Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 26 c) -FÖRLITELIG. (-liget, n. sg. 1720) [till förlita (sig) på] (†) pålitlig; tillförlitlig; äv. om förmodan: säker, viss. VDAkt. 1718, nr 279 (om förmodan). HFinSkolvH 3: 289 (1755). VDAkt. 1763, nr 438. —
(I 1 d) -FÖRORDNA. (†) i uttr. påförordna ngn till hövitsman ngnstädes, förordna ngn att vara hövitsman på en plats (ett slott). Carlsborgz Slott, ther Nilsz Krumme til Höfwitzman påförordnades. Girs G1 38 (c. 1630); jfr på II 3 anm. —
2) (†) motsv. påföra 2 b, konkretare, om ngt som tillförts gm inflytande utifrån. (Bärgsbruket m. m.) var (vid medeltidens slut) mer främmande påförsel än inhemsk art. Geijer I. 6: 76 (1839). —
(III 2 o) -FÖSA, -ning. (ngt vard.) fösa l. driva på (ngn l. ngt); pådriva (se d. o. 5, särsk. 5 a, c). AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 271. Fatab. 1936, s. 187. —
1) person som föser l. driver på ngn; pådrivare (se d. o. a, c). AnderssonBrevväxl. 1: 222 (1858). Levander DalBondek. 1: 155 (1943). särsk. om person som driver på arbetare o. d., = pådrivare c α. Andersson Chimokama 89 (1920). (Arbetarna) njöto några minuters ledighet i ro från uppsyningsmän och påfösare. Johansson SmedBrukspatr. 125 (1933).
2) om ngt som (gm tryck l. pressning l. stöt o. d.) driver l. tvingar ngt l. ngn att röra sig (fortare), pådrivare (se d. o. b). IdrBl. 1924, nr 22, s. 11. Mor Brita .. gav hästen än en påfösare och red förbi. Ljungquist NDacke 244 (1927). —
-FÖSERI3~002 l. 1004, n. [till -fösa o. fösa på] (vard., tillf.) särsk. om värksamhet som består i l. går ut på att driva på arbetare o. d. i deras arbete; jfr -fösare 1 slutet. SocDem. 1894, nr 126, s. 2.
Spalt P 2771 band 21, 1955