram besvaras med ja. Posten 1768, s. 83. General Liewen sade till .. (K. XII) i Turkiet rätt fram, att Ständerna skulle afsätta honom, så framt han ej återkomme. Ekelund 1FädH II. 2: 59 (1831). Lysander Faust 121 (1875). Östergren 2: 379 (1921).
δ’) närmande sig l. övergående i 3: i den ordning l. riktning som är den vanliga l. normala; motsatt: baklänges. (Eleverna böja) säkert .. sitt ord, och det både rätt fram och baklänges. Tegnér (WB) 8: 71 (1836).
ε’) (†) i uttr. läsa l. kunna ngt rätt fram, utantill. FinKyrkohSP 2: 109 (1643). Få kunna läsa (de fem huvudstyckena i katekesen) vthan til för sigh sielff, eller rätt fram, som man plägar tala. Emporagrius Cat. A 2 b (1669).
ζ’) [specialanv. av αo. γ’] (numera föga br.) ss. predikatsfyllnad l. predikativt attribut: som (icke begagnar sig av krok- l. smygvägar l. list o. d. utan) går öppet o. ärligt till väga l. är l. handlar utan alla baktankar l. som yttrar sig utan omsvep l. omskrivningar l. på ett öppet o. frimodigt sätt; som går l. uttrycker sig rakt på sak; som har enkla o. okonstlade maner; okonstlad (o. chosefri); rättfram (se RÄTTFRAM, adj. 1); stundom äv. med sakligt huvudord, särsk.: som utmärkes av öppenhet o. rättframhet. Han är rätt fram, som Footer i Husa. Grubb 305 (1665). Ingen må inbilla mig, at det icke är svårare vänja sig vid skrymtan, som kräfver så många konster, än rena Dygden, som är rätt fram. Dalin Arg. 1: 319 (1733, 1754). Hon har med köld emottagit sin Far, efter han är så rätt fram, och hans landtliga enfald och upriktighet bryter för starkt af mot hännes högfärd och fåfänga. Nordforss Aftonm. 9 (1796). Begge voro män rätt fram i både lynne och väsende. Crusenstolpe Mor. 6: 402 (1844). Hoppas ni är god och inte tar illa opp .. jag är så der rätt fram jag, som mors nyvända kofta. Blanche Band. 310 (1848). Lönnberg Cas. 41 (1882). (†) Jag är ända rätt fram. Gustaf III 3: 177 (1782).
η’) [jfr ζ’] (numera föga br.) i sådana uttr. som något l. någonting öppet och rätt fram, något osv. öppet o. rättframt. Bremer Grann. 1: 58 (1837). Det är någonting så öppet och rätt fram hos honom. Ödman UngdM 1: 6 (1862, 1881).
γ) i uttr. rätt ut i vissa anv.
α’) (†) gå vägen rätt ut, gå vägen rätt fram (se β α’), gå raka l. stora vägen. Nordforss (1805).
β’) (numera bl. i vissa trakter, vard.) i fråga om tal l. skrivsätt: rent ut, klart o. tydligt; jfr RAK, adj. 4 e δ. Therfore sadhe tå Christus thet rett vth til quinnone, at hennes tro hade giort henne saliga. OPetri 2: 511 (1535). Skrev jag .. min tanke rätt ut (om den fattigare lantbefolkningen) skulle jag vinna, inte bifall av dem jag ville söka hjälpa, men en möjlighet att uthärda mig själv. Lo-Johansson Förf. 230 (1957).
δ) (†) i uttr. gå rätt upp, ss. beteckning för att ngn uppträder på ett rakryggat o. rättframt sätt. Som det är i gemen Brittens Sak, at gå rätt upp, sådan som Naturen har gjort honom, så frågar han aldrig efter at dölja sin svaga sida. Lanærus Försök 76 (1788).
ε) (†) i uttr. svara rätt, svara rakt på sak l. rent ut. Nordforss (1805).
ζ) i fråga om härstamning, ss. beteckning för att härkomsten räknas genom (ett l.) flera led (stundom med tanke enbart på manliga led) utan att sidosläktskap inberäknas; särsk. i uttr. (i) rätt nedstigande (l. upp- och nedstigande) led l. (släkt)linje, äv. rätt nedstigande skyldskap o. d., stundom äv. rätt uppstigande led l. släktlinje o. d., förr äv. rätt gående släktlinje; äv. bildl.; jfr RAK, adj. 7. Ej må man til hustru taga, then med honom är i rätt nedstigande skyldskap. GB 2: 1 (Lag 1734). Lägrar någor sin .. blodsfränko i rätt nedstigande eller upstigande led ..; tå skola the begge halshuggas. MB 59: 1 (Därs.). Wulf Köppen 1: 192 (1799: rätt gående). Nordforss (1805: i rätt nedstigande linie). Vår samtids strider, som äro en fortsättning i rätt nedstigande led av revolutionens. Hedin Rev. 1 (1879). SvUppslB 25: 335 (1935).
2) (på ett sätt som är) i sin (behöriga) ordning, som sig bör; på ett sätt som överensstämmer med en given norm l. med vad som är föreskrivet l. med vad som kräves l. kan krävas; riktigt (se RIKTIG II 1); särsk. dels med tanke på överensstämmelse med en sund o. naturlig (allmänt vedertagen) uppfattning om vad som är (i teoretiskt l. praktiskt avseende) riktigt, stundom övergående i bet.: förnuftigt (jfr d) l. rättvist l. skäligt l. tillbörligt o. d. (jfr e), dels (särsk. i fråga om räkning l. besvarande av fråga o. d.): utan fel, felfritt, korrekt, helt tillfredsställande (jfr c, d); i sht förr äv.: med rätta; jfr RÄTT, adj.2 1. Räkna, svara, läsa rätt. Träffa (äv. råka, i sht förr äv. drabba, förr äv. råka på) rätt, träffa målet l. det rätta; jfr a ι, d o. RÅKA, v.2 I 1 e ζ, RÅKA PÅ 1 b β α’, β’. Thå swaradhe noghre aff the scrifftlärdhe säyandes, Mestar, tu sadhe rätt. Luk. 20: 39 (NT 1526). Then som wil en Christen heta, / och rett thz nampnet bära. GudlVis. A 2 b (1530). När sakerne rätt och effter tijdzens lägenhet besinnes. OxBr. 5: 41 (1613). Tänka fritt, är Stort; Men tänka rätt, är Större. Thorild (SVS) 4: 2 (1794); jfr Holm 3BevO 334 (1948). Orden (i ett språk) uttalas rätt, när deras uttal stämmer öfverens med det, som allmänt brukas i .. bildade sällskaps-kretsar. Moberg Gr. 10 (1815). Den kriminallag, i hvilken straffbestämmelser för tryckfrihetsöfverträdelser rättast inrymmas. MinnSvNH 10: 218 (1868). Man mutade .. hustomten med gröt, för att han skulle rätt sköta sina sysslor. Bolin VFöda 28 (1933). Anmärkningen .. drabbade rätt. Östergren (1937); jfr d. — jfr O-, REGEL-RÄTT. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) stå rätt till (med ngt l. ngn), vara i sin ordning l. som sig bör l. som det bör vara (med ngt l. ngn); företrädesvis i satser med nekande l. frågande l. därmed jämförlig innebörd; vanl. opers., stundom äv. med subj. bestående av sådana neutrala pron. som allt l. detta. Det står ej alt rätt til med dem. Widegren (1788). Ned i .. (vaken) for häst och kärra med husbonde. I fredags morse kom hunden, som åtföljt, ensam hem och gaf sålunda budskap om att det ej stod rätt till. VL 1893, nr 94, s. 2. Månne ej darrningar i tungan äro tecken till, att det ej står rätt till med förståndet. Löwegren Hippokr. 1: 499 (1909). Det viskades i smyg man och man emellan, att det inte stod riktigt rätt till med hans redovisning. Hök AlvF 17 (1923).
β) gå rätt (förr äv. rätt och lika) till (med ngt), förr äv. tillgå rätt och lika med ngt, gå riktigt l. rättvist l. tillbörligt o. d. till (med ngt); företrädesvis i satser med nekande l. frågande l. därmed jämförlig innebörd; ofta opers.; i sht förr äv. i sådana uttr. som det har aldrig gått rätt till med ngn, ss. uttryck för förmodan att det icke gått ngn som sig bort l. efter vanligheten l. dyl. Een slät Aulicus får under tijden tijga eller simulera till thet, som icke alt synes gå så rätt och lijka till. Brahe Oec. 34 (1581; uppl. 1920). At rätt och lijka med gudztiensten skal tilgå. VDAkt. 1708, nr 211. Hvad har händt för slag? Det har aldrig gått rätt till på Skånlaholm med dig? Du ser så vild och morsk ut. Almqvist Grimst. 11 (1839). Ungdomsklubbar, där man misstänker att ej allt går rätt till. VL 1907, nr 15, s. 2; jfr e.
γ) i sådana uttr. som ngt l. det hänger inte l. aldrig rätt ihop, se HÄNGA IHOP 3; det är icke rätt fatt (med ngn l. ngt), se FATT, adj.2 2 b.
δ) (†) icke o. d. stå rätt, dels om ngns huvud, för att beteckna att ngn är på dåligt humör o. d., dels om ngns hjärta, för att beteckna att ngn icke strävar efter vad rätt är utan går orätta vägar l. far vilse l. dyl. Thet är itt folk huilkes hierta icke rett står. Psalt. 95: 10 (öv. 1536; Bib. 1917: ett folk som far vilse med sitt hjärta). (Fr.) Il a mis aujourd’hui son bonnet de travers, (sv.) I dag står intet hufvudet rätt på honom. Mont-Louis FrSpr. 269 (1739). Chenon Heywood 1: 89 (1772).
ε) gå rätt (jfr d α).
α’) om ur: visa rätt (se RÄTT, adj.2 1 d) tid, visa tiden rätt l. korrekt; jfr c, d. Et uhr, som intet går rätt. Knöppel Legrand Vän 6 (1743). Östergren (1937).
β’) [jfr t. einem ergeht es recht] (†) det går ngn rätt, det är rätt åt ngn (se RÄTT, adj.2 1 i). RP 8: 188 (1640).
ζ) (†) rätt att säga l. rätt sägandes l. sagt, om man skall uttrycka sig fullt korrekt l. om man skall vara rättvis i sina uttalanden, om man i vad man säger håller sig till vad som är rätt o. sant. Rätt att seija så hafve Hertigerne af Mechlenburg inthet att prætendera på det furstendömet (dvs. Mecklenburg). RP 10: 83 (1643). Dijkman AntEccl. 149 (1678, 1703: rätt sagt). Rätt säyandes haf(ve)r hans hustru jcke witterligen stolet. VDAkt. 1681, nr 256. Triewald Konst. 12 (1734: rätt at säja).
η) (eller) rättare sagt l. enbart (eller) rättare, förr äv. eller rättare att tala l. än rättare till att tala, använt för att beteckna att man korrigerar ett ord l. uttryck o. d. som man just använt l. att man ersätter ett sådant ord osv. med ett lämpligare l. bättre l. mera adekvat o. d.: (eller) riktigare uttryckt, (eller) snarare; äv. (numera nästan bl. i Finl., mera tillf.) rättast sagt, riktigast uttryckt, snarast. Dijkman AntEccl. 64 (1678, 1703). Det af wärkblyet sig med Askan .. förblandar, kallas hårdbly, eller rättare härdbly. Hiärne Berghl. 456 (1687). 2:ne des medfölliande och mig tillskrifne bref (rättast sagt Smädeskriffter). VDAkt. 1712, nr 124. Jag (har) ei kunnat bekomma något vtslag af Cancellie Collegio (om bibelns tryckande), emedan boktryckiaren Werner i Stockholm, rettare sagdt, Hin onde legger sig veldeliga ther emot. Swedberg Lefv. 353 (1721, 1729). Ehrenadler Tel. 553 (1723: Än rättare til at tala). Brunkman SvGr. 22 (1767: äller rättare at tala). Öfver de ämnen som dina bref framställa tänker eller rättare känner jag som du. JärtaBrefv. 1: 22 (1822). Rättast sagt. Cannelin (1921). Gustaf-Janson ÖvOnd. 47 (1957).
ϑ) [med avs. på konstruktionen jfr komma i håg (se HÅG 6 b), BÖRA 5 b γ; möjl. delvis utgående från RÄTT, sbst.2 1] (†) ske rätt med ngn, komma till rätta l. få bukt med l. klara av ngn. Jag sker aldrig rätt med denna pojke. Knorring Ståndsp. 1: 24 (1838). Dens. Torp. 2: 136 (1843).
ι) (†) träffa l. finna rätt (up)på ngt, träffa det rätta l. ”slå huvudet på spiken” i fråga om ngt; jfr d o. RÄTT, sbst.2 9 b. Linc. B 2 a (1640: Finna). Lindblom 50 (1790: Träffa).
κ) rätt betänkt, se BETÄNKT II 4 b; jfr 4 b.
b) med tanke på ngts l. ngns läge l. plats l. ngts form o. d., övergående i bet.: i en ställning l. form l. i ett läge o. d. som är som den l. det bör vara, i riktig l. behörig ställning l. form l. i riktigt l. behörigt läge l. i sin riktiga l. tillbörliga ställning osv.; till rätta; särsk. i sådana uttr. som ställa (förr äv. beställa) l. sätta l. lägga l. vrida ngt rätt l. ligga l. sitta rätt; äv. bildl.; stundom med nära anslutning till 1; jfr d, 3. Duken ligger rätt. Hatten sitter rätt. Ofwan på Hielmen (i vapensköldens fält) bestältes rätt, / Een Gåås som war rätt och slätt. Sigfridi C 2 b (1619; t. orig.: recht). Til at ställa sigh Rätt, måste Soldaten observera .. at han ställer sigh således, at Rohtar och Leder äre jämbne. Söderman ExBook 45 (1679). Sätt peruken rätt. Bellman (BellmS) 1: 227 (c. 1773, 1790). (Hamlet:) Ur led är tiden; ve! att jag är den / Som föddes att den vrida rätt igen. Hagberg Shaksp. 1: 310 (1847). Vrid rätt den granen, som skapades skack (dvs. vind), / gör lam af ulf eller lo! Fröding Guit. 54 (1891). NDA 1915, nr 49 A, s. 2. — särsk. (enst.) i det bildl. uttr. huvudet sitter rätt på ngn, ngn har ett gott förstånd l. är klok l. förståndig, ngn ”har huvudet på skaft”. J vet, far, att hufvut allt sitter rätt på mig! Carlén Ensl. 1: 11 (1846).
c) på ett sätt som överensstämmer med l. ger uttryck åt l. motsvarar värkliga förhållandet l. sanningen; sanningsenligt; riktigt (se RIKTIG II 1 d), sant; äv.: på adekvat sätt; äv. (i fråga om utförande av avskrift o. d.): på ett sätt som överensstämmer med originalet, troget; jfr RÄTT, adj.2 1 d. Han har översatt stället fullkomligt rätt. Hes. 11: 5 (Bib. 1541). Doch förmåder jagh att när Hanss K. M:tt därom rett blifver berettadh, att (osv.). OxBr. 5: 268 (1624). Lär migh (o. Gud) tin rena lära / Rätt fatta och förståå. Ps. 1695, 261: 5; jfr δ, e o. Ps. 1937, 397: 5. Nordstjärnan visar rättast mot norden. Fatab. 1911, s. 224 (1880; i folkvisa). Hör rätt och för rätt, så får du alla goda grannar. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr α. Rätt afskrifvet intygar B. Klint (1906). — jfr BOKSTAVS-, ORD-RÄTT. — särsk.
α) i sådana uttr. som höra l. se l. minnas rätt, ss. beteckning för att ngn gm hörsel l. syn l. minne uppfattar l. föreställer sig ngt ss. det i värkligheten är l. att ngn gm vad han hör osv. får l. har en sann l. riktig uppfattning l. bild av ngt; ofta i satser med nekande l. frågande l. villkorlig innebörd. Tu hörde icke rett. FormPuerColl. A 5 a (1559, 1579). Och wore pe[n]-ninganar (om iagh rätt minnes) 70 ℔ 2SthmTb. 4: 242 (1566); jfr MINNAS 2 d. En visa, som, om jag rätt påminner mig, börjas så här: Ängsligen sörga, måste jag börja. Kellgren (SVS) 6: 3 (1770). Det är nu för längre tid sedan, än många af er .. minnas tillbaka, om jag ser rätt på edra anleten, då jag en julafton .. var allena här i stugan. Runeberg 4: 154 (1832). ”Om jag såge rätt” — sa’ den vindögde. Holmström Sa’ han 65 (1876); jfr 1. Hörde jag rätt? Sa karn missionär? Bergman JoH 85 (1926). särsk.
