| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PANT pan4t, r. l. m. ((†) n. JönkTb. 156 (1547), Möller 1: 784 (1755)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er32 (Schmedeman Just. 338 (1664) osv.) ((†) -ar 2SthmTb. 2: 55 (1550), BoupptSthm 3/5 1673). Anm. I förb. med prep. i o. till (jfr 1 e, g) användes ordet förr i formen panta, pante [fsv. (til)panta; efter mlt. (to)-pande]. OPetri Tb. 31 (1524: j panta). All the gotz som clostrith tiil panttha sthaa. G1R 3: 386 (1526). Iagh will settie mÿn sniö huite hand / till Pante, / Att (osv.). Visb. 2: 63 (c. 1600; jfr 1 e α β’). ÅngermDomb. 1647, s. 36 (: Till panta).
A. i fråga om ekonomiska transaktioner samt i närstående anv.
1) värdeföremål l. egendom o. d. som utgör säkerhet för ett lån l. en skuld l. för fullgörande av ett åtagande l. en förpliktelse o. d. (o. som fordringsägaren kan låta avyttra, om lånet icke inlöses l. betalas resp. åtagandet osv. icke infrias); dels om dylik säkerhet som överlämnas till fordringsägaren, handpant, lös pant, dels (i sht jur.) om hypotek; äv. (jur.) dels om ngt (t. ex. värktyg, skjutvapen, husdjur o. dyl.) som ngn lägger beslag på i samband med åvärkan på hans egendom l. olaga jakt o. d., dels (ngt ålderdoml.) om ngt som tages i mät. Lösa (ut) en pant. En förfallen (förr äv. förstånden) pant. Behålla, få, ha, lämna en klocka som pant. Låna ut pängar mot pant. ArbogaTb. 3: 329 (1521). Giff migh en pantt så lenge (dvs. tills) tu sender migh (den utlovade killingen). 1Mos. 38: 17 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). 5 m[ar]k, som iag lösthe mitt pant ighen medh. SkrGbgJub. 6: 11 (1587). Ther then, som til böter förfallen är, skulle vägra at them straxt betala, hafven the tå makt at af then gensträfvige taga pant. SmålHembygdsb. 4: 55 (1745). Hvarföre vångevaktaren hafver magt sådane (som olovandes plocka ärter) genast att pantta, .. samt Åldermannen panttet derföre tillställa. MeddNordM 1899—1900, s. 47 (1754). Har belånad fastighet .. minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande säkerhet, äger (osv.). SFS 1935, s. 393. — jfr BANKO-, GULD-, HAND-, KOPPAR-, LÖSÖRE-, MOT-, SILVER-, UNDER-PANT. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Bettre tror iagh tin hedna pant, än tin Christelige tro. SvOrds. A 3 b (1604). Hoo som icke tror han tage pant. Därs. B 1 b. Ond pandt är ond göma. Därs. B 8 b. Pant dragher penningar heem. Därs. Pannt giör säkran credit. Grubb 663 (1665). Pant är god, men pengar ä’ bättre. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) jur. i uttr. (ha) pant (lös pant) i handom (stundom äv. i händer, förr äv. innan hands), (ha) handpant. ConsAcAboP 3: 42 (1665). HB 17: 3 (Lag 1734). Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom. SFS 1901, nr 26, s. 14. jfr SFS 1921, s. 589.
c) (†) i uttr. dubbel pant, pant värd dubbla lånesumman. KOF II. 1: 409 (1659). ConsAcAboP 3: 42 (1665).
d) (med prägel av fackspr.) i uttr. ställa (äv., numera i sht arkaiserande, sätta) pant, lämna (en) pant. VarRerV F 5 a (1579: Settia). Kvarstad .. må ej .. beviljas, där ej sökanden ställt pant. SFS 1924, s. 184. Sätta pant. ÅbSvUndH 23: 122 (1928; om ä. förh.).
e) [fsv. i pant; jfr t. in pfande nehmen] i uttr. (få, ge, ha, lämna, ta osv.) i pant, (få osv.) som pant; jfr I, prep. o. adv.2 I 20 a. Kapa[n] .. som Jogha[n] haffde j pant ffor v m[ar]c. OPetri Tb. 10 (1524). Almquist VärldH 5: 66 (1933: fick). — särsk.
α) i uttr. sätta ngt i pant, ge ngt som pant, pantsätta ngt. UpplDomb. 3: 100 (1541). Een Pistol som Hans Meÿer hafwer satt j pant hoos Holländern. EkenäsDomb. 1: 145 (1650). Andersson Terentius 17 (1896). särsk.
α’) (†) i uttr. sätta ngn ngt i pant, ge ngn ngt som pant; jfr g. OPetri Kr. 127 (c. 1540). HH XIII. 1: 67 (1562).
