Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OND ωn4d, starkt vard. (i sht i bet. 22) äv. ωn4 (onn Moberg Gr. 99 (1815; vard.)), adj. -are (jfr anm. nedan); n. o. adv. ont (G1R 1: 30 (1521) osv.) ((†) ond Lucidor (SVS) 418 (c. 1670), HH XVIII. 2: 33 (1687)). Anm. I stället för gradförhöjning med -are, -ast användes ofta värre, värst l. sämre, sämst. I bet. 6, 22 äro dock formerna ondare osv. de enda möjliga.
A. svår, vansklig.
1) (numera bl. ngn gg i a) svår, besvärlig, påkostande, vansklig (att göra l. att ha att göra med); särsk. i uttr. det är ont för ngn (l. det är ngn ont) att göra ngt, det är svårt osv. för ngn att göra ngt; äv. i uttr. ha ont för (l. vid, äv. med l. efter) ngt l. att göra ngt, ha svårt osv. för ngt l. (för) att göra ngt. OPetri Tb. 83 (1525). Forthenskull är oss ondt ath straffe, när wij inthet wette ther vm. G1R 11: 113 (1536). På the platzer ther ondt är til at förswara sich. OPetri Kr. 79 (c. 1540). Szå tidh på åhret ähr lärefft ondt adt bekome. BtFinlH 4: 301 (1565; jfr 5). Then som haffwer ondt widh at Tiya (osv.). L. Paulinus Gothus MonPac. 694 (1628). Annerstedt UUH II. 2: 420 (cit. fr. 1671: med). Ond te gör’ i lag (dvs. svår att vara till lags). Columbus Ordesk. 21 (1678). Mången har ondt för att skrifwa räta Rader. TrenchierB 147 (1696). At han hade intet hafft ondt effter at bewisa sina konst. Swedberg Dav. § 14 (1713). Heikel Filol. 89 (1894). — särsk.
a) i en stor mängd ordspr., t. ex.: Ont är draga håret aff then skallotta. SvOrds. B 8 a (1604). Ondt är driffua suart suin j mörkret. Därs. Then penning är ond hålla som vth skal. Därs. C 3 b. At thet är ondt lära en gammal hund kura. Gustaf II Adolf 27 (c. 1620). Medh owilioghe Hundar är ont at fånga Harar. Schroderus Urs. C 3 b (1626). Moogen Möö är ond at wachta. Grubb 531 (1665). Ondt swpa och blåsa tillijka. Dens. 632. Ondt å göra kroket trä rätt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
B. av dålig kvalitet, underhaltig.
2) (†) om sak: av dålig kvalitet; som dåligt motsvarar sin uppgift l. de krav man ställer, som icke är bra l. ändamålsenlig, dålig; undermålig, underhaltig; äv.: onyttig, oduglig; stundom äv.: otillräcklig, otillfredsställande. G1R 2: 159 (1525). Pappir ondt — 4 riss. TullbSthm 30/9 1560. Onnd förfordren (dvs. hjälp). HB 1: 203 (1573). Att .. (skolynglingarna) för jnlendsk ondh information skuldh, icke skole nödgas, .. sökie fremmende landh hope wijs. Thyselius HdlLärov. 1: 28 (1620). (Att) hans krigsfolk (är) illa content för ondh betalningh. OxBr. 3: 130 (1627). Posten 1769, s. 783. Collan Kalev. 1: 15 (1864). — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Onda örter skal man vpryckia. SvOrds. B 8 a (1604; jfr 8 b). Thet är en ond kniff som icke bijter på en pungh. Därs. C 5 a. Ond styrszel sätter aff säthet. Grubb 616 (1665).
b) om mynt: som icke innehåller så mycket (ädel) metall som motsvarar dess valör, icke lödig, mer l. mindre värdelös; om ädel metall: uppblandad med mindre värdefulla metaller, oren, förfalskad. Förfalsket och ondt sölf. RA I. 1: 229 (1538). (Sören Norrbys mynt) war ett ganska ondt mynt, föga annadt än blotta kåparen. Svart G1 77 (1561). Den Onde Rikzd(a)l(e)r skall slåes en spijk egenom på weggen. VRP 1645, s. 120. Celsius G1 1: 214 (1746).
c) i dåligt skick; utsliten, förstörd; förfallen; illa underhållen (jfr d). HT 1895, s. 325 (1563). Badhe tesse för(nämn)de kÿrkior haffwa ondhtt tack. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 23 (1583). 2SvKulturb. 3—4: 298 (1602).
d) om väg l. väglag l. före: dålig; om väg särsk.: i dåligt skick (gm islossning l. rägn o. d.) o. därför svårframkomlig (jfr c). Epter islösning oc onde væger ære tha förmodendis (så osv.). G1R 1: 188 (1524). Tå war myckin Sniöö och ett ondt föhre. Gyllenius Diar. 105 (c. 1660). KKD 2: 15 (1704).
e) om kroppsdel l. organ o. d.: klen, som icke fungerar som den skall, som krånglar, dålig; äv.: vanskapt; ofta svårt att skilja från 6. LPetri 3Post. 102 b (1555; om mage; jfr 6). Endoch jag för en rätt ond Rygg schull lithz orkar sittie. HB 2: 284 (1596; jfr 6). Tersites .. drogh ett ondt been effter sigh. Balck Es. 18 (1603). Een ond Maga. IErici Colerus 1: 220 (c. 1645; jfr 6).
f) om möjlighet l. förutsättning (att göra ngt o. d.): dålig; särsk. närmande sig bet.: bristande, som saknas (jfr 5). Ther är en sanck platz och ondh tilfälle till källere. G1R 19: 100 (1548). Her er ond legenhett att baka. OxBr. 6: 11 (1627).