α’) (numera föga br.) i sådana nekande uttr. som icke o. d. (kunna) rättare se l. minnas än (att osv.), övergående i bet.: icke osv. (kunna) se l. minnas annat än (att osv.); jfr δ, ε. Nils hann sägir sig icke rettare minas, ähnn the wore otta. VadstÄTb. 16 (1578). Ther effter är hon så sötliga insompnat (i döden), at ingen rättare see kunne, än at hon hadhe sigh instält til een naturligh Sömpn. AJGothus ACoyet E 1 a (1618). VDAkt. 1735, nr 154 (1734).
β’) (†) i uttr. icke rättare ngn minnes (jfr α’), så vitt ngn minnes (rätt). Et Bref .., til hvars försegling icke rättare vitnet minnes, Skepps-Clareraren Lovall begärte at få låna Lack. TörngrenMål. 194 (1801). jfr: Wpbödh[z] enn 4:de parth i enn jordh .. 3 gånngienn; jagh ichie rethere minndz. TbLödöse 270 (1592).
β) (†) i uttr. om jag tror mig rätt, om det är riktigt som jag tror, om jag har rätt i min tro. Vi brunno af nit (att få en ostindisk handel till stånd), och om jag tror mig rätt, så var det idel patriotism, som rådde hos oss. Chydenius 159 (1765).
γ) i uttr. känna rätt i vissa anv.
α’) (†) utan obj.: icke ta fel, då man tycker sig igenkänna ngn; anträffat bl. i frågesats; jfr KÄNNA 6 d. Är det icke Eraste? monn jag kiänner rätt? Knöppel Förtret. 35 (1740).
β’) närmande sig l. övergående i 4 (a), med obj. (vanl. betecknande person l. djur): känna (ngn l. ngt) på sådant sätt l. så väl, att man kan dra riktiga slutsatser om vad som kommer att ske l. om vederbörandes handlingssätt l. förmåga o. d. (jfr KÄNNA 3); företrädesvis i villkorssatser. Om jag känner Grollen rätt, så kan han väl ännu göra sina modiga språng. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). Känner jag Gustaf III rätt, så har han nog medel att sätta hjul under saken. Crusenstolpe Mor. 6: 85 (1844). Olsson FinnÖde 7 (1953).
δ) i uttr. förstå (ngt) rätt (jfr d β), riktigt uppfatta vad som säges l. står skrivet o. d. (resp. ngt l. innebörden av ngt); nästan bl. i satser med nekande l. frågande l. villkorlig innebörd samt i uttr. rätt förstådd (o. stundom övergående i d l. 4 a); förr äv. i uttr. icke o. d. förstå ngt rättare, icke osv. förstå ngt bättre l. ha bättre förstånd i fråga om ngt (än att man handlar ss. man gör); jfr α α’, ε. Sedan inkom (hovmästaren) Henrich Stör, och tilspordes aff hvad authoritet han understod sig att gå och invitera H. F. N:de Pfaltz-Greffvinnan till att gå på salen. Han svarade, han förstod thet inthet rättare. RP 3: 73 (1633). (En sed) kan, rätt förstådd, vara ett intressant kulturhistoriskt dokument. Nilsson FestdVard. 34 (1925). Om jag har förstått rätt. Harlock (1944).
ε) (†) i uttr. icke o. d. veta rättare än (att osv.), övergående i bet.: icke osv. veta annat än (att osv.) l. icke osv. kunna räkna ut l. tänka sig annat än (att osv.); icke kunna tro l. finna rättare än (att) osv., övergående i bet.: icke kunna tro resp. finna annat än (att) osv.; jfr α α’, δ. (De) sågho sich ecke annat före än ewinnerlighen döödh, och ey rättare wiste, än ath the strax skulle haffwa störtz in j helwitit. OPetri 1: 93 (1526). Nær omrøstat wardt ku[n]de rådhet ey rætte[re] fi[n]ne aff sådana beskedh som tenkieboke[n] jnnehult æn at m[edh] forberørda arff war .. redeliga m[edh] farit. Dens. Tb. 297 (1529). Kom så när at läriungana ey wiste rettare än the skulle sunket nidh och wordet fordrenkte. Dens. 3: 94 (1530). Så att jagh icke rättare kan troo, än han ähr vijken landet. AOxenstierna 2: 362 (1619). (Donatisterna) buro .. (biskop Maximianus) vp i itt Torn, intet rättare wetandes än at han war dödh. Schroderus Os. 1: 610 (1635). ManhaftLöjtn. 38 (1666).
d) på ett sätt som i det förevarande fallet l. bland flera möjligheter är det (enda) som motsvarar situationens krav l. som kan l. bör komma i fråga l. som är tjänligt l. lämpligt o. d.; på passande l. lämpligt l. ändamålsenligt sätt; på ett sätt som är det bestämda l. föreskrivna l. avsedda i l. för ett visst fall; på ett sätt som i det förevarande fallet är (just) det som kräves l. sökes o. d.; riktigt (se RIKTIG II 1 f); särsk. i sådana uttr. som stöta l. hugga l. sticka, äv. skjuta l. gripa rätt, så att man träffar l. når (just) det avsedda målet l. får fatt i (just) det som avses (äv. bildl.), gissa rätt, med sin gissning finna den riktiga lösningen l. träffa det rätta; jfr RÄTT, adj.2 1 e. LPetri Sir. 37: 10 (1561). Penningen rätt anlagd, bär winningh heem. Grubb 668 (1665). De fleste skyttar äro vane att alltid stöda bössan vid trän, stubbar eller något sådant, om de eljest skola skiuta rätt och träffa djuret. Nordholm Djurf. 50 (1749). I hafven gissat rätt. Lind 2: 295 (1749). (Sv.) Stöta, hugga, sticka rätt, (fr.) placer bien son coup. Weste (1807). Runeberg 5: 87 (1860). Östergren 2: 1301 (1925). — särsk.
α) i sådana uttr. som l. komma rätt (jfr a ε) l. leda (äv. föra) l. visa ngn rätt, ss. beteckning för att ngn går l. kommer resp. att ngn (l. ngt) leder l. visar ngn så, att han (på enklaste sätt) når sitt åsyftade mål: gå osv. rätt väg l. åt rätt håll o. d.; äv. bildl.; äv. i uttr. hitta rätt, hitta rätt(a) väg(en) l. (kunna) ta sig fram till sitt åsyftade mål o. d. Sahlstedt (1773). Allsingen så, som Du (o. Jesus), förmår / .. Rätt föra den, som vilse går. Geijer Skald. 92 (1812, 1835). Vänder er om; så kommen J rätt. Törneros (SVS) 1: 195 (1824). Den planetens (dvs. solens) strålar, / Som leder rätt på hvarje stig enhvar. Lovén Dante 1: 3 (1856). Hur hon gick och gick på den välkända vägen, kunde hon ej hitta rätt. Wigström Folkd. 2: 97 (1881). De har ju lockat er vilse. .. Kom nu med mig, ska jag visa er rätt! Lagerlöf Holg. 1: 126 (1906).
β) i uttr. förstå (äv., skämts., missförstå) mig rätt!, uppfatta mina ord så som de äro avsedda att förstås!; särsk. i fråga om yttrande som icke är avsett att tagas alltför bokstavligt; jfr FÖRSTÅ, v.3 7 a, MISS-FÖRSTÅ a. Förstå mig rätt! Strindberg Brev 1: 39 (1870). Engström 12Bok 25 (1919: missförstå). Alexanderson Camus Fallet 42 (1957).
e) på ett sätt som är sådant det bör vara i moraliskt l. juridiskt l. religiöst avseende; (på ett) moraliskt l. juridiskt l. religiöst riktigt (sätt); stundom (i fråga om dömande): rättvist l. rättfärdigt, stundom: lagligen, i överensstämmelse med lag o. rätt, stundom övergående i bet.: uppriktigt, allvarligt (jfr 4); jfr RÄTT, adj.2 1 f—h. (Gud) scal döma iordennes kreetz rett och folken j redeligheet. Psalt. 98: 9 (öv. 1536). (Allmogen) hade sendt .. (rikets råd) noghra articlar .. i bland huilka thet war en med the merkeligaste, at konung Christiern (I) icke war rätth kommen til riket. OPetri Kr. 232 (c. 1540). Et Hierta som En älskar rätt, / Och Hiertat sit then andra giwer slätt / Haer eij Ostadigheet. Lucidor (SVS) 12 (c. 1670). Giör någor i mätande eller vägande orätt, äntå at han rätt krönt mått eller vigt ther vid brukar; böte tijo daler. HB 8: 4 (Lag 1734). Den enkle man (dvs. Karl XI), / Som mente så väl och rätt. Snoilsky 2: 72 (1881). Oss alla lär i hennes (dvs. kyrkans) famn / Bekänna rätt ditt (dvs. Jesu) stora namn. NPs. 1921, 560: 5. Handla rätt mot l. med ngn. Östergren (1937); jfr d. jfr (†): Predicaren .. sökte at han måtte finna tacknemligh ord, och screff rett sanningennes ord. Pred. 12: 10 (Bib. 1541; Luther: schreib recht die wort der warheit); jfr 8.
f) [jfr c, d] (i Finl., numera föga br.) i uttr. mycket rätt, mycket riktigt (se RIKTIG II 2). Han .. kunde se öfver platån, som stupade ned i ett berg mot sjösidan. Der satt hon mycket rätt. Tavaststjerna Barnd. 116 (1886).
3) [jfr 1, 2, 2 b] i den ordning l. riktning som är l. uppfattas ss. den vanliga l. normala l. riktiga; äv.: på sådant sätt att ngt synes på rätsidan l. att rätsidan kommer ut l. upp o. d.; motsatt: baklänges l. avigt l. motsols l. omvänt o. d.; äv. i uttr. sitta rätt, om person: sitta vänd (rakt) framåt (i vagn l. tågkupé o. d.; jfr 1 a); jfr RÄT, adj.1 6, RÄTT, adj.2 3. Hon vände duken rätt, så att rätsidan kom upp. Den långa Rijd som Wäduren och Oxen / Ja all den Stiärne-häär kringlupit Jorden rätt (dvs. medsols). Dahlstierna (SVS) 59 (1698). Tvenne fruntimmer sitta rätt. .. Midt för dem, det vill säga baklänges, sitta herrarne (i kaleschen). Almqvist JK 6 (1835). (Tre) trådar af varpen falla skiftesvis afvigt och rätt. Ekenmark Lb. 59 (1847). Afbildningen .. tydliggör insättningen i borret. Sidan A är rätt insatt, men sidan B omvändt. TT 1874, s. 205. Ymer 1922, s. 119. — jfr SOL-RÄTT. — särsk.
a) (mera tillf.) i uttr. hjälpa ngn rätt med ngt, hjälpa ngn att sätta (på) ngt så att rätsidan kommer ut. (Pappa skulle) hjelpa Sophia rätt med strumpan, som hon satt afvig. Strindberg Utop. 142 (1885).
b) handarb. o. textil. i fråga om stickning, motsv. RÄT, adj.1 6 b. NJournD 1856, s. 55. Omvexlande .. sticka en sticka rätt och en afvigt. Schallenfeld Met. 10 (1886). 2UB 8: 379 (1900).
4) ss. beteckning för att ngt göres l. sker l. förhåller sig på sådant sätt att man därom (värkligen l. i egentlig mening) kan använda det uttryck som nyttjas i satsen l. ss. beteckning för att ngt göres l. sker l. är fallet i hög grad l. grundligt l. i full utsträckning o. d., ofta liktydigt med: ordentligt l. fullkomligt l. på allvar l. i (ordets) egentlig(a) mening o. d.; äv.: rent av l. formligen l. bokstavligen; riktigt (se RIKTIG II 3); utom i a o. b samt (med ålderdomlig prägel) i Finl. numera nästan bl. (föga br.) med bibehållen mer l. mindre tydlig anknytning till 2; jfr 8 o. RÄTT, adj.2 9 a. Carl IX Rimchr. 42 (c. 1600). Mine Collegæ .. Swarade sigh .. gerna hafwa welat (släppa Eolenius ur häktet), men inthet kunnat obtinera för Biscopen och Rectore, hwilka begge rätt flagrerade desiderio condemnandi ipsum (dvs. brunno av lust att döma honom). BraheBrevväxl. II. 1: 192 (1661). Man kan rätt bli yr i skallen, när man sitter länge i et sällskap, och hör de mäst gängse samtalen. Dalin Arg. 2: nr 15, s. 4 (1734). Fy, jag skäms rätt på Edra vägnar! Säfström Banquer. N 2 b (1753). Hur säll jag (dvs. den genomvåte lotsen) in i varma stugan träder! / .. Åt hemmets trefnad jag nu rätt mig gläder. Böttiger 1: 9 (1856); jfr 2. Han .. kom hem vänlig och full af omsorg för den gamla, så hennes hjerta rätt fyldes till brädden af öfversvallande ömhet. Tavaststjerna Barnd. 228 (1886). Han kände sig noga för, på det han rätt måtte få veta, hurudant allting var därinne (i gravhögen). Bååth Grette 27 (1901); jfr 2 c. Du vet saken rätt. Cannelin (1939). — särsk.
a) (fullt br.) i satser med nekande l. frågande l. villkorlig l. temporal l. därmed jämförlig innebörd (jfr b βδ); ofta övergående i bet.: fullt l. helt l. alldeles (jfr RIKTIG II 3 a); i huvudsats vanl. (utom i Finl.) placerat framför infinit verbform, då predikatet utgöres av hjälpverb jämte inf. l. sup.; stundom med bibehållen mer l. mindre tydlig anknytning till 2. Berchelt PestOrs. H 1 b (1589). Then sijn Scala inte rätt förstår; / Som en ur-ochs på sijn harpa slår. Stiernhielm Parn. 1: 7 (1651, 1668). Theologien höll han (dvs. Dumbom) på / I tretti år med, vid sin pipa; / Men kunde aldrig rätt begripa / Hvad ingen menskja kan förstå. Kellgren (SVS) 2: 326 (1790). Är miss May förtjusande? är hon intagande? Jag går icke rätt in derpå, fast man säger så. Almqvist AMay 92 (1838). Spådomskonsten kommer först rätt när man är gammal. Rydberg Sing. 27 (1876; uppl. 1865: riktigt). Hos .. (den klassiska forntidens folk) var man alltför mycket statsborgare för att rätt hafva tid att sysselsätta sig med familjen. Wisén Tal 13 (1881). (Hennes) bild kom igen för honom mild och älsklig. Den hade .. aldrig lämnat honom rätt. Tavaststjerna Barnd. 206 (1886). När han tänkte rätt på saken, var han inte vidare hågad att sälja den här kon. Sjödin StHjärt. 181 (1911). — särsk. i förbindelse med sådana verb som veta l. säga, ofta övergående i bet.: säkert; jfr RIKTIG II 3 a. Hwadh .. (den försiktige) icke rätt weet, thet wachtar han sigh före til at jaka, eller neka. Schroderus Comenius 811 (1639). Tänker du då verkligen taga tjenst åt hösten? ”Om jag det rätt vet”. Almqvist Lad. 6 (1840). Jag kan ej säga rätt hur jag kom hit. Hagberg Shaksp. 1: 71 (1847). Han söker ivrigt, men ännu vet han inte rätt vad han vill. Thorén Oriml. 385 (1947).
b) (utom i βε numera föga br.) ss. bestämning till adj. l. adv. (l. motsvarigheter därtill, t. ex. prep.-uttr.): värkligt; i värklig l. egentlig mening; värkligen; riktigt (se RIKTIG II 3 b); förr äv. övergående dels i bet.: mycket, synnerligen, dels i bet.: rent av; stundom med bibehållen anknytning till 2, stundom svårt att skilja dels från 5, dels från 8. The som rett fattige ära. G1R 7: 384 (1531). Jagh begiffuer migh tillvegs i morgon rett tideligen. OxBr. 3: 38 (1622). Man skulle fast intet tro, at så många sälsamma, ja rätt äfventyrliga händelser kunde en Menniskia vnder thes lefnad tilstöta. Humbla Landcr. 1 (1740). En rätt professorisk, rätt grundlärd Man medger mycket lättare at han gjort en falsk sedel, än at han nyttjat en orätt glosa. Kellgren (SVS) 5: 265 (1793). Den morgonen var han (dvs. vinden) rätt i sitt vilda lynne. Topelius Läsn. 2: 46 (1866). Det är rätt servila själar omöjligt att tro på ointresserade öfvertygelser hos andra. Samtiden 1873, s. 13. Efter fallet glider Marlborough rätt helt i sin makas skugga. Hagberg VärldB 99 (1927). Harlock (1944). — särsk.
α) i vissa numera obrukliga uttr.
α’) rätt ganska (stor o. d.), (värkligen) mycket (stor osv.), synnerligen (stor osv.). (Holofernes’) häär, / Som mechtig och ret ganska stoor är. Holof. 18 (c. 1580). Lybecker 180 (c. 1715).
β’) (†) rätt egentligt, värkligen, egentligen. Det (var) vid desa convivia .. rätt egentligt .. beräknadt på öfverflödig välfägnad. Cavallin Parent. 26 (1863).
γ’) (†) rätt föga, värkligen föga, värkligen mycket litet. Warnmark Epigr. G 3 a (1688). Därs. I 2 a.