β’) i mer l. mindre utvidgad l. bildl. anv. (jfr B), i sådana uttr. som sätta sin heder, sitt huvud i pant, för att beteckna att ngn med sin heder l. sitt huvud ansvarar för ngt o. d.; ofta med mera förbleknad bet., ss. uttr. för ett bedyrande o. d.; jfr 4, ävensom språkpr. c. 1600 under anm. sp. 154. Lindfors (1824). De hade satt sitt hufvud i pant på, att de skulle komma fram till Stegeborg. Cederschiöld Erikskr. 204 (1899). VFl. 1937, s. 134. jfr Visb. 1: 90 (1541). jfr äv. (†): Käringh, sägh migh: säger du sant? / Suär uppå tin saligheet pant! Asteropherus 39 (1609).
β) (numera i sht ngt ålderdoml.) i uttr. stå i pant (för ngt, äv. för ngn).
α’) om värdeföremål osv.: vara (satt i) pant (för ngt). Serenius Ii 2 b (1734). En klocka som stått i pant. Bellman (BellmS) 2: 59 (1767, 1791). Rig 1938, s. 54 (om förh. på 1600-talet). jfr (†): Een Sölf(ve)r Kanna som Stodh Pant för Dordies Kledher. BoupptSthm 1679, s. 1405 a, Bil. särsk. (†) i uttr. stå ngn i pant, vara satt i pant hos ngn. G1R 29: 11 (1559). jfr: För hennes lif så stå mig edre uti pant. Skjöldebrand Cleop. 35 (1749; jfr 4).
β’) (†) kam. o. mil. vid rote som icke lyckats skaffa knekt; om rotebonde: i rullorna svara för roten i knektens ställe; jfr PANTE-ROTE. (Då knektämne saknas) måste .. (en rotebonde) stå i pant för Kneckten. LMil. 1: 567 (1685).
f) [jfr t. auf pfand leihen] (numera föga br.) i uttr. (låna o. d.) på pant, (låna osv.) mot pant. DelaGardArch. 8: 29 (1685). Iag måste låhna mig på pant 2 Tunnor af Nichlas i Wrångabööke. VDAkt. 1700, nr 232. Blanche Bild. 4: 199 (1865: Får .. på pant). WoH (1904). jfr (†): Ingen må dobbla .. på .. högre pant, än han med sig bär den tijd han spela begynner. Schmedeman Just. 97 (1590).
g) [fsv. til pant; jfr t. zu l. zum pfande geben, setzen, stehen o. d.] (numera knappast br.) i uttr. till pant, i l. som pant; förr särsk. i uttr. sätta ngn ngt till pant, sätta ngt i pant hos ngn (jfr e α α’). OPetri Tb. 9 (1524). Ther som någor jord till pant uthsättia will, tå skall thet skie uti fyra godhe mäns närwaro. Lagförsl. 339 (c. 1606). Nordström Samh. 2: 163 (1840).
h) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om person, närmande sig l. övergående i bet.: gisslan. Barnen toogh han til pant medh sigh til Samarien. 2Krön. 25: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: gisslan; jfr g). Brask Pufendorf Hist. 436 (1680). — jfr FREDS-PANT.
2) (numera föga br.) jur. rätt som tillkommer gm l. grundas på en överenskommelse om pantsättning, panträtt; förr äv.: kontrakt l. överenskommelse om pantsättning. Nehrman InlJurCiv. 339 (1729). Boëthius Naturr. 86 (1799). Schrevelius CivR 2: 178 (1847). Sakrätten pant förhåller sig till pantcontractet ungefärligen så, som äganderätten till köpcontractet. Därs. 653. NF (1888).
B. i utvidgad l. bildl. anv. av A (jfr 1 e α β’), i sammanhang där det icke är fråga om ngn värklig fordran l. realsäkerhet l. ngt ömsesidigt (juridiskt bindande) avtal.
3) i vissa sällskapslekar: föremål som lämnas av en deltagare vilken bryter mot ngn av lekens regler o. som han återfår mot att fullgöra ngt som han blir ålagd (jfr PANT-DOMARE). Han gjorde fel och fick ge (l. lämna) pant. Lalin Arachne 3 (1750). Hvad skall den göra som panten äger? Weste (1807). Jag sveder och jag bränner, hvad skall den göra, som panten känner. Wetterbergh KärlAff. 31 (1852). Lysa upp panter. Dalin (1855). Så lekte de pantlekar och de löste hvarenda pant med kyssar. Strindberg Giftas 1: 153 (1884). NordKult. 24: 58 (1933). jfr: Så muszla dhe (dvs. de svenska trupperna i Saxen) Skoo: så deela de Pant. Dahlstierna (SVS) 183 (1707).
