Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PYRO- pyr1ω- l. py1rω-, l. -o-, resp. py3rω~ l. pyr3ω~ osv. l. (i vissa ssgr framför vokal l. h) PYR- pyr1– l. py1r- l. (vid biton på ssgns andra stavelse) pyr-.
(i fackspr.) ss. förled i ssgr betecknande ngt som har samband med l. är framkallat l. förorsakat av l. gm eld l. hetta. — särsk.
a) miner. i namn på mineral o. d., betecknande ngn egenskap l. förändring som uppkommit gm invärkan av eld l. hetta; stundom äv. betecknande en (eld)röd l. gul färg.
b) kem. betecknande en syra l. ett salt o. d. som framställts gm uppvärmning o. d. (i sht gm torrdestillation).
-HELIOMETER010040 l. 100040. (pyr- 1839 osv. pyro- 1889) fys. instrument för mätning av solstrålningens intensitet. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 75.
B: (b) PYRO-DRUVSYRA103~20. kem. pyrosyra som erhålles vid torrdestillation av vinsyra o. utgör en mellanprodukt vid sockernedbrytningen vid alkoholjäsning. Blomstrand OrgKemi 122 (1877). —
-ELEKTRICITET1010104 l. 1001004 l. 30~01002. fys. kristallelektricitet. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 83. —
-ELEKTRISK10040 l. 30~020. fys. adj. till -elektricitet; särsk. i sådana uttr. som pyroelektrisk kristall, kristall som blir elektriskt laddad vid temperaturförändring. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 38. Fock 1Fys. 638 (1855). —
-FOR -få4r, adj. o. sbst.; ss. sbst. r., best. -en, pl. -er. Anm. Förr användes i bet. II äv. den lat. formen pyrophorus. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 42 (1765). Rinman (1789). (förr äv. -phor) [efter gr. πυροφόρος, eldbärande, till φέρειν, bära (se bära, v.)] kem.
I. adj.; om ämne l. legering o. d.: som (själv)antändes l. börjar glöda i luften. BonnierKL 2: 1166 (1923).
II. sbst.: poröst l. finfördelat ämne som (gm självantändning) antändes l. börjar glöda i luften (på grund av kraftig oxidation åtföljd av värmeutveckling). Berzelius Kemi 1: 320 (1808).
(b) -FOSFORSYRA1030~20. kem. fyrbasisk syra som fås gm upphettning av ortofosforsyra till temperaturer mellan 200 o. 300° C. Berzelius Brev 13: 166 (1830). —
(a) -FYLLIT1004. miner. vattenhaltigt, pärlemorglänsande, gulvitt l. grönvitt l. vitt lerjordssilikat med bladig textur. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 163. —
(b) -GALLOL -galå4l, r.; best. -en. [till lat. galla, galläpple (se gall, sbst.2), efter mönster av fenol] kem. trevärdig fenol som bildas vid torrdestillation av galläpplesyra (gallussyra) o. som användes bl. a. som antiseptiskt medel o. som framkallningsmedel inom fotografien, trioxibensol. Keyser Kemien 3: 267 (1876). —
(b) -GALLUSSYRA -gal3us~ sy2ra. [till gallussyra, av t. gallussäure, galläpplesyra, till lat. galla, galläpple (se gall, sbst.2)] kem. pyrogallol. Fock 1Fys. 362 (1861). —
1) (†) kem. i solarolja ingående ljus vingul olja, som erhålles ur stenkolstjära l. såsom biprodukt vid framställning av paraffin. Liedbeck KemTekn. 908 (1868). Keyser Kemien 3: 451 (1876).
2) (föga br.) kem. ämne (metalloid) som lätt frambringar eld (t. ex. svavel l. fosfor). Keyser Kemien 1: 22 (1869).
3) med. av mikroorganismer bildad toxisk substans som förorsakar temperaturstegring, då den injiceras i människo- l. djurkroppen; särsk. i pl., om sådana substanser. Wernstedt (1951). —
1) i sht kem. om reaktion o. d.: som (endast) försiggår vid (mycket) hög temperatur; äv. (i sht geol.) om förening l. ämne l. bärgart o. d.: som bildats vid (mycket) hög temperatur. KemT 1911, s. 58. De vid kolets pyrogena sönderdelning bildade huvudprodukterna. Smith OrgKemi 31 (1938).