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vissa satser med nekande l. frågande l. därmed jämförlig innebörd, övergående i bet.: fullt l. helt l. alldeles; riktigt; jfr δ. Han måste intet var[a] rät kloker. Carl XII Bref 259 (1704). Ärchebiskopen (överraskade) Konung Carls folk bittida en morgon, inan de ännu voro rätt vakna. Ekelund 1FädH 1: 117 (1829). Min första tanke var den, huruvida mannen var rätt slug. BvBeskow (1837) hos Roos FamArkiv 159. Rätt på djupet går förf:n knappast i sina karaktärsanalyser. GHT 1895, nr 254, s. 2.
γ) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vissa satser med nekande innebörd, med försvagad bet.: särskilt, vidare; jfr δ o. 5. Doch befrugtar jagh, att der icke komma rett monge och förneme gester. OxBr. 3: 158 (1628). I gemeen lefwa dhe intet rätt länge, som äre aff mycket stoora qualiteter. Grubb 370 (1665). (Fartygets) fyllighet (bör) anses at vara mindre, då sidan midskepps icke continuerar rätt långt stycke för och akter utan rund. PH 11: 478 (1778). (Draken) flyger icke rätt högt, utan vanligtvis i jemnhöjd med skogs-topparne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 462 (1864). En lätt kölddimma över bergen gjorde att man inte såg rätt långt framför sig. Lagerkvist Sibyll. 204 (1956).
δ) [jfr β, γ] (i vissa trakter, fullt br.) i uttr. icke o. d. rätt gärna (kunna göra ngt o. d.), icke osv. gärna (kunna göra ngt osv.). Han kunde ju icke rätt gärna lemna partiet helt och hållet för hennes skull. SD 1904, nr 303, s. 2. SDS 1957, nr 54, s. 11.
ε) (numera bl. i vissa trakter, mindre br.) mer l. mindre pleonastiskt (jfr α α’—γ’) o. närmande sig l. övergående i 7, i uttr. rätt så när, så när (se NÄR, adv.2 o. adj. 9 a α), förr äv. rätt tämlig (kort), tämligen (kort l. snävt), rätt just, just, precis. Det hade nu rett så när skedt, / att i hade migh aldrigh sedt. Asteropherus 47 (1609). Rätt just på samma rum, som Schachtet giordes sen. Brenner Dikt. 1: 246 (1713). (Han) sporde hvad jag förde, / För lustigt nytt til Sverges land / Som Ryska Kronan rörde. / Jag visten af rätt tämlig kort. Hörnström Odel 335 (i handl. fr. 1739). Som djäkne hade Olaus rätt så när blifvit ormbiten, när han en gång .. skulle plocka enbär. Quennerstedt OMagnus 27 (1899).
c) (†) i uttr. vad rätt är, i adverbiell anv.: ordentligt l. kraftigt o. d.; jfr RÄTT, adj.2 9 a. (Sv.) Jag fryser hvad rätt är, (t.) es friert mich recht oder rechtschafften. Lind (1749).
5) [jfr 4 b] tämligen, ganska; äv. i uttr. rätt mången, betecknande ett icke litet antal: ganska mången; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från 4 b (jfr 4 b α, ε). Tree skorne Coraller, medh beläten, tuå äre rätt stoore. Karlson EBraheHem 67 (i handl. fr. c. 1675). Worms .. (är) en frij Riksstad, som rätt litet är vorden upbygd, sedan han A. 1688 af Fransoserna förstördes. Lenæus Hübner 235 (1726). Rätt månget horn jag tömde / med Thorsten Vikingsson. Tegnér (WB) 5: 84 (1825). Skälen voro rätt goda, men de hjelpte föga. Carlson Hist. 4: 43 (1875). (Nysvenskan) skiljer sig rätt mycket från fornsvenskan, ehuru olikheten icke så mycket är synlig i skrift. Schück o. Lundahl Lb. 1: 12 (1901). Jag har ju legat på sjukhus nu, till rätt nyligen. Gustaf-Janson ÖvOnd. 47 (1957).
6) [jfr 5, 7 d o. NOG 4 a] (ngt vard.) i uttr. rätt så (jfr 7 d, e, 11 a), tämligen, ganska. Hallström GHist. 44 (1895). Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att slippa visa sig för föräldrarna än på en tid. Lagerlöf Holg. 1: 32 (1906). Sekreterarn var kvick och rätt så beläst. Kielland GarmWorse 102 (1923). Det är rätt så knepigt att på ett främmande språk förklara hur ”våffeldag” kan vara detsamma som Vår frus dag! SvD(B) 1943, nr 79, s. 9.
7) († utom i a β, γ, η, b—f) använt för att eftertryckligt framhålla l. precisera ngt (t. ex. stället där l. sättet varpå ngt sker) l. betona ngns l. ngts identitet: precis, alldeles, just (se JUST, adv.2 2); äv. i uttr. rätt så (äv. sammanskrivet rättså), alldeles l. just så; stundom svårt att skilja dels från 1 (e—g), dels från 4 (b). Mongen tienar them andra til oretta saker, och rett ther med får han honom til owen. Syr. 20: 25 (öv. 1536). Lijka som iagh medh idhra fädher vthi öknenne widh Egypten j retta war, rett så skal iagh wara j retta medh idher, sägher Herren. Hes. 20: 36 (Bib. 1541). Någre jacter och galeyder motte på alle sidher um Finlandh leggis rätt i farvattnet mott Liffslandh. RA I. 1: 402 (1544); jfr 1 e. Rätt en sådana dryckesbrodher och wijnsluker synes thenne watusichtige warit haffua. PErici Musæus 2: 276 a (1582). Skogekär Bärgbo Wen. 1 (c. 1635: Rätså). Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an med Swermare lefnat. Stiernhielm Herc. 278 (c. 1652, 1668). Hvem har Er friat från Er dyra Ed? Rätt han! Cederhielm Brutus 8 (1739). TörngrenMål. 214 (1801). — särsk.
a) använt för att eftertryckligt framhålla l. precisera tiden då ngt sker l. göres l. förhåller sig på visst sätt o. d.; ofta använt för att framhäva att ngt sker l. utföres just i samma ögonblick l. vid samma tid som ngt annat äger rum o. d. (jfr JUST, adv.2 2 a); särsk. i sådana konjunktionella uttr. som rätt då l. i det (att) l. i detsamma l. vid, just då l. när, rätt bäst, (just) medan .. som bäst, bäst som, äv. övergående i bet.: så snart som l. just som, rätt så snart, så snart som; jfr b. Thet war rett på then tijdhen tå första wijnbären woro moghen. 4Mos. 13: 21 (Bib. 1541). Rett tå iagh så taladhe j minne böön, flögh then mannen Gabriel fram, then iagh tilförenna j synenne seedt hadhe. Dan. 9: 21 (Därs.). Ratification .. bleef uthväxlad: men rätt i det samma K. Mtz Minister den Extraderade, måste han spörja, det Churfursten åther med Hålland sig Engagerade. DelaGardArch. 7: 79 (1678). Räth bäst i Egnas blod wj (dvs. perserna) händren twätta willia, / Lär han (dvs. Alexander) på Ryggen oss wår hela Träta skillia. Börk Darius 190 (1688). Rätt wijd Solen sticker sig up ur hafwet anställes en musiqve af fleuter. Dens. (1689) i LejonkDr. 5. Rätt bäst de (dvs. Kättja o. hennes följe) trippat bort så skridde Lättjan fram. Dens. (1692) i VetSocLdÅb. 1947, s. 61. Rätt i det jag skulle gå till bordz hoos .. Leutnant (von Mellen), ankom ordinantz underofficern. KKD 1: 231 (c. 1710). Odel Sincl. Föret. (1739: rätt så snart). Hallman Blacksta 25 (1748: Rätt i det, at). Mariomässedagen ock rätt om middagstid sköto de brand på fästet. Landsm. VII. 10: 15 (1892). — särsk.
α) i det konjunktionella uttr. rätt när, övergående i bet.: närhelst. Men låtn’ Osz wara fromma, / Ok hålla Guds domm gill, / Lätt seedan Döden komma, / Rätt när wår Herre will. Lucidor (SVS) 362 (1674). Brenner Dikt. 2: 13 (1730).
β) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht med ålderdomlig prägel) i uttr. rätt nu, just nu; om ett ögonblick l. en liten stund; genast; strax; snart; i sht förr äv.: (alldeles) nyss; jfr RÄTT-NU. Iagh .. är rett nu kommen. Jos. 5: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: just nu). Gåår tijt vp, rett nu finne j honom. 1Sam. 9: 13 (Därs.; Bib. 1917: just nu). Rett nu kommer tijender, at Hennes K. M:t, ähr i denna afton här. AOxenstierna Bref 4: 248 (1646). Sij ther then mannen om hvilken jag rätt nu talade med eder. Österling Ter. 3: 287 (1708). Förstendömet Querfurt, om hvilket redan är talt, och en hoper andra godz i Thüringen, som rätt nu omtalas skola. Lenæus Hübner 284 (1726). ”Men”, fortfor Sillerman eftersinnande, ”vi tycks rätt nu stå inför en ny tid: handens”. Höglund NilsI 87 (1912). Vi 1952, nr 43, s. 22. särsk. (†) i vissa uttr.
α’) rätt nu strax l. strax rätt nu, genast l. strax. Dett få wy weta rätt nu strax. Asteropherus 5 (1609). Schroderus Comenius 998 (1639: strax rätt nu). jfr: Rät nu Beslut måste iagh snart / medh thenna min wisa giöra. Visb. 3: 20 (c. 1631).
β’) rätt nu på stunden, genast l. strax l. snart; äv.: alldeles nyss; rätt nu på stund l. timmen, alldeles nyss; jfr RÄTT-NU slutet. OxBr. 12: 384 (1618: Rät nu på timman). Som jag rätt nu på stun[d] sade. RP 8: 332 (1640). Eder rätt nu på stunden inkomne .. skrifwelse. HC11H 2: 140 (1686). (Sv.) Rätt nu på stunden. (Fr.) À l´instant. Dans peu de minutes. Nordforss (1805).
γ) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i uttr. rätt nunnas, (alldeles) nyss; jfr RÄTT-NUNNAS. Jag kom rätt nu-nas in. Columbus Ordesk. 30 (1678). När hon så lutad sjöng, som hon rätt nunnas satt. Bellman (BellmS) 6: 125 (1790). Wetterbergh Altart. 99 (1848).
δ) i uttr. rätt på stunden l. timmen, genast, omedelbart. Så snart tu siälas, så flyttiar .. tijn siäl rätt på tijman, entera til Himbla, eller til helwetis. Schroderus Comenius 958 (1639). Meurman (1847).
ε) i uttr. rätt strax, strax l. genast. Asteropherus 55 (1609). Rätt straxt sätter jag på grytan och kokar vatten. Almqvist Grimst. 20 (1839).
ζ) i det adverbiella uttr. rätt i detsamma, just i samma ögonblick; äv. övergående i bet.: strax. Hon flög up och ärnade sig åter til himla, men rätt i det samma fick hon se et ensligt Hione-Lag i en skog. Dalin Arg. 1: 67 (1733, 1754). Förhala nu icke längre med tiden, ty rätt i det samma har Guds tålamod slut. Schartau Pred. 36 (1820).
η) (i vissa trakter, mera tillf.) i uttr. rätt som oftast, allt som oftast; jfr c. Högberg Frib. 6 (1910).
b) [specialanv. av a] i det konjunktionella uttr. rätt som (stundom sammanskrivet rättsom l., i vissa trakter, vard., i sht i bet. γ, rässom räs4om) l. (i bet. β, γ) rätt vad, stundom äv. (i bet. (β o.) γ) enbart rätt.
α) (numera knappast br.) just då l. när, just som (se JUST, adv.2 2 a); äv. övergående i bet.: så snart som. Rätt som hon nämde dessa ord, / Bergtrollet inne för henne stod. SvForns. 2: 282. Rätt som dhe komm[e] i Rosenlund / Der wille Inga lill[a] hwÿla en stund. Visb. 2: 335 (c. 1600). Rätt som huffuudet ladhes vppå ståcken til at affhuggas, kom en rännande ifrån Storfursten. Petreius Beskr. 2: 161 (1614). Hwar och en ett lijka Wilkår bär, / Rätt som han kommer hjt strax warder han och mödder. Arvidi 148 (1651). KKD 2: 274 (1718: rättsom). Rätt som detta var händt (dvs. Jesus hade fötts) i Bethlehem tildrog sig något ganska märkvärdigt utom des portar. Bælter JesuH 1: 130 (1755). Lindfors (1824). Cannelin (1939).
β) (fullt br.) i utvidgad anv. av α: (just) medan .. som bäst, just medan, bäst som (förr äv. i förb. med ett i samma sats stående bäst); äv. övergående i bet.: helt plötsligt l. oförtänkt medan l. då; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från α. Rätt som bäst uthskåttet taltes wedh, kommo twå Prästmän. RARP 4: 377 (1650). Och sij, rätt som dhe mindst tänckte, kom (osv.). Rudbeck Atl. 2: 48 (1689). Ibland händer, at rätt som man är heter, så är man åter kall. Lindestolpe Skörb. 59 (1721). ”Rätt som det regnar, så kommer det en skur” — sa’ gumman om väderleken. Holmström Sa’ han 67 (1876). Rätt som jag låg som ett hopviket knyte, / så kommer där ett troll med ett otäckt snyte. Fröding NDikt. 32 (1894). Rätt vad vi nu sutto där och mumsade smörgås och åt lax kom en svensktös .. och slog sig ned hos oss. Schulze Emigr. 27 (1930).
γ) [specialanv. av β] (fullt br.) i uttr. rätt som l. vad det är l. var, stundom äv. rätt det är l. var l. rätt vad ingen vet, helt plötsligt l. oförtänkt l. oförmodat; innan man vet l. visste ordet av; bäst (som) det är l. var; äv.: snart nog, inom kort. Rätt som det var, sprungo de allasammans såsom en man, .. öfver til fienden. Kempe FabritiiL 24 (1762). Rätt som det är, .. (dvs.) Innan kårt, Snart, Strax. Weste (1807; vard.). Er konstnärsbana blir väl inte så lång? .. Rätt som det är så gifter ni er. Benedictsson Peng. 38 (1885). Larsson Stud. 10 (1891, 1899: rätt hvad det är). Rässom dä va, så dråsade skomakaren i plurret. Strix 1897, nr 9, s. 1. Rätt vad ingen vet, kunde ni vara utan både pengar och födoråd. Högberg Frib. 30 (1910). Rätt det var kom ett tåg susande. Lagerkvist OndSag. 8 (1924).
c) (utom i α numera i sht i vissa trakter, mera tillf.) i förbindelse med (fullständig l. ofullständig) komparativ bisats, särsk. inledd av som (stundom sammanskrivet rättsom l., i vissa trakter, bygdemålsfärgat, rässom räs4om) l. såsom (jfr a η, d): alldeles, precis (jfr JUST, adv.2 2 b); äv. i förbindelse med hypotetisk jämförelsebisats; stundom svårt att skilja dels från 4 (b), dels från 8. Thet är rett såsom vlffuen gåffue sich j selskap med fåren, när en ogudactig giffuer sich j selskap med the froma. Syr. 13: 17 (öv. 1536). När .. (fienderna) finge see them, föllo the strax vth emott them medh Resigetyget rett som glupande leion. Svart G1 27 (1561). Spegel Dagb. 5 (1680: retsom). Här till svarade Kyrkioheerden, i skola få Gudztiänst rätt så bittijda i ville. VDAkt. 1686, nr 106 (1685); jfr d. Tidfördrijf A 3 a (c. 1695: rässom). (Hon) spände .. ögonen i mig rätt som en kattuggla. Topelius Vint. I. 2: 90 (1867, 1880). (Jag) kom .. mig inte för att hitta på någonting, utan sade, Gud förlåte mig, rätt som det är. — Nä-äj (osv.). Hedenstierna Kaleid. 132 (1884). Han har besjungit mig rätt som om / jag vore en oskuldsflicka. Söderberg Heine Tyskl. 26 (1919). — särsk.
α) (fullt br.) sjöt. i uttr. rätt som det går!, rätt så! (se e β); möjl. delvis att hänföra till RÄTT, adj.2 (jfr RÄTT, adj.2 1 b α). Ekbohrn NautOrdb. 165 (1840). ”Rätt som det går” — sa’ rospiggen, styrde på grund. Holmström Sa’ han 66 (1876). Blomgren o. Nilsson SvEngO 404 (1939).