4) (numera bl. i a o. b) ngt som ges till bekräftelse på ett löfte o. d.; garanti; underpant; symbol som förpliktar l. skänker trygghet (för att ngt utlovat skall inträffa o. d.); (vård)tecken, bevis; jfr 5. 2Kor. 5: 5 (NT 1526). Frese VerldslD 163 (1726). — jfr ARVS-, KÄRLEKS-, TROHETS-, UNDER-PANT. — särsk.
a) (i högre stil, numera föga br.) med omedelbar bestämning som består av en att-sats. OPetri PEliæ c 3 b (1527). Manuale 1686, s. 429; jfr Ps. 1937, 190: 3. Dess fyrtisjette år .. / Är pant, att denna lek ej ärnar brottslig bli. JGOxenstierna Dagb. 152 (1771).
b) (numera bl. ngn gg i högre stil) i uttr. pant på (äv. för, förr äv. av l. till) ngt, garanti för ngt; bevis l. tecken på ngt. (Kristus) som en wiss pant ther til (dvs. till Guds kärlek) är. LPetri 2Post. 106 b (1555). Altså kan Hennes Kongl. Maj:t .. ej underlåta, som en pant af sitt wälmenande, .. at qwarlemna efter sig några .. wälmenta förmaningar. HC11H 5: 84 (1672). Du ljusa hår, åt gossen blif / En pant på ljust och lyckligt lif! Wirsén Vis. 180 (1899). särsk. övergående i bet.: synligt minne av l. vittnesbörd om ngt. Farväl då, dyrbara pant af mina sällare dagar! Granberg Dram. 293 (1811; om ett bärnstenshjärta). särsk. i uttr. vara ngn (en) pant på ngt, vara en säkerhet för ngn i fråga om ngt. O .. Gudh, som wille at tins Sons .. Natward skulle wara oss en wiss pant .. på tina barmhertigheet. Liturg. 38 b (1576). Carl IX Bew. I 3 a (1604).
c) (†) i uttr. ngts pant, bevis l. tecken l. underpant på ngt. Lucidor (SVS) 359 (1674). En .. Elephant, / Kom hyckland mäd sin snuut, til tienstbar willios pant. Columbus BiblW A 2 b (1674). Adlerbeth HorOd. 11 (1817).
d) (†) om (kungligt) barn ss. ett bevis på Guds l. himmelns nåd o. d.; jfr 5. Berch Hush. Dedik. 2 (1747). Välsignade prins och pant af himmelen höga. Nicander Vitt. 301 (1753). 2SAH 2: 196 (1799).
5) om barn (jfr 4 d) ss. tecken l. bevis l. bekräftelse på l. garanti l. vårdtecken för (föräldrarnas, hustruns, älskarinnans) kärlek l. trohet; äv. närmande sig bet.: frukt (av äktenskaplig l. fri kärlek); numera bl. ngn gg i sådana uttr. som pant på (förr äv. av) ngns kärlek l. trohet. Humbla Landcr. 426 (1740). Panten af denna olyckeliga kärlek blef en Son. Lagerbring 1Hist. 2: 526 (1773). Omsider fick han så många panter af .. (älskarinnans) trohet, att han blef utledsen. Almqvist Amor. 53 (1822, 1839). Runeberg 1: 307 (1841). — jfr KÄRLEKS-PANT. — särsk. (†) liktydigt med: barn. Wallin Vitt. 2: 242 (1806). För älskade panten i moders famn, / .. vi slåss. Geijer Skald. 14 (1811, 1835). Huru mår Brors fru och de små panterna? Zeipel Set. 1—2: 298 (1847).
6) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. t.] (†) övergående i bet.: ngt dyrbart l. värdefullt (som kommer ngn till del); dyrbarhet (som ngn äger l. ger bort). Widrich hände dhen bäste pant till, / han wärfwade thet medh sin handh. Visb. 2: 127 (c. 1600). (Försonlighetens) aldrastörsta vinst är fridens dyra pant. Nordenflycht QT 1745, s. 29. Dalin Hist. III. 2: 549 (1762).
-BANK; pl. -er. pantlåneinrättning; jfr stamp. BtRiksdP 1889, 7Hufvudtit. s. 84 (1884). Martinson Kvinn. 65 (1933).
