Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARADÖR par1adö4r l. 4r, m.||ig. resp. (om djur) m.||ig. l. r. l. (om växt) r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -eur)
Etymologi
[jfr nor. paradör (i bet. 2); till PARADERA]
1) (mera tillf.) paraderande person (soldat). Paradör med fana och sköld. Fatab. 1924, s. 130.
2) (†) hippol. vacker häst som utmärker sig för skolriktiga rörelser; jfr PARADERA 7, DANSARE 5 b. Ehrengranat HästRör. 63 (1818). SD 1899, nr 184, s. 7.
3) trädg. om ensamstående prydnadsväxt; motsatt: gruppväxt; jfr SOLITÄR, sbst. HbTrädg. 8: 85 (1884). AllmSvTrädgT 1931, s. 374.

 

Spalt P 238 band 19, 1952

Webbansvarig