β) i uttr. rätt som, = LIKSOM II 1, 3, 4; jfr JUST, adv.2 2 b slutet. Roberg Beynon 41 (1697). I detsamma kom det rätt som en stor humla, och slog emot stenen, så att skärfvorna flögo. Detta var gannet (dvs. trollskottet), som Lappen hade skickat. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 22 (1868). Jag .. stod och kände mig rätt som lite ensam i verlden. Hedenstierna Kaleid. 198 (1884). Byborna hade rätt som börjat att grina lite smått åt ”fästmöbytet”. Därs. 243.
d) [jfr c] (numera föga br.) med ngt försvagad bet., i uttr. rätt så, använt ss. bestämning till adj. (l. pron.) l. adv. med l. utan efterföljande, av konj. som inlett komparativt led: lika l. likaså (.. som); fullt (ut) så l. lika (.. som). Gamla Bockar hafwa horner rätt så styfwa som the vnga. Arvidi 144 (1651). Enckian (berättar) att Håken sielff leffvererade henne rett så vähl ringerna som handskerna. VDAkt. 1686, nr 89; jfr LIKASÅVÄL 2. Rätt så litet kan skogsbygden umbära slätten, som slätten skogsbygden. 2RA 1: 4 (1719). Att man helt väl kunde umbära sådana Sånger (som Sions sånger), emädan de som [finnas i] vår vedertagne Psalmbok äro rätt så och än mehr upbyggelige. Benzelstierna Cens. 194 (1743). Nej, vi komma aldrig i tid, tåget går, det är rätt så klokt, att vi genast åka tillbaka hem. Topelius Vint. I. 2: 167 (1862, 1880). (SainteBeuve) afbröt skildringen, som nu är en torso, och det var kanske rätt så godt. PT 1901, nr 148 A, s. 3; jfr LIKA, adj. o. adv. II 3 a, GOD 8 f.
e) [jfr t. recht so] i de ss. självständiga satser använda uttr. rätt så (i sht förr äv. sammanskrivet rättså), förr äv. (i bet. α) rätt det l. ja rätt; möjl. delvis att hänföra till RÄTT, adj.2 (jfr RÄTT, adj.2 1 b α).
α) just l. precis så l. på det sättet (är det); alldeles rätt l. riktigt; numera oftast (fullt br., ngt ålderdomligt): det är l. var bra l. just så skall det vara l. göras o. d., bra; ofta med bibehållen mer l. mindre tydlig anknytning till 2. Psalt. 35: 25 (öv. 1536: rettså). Mose sadhe, Wij wilie gå. .. Han (dvs. Farao) sadhe til them, Rett så, Herren ware medh idher. 2Mos. 10: 10 (Bib. 1541). Lagerfeldt: Då (dvs. om kontributionen erlägges till landshövdingarna) kan Landzhöfdingarne strax exequera på godssen om han elliest inthet får contributionen uth. H:r Stiernskiöld: Ja rätt, thet kan inthet manquera. RARP 6: 57 (1657); jfr RÄTT, adj.2 1 b α. (De) vinka deråt (dvs. åt ett tal med många inlagda främmande ord) med hufvudet, som Åsnan med öronen, at dermed betekna för andra, som de det samma mycket väl förstode, och som villia de dermed säga ja rätt det, rätt det. Lundberg Paulson Erasmus 9 (1728). Då .. (hunden, som dresseras, vid lockning) kommer, smeker man honom och säger rätt så! Svederus Jagt 213 (1831). ”Rätt så, Carl Hurtig, det var träff det skottet, / Nu puffar aldrig mera den som fått’et”. Runeberg 5: 52 (1860). Då kom den förste fram och sade: ”Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund!” Han svarade honom: ”Rätt så, du gode tjänare!” Luk. 19: 17 (Bib. 1917). särsk.
α’) (numera knappast br.) använt ss. inledning till svar på fråga o. angivande att man tänkt l. väntat sig att få just denna fråga, liktydigt med: (ja,) just det l. dyl. Leopold 2: 279 (1800, 1815).
β’) (†) övergående i bet.: värkligen l. minsann; jfr γ’. (Då) sade Capit(enen) effter vanlig och vänlig hälsning, nu rätt så Hr bengdt, så ville vij gierna haffva (guds-)tienst i rättan tijdh. VDAkt. 1686, nr 249. Madame Dåse (som just kommit in, till Leonore). Rätt så, Mademoiselle Snärta, har jag ändteligen funnit Ehr? Missförståndet 72 (1740).
γ’) (†) i uttr. nej, nej, rätt så, nej nej män. Juslenius 76 (1745).
δ’) (†) nå nå (se NÅ, interj. 2, 5) l. månne det? (Fin.) ohoh (Lat.) Bona verba quæso; siccine (Sv.) rättså. Juslenius 243 (1745).
ε’) (numera knappast br.) ironiskt, uttryckande hån l. begabberi. Interjectiones .. Deridendi, At begabba någon. Biss, biss, så, så! rättså! Giese Sprachm. 1—3: 324 (1730).
β) [jfr motsv. anv. i t.] (fullt br.) sjöt. med bibehållen nära anknytning till 1, använt ss. kommandoord (vid gir) för att ange att den kurs skall hållas som fartyget just vid kommandoordets utsägande stävar; jfr c α. Roswall Skeppsm. 1: 20 (1803). Kommandoorden, hvar efter roret röres, äro .. (bl. a.) Rätt så! hvarvid rormannen vrider drillen för gir andra vägen samt derefter rättar roret. UFlott. 2: 64 (1881). UFlottMansk. 1945, s. 230. jfr (†): Håll rätt så. SkepCommSkepzb. 1689.
f) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. rätt där, inledande en bisats o. övergående i bet.: även (just vid tillfällen l. i de fall) då l. när, även om; jfr 11 b o. DÄR III b. Hon genomfors av en .. rysning i medvetandet att vara under förbannelsen att göra ont, rätt där hon inte ville. Wägner ÅsaH 213 (1918).
8) [jfr 4, 7] (utom i a o. c α numera knappast br.) använt för att ge större eftertryck åt ett påstående o. d. (oftast ss. satsadverbial): värkligen, i sanning, sannerligen, faktiskt; i själva värket; egentligen; jfr JUST, adv.2 4; utan bestämd avgränsning från 4. Och kära du min syster blif hos mig i dag, / Det kommer upp ett moln, det är nu rätt så svart! SvForns. 2: 12. Man läter sigh ey så medh lögn at hiye, / Thet man rett sanningen bör at förtiye. Svart Gensw. E 3 b (1558). (Ombedd att läsa upp andra trosartikeln) swarade han .. Jag läss inthet för Eder (dvs. prästen), hwar till iagh sadhe Så läsen i inthet för migh, han swarade: Ney: jag giör icke rätt dhet. VDAkt. 1681, nr 388. Jag måste fördenskull rätt ymka de första Christna och Apostlarna med, som intet visste af eller hade bilder, rosencrantsar och kors för sig. Eneman Resa 2: 189 (1712; ironiskt). Jag må rätt le. Dalin Arg. 2: 120 (1734, 1754). Jag (har) ofta hört .. (H. Gahn o. hans bröder) anse .. (professor Christiernin) för den, som rätt satt dem på lärdomsvägen. Zetterström ÅmVetA 1820, s. 5. Nu först du rätt är arm, / Ty falsk den glädje är, som saknar tårar. Wennerberg 3: 30 (1883). Förvaltaren låg och .. bygde luftslott så att han stundom rätt måste le åt sig själf och sina funderingar. Allardt Byber. 3: 99 (1890). — särsk.
a) i satser med sådana predikat(sverb) som vilja, lysta, ha lust, kunna: värkligen, just; stundom närmande sig l. övergående i bet.: rent ut; numera nästan bl. (i vissa trakter, fullt br.) i förbindelse med verbet kunna, övergående i bet.: gärna; jfr JUST, adv.2 4 c. Huadh ährende hafuer tu till migh? / Det lyster migh rätt höra af digh. Asteropherus 39 (1609). Jag hade rätt lust at veta, .. hvartil alla de band-rosor kunna vara nyttige, som du ifrån topp til tåå hafver utspökat dig med. Lagerström Molière Gir. 21 (1731). K. November, jag vill rätt säija dig hvad det är: Du kan vänja dig, at intet slå Dörren så hårt igen effter dig, när du går ut. Dalin Arg. 2: nr 45, s. 7 (1734). Vi ville rätt se, hvilken annan stats-författning (än den republikanska) skulle vara möjlig (i Nordamerika). Vinterbl. 1853, s. 67. Du har bragt Det därhän för mig, att jag rätt kan hänga mig. Andersson Terentius 18 (1896). Biologen sätter sig ned bland filosoferna — ja, tycker kanske de kunna rätt gå sitt håll, platsen är hans. Quennerstedt LifvVäg. 5 (1906).
b) i ställning omedelbart före o. nära anslutet till ett substantiviskt led i satsen (särsk. predikatsfyllnad l. obj.): värkligen, just (se JUST, adv.2 4); särsk. i sådana uttr. som han är rätt en slyngel l. hon har rätt en vacker gosse, ofta liktydigt med: han är en riktig slyngel resp. hon har en riktigt vacker gosse; jfr 4, 7. På thet then deel som tilförenne är j Hospitalen, må thes bätter tilreckia för androm, som rett almoso hion och fattige äro. LPetri KO 93 a (1561, 1571); jfr 4 b. Thet war rätt en galin reeda, / Han (dvs. G. Vasa) skulle sigh hädhan leedha. Prytz G1 B 3 a (1621); jfr REDA, sbst.1 6 a β. Han är rät en redlig man. BrinkmArch. 1: 143 (1712). Jag har här rätt några angelägna saker at beställa om som angå min Sätesgård och mitt landtbruk. Modée FruR 33 (1738). Ty föll det Greska Hielten (dvs. Jason) rätt en vågsam sak i sinnet. Nordenflycht QT 1745, s. 140. Du har rätt en vacker gosse, hur många barn har du haft? Almqvist Amor. 269 (1839). Jag är rätt en slyngel. Cavallin (1876).
c) i frågesatser.
α) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) värkligen. Nä si, är du rätt hitkommen, Hanna, sade han, det är inte ofta en får se de på Nygård. Wägner ÅsaH 221 (1918).
β) (†) egentligen, i själva värket; äv.: när allt kommer omkring. Prytz OS G 3 b (1620). Feltherren frägade om terminen aff dheres stillestånd med Pålacken rätt var uthe. RP 3: 128 (1633). Man kan intet altidh förstå utur hennes brefv, hvadh hon rätt vill. Carl XII Bref 87 (1707). Men när man veta feck at Eric brukat hatt, / Var ingen som förstod hur detta rätt var fatt. Livin Kyrk. 84 (1781). Hvad månne det rätt vara, att vara baron? Månne de vara skapta annorlunda än andra menniskor. Sederholm Finl. 1: 171 (1863).
d) (†) i superl.: egentligen. Det här är rättast min uppfinning. Hertzberg Aho PatrH 75 (1886).
9) [jfr 4, 7, 8] i förbindelse med en följande negation (jfr 13 a).
a) (†) alls, alldeles, absolut, rakt; äv. i uttr. rätt aldrig, aldrig någonsin. Them (dvs. danskarna) tyckes the få rett aldrigh nogh. Svart Gensw. F 2 a (1558). Ded I har gjort, och wij har eders bref och segel opå, dedh holler wij oss wedh. Wij wille rätt intedh låte wicke oss der ifrånn. VgFmT II. 8—9: 185 (1604). Intet någhot meera? Sannerligh rätt intet. Schroderus Comenius 3 (1639; t. texten: gar nichts). Spegel GW 19 (1685).
b) (numera bl. tillf.) med försvagad bet.: just (se JUST, adv.2 3), egentligen. Stenhammar Riksd. 1: 119 (1834). En poëtisk natur har rätt intet annat att göra emellan sina studier i sin ungdomstid än frambringa själs-njutningar för sina samtida. Hedborn Minne 4 (1835). Hela verlden rimmade i tidningarna, och en stor del af tidens innersta tankar hade rätt ingen annan form i hvilken de kunde uttala sig. Samtiden 1874, s. 176. Hur gammal .. (tjädertuppen) egentligen var visste rätt ingen. Sparre Storskog 71 (1915); jfr 4 a slutet.
10) (†) = JUST, adv.2 5 b. Han (hade) sutit uti sin säng och skulle rätt gå läggia sig, och hade inga skoor eller strumpor på sig. ConsAcAboP 7: 33 (1690).
11) [jfr 4 a, 7, 8] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vissa konjunktionella uttr. med mer l. mindre koncessiv bet. (jfr 7 f).
a) i uttr. rätt så (stundom äv. sammanskrivet rättså), inledande en bisats (o. ofta utgörande bestämning till ett omedelbart följande underordnat led, särsk. predikatsfyllnad l. adverbial, i denna samt ofta i förb. med ett icke omedelbart följande än), liktydigt med: huru (.. än) l. så (.. än); stundom mer l. mindre likvärdigt med en med annan ordföljd i bisatsen förbunden koncessiv konj.: ehuru, fastän. Om ei en Moses mig (dvs. Faraos dotter) et evigt minne gutit, / Så vore väl mitt namn i glömskos vatnen flutit, / Ja giömdt och glömdt, rätt så Printzessa som jag var. Kolmodin QvSp. 1: 165 (1732). Jag hajade till, rätt så på kuskbocken jag satt. Hedenstierna StutaP 29 (1899). Det sades .. att Svens egentliga håg inte låg åt skrädderiet, rätt så ärorikt det yrket än är i vår tid. LD 1907, nr 129, s. 3. En ettrig jättemyra, / sätter sig att blänga på mig, / rättså blindfödd hon lär vara. Ekman StadStug. 72 (1913).
b) i uttr. om rätt (ofta med rätt skilt från om av ett l. flera ord men alltid placerat före det finita predikatsverbet) l. rätt om (stundom åtföljt av ), förr äv. vad som .. rätt, liktydigt med: om än, även om; förr äv. med bibehållen anknytning till 4 a, liktydigt med: om (än) .. riktigt; jfr 7 f. Huadh som borgemesternna samptth byffogtthen och flere de vpueckia fannenn reth enndeligie, då skall jagh tala så with, så ath de skuulle tigia. TbLödöse 322 (1594). Min Gris, min Höna, du blir väl icke vred, om jag rätt säjer som det är beskaffadt. Dalin Arg. 2: 397 (1754; uppl. 1734: om jag rätt så säijer). Om ni rätt lofvade mig stryk, kunde jag inte .. låta bli att tala om (en viss historia). LD 1907, nr 129, s. 3. (Fina) skulle .. gärna velat draga på sig ett par strumpor efter där var främmat i huset — om det rätt endast var en dagakarl. Oliv Röst. 12 (1929).
12) [jfr d. slet og ret, t. recht und schlecht, schlecht und recht] i uttr. rätt och slätt (ngn gg äv. sammanskrivet rättochslätt), äv. (i bet. b, c) helt (förr äv. hel) rätt och slätt, förr äv. slätt och rätt l. (i bet. c) helt slätt och rätt l. [möjl. utgående från 4 b] (i bet. c) rätt slätt.
a) (†) med bibehållen anknytning till 1: rakt fram utan slingringar l. krumbukter o. d.; äv. bildl., med anslutning till 2 e, övergående i bet.: oförvitligt o. redbart. Then som wandrar rett och slett han wandrar sekert. SalOrdspr. 10: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: vandrar i ostrafflighet). Om floden slingrar sig ell’ löper slätt och rätt. GFGyllenborg Vitt. 1: 121 (1762, 1795).
b) (numera bl. tillf.) (på ett) enkelt o. konstlöst (sätt); enkelt o. naturligt; enkelt o. flärdfritt; utan all tillkrångling l. utan all utsmyckning l. lyx o. d.; stundom svårt att skilja från c; jfr RÄTT, adj.2 14 a, RÄT, adj.1 8. (Sv.) Rätt och slätt. (T.) Schlecht. (Lat.) Simplicitèr. Schroderus Dict. 293 (c. 1635); möjl. till c. 1653 sist i Juli stod mitt andra bröllop på Bogesund: hölls slätt och rätt. Brahe Tb. 82 (c. 1660). Lär oss tro hel rätt och slätt: / Ens med trone skriften tyda. SionSång. 1: 145 (1743). Den gröfre / Föda som slätt och rätt tillagas på tarfliga värdshus. Adlerbeth HorSat. 71 (1814). Du får .. nöja dig med att jag rätt och slätt, men af uppriktigt hjerta tackar dig för all vänskap. Tegnér (WB) 4: 300 (1823). Fjerde hvarfvet stickas rätt och slätt, blott att man lemnar de på förra hvarfvet tillagda maskorna ostickade och endast lyfter dem. SthmModeJ 1850, s. 39; jfr RÄT, adj.1 8.
c) helt enkelt (se ENKEL 7 c α); utan vidare; kort o. gott; rent ut (sagt); äv. övergående i bet.: ingenting annat än, enbart; jfr RÄTT, adj.2 14 b. The höllo honom rätt slätt wara dödhan, / Aff then stoora förfärelse och nödhen. Forsius Fosz 125 (1621). Hon var hvarken Comtesse, Baronesse, Fröken eller Mademoiselle när jag fick henne (till hustru), utan bara rätt och slätt ren Jungfru. Dalin Arg. 1: 263 (1733, 1754). Fast Newton sjelf en dag i Andefeber låg, / Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt — en fåne. Kellgren (SVS) 2: 230 (1787). 2VittAH 12: 230 (1818, 1826: helt slätt och rätt). Julia: Men skall jag målas? Hvarför? Säg mig det! Dann: Jag kunde svara: derför rätt och slätt, Att jag det vill. Runeberg 6: 5 (1862). Lo-Johansson Gen. 595 (1947: rättochslätt). Teologien (i Uppsala c. 1770) var rätt och slätt efterbliven. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 31 (1951). jfr (†): Icke sägher .. (David i Ps. 3: 6) Iagh är siuk, iagh döör, iagh begraffues etc. Vthan sägher rett slätt fram, iagh såffuer. NBenedicti KSoop C 2 a (1624); jfr 1 g β γ’.