-BESVÄRING. (pant- 1615. pants- 1615) (†) hos fast egendom: gravation tillkommen gm förpantning. HC11H 10: 202 (1615). —
-BEVIS. (pant- 1873—1934. pante- 1797) (numera bl. tillf.) = -sedel. Calonius 4: 234 (1797). SD 1895, nr 289, s. 8. —
-BORGENÄR. jur. person som lånat ut pängar mot pant. NF 7: 207 (1883). Hernberg Rättsh. 471 (1922). —
-BREV. (pant- 1648 osv. panta- 1565—1612. pante- 1527 osv.) [fsv. panta bref; jfr t. pfandbrief] (om ä. förh.) jur. o. hist. vid förpantning (i sht av fast egendom): (av en pantägare utfärdad o. till panthavaren överlämnad) handling rörande ett pantavtal o. dess innebörd. Jt pante b[re]ff .. huru hust[rv] Cristin lasse matzs[ons] hade pa[n]-sat st[re]ngen[es] domkyrkio sitt h[us] .. for xc {marker}. OPetri Tb. 173 (1527). HT 1947, s. 167 (om medeltida förh.). —
-BÄLTE. (pant- 1599. panta- 1599. pante- 1602) (†) jfr -kista 2. BjörkekDomb. 22/1 1599. Opbödz et Pante bälthe til löösn förste gången. ÖstkindDomb. 17/11 1602. —
(3) -DOMARE. vid lösen av panterna i en pantlek: person som har hand om panterna o. håller dem dolda o. för var o. en av dem frågar (ngn av) de andra deltagarna, vad den skall göra som äger panten; äv. om en sålunda tillfrågad deltagare. Norman GossLek. 348 (1878). Wigström Folkd. 1: 309 (1880). —
-FOGDE. [jfr t. pfandvogt; jfr äv. panta] (†) ett slags utmätningsman l. exekutionsbetjänt. Bonsdorff Kam. 882 (1833). Topelius Vint. II. 2: 191 (1882). —
-FOLK. (†) personer som inneha panter. Pant- och Kräfje-Folck, som söka Slottz Cantzlijt. Granatenflycht Penn. 25 (1698). —
-FÖRLÄNING. hist. förläning (i form) av jordagods l. dyl., avsedd att återfordras mot reda pängar. Frey 1847, s. 392. SvH 2: 335 (1905). —
-FÖRSKRIVA. i sht jur. o. hist. förskriva (ngt) som pant; jfr -brev, ävensom inteckna 3. Abrahamsson 338 (1726). SFS 1924, s. 411 (med avs. på spannmål). särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. motsv. förskriva, v.2 8 a. Tegnér (WB) 4: 26 (1822). Pantförskrifva sin själ till mörksens furste. NF 10: 582 (1886). —
-FÖRSKRIVNING. (pant- 1574 osv. pante- 1719) [jfr t. pfandverschreibung] i sht jur. o. hist. handlingen l. transaktionen att pantförskriva ngt; skriftlig överlåtelse av ngt som pant; äv. liktydigt med: panträtt uppkommen gm dylik transaktion; i sht i fråga om ä. förh. äv. om därvid upprättad handling. 2SthmTb. 4: 515 (1574). Der ingen klar pantförskrifning är, bör eij intekning ske uthan des wethskap, som det angår. FörarbSvLag 1: 79 (1689). Pantförskrifning af alla kronans domäner till Bankens säkerhet. Skogman Bank II. 1: 19 (1846). Snellman o. Osterman (1903; äv. om skriftlig handling). SFS 1942, s. 1044. särsk. motsv. förskrivning, sbst.2 2 b. Har du .. gifvit en pantförskrifning åt förderfvet? Wetterbergh Altart. 73 (1848; bildl.). Wikner Lifsfr. 2: 282 (1883). —
-FÖRSÄLJNING.
2) (ngt vard.) butik där (en pantlåneinrättnings) förfallna panter försäljas. SD 1904, nr 327, s. 8. Siwertz JoDr. 189 (1928). —
-GIVARE. [jfr t. pfandgeber] (numera bl. tillf.) person som ger l. givit ngt som pant, pantägare. Wikforss 2: 291 (1804). Schrevelius CivR 2: 180 (1847). —
-GODS. (pant- 1686 osv. panta- 1544—1570. pante- 1547 osv.) [fsv. pantagods; jfr mht. pfantguot, t. pfandgut]
1) (†) koll., om pantsatt lösegendom. SthmTb. 1: 22 (1544; möjl. till 2). Een specification .. oppå pantegodz .., bestående i Guldh och Silffwer. BoupptSthm 1669, s. 1730, Bil. Envallsson Procent. 14 (1786). Jungberg (1873).
2) (om ä. förh.) hist. pantförskriven jordegendom (särsk. tillhörig kronan o. pantsatt hos enskild person). Schmedeman Just. 69 (1578). Kronans pantegods. HC11H 11: 72 (1686). Heckscher SvEkonH 1: 311 (1936).
