Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROTUBERANS prω1tuberan4s l. prå1– l. prωt1– l. prot1-, l. -tɯ-, l. 0104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ancer, pl. 18371852. -ans 1869 osv. -anser, pl. 1860 osv.)
Etymologi
[jfr t. protuberanz, eng. protuberance, fr. protubérance; ytterst till lat. protuberans, p. pr. av protuberare, svälla ut, runda sig, till pro- (se PRO-, prefix1), o. tuber, knöl, utväxt (se TUBERKEL). — Jfr TRYFFEL, TUVA]
1) anat. utskjutande parti l. knölighet på kranium o. d., utväxt, utsprång. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 354. BonnierKL (1926). särsk. (mera tillf.) bildl., om bildning l. formation som skjuter upp från jordytan. SD(L) 1896, nr 390, s. 9. (Det tibetanska höglandet är) den största och högsta protuberans, som finnes på ytan af vår planet. Hedin GmAs. 1: 2 (1898).
2) astr. vanl. molnformig, rödaktig utströmning av glödande väte o. d. från solens kromosfär, bäst direkt synlig vid solförmörkelse. BL 20: 98 (1852). TurÅ 1914, s. 328. SvD(B) 1945, nr 105, s. 4 (i bild). jfr MOLN-, SOL-, VÄTE-PROTUBERANS.
Ssgr (till 2, astr.): PROTUBERANS-LINJE. i protuberansspektrum. HeimdFolkskr. 8—9: 35 (1893).
-SPEKTRUM. spektrum av (sol)protuberans(er). 2NF 26: 316 (1917).

 

Spalt P 2122 band 20, 1954

Webbansvarig