13) [jfr 7, 8 samt JUST, adv.2 2 c] i uttr. jämnt och rätt l. rätt och jämnt.
a) (numera knappast br.) precis, (precis) jämnt (se JÄMN 11 d); äv.: rätt och slätt (se 12 c); äv. i uttr. rätt och jämnt ingenting, rakt ingenting; stundom svårt att skilja från b. Sundelius NorrköpMinne 628 (1798). Officer är jag .. icke. .. Jag är .. underofficer, jemt och rätt. Almqvist Går an 110 (1839). Wetterbergh Sign. 324 (1843: rätt och jämnt ingenting). Nu har han inte mer qvar (av sina sinnen), än som jemt och rätt belöper sig på ett förnuftigt kreatur. Hagberg Shaksp. 2: 6 (1847). Rääf Ydre 1: 32 (1856). (Hunden) Loola (vann) 1894 .. 2:a pris i täflan mellan unga hundar. Hon var då jemt och rätt årsgammal. NTIdr. 1898, julnr s. 40; jfr b.
b) (numera bl. i vissa trakter) nätt o. jämnt, med knapp nöd; på sin höjd; äv. övergående i bet.: just (se JUST, adv.2 5 a); stundom svårt att skilja från a. En skrifvar-lärling blifver Första året skyldig på kosten. Andra .. (året) går det rätt och jemnt. Bergström Bild. 1: 162 (i handl. fr. c. 1830); jfr a. Hagberg Shaksp. 1: 353 (1847). Gumman här kan rätt och jemt tala svenska; nu fruktade hon att du skulle dra till med en fransk sentens. Wetterbergh SamhKärna 1: 61 (1857). Kaffebusken .. trifves i .. Rio Grande och Parana endast medelmåttigt, så att afkastningen jemt och rätt tillfredsställer det lokala behofvet. Samtiden 1874, s. 379. Och Munkås-Nicklas’ pojke, konfirmerad jämt och rätt, / han går i bror sins byxor nu och sträcker cigarrett. Ferlin DöddansV 77 (1930).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till rätt, adj.2, vissa äv. till rät, adj.1 (varvid förleden kan uppfattas ss. n. sg. rätt); i vissa fall (t. ex. i ssgn rätt-kluven) torde den under rät, adj.1, behandlade sidoformen rätt, adj.1, urspr. ingå ss. förled, ehuru förleden i senare tid ofta anslutes (till rätt, adj.2, l.) till rätt, adv., stundom till n. sg. rätt (av rät, adj.1, o. rätt, adj.2)): A (i allm. till 2): (2 a κ) RÄTT-BETÄNKT, p. adj. (†) rättänkande, rättsinnig; äv. substantiverat. BraheBrevväxl. II. 1: 210 (1662; i pl., substantiverat). Schmedeman Just. 798 (1683). VDAkt. 1702, nr 106 (i pl., substantiverat).
-BILLIGEN. (†) på ett rätt o. billigt sätt, rättvist, skäligt. VDAkt. 1719, nr 88.
(1) -BLICKANDE, p. adj. (mera tillf.) som blickar rakt fram; särsk. oeg. l. bildl.; som har öppen o. rättfram blick. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 207 (1932; bildl.).
(2 e) -BÖRDIG. (†) som lagligen har börds- l. arvsrätt (till ngt). G1R 4: 58 (1527).
-DANAD, p. adj. (numera bl. tillf.) riktigt l. normalt beskaffad. Den rättdanade, tänkande menniskosjälen. Wallin 1Pred. 2: 367 (c. 1830).
-DÖMANDE, p. adj. (†) som kan bedöma ngt riktigt, som har gott omdöme; anträffat bl. substantiverat. Alt är så uppenbart, att ingen förståndigh heller rättdömende thet icke göhrligen see kan. RA I. 4: 387 (1597).
(1; jfr anm. ovan) -FALLEN, p. adj. (i sht i vissa trakter) = rät-fallen. HbPedSnick. 30 (1890).
-FAREN, p. adj. [jfr fsv. ifara, ikläda sig, ifarekläder o. fara, v.2 2] (†)
a) i uttr. rättfaren i sina kläder l. uti kläderna, eg.: riktigt iklädd sina kläder; bildl.: redlig l. vederhäftig (i vad man har för händer), som har ”rent mjöl i påsen”; jfr rätt, adj.2 5 a α γ’. AOxenstierna 2: 171 (1614). Der undhersåtherne wedh grentzen wore alle rätthiertadhe och trogne emot deres Öfwerheet och rättfarne uthi kläderne .., då wore .. bedragare lätteligen till att bekomme. RA II. 2: 122 (1617).
b) redlig l. vederhäftig l. ärlig o. d. Gustaf II Adolf 24 (c. 1620).
-FRAM, adj., se d. o.
(1) -FRAM3~2, äv. 4 4, stundom 4~1, adv. [jfr d. retfrem] (utom i b numera föga br.) rätt (se rätt, adv. 1) fram, rakt fram l. framåt; äv.: i längdriktningen (motsatt: på tvären). Itt klädhe när thet skal .. wäfwas, ther til behöfwes många trådhar, som löpa rättfram, och många trådhar, som löpa twärt öfwer. Rudberus MHansdr C 4 a (1624). (Sv.) Rättfram, .. (Lat.) Recta via, directe. Schultze Ordb. 1317 (c. 1755); jfr a. Menniskan har en upprätt ställning, med ansigtet och ögonen rigtade rättfram och uppåt. Berlin Lsb. 24 (1852). Björck Dikt. 106 (1865). Björkman (1889). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.
a) rätt fram (se rätt, adv. 1 g β α’, γ’); utan omvägar l. slingringar l. krumbukter l. omsvep l. omskrivningar; på ett öppet o. rättframt sätt, rättframt; rent ut; äv.: direkt l. omedelbart. CLivijn (1806) hos Hjärne DagDrabbn. 225. Förr brukade han tala frankt och rättfram som en dugtig karl och god soldat och nu har han börjat skräda ord. Hagberg Shaksp. 2: 41 (1847). Rektor (hade) fulla skäl till sitt Gudskelof! men att yttra det så rättfram, som Rein, det hade ej hvilken rektor som helst kunnat eller velat göra. Laurén Minn. 83 (1877). Visshetsbeviset är till sin form .. direkt bevis, då det ur bevisningsgrunderna rättfram eller utan omväg härleder demonstrandi sanning. Rein Log. 69 (1882). (Flandrins konstnärskaps) utveckling går .. lika stadig, som hans lefnad gick rättfram. Estlander Flandrin 1 (1890). särsk. övergående i bet.: direkt (se d. o. 4 b δ) l. rent av l. helt enkelt l. sonika. Efter man ej vågar att från .. (riksdagsmannavalen) rättfram utesluta den fattige. JGRichert (1840) hos Warburg Richert 2: 24. Sylwan (o. Bing) 1: 360 (1910).
b) (mera tillf.) rätt fram (se rätt, adv. 1 g β δ’); motsatt: baklänges. Vi kunde .. (katekesen) till slut både rättfram och bakfram. Wieselgren Hvirfl. 1: 186 (1891).
c) ss. predikatsfyllnad l. predikativt attribut, övergående i adjektivisk anv.: (enkel o.) okonstlad l. naturlig; som går rakt på sak; rättfram (se rättfram, adj. 1, 2 a); jfr rätt, adv. 1 g β ζ’. Cicero .. säger om Cæsars comentarii, som i konstnärlig objectivitet afspegla .. forntidens förtjenster: de äro oklädda, rättfram och naturtäcka. Lysander RomLittH 23 (1858). Jag hörde ånyo hennes goda, mjuka, välsignade skratt. Och allting blef så enkelt och rättfram, så klart och så lätt. Geijerstam KvMakt 118 (1901). Anm. till c. Då predikatsfyllnadens l. det predikativa attributets huvudord står i m. l. f. l. r. sg., kan det icke avgöras, om ordet rättfram fattats ss. adv. l. adj.; språkprov innehållande ordet i denna ställning hänföras till rättfram, adj. d) övergående i adjektivisk anv. (jfr c), i sådana uttr. som något sunt och rättfram, något sunt o. rättframt; jfr rätt, adv. 1 g β η’. Det är något sunt och rättfram i Saxons författarskap. KPArnoldson hos Saxon Haneg. X (1909). e) övergående i substantivisk anv., liktydigt med: rättframhet. En .. medelväg mellan Fransmannens öfverdrefna kruserligheter och Holländarens plumpa rättfram. Wallenberg (SVS) 1: 269 (1771).
-FRAMS ~fram2s l. 4~1, adj. oböjl. [sv. dial. rättframs; av rätt-fram, adv., sannol. med s tillagt efter mönster av sådana uttr. som en pockers karl, en fridens man o. d. samt ssgr med rätt-frams- (se -frams-människa, -väv, -vävnad)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. framförställt attribut: rättfram (se rättfram, adj. 1, 2 a); enkel o. okonstlad. Socrates var .. en rätframs man. Bååth-Holmberg Morf. 1: 122 (i handl. fr. 1814). (Dante), som först tilltalat anden, då han ännu icke visste, att det var hans stamfader, med ett rättframs ”Du”, brukar nu mer ceremoni och kallar honom ”J”. Lovén Dante 3: Anm. 126 (1857). Ert eget öppna, rättframs väsen. Hedenstierna Komm. 121 (1891). Här bor en bonde som med rättframs talan / tar tygeln då en unghäst köres in. Jönsson Flaskp. 42 (1920).
-FRAMS-MÄNNISKA. [till uttr. rätt fram (se rätt, adv. 1 g β α’, γ’) l. till -fram, adv. (se d. o. a); jfr -frams] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rättfram (se rättfram, adj. 1) människa. Westeson ÖdemProfLärj. 113 (1922).
-FRAMS-VÄV. [till uttr. rätt fram (se rätt, adv. 1 g β α’) l. till -fram, adv. (se d. o. a); jfr -frams] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (väv med) lärftbindning (vilken utgör den enklaste arten av bindning); jfr -frams-vävnad. Norlind AllmogL 238 (1912).
-FRAMS-VÄVNAD. [med avs. på bildningen jfr -väv] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -frams-väv. LdVBl. 1831, nr 45, s. 4. SvSlöjdFT 1914, s. 14.
(2 e) -FÅNGEN, förr äv. -FÅDD, p. adj. [fsv. rätfangin] i sht jur. som man kommit i besittning av l. förvärvat l. erhållit på rättmätigt l. hederligt l. lagenligt sätt, rätt fången; stundom äv. i utvidgad (särsk. skämtsam) anv., stundom övergående i bet.: som ngn har full (ägande)rätt till l. som med rätta tillhör l. tillkommer ngn. Ngns rättfångna egendom. OPetri 4: 303 (c. 1540). Så månge som haffue rättfånge (sannol. felaktigt för rättfångne) passbordh aff wår befalningzman på Wijborgh. PrivSvStäd. 3: 41 (1562). Alt som icke är laghfångit, thet är ofångit, och alt som laghfångit är, thet är rättfångit. Lagförsl. 156 (c. 1609). Att .. ridderskapet erholles (dvs. bibehålles) wed dheres rättfådde privilegium. HSH 33: 139 (1636). Hvem var det väl .. som var nog hårdhjertad att bedraga de omyndiga kalfvarne på deras rättfångna egendom (dvs. foder) till fuchsstoets förmån? Backman Reuter Lifv. 1: 342 (1870). Spångberg AHedin 87 (1925).
(1) -FÖRE, adv. [jfr sv. dial. rättförs, (i riktning) rakt framåt, rätt (se rätt, adv. 3), medsols m. m.] (†)
1) i det bildl. uttr. styra ngn rättföre, leda ngn rätt (se rätt, adv. 2 d α) l. rättleda l. rätta l. korrigera ngn. The bätsta böker och skriffter: them jemwel the, som olagat (dvs. bringa språket i olag), erkenna för gilla, och goda, til at sig mestra och rettföre styra. Swedberg Schibb. e 1 b (1716).
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr rätt, adv. 4] riktigt (se riktig II 3); grundligt, ordentligt. Man måste lägga spöna i Sillake, när de skola svida rättföre. Leopold (SVS) II. 2: 250 (1795). Gumælius Bonde 1: 337 (1828).
(4 b) -FÖRFAREN, p. adj. (†) värkligt förfaren l. erfaren. Vij (ha) icke .. någre rätförfarne och skickelige krigzmen. G1R 26: 253 (1556).
(jfr anm. sp. 4097) -FÖRHÅLLANDE. (†) om förhållandet att handla rätt, rätt handlande; jfr förhållande 1 o. väl-förhållande. Fremling KantGrund. 26 (1798; t. orig.: Rechthandeln).
(2, 4 b; jfr anm. sp. 4097) -FÖRNUFTIG. (†) som (värkligen) har sunt förnuft l. gott förstånd, (värkligt) klok l. förståndig; anträffat bl. substantiverat, i pl.; jfr -förståndig. Kempe Proberugn 37 (1656, 1664).
(2 c δ) -FÖRSTÅDD, p. adj. rätt förstådd l. insedd, riktigt (upp)fattad; välförstådd. Wallin Rel. 2: 282 (1827). Då samhället .. använder .. (individens egendom) till hans eget rättförstådda bästa och gagn. Boström 3: 198 (1860). I sitt eget rättförstådda intresse borde han (osv.). Östergren (1937).
(2 c δ) -FÖRSTÅENDE, p. adj. (†) inledande ett inskränkande l. förtydligande tillägg: nämligen l. det vill säga (dock endast), ”väl förståendes”; jfr förstå, v.3 7 b. Allt dett som klagas och fordras (inför landshövdingen), så och huadh deropå resolveres (skall) aff handskrifuaren anteknas, dock rättförstående dee saker som Räntorne eller Rättegångar angåå. LReg. 208 (1635).
(2, 4 b; jfr anm. sp. 4097) -FÖRSTÅNDIG. (†) som (värkligen) har gott förstånd, (värkligt) klok l. förståndig; jfr -förnuftig. OPetri 1: 527 (1528).
-FÖRTJÄNT, p. adj. (†)
1) till 2: med rätta l. rättvist förtjänt (se d. o. I) l. förskylld, välförtjänt. Rättförtient haat och affwundh. Bullernæsius Lögn. 248 (1619).
2) till 4 b: värkligt förtjänt (se d. o. II 1). Rättförtjänte män. Annerstedt UUH Bih. 4: 319 (i handl. fr. 1772).
(4 b) -GOD. (†) fullgod. Schultze Ordb. 1561 (c. 1755).
-GÅENDE, n. (i sht i fackspr.)
1) till 2 (d), om förhållandet att ngt (t. ex. en maskin l. maskindel) går l. rör sig på riktigt sätt (på det sätt som kräves l. bör komma i fråga l. är tjänligt l. lämpligt o. d.); särsk. till 2 a ε α’, om förhållandet att ur visar rätt tid (går rätt). 4 väggur, för hvilkas rättgående leverantören förbinder sig ansvara under ett år. PT 1882, nr 85 B, s. 1. Sliden regleras för rättgående. Frykholm Ångm. 227 (1890).
2) (numera bl. tillf.) till 3, om förhållandet att ngt rör sig åt det håll som är l. uppfattas som det vanliga l. normala (motsatt: baklänges); särsk. i fråga om propellers rörelse. Zidbäck (1890).
-GÅENDE, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1: som går l. rör sig i rak riktning; som under rörelse (framåt) icke har benägenhet att avvika från den raka riktningen. Et par väl gjorda, rättgående och upnötta skidor. SP 1792, nr 106, s. 1.
2) till 2 (d): som går l. rör sig på riktigt sätt (på det sätt som kräves l. bör komma i fråga l. är tjänligt l. lämpligt o. d.); särsk. till 2 a ε α’, om ur: som visar rätt tid; jfr -gående, sbst. 1. Block MotalaStr. Dedik. 11 (1708; om ur).
-HAVANDE, p. adj.2 (p. adj.1 se sp. 4019). (†) med pass. bet., i uttr. ngns rätthavande pretention, ngns anspråk som han med rätta har l. gör gällande, ngns berättigade anspråk. VDAkt. 1674, nr 265.
(3; jfr anm. sp. 4097) -HÄNT, adv. (mera tillf.) med sådan fattning av ngt (särsk. ett redskap) att händerna placeras på det sätt som är naturligt l. vanligt l. normalt vid utförande av det ifrågavarande arbetet o. d., med vanlig l. normal fattning. Man kan .. fyra på rätthänt och avighänt och bakåt. .. Allt detta gör man för att visa vilken fenomenal eldare man är. Martinson Kap 39 (1933).
