Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PINGST piŋ4st, förr äv. PINGEST, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (WoJ (1891) osv.), äv. -er (Dalin (1855), Östergren (1935)); förr äv. PINGES l. PINGELST l. PINTSL, m. l. f., l. PINGSTA, f.
kristen (urspr. judisk) kyrkohögtid som infaller sju veckor efter påsk, i kristenheten firad till minne av den helige Andes utgjutelse över apostlarna (enl. Apg. 2), bland judarna firad urspr. ss. en skördefest, senare till åminnelse av lagens utgivande på Sinai; i fråga om sv. förh. numera bl. omfattande två helgdagar (pingstdagen o. annandag pingst), i äldre tid äv. omfattande ett antal dagar efter annandag pingst; ofta i obest. form i best. anv. (liksom vid egennamn). I pingst. Mellan påsk och pingst. Fira pingst. Han tänkte resa hem till pingst. Han stannade borta över pingst(en). Hela pingsten hade det varit strålande väder. Önska ngn en glad l. angenäm pingst. VinkällRSthm 1604. Pingst torde förmodeligen blifwa något kall och mörck. Voigt Alm. 1687, Progn. s. 2. Pingst, hänryckningens dag, var inne. Tegnér (WB) 3: 108 (1820). Då Årdala klockor ringa till pingst. Snoilsky 4: 41 (1887). Hellström Malmros 305 (1931). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. När Pingest vppå Skiär-Torszdagen infaller (dvs. aldrig). Weise 361 (1697). I Pingst på isen, thet är, aldrig. Lind 1: 1222 (1749). Jul räcker inte till pingst. Granlund Ordspr. (c. 1880). Våt pingst gör fet jul. AntT VII. 2: 59 (1883).
b) i uttr. som ange viss dag under pingsthelgen (l. i den efter pingstdagen följande veckan); numera bl. i uttr. annandag (förr äv. andra dag) l. (numera bl. tillf.) tredjedag pingst, förr äv. första, fjärde, femte, sjätte dag (l. dagen) pingst. Ekeblad Bref 2: 71 (1658). Kyrkioheerden, som stämbde dhem .. til förhör j soknestugun 4:de dagh pinges. BtFinlH 2: 365 (1678). Första dag pingst. Meurman (1847). Andra dag Pingst. FoU 16: 66 (1903). Annand(ag) Pingst. Alm. 1947, s. 8. På tredjedag pingst. Trenter Lek 290 (1950).
c) [jfr HÖST II 1 c, JUL, sbst.2 d] (ngt vard.) i uttr. i pingstas0 32, ngn gg enbart pingstas32, under den sistförflutna pingsten, förra pingsten. Weste (1807). GHT 1896, nr 284 A, s. 3.
d) bildl. (särsk. med tanke på den första kristna pingsten; jfr Apg. 2). FoU 20: 238 (1823). Efter lång vinterkyla blir det en gång Pingst äfven i andans verld. Melin Pred. 3: 46 (1852). Wikner Pred. 225 (1877).
-BLOMMA, r. l. f. [jfr t. pfingstblume] bot. (numera bl. tillf.) om olika växter som blomma l. stå i sitt flor vid pingsttiden; särsk.
-BRUD.
1) [jfr d. pinsebrud] (förr) folklor. till brud utklädd flicka som (ofta med en ”pingstbrudgum” vid sin sida) uppträdde ss. huvudfigur i vissa upptåg vid pingstfirandet; jfr dels -brudgum 1, -bröllop, dels maj-, midsommar-brud. Lönqvist Bara 10 (1775). FoF 1914, s. 104.
2) (mera tillf.) brud vid bröllop hållet under pingsten. —
-BRUDGUM~20 l. ~02.