Ssg: pantgods-pänningar, pl. (om ä. förh.) om ett slags statliga inkomster; jfr pant-pänningar 1. KlädkamRSthm 1676 A, s. 2. Pante Godtz Penningarne med Rijkzens Ständers Banco .. till 300 par Skoors inlösning af Skomakare Embetet. Därs. s. 53. —
-HAVARE. (pant- 1686 osv. pante- 1686—1734) [jfr t. pfandhaber] jur. i fråga om pantsatt egendom l. föremål o. d.: (den) person som har egendomen osv. som pant. RARP 15: 43 (1686). SFS 1936, s. 143. (†) Panthafvaren af godset Endingen. 2RA 3: 752 (1734). jfr domanial-panthavare. —
-HEMMAN. (pant- 1749—1843. pante- 1544—1692) (om ä. förh.) pantsatt hemman; särsk. om hemman som pantsatts av kronan till en enskild person. Almquist CivLokalförv. 3: 182 (i handl. fr. 1544). KrigVAH 1842, s. 221. jfr: Panthemman kallas i Norra länet så dane jordstycken, vanligast utmarker, som på viss tid skattefritt innehafvas af en person, emot en till ägaren lånad penningsumma. Holmberg Bohusl. 2: 72 (1843). —
-HERRE. [jfr mlt. panthere, t. pfandherr] (om ä. förh., numera föga br.) person (adelsman) hos vilken statsmakten pantsatt ett l. flera gods; särsk. i uttr. pantherre till det l. det godset, innehavare av det l. det pantsatta godset. Her Christopher skenck(,) .. Pantherre till Skulenborgh. InventBjörkestad 1592. SvBL 1: 84 (1858). Därs. 6: 133 (1868). —
-HUS. (pant- 1563—1904. panta- 1524. pante- 1524—1612)
2) hist. pantförskrivet slott l. fäste. BtFinlH 4: 36 (1563). De Swenskas rättighet til de siu Lifländska panthus. Girs J3 94 (1627). SvH 4: 125 (1904).
-HÄFTA, v. [jfr t. pfandhaftung] (†) i uttr. panthäfta för ngt, om sak: vara pantförskriven för ngt. 2RA 3: 636 (1734). —
-INNEHAVARE~00200. (pant- 1687 osv. pante- 1687—1756) [jfr t. pfandinhaber] jur. = -havare. FörklRusttienstsordn. 1687, § 6. —
-KISTA. (†)
1) kista l. skrin för pantbrev o. andra värdehandlingar; dokumentskrin. PH 3: 2402 (1747). AdP 1789, s. 122. Pantkistan, der Riddarhus-Cassans Säkerhets-Documenter .. och Obligationer förvaras. Därs. 1800, s. 975.
-KJORTEL. (pant- 1698. panta- 1553. pante- 1554) (†) jfr -kista 2. SvKulturb. 9—10: 230 (1553). En suart pante kiortil står ij pant för 15 mark öre. VgFmT I. 8—9: 89 (1554). VDAkt. 1701, nr 147 (1698). —
-KONTRAKT. (pant- 1833—1887. pante- 1734—1800) (numera bl. mera tillf.) jur. skriftlig överenskommelse om förpantning (av fast egendom); jfr -brev, -förskrivning. 2RA 3: 769 (1734). Schybergson FinlH 1: 527 (1887; om förh. på 1600-talet). —
(3) -LEK. sällskapslek där deltagarna få lämna pant, om de icke uppfylla de i reglerna uppställda villkoren. Möller 2: 576 (1785). Vid lekstugorna roade man sig med de gamla sång- och pantlekarna såsom gömma ring, låna eld (m. fl.). UpplFmT 29—32: 258 (1916). Moberg Sedebetyg 309 (1935). —
-LISTA, r. l. f. (†) kam. förteckning över egendom tagen i mät hos person(er) som icke erlagt sina utskylder. Pantlista, hvilken upptager personens namn, .. det pantade godset (m. m.). Branting Förf. 2: 430 (1829). Schulthess (1885). —
-LÅN, se d. o. —
-LÅNARE. person som driver pantlånerörelse; jfr farbroder 3 c. ÖoL (1852). Martinson Kvinn. 33 (1933). —
-LÅNERI3~002 l. 1004 l. 0104. en pantlånares värksamhet l. rörelse, pantlånerörelse; äv. konkret: pantbank, pantlåneinrättning. Björkman (1889). Husjobb och pantlåneri. SvD(A) 1916, nr 157 B, s. 3. UNT 1939, nr 286, s. 15 (konkret).