(1; jfr anm. sp. 4097) -KLUVEN, äv. (numera föga br.) -KLYVD, förr äv. -KLUVD, p. adj. (numera i sht i vissa trakter) rätkluven. Det bästa och var-aktigste timret tages af Furen, då hon fås rätt-klufd och ej vind. CvLinné hos Hiorter Alm. 1743, s. 28. Rättklufvit Skifvergips. Wallerius Min. 55 (1747). Linder AllmogemSMöre 134 (1867: rättklyfd). Norrb. 1934, s. 125. särsk. bildl.: rätlinig (se d. o. b). Denne rättkluvne och pålitlige vän. Jönsson Eko 54 (1930).
(2 e) -KOMMEN, p. adj. [fsv. rätkumin; jfr isl. réttkominn] (†) på rätt sätt kommen (till ngt), lagligen berättigad (till ngt). Som en rättkommen Konung til Rijket hade ägnet och bordt. Stiernman Riksd. 506 (1600).
(2 d α) -LEDA, v. [jfr d. retlede, nor. rettlede samt fnor. o. isl. réttleiða] (i sht i skriftspr.) leda (ngn) rätt l. åt rätt håll l. på rätt väg; vägleda; företrädesvis i oeg. l. bildl. anv., stundom liktydigt med: handleda (ngn); stundom äv. med sakligt subj.; äv. abs.; jfr -ledning. Hedin Tal 1: 564 (1895). Genom de skumma gatorna, rättledd af båglamporna, traskade jag ned mot södra stadsporten. TurÅ 1908, s. 205. Koch GudVV 1: 15 (1916; abs.). För att rättleda omdömet och ge saken riktigare proportioner. DN(A) 1932, nr 68, s. 3.
(2 d α) -LEDANDE, p. adj. (i sht i skriftspr.) jfr -leda. Högberg Frib. 176 (1910).
(2 d α) -LEDARE. [jfr d. retleder, nor. rettleder] (i sht i skriftspr., mera tillf.) person som rättleder ngn l. ngra. Högberg Vred. 2: 72 (1906).
(1, 3; jfr anm. sp. 4097) -LEDES l. -LEDS. [fsv. rätleþis, medsols, sv. dial. rättleds, retlaides, rakt fram, åt rätt håll, medsols; jfr isl. réttleiðis, rakt fram, rätta vägen, nor. dial. rettleides, retleies, rakt fram] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) åt rätt (se rätt, adj.2 1 e) l. riktigt håll, i rätt riktning; särsk.: i den riktning som är l. uppfattas ss. den vanliga l. normala (motsatt: baklänges l. motsols o. d.). Björner Hrolf 8 (1737; isl. orig.: riettleidis). Sedan den som går årsgång gått tre slag baklänges omkring kyrkan, går han .. tre slag ”rättledes”. Landsm. 2: XVII (1881; från Smål.). Moberg Rid 9 (1941).
(2 d α) -LEDNING. [jfr d. retledning, nor. rettledning samt fnor. o. isl. réttleiðing; jfr äv. sv. dial. (Gotl.) retlaido, f., rättledning] (i sht i skriftspr.) handlingen att rättleda; vägledning; handledning. När den nya vägen skulle utstakas genom den vilda skogen mellan Butle och Etelhem, ringdes det dag och dygn uti dessa socknars kyrkor till rättledning för landtmätaren och hans folk under utstakningen. LoF 1873, s. 112. Högberg Utböl. 2: 129 (1912).
-LEDS, se -ledes.
(2, 2 b) -LÄGGA. (mera tillf.) lägga (ngt) i rätt läge l. ordning l. till rätta; äv. oeg. l. bildl.: tillrättalägga (ngt). DN(A) 1924, nr 342, s. 4 (bildl.). Efter bladens rättläggande kan taxan omhäftas för hand med nål och tråd. Östergren (1937).
(2, 2 b) -LÄGGARE. person som lägger ngt till rätta; särsk. (i fackspr.) om arbetare som lägger virke i ordning på transportvagnar o. transportbanor vid sågvärk. HbSkogstekn. 451 (1922; vid sågvärk).
(2, 2 b) -LÄGGNING. (mera tillf.) jfr -lägga. Östergren (1937).
(2 e) -LÄRANDE, p. adj. (†) som lär vad som är riktigt l. renlärigt i religiöst avseende; jfr rätt-lärig. Rättlärande professorer. 2RA 3: 1393 (1734).
-LÄSNING. (numera bl. tillf.) handlingen l. konsten att läsa rätt (korrekt, felfritt) innantill; läran om korrekt (innan)läsning; äv.: riktig utläsning l. korrekt l. felfritt uttal (t. ex. av namn); jfr orto-epi. Leopold i 2SAH 1: 90 (1801). Den blott mekaniska färdigheten att efter gifna stafningsreglor läsa rätt; hvilket vi kunna kalla rättläsning. Oldberg Pedag. 45 (1843). Rättläsning, d. v. s. läran om bokstäfver, stafvelser och (ehuru mindre riktigt) skiljetecken. Lyth SvSpr. 3 (1848). Geografiska ortnamns rättläsning. PedT 1894, s. 231. Nodermann Profår. 86 (1902).
(2, 2 e) -MENANDE, p. adj. (†) som har rättsinniga l. goda avsikter; välmenande; äv. i uttr. rättmenande för ngn l. ngt, beträffande ngn l. ngt. AdP 1786, s. 56 (: för). Möller (1807).
(7 a β) -NU1~4, äv. 4 4 l. 3~2 (rä`ttnu el. rättnu´Weste, rättnú ell. rä`ttnu Dalin), adv. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht med ålderdomlig prägel) (just) nu (se nu, adv. I 1); numera vanl.: om ett ögonblick l. en liten stund o. d.; genast, på ögonblicket; strax; snart (nog); stundom närmande sig l. övergående i bet.: nästan; stundom äv.: nu (se nu, adv. I 2) l. just då; i sht förr äv.: (alldeles) nyss. Rättnu som är pingsdagaffton om afftonen kom iag hijt till iönek[iöping] och rättnu fan iag inte bror erik nilson här som iag tänkt hade. Ekeblad Bref 2: 7 (1656; rättat efter hskr.). Ty Döden, full med bitterhet, / Slätt utaf ingen miskund vet, / Den ena nu, den andra rättnu tager. Bergius Småsak. 4: 83 (i handl. fr. 1712). Alla menniskjor resa bort, och det är rättnu en skam att bli hemma. Kellgren (SVS) 6: 128 (1783). Ferdinand. Äfventyret slöts dermed, att denne liflige yngling och jag beslöto jaga tillsammans. .. Clas Henrik. Rättnu förstår jag de talrika skotten, jag hörde deruppe ifrån din skjutbana. Almqvist DrJ 293 (1834). Jag tror nu inte att det hjälper (oss vräkta bönder på Dagö att vända oss till kejsarinnan). Nej, vi kunde rättnu gå i sjön. Blomberg Bab. 82 (1928). O ungdom, du stjärnfördrömda, / du stormande gudanarr, / rättnu är visan ute / med åderförkalkning och starr. Bergman TrAllt 217 (1931). Och rättnu uppstod en orkan, så häftig / att vi befarade att skeppet skulle kantra. Ekelöf Möln. 25 (1960). särsk. (†) i uttr. rättnu på stunden l. timmen, alldeles nyss; jfr rätt, adv. 7 a β β’. Rättnu på stunden fik iagh ett breff från syster anna Ekebladh. Ekeblad Bref 1: 103 (1651; rättat efter hskr.). Därs. 2: 64 (1658).
(7 a γ) -NUNNAS1~40, äv. 4 40 l. 3~20 l. 1~32 (rättnu`nnas Weste, rättnúnnass Dalin), förr äv. -NUNNASE l. -NUNNANS, adv. [sv. dial. rättnunnas; jfr med avs. på formen -nunnase sv. dial. nunnässe, nyss, med avs. på formen -nunnans sv. dial. nunnans, nunnan, nyss] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (alldeles) nyss; för ett ögonblick l. en stund sedan; förr äv.: just nu, strax. Börk Darius 468 (1688). Karl XII (1702) hos Loenbom HMärkv. 1: 154 (: retnunnase). Jagh fick retnunes H. Generalens brefv. Dens. Bref 239 (1703). Thet är ther hän ther jag rättnunas gå skal. Österling Ter. 3: 59 (1708). Modée Dår. 54 (1741: rättnunnans). Jolin Mjölnarfr. 46 (1865).
-PASSAD, p. adj. (†) riktigt avpassad, fullt passande, adekvat. Finare, mer riktiga och rät-passade (adæqvata) begrep om ting och deras förhållande, än dem verlden ännu i almänhet känner. Liljestråle PVetA 1784, s. 14.
(2, 4 b) -PASSANDE, p. adj. (†) riktigt l. fullt passande; jfr -passad. Möller (1790, 1807).
(2, 2 d) -RIKTAD, p. adj. (mera tillf.) rätt l. riktigt riktad; jfr väl-riktad. IdrBl. 1935, nr 113, s. 6 (om skott i fotboll).
(1, 2) -RIKTANDE, n. (mera tillf.) om riktande (se rikta, v.2 1) av ngt (så att dess sträckning blir rak l. riktig). Remedier för pipans rättriktande även under pågående säljakt. Nordström Luleåkult. 164 (1925).
(2, 2 e) -RÅDANDE, p. adj. (†) om överhet: som med rätta l. lagligen råder över ngn, lagligen rådande l. styrande; äv.: rättvist rådande l. styrande. K: M:t deras (dvs. ständernas) endeste och rättrådande Öfwerheet. RARP 4: 227 (1649). Den .. vyrdnad och troheet vij samtel. hysa för en så Nådig mild och rättrådande öfverhet. HSH 40: 283 (1727).
-RÄKNING. (numera bl. tillf.) handlingen l. förmågan att räkna (se d. o. 10 a) rätt. Uppdrifvande af färdigheten i rätträkning. KrigVAT 1894, s. 461.
-SEENDE, n. (†) bildl., om förhållandet att ha en riktig syn på l. uppfattning om ngt (motsatt: felsyn), förmåga av riktigt synsätt; jfr -seende, p. adj., o. rätt, adv. 2 c α. Och nu, min Vän — var Glädjens tid förbi — / men Lugnets kom, Rättseendets, och Styrkans. LBÄ 42—43: 135 (1800).
-SEENDE, p. adj. [jfr t. rechtsehend] (†) bildl., = -synt, p. adj.2 2; anträffat bl. substantiverat; jfr rätt, adv. 2 c α. LBÄ 23—24: 65 (1799).
-SERS, se -sols.
(13) -SITTANDE, p. adj. som sitter rätt; särsk. (i fackspr., i sht zool.) till 1, om tand, = -ställd 1. Nilsson Fauna 1: 274 (1847).
-SJÖNS-VIND, se -synes ssgr.
(2, 4 b) -SKICKAD, p. adj. (†) väl skickad för sin uppgift, (fullt) kompetent. Lundström LPGothus 1—2: 233 (i handl. fr. 1626).
(2, 2 d) -SKJUTANDE, n. (†) = -skjutning. Verelius 32 (1681).
(2, 2 d) -SKJUTANDE, p. adj. (†) om skjutvapen: träffsäker; jfr -skjutning. KrigVAT 1859, s. 499.
(2, 2 d) -SKJUTNING. (†) handlingen l. konsten att skjuta med skjutvapen så att det åsyftade målet träffas (jfr prick-skjutning); särsk. övergående i bet.: träffsäkerhet. Svederus Jagt 12 (1831). Vårt (svenska) fotfolk (synes) snart icke böra lemna de Tyska infanterierne i rättskjutning framför sig. Hazelius Förel. 140 (1839). I afseende på rättskjutningen visade sig alla tre pjeserna till en början ungefär jemngoda. Palmstierna Artill. 59 (1872). Spak Handskjutvap. 53 (1890). Anm. I samma bet. förekommer i nedan anförda källor formen rätskjutning (möjl. — om icke formen 1867 beror på tryckfel — uppkommen ss. hypersvecistisk form (med anslutning till rät, adj.1 1) efter mönster av sådana ordpar som rätt-kluven : rät-kluven, rätt-sida : rät-sida). Tigerhielm 23 (1867). Schulthess (1885).
-SKRIVANDE, n. (†) rättskrivning, ortografi. Columbus Ordesk. 47 (1678; se under -talande). Sahlstedt CritSaml. 344 (1759).
-SKRIVARE. (numera bl. tillf.) jfr -skrivning. Den lille rättskrifvaren. Svensson (1868; titel på bok med rättskrivningsövningar).
-SKRIVEN, p. adj. (†) om ord: rätt stavad, rättstavad. Brunkman SvGr. 110 (1767).
-SKRIVERI. [jfr t. rechtschreiberei] (†) rättskrivning, ortografi. Columbus Ordesk. 67 (1678).
-SKRIVLIG, adj. [bildat till -skrivning] (†) som har avseende på rättskrivning, ortografisk. Tullberg SvRättskr. 7 (1841).
-SKRIVNING. [jfr t. rechtschreibung]
1) (handlingen l.) konsten att skriva korrekt med hänsyn till stavning (o. interpunktion, förr äv. allmännare, med hänsyn till språkriktighetens krav, t. ex. i fråga om böjning, ordval, ordföljd); (läran om) det vedertagna (l. föreskrivna) sätt varpå ett språk återges (med bokstäver) i skrift (förr äv. allmännare: (läran om) korrekt språkbehandling i skrift); rättstavning, ortografi; äv. ss. ämne för skolundervisning; äv. i sådana uttr. som ordens l. svenska språkets rättskrivning, i sht förr äv. rättskrivning av svenska språket; jfr bokstavering 2. Hiärne Orth. 19 (1717). Grammatikan innefattar stafningsläran, och ordens rättskrifning ingår i sammansättningen af ordböcker. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 41 (1801). Stilens renhet, hvartill hör, först språkets rättskrifning till ordval, ordställning och uttryckens tjenlighet. Leopold 5: 74 (1801). All god styl måste vara ett af två: antingen blott rättskrifning, eller välskrifning. Silverstolpe i 2SAH 2: 338 (1802). Rättskrifning af Svenska språket efter dictering. FörslSkolordn. 1817, s. 18. Öfver enskilda personers tillnamn eger rättskrifningen ingen befogenhet. Rydqvist SSL 4: 360 (1870). Undervisningen i svensk rättskrivning. SFS 1950, s. 1144. jfr (†): Orthografi (Rättskrifning), hvartill äfven kan räknas orthoëpi (Rättläsning). Boivie SvSpr. 96 (1820).
2) konkretare: övning l. prov i rättskrivning (i bet. 1). Läraren rättade rättskrivningar på eftermiddagen. Martinson Nässl. 191 (1935). TSvLärov. 1941, s. 386.
Ssgr (i allm. till -skrivning 1): rättskrivnings-arbete. (mera tillf.) särsk. konkret, motsv. arbete 11 c, om skrift rörande rättskrivning (t. ex. lärobok i rättskrivning). PedT 1902, s. 240.
-bok; pl. -böcker. skrivbok för rättskrivningsprov l. rättskrivningsövningar. ÅModLärF 1926, s. 29.
-fel, n. jfr fel I 3 c. Hahnsson (1898).
-fråga, r. l. f. rättstavningsfråga. Götrek VII (1857).
-förmåga. i sht pedag. jfr förmåga 3 a. FolkskLärT 1927, s. 1017.
-försök. (numera bl. tillf.) särsk. motsv. försök 1, 3. Tullberg SvRättskr. 54 (1841). Herrlin Minnet 138 (1909).
-grund, r. l. m. (numera bl. tillf.) jfr grund, sbst.1 III 1 d, 5, o. -skrivnings-princip. Tanken på det enkla ordet (blir) alltid en säker rättskrifnings-grund i sammansättningen. Leopold i 2SAH 1: 11 (1801).
-konst. (numera bl. tillf.) jfr konst 3 e. Berndtson (1880).
-lag, sbst.1, r. l. f. l. m. (mera tillf.) jfr lag, sbst.1 2 b, o. -skrivnings-regel. OrdförtSvSpr. IX (1916).
-lag, sbst.2, n. i sht pedag. till -skrivning 2: lag (se lag, sbst.3 14 d) av rättskrivningar. TSvLärov. 1929, s. 62.
-lära, r. l. f. jfr lära, sbst. 2; ofta konkret, om lärobok i rättskrivning; jfr rättstavnings-lära o. bokstaverings-lära. Enberg SvSpr. 4 (1836). Øversigt av svänska rättskrivningsläran. Tullberg (1841; boktitel). Swensson Willén 75 (1937; konkret).
-lärare. lärare (äv. läroboksförfattare) i rättskrivning. Tullberg SvRättskr. 4 (1841). Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. II (1885).
-metod. jfr metod 1; särsk. (numera föga br.) övergående i bet.: stavsätt. (Sv.) Ifrare för en ny rättskrifningsmetod, (fr.) néographe. Berndtson (1880).