2) med. som alstrar l. frambringar värme l. feber; i sht förr äv. om tillstånd: som framkallas av l. uppstår på grund av feber. Sundberg (1926). 2SvUppslB (1952).
-GRAVERA10040, v., -ing. (i fackspr.) gravera i trä med hjälp av upphettade metallplåtar o. d. i vilka ett mönster framträder i relief; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Pannåer med .. pyrograverade figurer. SD(B) 1903, nr 178, s. 2. Ymer 1925, s. 190. —
-HELIOMETER, se A. —
-KEMISK1040. (i fackspr.) som har samband med eldens kemiska värkningar; äv. om framställningsmetod o. d.: som innebär användande av uppvärmning för att på kemisk väg framställa ngt. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 137. BtRiksdP 1900, 8Hufvudtit. s. 184. —
(a) -KLASTISK1040. geol. om bärgart: bildad gm anhopning av aska o. andra fragment från ett vulkanutbrott. 2NF (1915). —
(a) -LUSIT -lusi4t l. -lɯ-, r.; best. -en. [till gr. λοῦσις, tvättande, till λούειν, tvätta (se lög); när mineralet upphettas, kan det användas vid avfärgning av glas] miner. svart, jordig varietet av brunsten, mangandioxid. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 186. —
-MAN, -MANI, se d. o. —
-METER1040. fys.
2) (†) instrument för mätning av fasta kroppars utvidgning på grund av upphettning. VetAH 1746, s. 18. Därs. 1805, s. 256.
-SKOP -skå4p, n.; best. -et; pl. =. [jfr mikroskop] fys. instrument som visar inträdet av en viss (hög) temperatur; stundom äv.: pyrometer (se d. o. 1). NF (1889). —
-STAT -sta4t, r.; best. -en; pl. -er. [till gr. στατός, ställd, stående] (i fackspr.) vid en oljeeldningsanläggning använd apparat(del) som stoppar oljetillförseln till brännaren, om lågan slocknar l. om den icke tändes vid starten. SvTeknUppslB 2: 438 (1939). —
(b) -SVAVELSYRA1030~20. kem. ofullständig anhydrid av svavelsyra, framställd på så sätt att ångor av svavelsyreanhydrid inledas i svavelsyra, rykande svavelsyra. Cleve KemHlex. 344 (1883). —
(b) -SYRA30~20, r. l. f. kem. oorganisk syra som kan tänkas framställd ur motsvarande ortosyra därigm att två molekyler av denna gm upphettning förlorat en molekyl vatten. Blomstrand OrgKemi 3 (1877). —
-TEKNI, r. l. f.; best. -en. (äv. -techni) [till gr. τέχνη, konst (jfr teknik)] (†) pyroteknik. Björkegren 2233 (1786). KrigVAT 1859, s. 450. —
-TEKNIK1004. (i sht i fackspr.) fyrvärkerikonst, fyrvärkeriteknik. Schück VittA 5: 39 (i handl. fr. 1747). Barytsalterna ha länge användts i pyrotekniken till färgning af lågan i fyrverkeripjeser. UB 4: 445 (1873). —
-TEKNISK1040. (i sht i fackspr.) fyrvärkeriteknisk. Björkegren 2234 (1786). Hällström PVetA 1812, s. 63. SFS 1933, s. 1176. —
(a) -XEN -kse4n, r.; best. -en; pl. -er. (-xen (-è-) 1820 osv. -xene (-è-) 1816—1822). [till gr. ξένος, främling; benämningen given av den franske mineralogen R. J. Haüy († 1822), som ansåg mineralgruppen ss. ”en främling i eldens värld”, dvs. icke trodde att den förekom tillsammans med vulkaniska bärgarter] miner. mineral tillhörande en grupp rombiska, monoklina silikatmineral utgörande karakteristiska, primära beståndsdelar av eruptiva bärgarter; särsk. i pl., om denna mineralgrupp. VetAH 1816, s. 159. De rombiska pyroxenerna. Frosterus Min. 40 (1917).
(a) -XENIT -kseni4t, r.; best. -en. [till -xen] miner. ultrabasisk, huvudsakligen av pyroxener bestående djupbärgart. Ramsay GeolGr. 117 (1909).
Spalt P 2538 band 21, 1955