-LÄMNAD, p. adj. (enst., †) lämnad som pant. En Trefotad Silfverkappe, h(vil)k(e)n .. pantlämnad finnes. VRP 19/3 1733. —
-LÄN. (pant- 1824 osv. pante- 1839 osv.) [fsv. panta län] hist. (större) landområde som av statsmakten lämnats till en enskild person (ss. pant för ett lån) o. där innehavaren ofta bl. a. hade rätt att uppbära skatt. Lindfors (1824). Nordström Samh. 1: 146 (1839). (Blekinge) lämnades 1329 som pantlän till greve Johan av Holstein. 3NF 3: 498 (1924). JämtlHärjedH 1: 602 (1948). —
(3) -LÖSARE. i sht folklor. i pantlek: person som löser en pant. Landsm. 2: XXI (1881). NordKult. 24: 58 (1933). —
(3) -LÖSNING. handlingen att lösa (en l. flera) panter (i en pantlek); den del av en pantlek då panterna lösas. SvTyHlex. (1851). Strindberg TjqvS 1: 156 (1886). —
(jfr 1) -OBJEKT. jur. pantsatt föremål l. egendom, pant. NF 7: 207 (1883). Hernberg Rättsh. 83 (1922). —
(jfr 1) -PERSEDEL. (pant- 1788. pante- 1703—1786) (†) pantsatt föremål. VDAkt. 1703, nr 409. GT 1788, nr 32, s. 4. —
-PÄNNINGAR, pl. (pant- 1804—1885. pante- c. 1871, 1875)
1) (om ä. förh. i Sthm) om ett slags statsinkomster (möjl. bestående i lösen för föremål som rättstjänare tagit som pant i samband med förseelser); jfr pantgods-pänningar. Forssell Hist. II. 1: 74 (c. 1871, 1875; om förh. på 1500-talet).
-REALISATION. jur. (offentlig) försäljning av förfallen pant. 2NF 12: 5 (1909). Hernberg Rättsh. 101 (1922). —
-RÄNTA, r. l. f. (pant- 1887 osv. pante- 1932) (om ä. förh.) ränta vid lån (av pänningmedel) mot pant. Schybergson FinlH 1: 329 (1887). SvRiksd. I. 4: 129 (1932). —
-RÄTT, r. l. m. (pant- 1714 osv. pante- 1720—1923 (om ä. förh.)) [jfr mht. pfantrëht, t. pfandrecht] jur. en panthavares rätt (som förr realiserades gm att panten blev panthavarens egendom, numera vanl. gm att panthavaren får sin fordran (helt l. delvis) täckt ur försäljningssumman, då panten avyttras); särsk. i uttr. panträtt i (stundom äv. till) ngt, rätt att få betalning för en fordran ur ngt som innehas som pant. FörarbSvLag 5: 378 (1714). Then, som .. panträtt i hus eller jord äger. UB 6: 1 (Lag 1734). Panträtt utan besittning kände icke de Gamle. Nordström Samh. 2: 660 (1840). EkonS 2: 663 (1902: till). BtRiksdP 1944, XI. 2: nr 1, s. 2. särsk. (i sht om ä. förh.) i uttr. ha l. få o. d. ngt under panträtt, ha osv. ngt som pant med den rätt som följer därmed. 2RA 1: 163 (1720). De innehade .. hela landskap, härader (osv.) .. under panträtt. Strinnholm Vas. 1: 31 (1819). SFS 1921, s. 589.
-RÄTTIGHET~002, äv. ~200. (pant- 1633—1922. pante- 1687—1756) jur. panträtt. Jonas Jönssons pantrettigheet uthj Thomas Ellertz huus. Schück Wivallius 1: 236 (cit. fr. 1646). Hernberg Rättsh. 93 (1922). särsk. (†) i uttr. under panträttighet; jfr -rätt slutet. RP 3: 158 (1633). De, som besittia Godz under Panterättighet. FörklRusttienstsordn. 1687, § 6. Strinnholm Vas. 1: 31 (1819). —
(jfr 1) -SAK. (pant- 1672—1883. pante- 1681) [jfr t. pfandsache] (†) anträffat bl. i pl.; jfr -gods 1. Pantsaker. 7. st. Sillfwerbegare. BoupptSthm 1675, s. 4 b (1672). Smedman Kont. 5: 26 (1883). —
-SEDEL. [jfr t. pfandzettel] kvitto på (hand)pant; särsk. om dylikt kvitto lämnat av pantlåneinrättning; förr äv.: pantbrev. BtÅboH I. 6: 39 (1633). En af Låne-Banquen utgifven Pant-Sedel på div. Silfwer. PT 1758, nr 15, s. 4. Hos den, som .. icke betalt, .. skulle utmätning emot pantsedel genast ske. PH 8: 95 (1765). Hernberg Rättsh. 107 (1922). —
-SILVER. (pant- 1638—1790. panta- 1528. pante- 1585—1673) [fsv. panta silver (ArbogaTb. 1: 296 (1468))] (†) jfr -guld. OPetri Tb. 246 (1528). VDAkt. 1790, nr 524. —