-metodik. pedag. jfr metodik 1 slutet, 2. ÅModLärF 1926, s. 26.
-möte. (numera föga br.) rättstavningsmöte. Nordiska rättskrifningsmötet. AB 1869, nr 175, s. 2. 1869 års rättskrivningsmöte. Verd. 1891, s. 113.
-norm. norm för rättskrivning, rättstavningsnorm. RättskrRef1906 2 (1889).
-princip. jfr princip 3. Leopold i 2SAH 1: 8 (1801).
-prov. prov (se d. o. 1 b) i rättskrivning; jfr -skrivning 2. Bondeson Chronsch. 1: 110 (1897).
-reform. RättskrRef1906 126 (1905).
-system. system för rättskrivning, ortografiskt system; jfr -lära, -metod. Dalin FrSvLex. 2: 206 (1843).
-tal. (†) rättskrivningslära, rättskrivning. Molander Förespel 14 (1753).
-undervisning. Nystavaren 1: 174 (1886).
-övning. särsk. konkret(are); jfr -skrivning 2. Bäckman SvRättst. Förord (1858; konkret).
(2, 4 b) -SKYLDIG. [fsv. rätskyldogher, (med rätta l. värkligen) skyldig l. pliktig; jfr mlt. rechtschuldich, t. rechtschuldig] (†)
1) (med rätta l. värkligt) skyldig; anträffat bl. substantiverat. (Vi) tuifle och inthed, att Gudh warder thed (dvs. blodbadet i Finland) hemsökiendes på den rätskyldige. RA I. 4: 378 (1597).
2) (just) passande l. lämplig (att göra ngt); jfr rätt, adj.2 1 e. Otta tusendh Saparoffsky cosacker (dvs. zaporoger) ähre förmodandes till Preussen, rättskylldigtt folk, landh mehra till att förderffva änn som förvärffva. OxBr. 10: 110 (1628).
3) värklig, äkta, sannskyldig; jfr rätt, adj.2 9 b. Then Sanne rättskyllige Lycksaligheeten. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668).
-SKÖNJANDE, p. adj. (†) rättänkande, rättsinnig; jfr -betänkt, -förståndig samt -synt, p. adj.2 2. Gifves och hvar och en oväld och rättsköniende man til at betenkie, .. om (osv.). RA I. 3: 389 (1594).
-SKÖNS-VIND, se -synes ssgr.
-SOLES, se -sols.
-SOLIG. [bildat till -sols] (†) = -sols-gående. Marklin Illiger 322 (1818).
(3) -SOLS ~sω2ls, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -SYLS ~sy2ls, förr äv. -SOLES l. -SULS l. -SYLES l. -SÖLS, adv. (-sers 1650. -soles 17301755. -sols 1678 osv. -suls 17221739. -syles 15491848. -sylis 1747. -syls 16021927. -sölls 1698. -söls 16431762) [fsv. rætsöles, rætsylis, sv. dial. rät(t)sols, rät(t)syls, rät(t)söls, rät(t)-suls, rättsyles, rätsölis m. m.; jfr d. retsols, retsyls, nor. (dial.) rettsøles, isl. réttsǿlis; senare leden avledn. av sol (se närmare under ansols); jfr -synes] medsols; äv. bildl.; jfr sol-rätt. Ps. 1549, Kal. s. 13 b. Ett Segerwerk haffuer tweggiahanda Hiwl, aff hwilkom somliga löpa retsyls, och somliga oretsyls, eller wenstert. PJGothus PNicolai C 3 a (1602). Wij (dvs. K. IX) ähre tilsinnes, att för:ne Erichzgathus reese företage .. och rijde rättsyles egenom landh wårtt. NoraskogArk. 5: 75 (1608). Dhe gingo alle in aff Höötorghet och in på Rennare banen, rettsers .. omkring. HSH 22: 246 (1650). Bologna-Silke tvinnas rättsöls på möl. Rothof 431 (1762). Allt som skulle bli lyckosamt och gå väl skulle ske rättsols. Sundblad GBruk 154 (1888). Rätterna fingo endast rättsyls serveras åt gästerna. Aldén Hemma 48 (1927). Moberg Rid 105 (1941; bildl.).
Ssg (†): rättsols-gående, p. adj. om snäckas vindlingar: gående medsols nedifrån uppåt; jfr -solig, rät-vänd samt ansols-gående, ansolig. Marklin Illiger 322 (1818).
-SOM, se rätt, adv. 7 b, c.
(1) -SPÄND, p. adj. (†) raksträckt, rak, rät; jfr rak-spänd. Marklin Illiger 14 (1818).
-STAVAD, p. adj. rätt stavad, riktigt stavad. Ossiannilsson Hav. 79 (1910).
-STAVARE. person som stavar rätt l. som intresserar sig för rättstavning. Tegnér SvRättstavn. 50 (1887). SvD(A) 1923, nr 84, s. 8.
-STAVNING. (handlingen l.) konsten att stava rätt, riktig stavning; (läran om) det vedertagna (l. föreskrivna) sätt varpå ett språk återges (med bokstäver) i skrift; rättskrivning, ortografi; jfr bokstavering 2. Reglor för Ortografien eller Rättstafningen. Broocman SvSpr. 1 (1810). Öfningar i rättstafning och interpunktion. SFS 1906, nr 10, s. 7. Wigforss Minn. 1: 66 (1950).
Ssgr: rättstavnings-avhandling. avhandling (se d. o. 5) om rättstavning. (Svenska) Akademiens rättstavningsavhandling 1801. Tegnér SvRättstavn. 6 (1887).
-bok; pl. -böcker. bok om l. lärobok i rättstavning. Rydqvist SSL 4: 499 (1870).
-bruk. bruk (se d. o. 6) i fråga om rättstavning. RiksdP 1906, 2 K nr 6, s. 9.
-cirkulär, n. särsk. om det av K. Maj:t 7/4 1906 utfärdade cirkulär varigm successivt införande i skolorna av ändrad rättstavning anbefalldes; jfr -stavnings-ukas. RättskrRef1906 244 (1907).
-fejd. bildl., motsv. fejd b. Lundell Rättstafn. Förord 2 (1886).
-fråga, r. l. f. särsk.: fråga (se fråga, sbst. 3) som gäller l. har avseende på (ett språks) rättstavning; ortografisk fråga; jfr rätt-skrivnings-fråga. Hazelius Rättst. 1: VI (1870). Schlyter Ordb. XXIV (1877; i pl.).
-förmåga. i sht pedag. jfr förmåga 3 a. ÅModLärF 1935, s. 7.
-förslag. förslag (se förslag, sbst.3 1, 1 d) till ändrad rättstavning. Tegnér SvRättstavn. 48 (1887).
-grund, r. l. m. (numera bl. tillf.) = rätt-skrivnings-grund. Ekendal SvRättstafn. 9 (1852).
-kurs. jfr kurs 7, 8. Dahm Skolm. 71 (1846).
-läger. bildl., motsv. läger 8 c. Vårt land är nu delat i två skilda rättstavningsläger. OrdförtSvSpr. IV (1916).
-lära, r. l. f. = rätt-skrivnings-lära. Svensk Rättstafnings-Lära. Almqvist (1829; boktitel). Rydqvist (1852) i 3SAH LXII. 3: 26 (om lärobok).
-möte. möte för diskussion av (o. framställande av reformförslag i fråga om) rättstavning; särsk. om ett i Sthm 1869 hållet sådant möte med deltagare från Danmark, Norge o. Sverige (nordiska rättstavningsmötet); jfr rätt-skrivnings-möte. Rydqvist SSL 4: 521 (1870). Tegnér SvRättstavn. 17 (1887). Det af .. (rättstavningssällskapet) anordnade allmänna rättstafningsmötet i Stockholm 17—18 aug. 1892. 2NF 24: 117 (1916).
-norm. norm för rättstavning; jfr rätt-skrivnings-norm. BtRiksdP 1943, XII. 1: nr 12, s. 3.
-ord. ord som ges i uppgift i rättstavning l. som ngn får i uppgift att stava till; särsk.: ord som erbjuder svårighet att stava o. som brukar ingå i rättskrivningsövningar l. rättskrivningsprov. PedT 1941, s. 255.
-ordlista. ordlista angivande ords stavning (o. avsedd ss. norm för rättstavning). Noreen VS 1: 49 (1903).
-princip. jfr princip 3. Tegnér SvRättstavn. 21 (1887).
-reform. Rättstafningsreformen och Svenska akademien. Humble (1876; boktitel).
-skala, r. l. f. [jfr eng. spelling scale] pedag. skala angivande ords svårighetsgrad i fråga om rättstavning (i olika skolstadier). Rättstavningsskala för folkskolans A-form. Hassler-Göransson (1930; boktitel).
-skrift. skrift rörande rättstavning. Nystavaren 1: 63 (1886).
-system. system för rättstavning, ortografiskt system; jfr rätt-skrivnings-system. Nystavaren 1: 24 (1886).
-sällskap. sällskap med uppgift att arbeta för rättstavningsreformer; särsk. i sg. best., ss. benämning på ett 1885 i Uppsala stiftat sådant sällskap (som nedlade sin värksamhet 1906). Stadgar för rättstafningssällskapet. Nystavaren 2: 167 (cit. fr. 1885).
-teori. teori rörande (en ändamålsenlig utformning av) rättstavning(en). Tegnér SvRättstavn. 19 (1887).
-tidskrift. tidskrift för rättstavningsfrågor. Verd. 1891, s. 113 (om Nystavaren).
-ukas. särsk. om rättstavningscirkuläret av 7/4 1906. RättskrRef1906 276 (1908).
-undervisning. RättskrRef1906 83 (1903).
-uppgift. (skol)uppgift i rättstavning. SFS 1906, nr 10, s. 10.
-ändring. SAOL V (1900).
-övning. särsk. konkret(are); jfr rätt-skrivnings-övning. Rättstafningsöfningar böra tidigt börja på vanligt sätt efter monitörers dictering. Dahm Skolm. 70 (1846). Almquist RättskrÖfn. 3 (1888; konkret).
(3 b; jfr anm. sp. 4097) -STICKNING. [jfr t. rechtsstricken] (†) = rät-stickning. Engström Schallenfeld 29 (1865).
(2, 2 e) -STRÄVANDE, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) som strävar efter att handla rätt. En trots sin vulkaniska natur rättsträfvande ande. Skarstedt Pennfäkt. 114 (cit. fr. 1891).
(2 d α) -STYRD, p. adj. [jfr fsv. rätstyra, styra till det rätta, föra på rätt väg] (numera bl. tillf.) bildl.: styrd på rätt väg, rättledd. Thorild Gransk. 1784, 1: 77.
-STÅENDE, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1: som står lodrätt l. upprätt l. som växer l. sträcker sig rakt upp l. ut (icke snett) o. d.; upprättstående; i sht förr äv. (mat.) om prisma l. cylinder l. kon: rät (se rät, adj.1 3 a); jfr rät-stående. I anseende till riktningen är kalken (dvs. blomfodret) .. Rätt-stående, rak, rectus, .. (då den) är infogad i medelpunkten af sin bas på blomskaftet. Marklin Illiger 400 (1818; t. orig.: geradestehend). Bergroth Geom. 211 (1876; om prisma). Därs. 225 (om cylinder o. kon). PedT 1904, s. 411 (om skrivstil).
2) (numera bl. tillf.) till 2 b, om foster: som befinner sig i riktigt l. behörigt l. normalt läge. Hoorn Siphra 1: 5 a (1719).
3) till 3: som står i sin rätta l. normala ställning; motsatt: omvänd. I skematisk bild framställdt är ätten att förlikna vid en rättstående pyramid, anfäderna vid en omvänd sådan. Fahlbeck Ad. 1: 42 (1898).
(2, 2 b) -STÄLLA. (mera tillf.) ställa (ngt) rätt l. till rätta; särsk. mer l. mindre bildl.; jfr -ställd 2, -ställning. UNT 1917, nr 6790, s. 2 (bildl.).
-STÄLLD, p. adj.
1) till 1; motsatt: snedställd; jfr rät-, rak-ställd. Haserna böra (hos hästar) vara parallela med hvarandra, d. v. s. stå rätt bakåt, då de kallas rättställde. Billing Hipp. 113 (1836). Högdahl Jaktb. 230 (1913; om kindtänder hos vikare).
2) till 2; särsk. om ur: riktigt (in)ställd l. reglerad. Bergklint MSam. 1: 258 (1781).
(2, 2 b) -STÄLLNING. handlingen att bringa ngt i rätt läge l. ställning; särsk. (numera knappast br.) odont. i fråga om tandreglering. OdontT 1896, s. 132.
-SULS, se -sols.
-SUNS, se -synes.
-SYLES, -SYLS, se -sols.
(1; jfr anm. sp. 4097) -SYNES l. (i bet. 2) -SÖNES l. -SUNS l. -SJÖNS, adv. (-sköns- i ssg 1860 (: rätskönsvinda). -suns 1747. -synes 1681. -sönes 17381755) [fsv. rätsynis (i bet. 1); jfr isl. réttsýnis (i bet. 1); till syn (jfr fsv. synrät, adv., rakt, i rak riktning); med avs. på bet. 2 jfr sv. dial. rättsynns, rätsön(n)es, rättsön(n)s, rättsönnsj, rättsjönns, rät(t)sennes m. m. (i bet. 2); ordet har sannol. i bet. 2 (såväl formellt som betydelsemässigt) rönt inflytande från -söls, -syls m. m. (se -sols)] (†)
1) rakt (fram), i rak riktning (efter ögonmärke). Verelius 221 (1681).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] i utvidgad anv.: medsols; jfr -sols. Lind (1738). (På den ångermanländska plogen) kalles (vändskivan) plogfjärd eller plogfjäl, är rättsuns vind, och på alla ställen räcker litet upp öfver vältåsen. Boding ÅngermHush. 45 (1747); möjl. ssg. Möller (1755).
Ssg (till -synes 2; †): rättsjöns-vind, adj. (rätsköns-) om träd: vars vedfibrer vrida sig medsols. LfF 1860, s. 277.
-SYNS, adj., l. -SYNT, p. adj.1 (-syns c. 1755. -synt c. 1755) [formen -syns är en adjektivering av -synes, adv.; formen -synt torde vara en ombildning av -syns med anslutning av efterleden till sådana ord som skarpsynt, sällsynt (jfr -synt, p. adj.2)] (†) som utgör l. sträcker sig i rät linje, som går i rak riktning (efter ögonmärke); jfr -synes 1. Schultze Ordb. 4040 (c. 1755).
(jfr anm. sp. 4097) -SYNT, p. adj.2 (mera tillf.)
1) som ser rätt l. normalt; särsk. om öga. Optik 1934, s. 164.
2) bildl.: som har en riktig syn på l. uppfattning om olika förhållanden (l. en viss fråga o. d.); jfr -seende, p. adj., o. klar-synt 2. Han var en rättsynt, rätlinjig och helgjuten personlighet. DN(A) 1960, nr 193, s. 12.
-SÅ, se rätt, adv. 7 (e), 11 a.
-SÖLS, se -sols.
-SÖNES, se -synes.
-TALANDE, n. (†) om förhållandet att tala l. uttrycka sig korrekt (på ett språk). Allehanda Reglor ok omständigheter, som lända til ett språks rätt talande ok skrifwande. Columbus Ordesk. 47 (1678).
(2, 2 c) -TECKNANDE, p. adj. särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv., om lins(system) o. d.: som ger en sådan avbildning av ngt att bildens olika delar återge värkligheten i samma skala (dvs. utan märkbar förvrängning). 2NF 8: 1006 (1908; om fotografiskt objektiv).
(2, 2 c) -TECKNING. särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv.; jfr -tecknande. BonnierKL 8: 1431 (1926).
(2, 2 e) -TROENDE, p. adj. [jfr d. rettroende, isl. réttrúandi] = -trogen. Holmberg 2: 270 (1795).
a) = -trogen 1 a. Ullman Frök. 27 (1780). De rätt-troendes beherrskare. Laboulaye NFolksag. 87 (1868).
2) = -trogen 2. Dalin (1855). En av våra mest rättroende marxister. Östergren (1937). Form 1951, s. 159.
(2, 2 e; jfr anm. sp. 4097) -TROGEN. (rätt- 1611 osv. rätter- 1904 (i vers)) [jfr t. rechtgläubig, ä. t. äv. rechtglaubig; formen rätter-trogen sannol. tillf. utvidgning med anslutning till formen rätter av rätt, adj.2] Möller (1790, 1807).