-BRÖLLOP. särsk. [jfr d. pinsebryllup] (förr) folklor. jfr -brud 1. -brudgum 1. LD 1899, nr 130, s. 1. —
-DAG, se d. o. —
-FAGER. (i vitter stil) som har den skönhet som utmärker vegetationen vid pingst. TurÅ 1904, s. 176. —
-FIRANDE, n. —
-FIRANDE, p. adj. ofta i substantivisk anv. —
-FIRNING. —
-FRED. (pingst- 1679 osv. pingste- 1922) [jfr nor. pinsefred]
1) (om ä. förh.) fred (se d. o. 4 c) som var lagligen påbjuden under pingsttiden; äv. om den tid under vilken denna fred varade. Rudbeck Atl. 1: 606 (1679). Grimberg SvFolk. 1: 582 (1913).
2) (i vitter stil) frid som råder under pingsten; känsla av frid som framkallas av pingstens högtidsstämning. Hallner Kvällsus 29 (1922). —
-GILLE. (förr) gille som avhölls av byborna i en by (särsk. av byns ungdom) under pingsten (annandag pingst), ofta i förening med vissa upptåg. Dybeck Runa 1844, s. 11. NDA 1909, nr 124 B, s. 4. —
-GRÖN. (i vitter stil) som har den (skira, vackra) grönska som utmärker vegetationen vid pingst. Levertin NDikt. 107 (1894). —
-HELG. (pingst- 1659 osv. pingste- 1656—1730) [fsv. pingizhälgh; jfr nor. pinsehelg] Ekeblad Bref 2: 4 (1656). Öfver Pingst Helgen var jag i Mastricht. CMBlom (1761) hos Linné Bref I. 3: 283. —
-HELGD. (†) pingsthelg; äv. i obest. form i best. anv. (liksom vid egennamn). VDAkt. 1651, nr 143. Een tidh effter pingtsshelgd. GotlArk. 1929, s. 39 (1665). Sjöberg FörslSAOB (1815). —
-HÖGTID(EN)~02(0), äv. ~20(0). (pingst- c. 1609 osv. pingsta- 1690—1740) om pingsten ss. (religiös) högtid. BtÅboH I. 1: 65 (c. 1609). PH 8: 525 (1766). —
-KONFERENS. särsk. om konferens som avhålles av pingstvänner. PingstväckRiktlinj. Titelbl. (1917). —
-LILJA. [jfr dan. o. nor. pinselilje] prydnadsväxten Narcissus poëticus Lin., (vit) narciss. Linné HortCul. 23 (1764). —
-LÖRDAG(EN)~20(0), äv. ~02(0). [jfr dan. o. nor. pinselørdag] lördag(en) före pingstdagen. ConsAcAboP 9: 249 (1707). —
-MAJ. [jfr d. pinsemaj, t. pfingstmaie] (förr) ”maj” (se maj, sbst.2) l. majstång o. d. som förekom i samband med pingstfirandet (vid pingstgillen o. d.). Nilsson FolklFest. 84 (1915). —
-MORGON. [jfr t. pfingstmorgen] (numera bl. tillf.) pingstdagens morgon. Wallin Rel. 1: 312 (1817, 1825). —
-NATT. [jfr t. pfingstnacht] natt under pingsten; särsk. i sg. best., om natten mellan pingstafton o. pingstdagen. GBonde (1763) hos Trolle-Bonde Hesselby 176. —
-PREDIKAN. [jfr t. pfingstpredigt] predikan hållen vid gudstjänst under pingsten, särsk. över den helige Andes utgjutelse; äv. om predikan vid pingstmöte. Kolmodin QvSp. 2: 441 (1750). —
-PSALM. (pingst- 1694 osv. pingsta- 1694) avsedd särskilt för pingstens gudstjänster. Swedberg Ps. 1694, Förteckn. —
-ROS, r. l. f. [jfr t. pfingstrose] (†) pion. Franckenius Spec. C 4 b (1659). HbTrädg. 6: 178 (1876). —
