Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PALTA pal3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(vard., i sht i vissa trakter) traska (långsamt l. ovigt), pallra, stulta. Weste (1807). Då (lo-)djuret flere månader paltat i lösa snön. TJäg. 1834, s. 780. Damerna klaga öfver den smutsiga vägen de äro nödsakade palta uti. VexiöBl. 1839, nr 48, s. 1. Somliga (äro) lytta, / Flerparten halta / Stulta och palta. CFDahlgren 2: 189 (1842). Dalin (1855; eg. om tiggare; jfr slutet). (Svante) gick och paltade för sig själf. Geijerstam MPojk. 75 (1896). Östergren (1934). — särsk. (†) i uttr. palta gatan, gå o. tigga. Livijn 2: 357 (1840). Tholander Ordl. (c. 1875).
PALTA OMKRING10 04. Lindfors (1824). Små människor, som paltar omkring på skogsstigarna. Alving FamS 222 (1919). —
Spalt P 104 band 19, 1952