1) som har l. bekänner sig till den rätta (se rätt, adj.2 1 h) religiösa tron l. som hyser l. omfattar renläriga meningar i religionen; renlärig; ortodox (se d. o. 1); äv. substantiverat; äv. om åsikt l. skrift l. standpunkt o. d.: som utmärkes av renlärighet; äv. ss. adv. (Örnen) är .. the rätt troghnas speghel, huilkes syn i troona igenom Skriftennes liwss uplyst warder. Forsius Phys. 278 (1611). En rett trogen, Evangelisk Christen. Sahlstedt Hoffart. Bih. 24 (1720). NordRevy 1895, s. 591 (ss. adv.). Det första Rom hade fått avstå från sin rangställning åt det rättrogna Konstantinopel. KyrkohA 1941, s. 14; jfr ortodox 2. Rättrogna læstadianer. Aronson SångPolstj. 106 (1948). Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 23 (1955; om ståndpunkt). särsk.
a) i fråga om icke kristen religion (särsk. i fråga om muhammedanism l. judendom); ofta i sg. l. pl. best. substantiverat, särsk. om (rättrogen) muhammedan resp. (rättrogna) muhammedaner. De rättrognas behärskare, se behärskare a. En rättrogen Turk. PT 1791, nr 1, s. 2. Den arabiske (skalden diktar) ett paradis, der de rättrogna betjenas af sköna, evigt unga flickor. Palmær Eldbr. 70 (1834). Inga af de apokryphiska böckerna .. fingo af rättrogna Judar begagnas. Agardh ThSkr. 1: 27 (1842, 1855). Bolin VFöda 323 (1934).
b) (mera tillf.) i utvidgad anv., om dräkt o. d.: som är i överensstämmelse med reglerna för en religiös orden o. d. En jesuit, slätrakad och i rättrogen dräkt. Högberg JesuBr. 1: 145 (1915).
2) allmännare l. bildl.: som är ivrig o. trogen anhängare av en (politisk l. estetisk o. d.) lära l. åsikt l. åskådning o. d. som betraktas ss. den riktiga från en viss ståndpunkt (särsk. av de inflytelserika personerna i samhället l. i ett parti o. d.); som strängt håller på en lära osv. (i dess auktoriserade l. oförändrade form); renlärig (se d. o. a); som är en typisk företrädare för en viss grupps åskådning l. tänkesätt o. d.; äv.: som är (ivrig o.) trogen anhängare av ngn; äv. substantiverat; jfr ortodox 3. Saknaden (efter K. XIII) kan aldrig uteblifva så länge pulsen slår hos någon af hans rättrogna. SBrelin (1824) i MoB 1: 57. Som en rätt-trogen medlem af Svenska riddarhuset skall (jag) bistå dig i den blodiga affairen (dvs. duellen). Almqvist DrJ 33 (1834). Den aflidne (akademiledamoten) började .. sin bana såsom rättrogen, men vacklade på slutet och blef till sist rent ut sagdt — röd. Strindberg NRik. 186 (1882). Hör inte kandidaten till de rättrogna i nykterheten? UngKraft. 1907, s. 57. En rättrogen kommunist. BonnierLM 1954, s. 722. särsk.
a) [jfr 1 a] (mera tillf., skämts.) övergående i bet.: riktig (se d. o. I 7 b). Skor kunna alla rättrogna smålänningar göra, om de bli tvingade därtill. Engström 2Bok 24 (1909).
b) i utvidgad anv., med sakligt huvudord (betecknande åsikt l. skrift l. värksamhet o. d.): som ger uttryck åt l. representerar vad som (i politiskt l. estetiskt o. d. avseende) anses riktigt (särsk. av de inflytelserika personerna i samhället l. i ett parti o. d.); som utmärkes av renlärighet (se d. o. slutet); äv. ss. adv. Man ansåg .. (J. J. Rousseau) för den största fiende till all Samhälls-ordning och all rättrogen förstånds-kultur. Broocman TyUnd. 2: 14 (1808). Dalin sjöng konungaparets och kunglighetens pris i ordalag, som just icke voro rättrogna efter 1720 års regeringsform. Malmström Hist. 4: 96 (1874). (Jag) har .. tre, fyra reproduktioner af Rembrandt, som jag rättroget beundrar. Wägner Norrt. 12 (1908). (G. I) vände .. sig till Laurentius Petri för att förmå denne att skriva en .. rättrogen historia (ss. motvikt mot J. Magnis). Schück VittA 1: 28 (1932). Rättrogen marxism. Wigforss Minn. 1: 275 (1950).
Avledn.: rättrogenhet, r. l. f. [jfr t. rechtgläubigkeit] egenskapen att vara rättrogen; äv. konkretare, om rättrogen lära l. riktning o. d.; ortodoxi. Möller (1790, 1807).
1) till -trogen 1, 1 a. JWallin i 2SAH 7: 155 (1815). Att Jesus sagt Sig vara Guds Son, kan .. af rättrogenheten användas till vapen emot Honom (såsom skedde inför judarnas råd). Rudin 1Evigh. 1: 488 (1872, 1878). Efter .. (Konstantinopels fall) var Moskva rättrogenhetens enda värn. KyrkohÅ 1941, s. 14; jfr ortodoxi 2.
2) allmännare l. bildl.; jfr -trogen 2. Svedelius i 2SAH 40: 528 (1865). Den socialistiska rättrogenheten. Hedén 3: 50 (1908).
(2, 2 d) -TRÄFFANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som träffar rätt l. det rätta; särsk. bildl.; äv. substantiverat. Ovett, är (enligt Kellgren) alt Rätt-träffande, Decisivt och Starkt. Thorild Gransk. 1784, 1: 77.
(3) -TVINNAD, p. adj. (mera tillf.) om tråd: tvinnad medsols, z-snodd, högersnodd. Fatab. 1920, s. 159.
(2, 2 e) -TÄNKANDE, p. adj. som tänker på ett sätt som överensstämmer med en sund o. naturlig (allmänt vedertagen) uppfattning om vad som är riktigt l. tillbörligt l. rättvist l. skäligt; som i sitt tänkesätt håller sig till det (moraliskt) rätta; oftast liktydigt med: redlig, redbar, rättsinnig; ofta substantiverat. SP 1792, nr 13, s. 2. Lagarne för eganderättens skydd .. lägga intet band på den rättänkandes fria vilja; ty denne skulle afhålla sig ifrån andras egendom, äfven om dessa lagar icke funnes. Snellman Stat. 17 (1842). Till den rättänkande allmänheten ställes följande frågor. AB 1845, nr 262, s. 3. När vi gifte oss, .. kunde man inte tänka sig en mera plikttrogen och rättänkande man. Stiernstedt Bank. 328 (1947). särsk. mer l. mindre ironiskt, med inbegrepp av egenrättfärdighet l. (trångsynt) ofördragsamhet mot oliktänkande. Advokaten. .. Det kom en gång en befriare, men han blef hängd på kors! Dottern. Af hvem? Advokaten. Af alla rätt-tänkande! Strindberg Drömsp. 240 (1902). Mencken SamlFörd. 90 (1931).
Avledn.: rättänkenhet, r. l. f. [med avs. på bildningssättet jfr påträngenhet] (tillf.) egenskapen att vara rättänkande; äv. konkretare, om sammanfattningen av de rättänkande inom en nation o. d. Larsson Id. 94 (1905, 1908; konkretare).
(2, 2 e) -TÄNKERI1004, äv. 0104. (numera bl. mera tillf.) med klandrande innebörd, om förhållandet att i sitt tänkande strikt hålla sig till (o. vara bunden av) hävdvunna l. rättrogna (se -trogen 2 b) meningar o. värderingar på ett sätt som visar ofördragsamhet mot oliktänkande; jfr -tänkande slutet samt fri-tänkeri. KarlstT 1895, nr 1696, s. 2. Det finnes äfven inom radikalismen .. ett rättänkeri, som sätter nosgrimma på fritänkeriet. Norström NMänn. 40 (1906). Mencken SamlFörd. 260 (1931).
(2, 2 e) -TÄNKT, p. adj. (med ålderdomlig prägel) = -tänkande; i sht förr äv.: som tänker klokt o. förståndigt, förståndig; äv. substantiverat. Messan (måste) hållas vppå förståndelighit mål .. och ther til är ingen prestman nödugher (dvs. ovillig) som rett tenckter är och göra wil sitt ämbete fyllest. LPetri DialMess. I 2 a (1542); möjl. icke ssg; jfr rätt, adv. 2 a κ. Enom tienare som förståndigh är, moste hans herre tiena, och om han är rettenckt, så förtryter honom thet intet. Dens. Sir. 10: 25 (1561; Apokr. 1921: förståndig). Alle rättänckte Christne (må) vpwäckte warda, at allehanda hädelse och försmädelser kärligen vndergåå. Bullernæsius Lögn. 432 (1619). Gagna — och Du skall af den rättänkte bli högacktad. JulhälsnLinköp. 1909, s. 124 (1803). Larsson Solsid. 26 (1910).
Avledn.: rättänkthet, r. l. f. (med ålderdomlig prägel, mera tillf.) egenskapen att vara rättänkande. Östergren (1937).
-UPP, se rätt, adv. 1.
(1) -UPP-STÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som står rakt upp, lodrätt (upp)stående; jfr -stående 1. Tamm Smid. 19 (1830). Adelsköld Dagsv. 1: 23 (1899).
(2, 2 c, 4 b) -VETERLIGEN. (†) ss. alldeles riktigt är o. ss. man vet med sig l. vidgår, ss. man erkänner vara i överensstämmelse med värkliga förhållandet. Klemeth Tolss[o]n (har) sath sinn hus och jordh .. Dirich Beckz thil wndirpanth för 100 daler tyske pe[nin]g[er], som han honom rethwithirligenn skyldigh ähr. TbLödöse 416 (1598).
(2, 2 e) -VILJANDE, p. adj. (†) som ger uttryck för vilja att främja det rätta, som innebär rättsinniga l. goda avsikter; jfr -menande. Mine ödmiukaste rättwiljande rådh. Schück VittA 3: 24 (i handl. fr. 1674).
(2, 2 c, d) -VISANDE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4208), n. förhållandet att visa rätt l. att vara rättvisande (se -visande, p. adj.); särsk. (motsv. -visande, p. adj. 2) i fråga om redskap l. apparat för mätning av ngt: förhållandet att visa l. ange riktiga värden. SFS 1925, s. 486 (i fråga om våg). Därs. 1934, s. 729.
(2, 2 c, d) -VISANDE, p. adj. [jfr d. retvisende, nor. rettvisende, t. rechtweisend] SAOL (1900).
1) (i fackspr.) om kompass l. kompassnål: som anger väderstrecken resp. linjen norr-söder utan missvisning (deklination); oftast i utvidgad anv., om riktning l. kurs l. pejling o. d.: som hänför sig till (l. överensstämmer med) den geografiska l. astronomiska meridianen; äv. allmännare, dels om kurs o. d.: som erhålles l. erhållits gm korrigering för de olika faktorer som åstadkomma avvikelse från den eftersträvade kurs(linj)en (jfr behållen 1 c, koppel-kurs), dels om karta o. d.: som korrekt återger förhållandena med hänsyn till riktningar; sann, värklig; jfr miss-visa 1 a. Rättwijsande Compasser. Rosenfeldt Nav. 13 (1693). (Pejlingarna) måste .. förbättras, och förvandlas til rättvisande, när Compassen är variation underkastad, ty eljest kunna sådane peilingar intet nyttias uti någon rättvisande Charta. Hauswolff Nav. 116 (1756). Magnet-nålen (har) här i Stockholm, för vid pass 100 år sedan, varit rättvisande och utan declination. VetAH 1777, s. 276. Den kurs, som kompassen angifver, inträffar sällan med den rätta eller rättvisande. Lavén Sjöv. 43 (1853). Rättvisande kurs .. är kursen sedan den rättats för terrester och lokal missvisning samt strömsättning och afdrift. Smith (1917). En punkt .. omkring .. 8,000 meter i rättvisande ostlig riktning från Utklippans fyr. SFS 1939, s. 1802. jfr (†): När man .. vore kommen på 49° 20′ Nordl. Lat. .., skulle man böya rätt Ost rättvisande, på en Compas, som efter peyling af Solen vore förbättrad efter 19 à 20° NVestrings Variation. Montan Segl. 47 (1787).
2) om instrument l. apparat för mätning av ngt: som visar l. anger riktiga värden; särsk. om ur: som visar rätt tid. LfF 1907, s. 88 (om barometer). En rättvisande klocka. Östergren (1937).
3) allmännare: som ger (sådana upplysningar l. resultat l. ett sådant intryck att man får) en riktig l. sann uppfattning om ngt; som gör ngt rättvisa; stundom: betecknande (för ngt), signifikativ; ofta om ngt mer l. mindre abstrakt; jfr miss-visa 2 a. Ekman NorrlJakt 114 (1910). Ehuru dödlighet och medellivslängd äro värdefulla mått på folkhälsan, äro de dock icke absolut rättvisande. Wirgin Häls. 1: 5 (1931). Det festliga anslag, som Einar J:son Kedjas i trapphallen uppställda fanparad ger, är ganska rättvisande för hela utställningen. Form 1940, s. 102. Man (har) svårt att slita sig från boken (dvs. Svenska flottans historia), om nu detta jätteverk skall kallas vid detta långt ifrån rättvisande uttryck. SvFl. 1942, s. 195.
(2 e) -VISARE. (†) om lagskipare l. domare l. dyl. (Det) vore .. att tänka lågt om forntidens sunda förnuft och naturliga billighet, att .. påstå, att de första Samhällen lika hedrat och belönat rätt-visaren och skyl-räknaren, eller att de icke gjort en skilnad imellan litterate och illitterate för sin tid. LBÄ 36—38: 127 (1800).
(2, 2 c, d) -VISNING. (numera bl. tillf.) förhållandet l. egenskapen att visa rätt l. att vara rättvisande (se -visande, p. adj.); särsk. (motsv. -visande, p. adj. 1) om kompassnåls angivande av linjen norr-söder utan missvisning. Den Rättvisning, den Rubblöshet, som Råmärken Grannar imellan böra äga. Alm(Sthm) 1799, s. 42. UB 2: 455 (1873; i fråga om kompassnål).
(2 b) -VRIDA. (i sht i vitter stil) vrida (ngt) rätt; företrädesvis bildl. Åkerhielm Natt 72 (1899; bildl.). Den, / vilken skapats att rättvrida världen igen. Fjelner TypTon. 66 (1922).
(2 b) -VRIDNING. (i sht i vitter stil) jfr -vrida. SAOL (1950).
-VULENHET. (†) rätt l. riktig beskaffenhet; anträffat bl. i fråga om sedliga förhållanden, övergående i bet.: rättskaffenhet (jfr rätt, adv. 2 e). I och på visheten grundar sig .. all sedlig rättvulenhet och harmoni. Atterbom PhilH 22 (1835).
(1; jfr anm. sp. 4097) -VUXEN, p. adj. (i sht i vissa trakter) = rät-vuxen. Rättvuxet, vinterfälldt furuvirke. TT 1899, Byggn. s. 2.
(4 b, 5) -VÄL1~4, adv. (numera bl. tillf.) ganska l. tämligen väl, rätt (se rätt, adv. 5) väl; i sht förr äv.: riktigt väl. KKD 7: 65 (1704). Det artige folket (säger), at .. (prästerna) sin skyldighet rättväl efterkommit, när de sina vissa små bönesätt någorlunda utmumlat. Lundberg Paulson Erasmus 187 (1728).
(3; jfr anm. sp. 4097) -VÄND, p. adj. vänd l. riktad åt det håll l. på det sätt som är (l. uppfattas ss.) det vanliga l. normala l. riktiga, rätt vänd; särsk.: vänd med framsidan uppåt; icke vänd bakfram l. avig l. upp o. ned o. d., icke omvänd; jfr rät-vänd. Marklin Illiger 322 (1818). För att åstadkomma rättvända och förstorade bilder, består terrester-kikaren af minst fyra glas. Fock 1Fys. 345 (1854). (Bröstkorgen) har formen af en rättvänd stympad kon. Nyström Talorg. 4 (1888). De tre understa korten (i högarna ligga) med baksidan uppåt, medan det översta är rättvänt. Werner o. Sandgren Kortox. 32 (1949). särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv., om förhållande (se d. o. 5 d): direkt (se d. o. 3 b). Segerstedt Spalt. 65 (1928, 1933).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr a); stundom med anslutning till rätt, adv. 2. Strindberg Drömsp. 205 (1902). Det som viljan vill, när hon är rättvänd, kallar Norström förnuft. Liljedahl Norström 1: 132 (1917).
(3; jfr anm. sp. 4097) -VÄNDA, v. vända (ngt) rätt, göra rättvänd; äv. bildl.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om prisma o. d.; jfr rät-vända. Fock 1Fys. 345 (1854). Wallquist LappmDokt. 223 (1936; bildl.). Rättvändande prisma. Englund EngSvFotogrLex. 52 (1955).
(3; jfr anm. sp. 4097) -VÄNDNING. jfr -vända o. rät-vändning. Strindberg Likt 1: 105 (1884; bildl.). 2NF 22: 299 (1915).
B (tillf., i poesi): RÄTTER-TROGEN, se A.
Avledn.: RÄTTHET, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4075), r. l. f. (†) till 1: direkthet l. (bildl.) rättframhet. (Eng.) Directness .. (sv.) rätthet, ända fram. Serenius O 1 a (1734).

 

Spalt R 4076 band 23, 1961

Webbansvarig