-SKED. (†) jfr -guld. BoupptSthm 29/11 1658. 1 pantskeedh som står i pant för .. (en daler). Därs. 13/1 1659. Därs. 14/6 1760, Bil. —
-SKILLING. (pant- 1630 osv. pante- 1686—1874) [jfr t. pfandschilling] (ålderdoml.) jur. = -summa; jfr köpe-skilling. Almquist CivLokalförv. 3: 323 (i handl. fr. 1630). Om .. (vid auktionen), sedan pantskillingen blifvit afdragen, något öfverskott blefve, .. borde (osv.). Calonius 5: 224 (1799). PT 1905, nr 137 B, s. 1. —
-SKRIVA. (mera tillf.) jur. pantförskriva. Abrahamsson 358 (1726). Riddaren Kort Görz pantskref .. 1402 sin jord i ”Haghaby” till välborne Peter Olofsson. UpplFmT 2: ccxxxiv (1887). SFS 1939, s. 415. —
-SLAV. (om primitiva förh., i sht etnol.) person som givit sig till slav under ngn för att gm arbete avbetala en skuld till vederbörande. Nilsson PrimKult. 175 (1923). NoK 85: 126 (1928). —
-SLAVERI. (om primitiva förh., i sht etnol.) jfr -slav. Nilsson PrimKult. 175 (1923). NoK 85: 126 (1928). —
-SLOTT. (pant- 1574 osv. pante- 1881) [jfr mlt. pantslot] hist. jfr -hus 2. HSH 36: 112 (1574). Att hansan .. återlämnade de skånska pantslotten. 2NF 10: 1405 (1909). BtFinlH 4: 231 (1912). —
(3) -STRAFF. i pantlek: straff som ngn dömes till vid pantlösning. Norman GossLek. 348 (1878). SvKulturb. 9—10: 143 (1931). —
-STÅ. (†) i uttr. pantstå för ngt, vara pantsatt för så l. så mycket pängar. Den gården på Fougdön, som pantstodh för 1000 rdr. OxBr. 8: 208 (1650). BoupptSthm 20/12 1677. —
-SUMMA, r. l. f. (pant- 1713 osv. pante- 1695—1923) [jfr t. pfandsumme] jur. summa pängar för vilken ngt pantsatts. FörarbSvLag 4: 203 (1695). Rosman BjärkSäb. 1: 264 (1923; om medeltida förh.). —
-SÄTTA. [fsv. pantsätia] ge panträtt i (ngt till ngn), lämna l. överlåta (ngt) som pant, sätta (ngt) i pant. G1R 1: 4 (1521). Dominus Petrus (har) .. intz villiat leffuerera .. Isaaco .. the p[a]ntsatte skedhar. Hall KultInt. 68 (i handl. fr. 1634). Rikets redbaraste inkomst, Stora Sjötullen, pantsattes (av K. XII). Höpken 2: 83 (1747). Karlson StåtVard. 554 (1945). särsk.
b) (numera knappast br.) i utvidgad l. bildl. anv., i sådana uttr. som pantsätta sin ära l. heder l. sitt huvud (för ngt), sätta sin ära osv. i pant (för ngt); jfr pant 1 e α β’. Dahlberg .. pantsätter sitt lif för utgången. 1SAH 1: 312 (1786, 1801). Undertecknad pantsätter sin ära .., att (osv.). HH XXVII. 2: 40 (1809). Den (ed) som .. / Pantsätter själ och salighet. Börjesson Solen 96 (1856).
Avledn.: pantsättare, m.||ig. jur. person som sätter (satt) ngt i pant; jfr -ägare 1. Serenius (1734; under pawner). SFS 1936, s. 143.
pantsättning, r. l. f. [fsv. pantsätning] (ofta jur.) handlingen att sätta ngt i pant. Th[e]nna pantsetni[n]g skedde m[edh] hans swer[es] hustru Valburg[es] .. ja och samtyckie. OPetri Tb. 197 (1528). SFS 1934, s. 95. särsk. (†) konkretare, om pant. Härtigen (av Holstein) har haft utaf Svärgiet ett gods, Nykloster benämdt, en pantsättning. Carl XII Bref 143 (1715). —
-TAGA. (†) ta som pant. ConsAcAboP 7: 292 (1692). Abrahamsson 827 (1726). Heinrich (1828: Panttagning). —
-TAGARE. (numera bl. tillf.) jur. person som tar emot ngt som pant; jfr -havare. Wikforss 2: 291 (1804). Hernberg Rättsh. 84 (1922). —
-VIS, sbst. o. adv. (pant- 1633—1858. pante- 1614—1922) [fsv. i pantvise (FMU 3: 282 (1442)); jfr ä. d. pantevis, mht. in pfantweis, t. pfandweise, adv.]
1) (†) sbst., i uttr. uti pantvis, gm pantsättning; i form av l. ss. pant. Wij .. eftherlåthe honom förb(emäl)te bool vthi Pantewiss be(mäl)te Jnwåhnere att förskrifwe. SUFinlH 4: 316 (1614). ConsAcAboP 4: 164 (1673).
2) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) adv.
a) gm pantsättning; i form av l. ss. pant; stundom liktydigt med: mot pant; jfr köp-vis. (Magnus hade) gifwit Jonæ förste gongen 12 d:r, andra gongen 9 d:r och detta alt pantewijs. ConsAcAboP 3: 413 (1670). Så länge Konungen i Dannemarck pantwijs innehade Sweriges GräntzFästningar. Widekindi G2A 203 (c. 1676). ÖoL (1852).
b) i fråga om tillägnande av l. lagfart på förfallen pant, mer l. mindre liktydigt med: på sätt som tillämpas i fråga om förfallna panter; sedan l. på grund av att panten förfallit; äv.: gm att panthavaren tillägnar sig panten med äganderätt. AdP 1800, s. 349. Lagfares med egendom pantvis och gäldenären ej heller under lagfarts tiden infinner sig till liqvid, bör (osv.). SPF 1840, s. 193. Då det pantsatta är pantvis uppbudet, och pantägaren försummat, att i rättan tid lösa det åter. Schrevelius CivR 3: 393 (1858). Fastighets pantevis skeende realisation. Hernberg Rättsh. 109 (1922). —
-VÅRDARE. bankv. o. jur. vid pantsättning (äv. i fråga om obligationslån mot realsäkerhet): person l. institution (bank) som har hand om o. ansvarar för panten (säkerheten) för fordringsägarens räkning. Hernberg Rättsh. 85 (1922). STSD 1938, nr 35, s. 7 (i fråga om obligationslån). —
-ÅKER. (†) pantsatt åker. Annerstedt UUH Bih. 2: 212 (i handl. fr. 1680). Därs. II. 1: 182 (1908; om förh. 1667). —
-ÄGARE. (pant- 1686 osv. pante- 1686—1799)
1) jur. till 1: ägare till en (icke förfallen o. försåld) pant; den som pantsatt ngt; motsatt: panthavare. JB 9: 6 (Lag 1734). Förmår ej pantägaren återbetala, försäljes .. panten till den högstbjudande. Flodström SvFolk 460 (1918).
2) (†) till 1: panthavare; den till vilken ngt är pantsatt (o. som förvärvat det gm att pantavtalet icke uppfyllts). RARP 15: 220 (1686). De holsteinske grefvarne voro de förnämste län- och pantägarne (i Danmark). Reuterdahl SKH II. 2: 101 (1850).
3) till 3; i pantlek: person som har lämnat ngt ss. pant (som skall inlösas). Wigström Folkd. 1: 310 (1880). NordKult. 24: 58 (1933). —
-ÄNG. (pant- 1543—1559. panta- 1544) [fsv. panta äng, pantänger] (†) jfr -åker. NorrlS 1—6: 276 (1543). UpplDomb. 7: 117 (1559).
B (†): PANTA-BREV, -BÄLTE, -GODS, -HUS, -KJORTEL, se A. —
-SILVER, se A. —
-ÄNG, se A.
C (om ä. förh.; utom tillf. numera nästan bl. i -brev, -gods, -län): PANTE-BEVIS, se A. —
-BONDE. (†) bonde med hemman inom område som av kronan pantsatts till ngn privatperson; jfr frälse-bonde 1. RARP 9: 111 (1664). LMil. 1: 93 (1681). —
-BREV, se A. —
-BÄLTE, se A. —
-FÖRSKRIVNING, -GODS, -HAVARE, -HEMMAN, -HUS, -INNEHAVARE, se A. —
-KJORTEL, -KONTRAKT, -LÄN, se A. —
-MAN, m. (pante- 1746. pants- 1640) (†)
1) till 1. Så pläga .. (vissa bönder i Bohuslän) mot en viss Summa Penningar förpanta sitt Odal til främmande på vissa år, hvilka kallas Pante-män. Œdman Bahusl. 56 (1746).
-PERSEDEL, -PÄNNINGAR, se A. —
-ROTE. [möjl. urspr. om en rote som saknade knekt o. där en av rotebönderna fick svara för roten; jfr pant 1 e β β’] (†) kam. o. mil. under K. XII:s tid: rote som i brist på krigsdugligt manfolk fick stå över vid extra rekrytering. LMil. 4: 1461 (1712). jfr Axelson K12Tid 328 (1888). —
-RÄNTA, -RÄTT, -RÄTTIGHET, -SAK, -SILVER, -SKILLING, -SLOTT, -SUMMA, se A. —
-UPPBUD. (†) (domstols) tillkännagivande att en pant är förfallen o. måste inlösas, om icke pantägaren skall förlora sin äganderätt. PT 1791, nr 64, s. 4. —
-VIS, se A. —
-ÄGARE, se A.
D (†): PANTS-BESVÄRING, se A. —
-MAN, se C.
Spalt P 154 band 19, 1952