-RÖRELSE(N). [jfr d. pinsebevægelse, nor. pinsebevegelse; namnet syftar på den roll som pingstundren spela för rörelsen] teol. religiös väckelserörelse inom protestantismen (från 1900-talets början), som representerar en trosåskådning som på väsentliga punkter (särsk. med avs. på uppfattningen om helgelsen o. dopet) står metodismen o. baptismen nära o. som skiljer sig från dessa läroriktningar huvudsakligen gm en mera (i sht under rörelsens tidigare år starkt framträdande) extatisk prägel, som särskilt får uttryck i andedop, tungomålstalande o. ”helbrägdagörelse gm tron”; äv. benämning på den sekt som rörelsens anhängare bilda. Pingströrelsen och dess förkunnelse. Holmgren (1919; boktitel). Den moderna pingströrelsen. Briem (1924; boktitel). —
-TID. (pingst- 1577 osv. pingsta- 1671—1715. pingste- 1574—1922) [jfr d. pinsetid, t. pfingstzeit] om den tid under vilken pingsten varar l. (mera obestämt) tiden omkring pingst; ofta ss. tidsadverbial, dels i uttr. vid (i sht förr äv. om) pingsttid(en), dels (förr) i sg. best. utan föregående prep. Vm pingzte tÿdh anno 75. 2SthmTb. 4: 529 (1574). Vid Pingest tjden är Braxnens leketjd. AllmogHemsl. 111 (i handl. fr. 1741). Vid Riksdagen hållen Pingstetiden, i Strengnäs år 1523. Schönberg Bref 1: 185 (1778). Året därpå, vid pingstetid, inställde sig .. en näktergal. Holmström LändStränd. 2: 19 (1919). —
-UNDER, n. [jfr t. pfingstwunder] (i religiöst spr.) om de undervärk som (enl. Apg. 2) inträffade på den första pingstdagen (den helige Andes utgjutelse, tungomålstalande). AntT XIV. 1: 86 (1899). —
-VALL. (pingst- 1893 osv. pingsta- 1931) (om ä. förh.) ”gräsvall” på vilken man samlades till dans o. lekar annandag pingst. VgFmT I. 6—7: 6 (1893). —
-VECKA(N). [fsv. pingsta vika (SthmTb. 2: 353 (1489)); jfr d. pinseuge, t. pfingstwoche] den vecka som närmast föregår (l. som följer närmast efter) pingstdagen. Lind (1749). QLm. 1: 71 (1833). —
-VIND, r. l. m. (i sht i vitter stil o. religiöst spr.) om vind som på ett l. annat sätt liknar l. jämföres med det dån som (enl. Apg. 2: 2) på första pingstdagen uppfyllde det hus där apostlarna voro församlade; särsk. ss. symbol för religiös l. andlig väckelse. Ande af ljus och lif, / åter en pingstvind gif, / väckelse ny! Missionssång. 36 (1887); jfr Ps. 1937, 251: 3. Karlfeldt FlBell. 44 (1918). —
-VISA, r. l. f. (andlig l. världslig) visa avsedd att sjungas särskilt vid pingst. Norlind SvFolkl. 254 (1911). —
-VÄCKELSE. väckelse gm pingströrelsen; i sg. best. äv. liktydigt med: pingströrelsen. Sanningen om pingstväckelsen. Barratt (1910; broschyrtitel). Pingstväckelsens folk. SvD(B) 1948, nr 93, s. 9. —
-VÄDER.
1) om vädret under pingst.
2) (i vitter stil, föga br.) = -vind. I gosseslummern .. / förnam jag re’n .. / din (dvs. Ariels) pust av pingestväder. Fogelqvist Sång. 32 (1915). —
-VÄN, m.||ig. [jfr nor. pinsevenn] person som är ansluten till pingströrelsen; i pl. best. ofta ss. benämning på rörelsen l. sekten. EvangHärold 1916, s. 78.
-HÖGTID(EN), -PSALM, -TID, -VALL, se A.
C (numera bl. ngn gg, arkaiserande): PINGSTE-AFTON, se A. —
-FRED, -HELG, -TID, se A.
Spalt P 885 band 20, 1953