3) (†) om person med tanke på kapacitet l. duglighet o. d.: dålig, undermålig; i fråga om utövandet av ett yrke l. en värksamhet o. d. övergående i bet.: oskicklig, oduglig, okunnig; i fråga om tro l. åsikt l. förhållande till andra människor ofta liktydigt med: opålitlig; stundom med särsk. tanke på sinnelag l. karaktärsegenskaper o. d., mer l. mindre närmande sig bet. 17, 20. Ther en ond och orettwijs domare är, ther hielpar godh lagh litet wara lagh. OPetri 4: 303 (c. 1540; möjl. till 17 l. 20). Kättarna äre onde .. Disputerare, ehuru högt the sigh aff samma Konst berömma. Schroderus Os. 1: 522 (1635). Een ond betalare. GullbgDomb. 22/2 1651. Emädan .. underwijssningen skier effter som .. (lärarna) äro .. capable, eller onda .. till. LReg. 271 (1676). ÖB 45 (1712). 2VittAH 22: 304 (1859, 1861). — särsk. i ordspr., t. ex.: En ond gömare giör monga tiufuar. SvOrds. A 5 b (1604). Man skal tagha suart salt aff onda gellenärer. Därs. B 5 a. Weld är en ond rådgifware. Grubb 848 (1665).
C. i förstärkande o. kvantitativ bet.
4) (i högre stil, numera föga br.) förstärkande huvudordets innebörd, allt efter dettas bet. motsvarande olika adj.: elakartad, otrevlig, svår, osympatisk o. d. Itt oondt och skadhelighit såår. Upp. 16: 2 (NT 1526; Bib. 1917: onda och svåra sårnader). Någhon ond wanck. 5Mos. 15: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: ont lyte). En ond smickrare. 2VittAH 2: 497 (1787, 1791; jfr 20). — särsk. i uttr. onda bettet, se BETT 4 a. Anm. Uttr. har i den bet. som anges under BETT 4 a β äv. anträffats hos Linné SystNat. 63 (1740).
5) [jfr 2 f] i uttr. det är (blir) resp. ngn har ont om (äv., numera bl. i vissa trakter, i sht bygdemålsfärgat, efter, förr äv. för l. på) ngt, det är (blir) resp. ngn har brist l. ringa l. otillräcklig tillgång på ngt; i fråga om sådant som icke är önskvärt l. behagligt o. d. numera bl. i vard. l. kåserande stil; numera nästan bl. i fråga om ngt som betecknas med ett pluralt l. kollektivt ord l. ett ämnesnamn. Gud nåde oss, så ondt thet är om fisk i åår. OxBr. 12: 226 (1624). Efter här upå sodana varor nogådh ontt blifver. Därs. 8: 6 (1625). Han .. har ondt .. för Bröd. Kenorin Runbom 66 (1729). Sådana brottslingar var ej ondt efter. HSH 7: 262 (c. 1800). Lagerlöf Top. 29 (1920). jfr (†): Skatter .. hafva ej ondt efter ifriga .. efterspanare. VetAH 1747, s. 2. — särsk.
a) i ordspr. Ondt effter Grytor, när man måste kooka i Hunderumpan. Grubb 632 (1665). Ondt effter Watn i Klååstenen (dvs. pimsten). Dens. 900.
b) i fråga om brist på ngt som betecknas antingen med ett appellativ (se d. o. a) i sg. med (utsatt l. underförstådd) obest. art. l. med ett sbst. med best. slutartikel; numera bl. (ngt vard.) i sådana uttr. som det är ont om den varan l. de varorna. De bära märke .. att de hafva ondt efter födan. Eneman Resa 1: 170 (1712). Det blir ondt efter ett så godt tillfælle en annan gång. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Mor har alltid ondt om ljusen. Knorring Ståndsp. 1: 142 (1838). PT 1905, nr 242, s. 3. jfr (†): Något ödsligare än dagarna före jul .. har man ont efter. Törneros Brev 1: 280 (1826; uppl. 1925).
c) (†) i uttr. ha ont om kunskaper, ha bristfälliga kunskaper l. underrättelser. Christjern hade nu ondt om kundskaper ifrån Sturens sida. Celsius G1 1: 21 (1746).
D.
6) i fråga om fysiska smärtor l. sjukdom o. d. (jfr 2 e).
a) om kroppsdel l. organ o. d.: som man känner smärtor i, som värker l. ömmar l. smärtar; i predikativ ställning numera bl. mera tillf., i sht ngt ålderdomligt l. vard.; ss. attr. föregånget av obest. l. best. art. numera i sht i fråga om tänder, fingrar, ben o. d. Hans onda ben har plågat honom svårt i dag. Een ond tand .. driffuer offta all werldzligh frögd bort. LPetri 2Post. 57 a (1555). Om en hade smort på mitt onda lår den skarpaste smörja som finns i apoteken. Ekeblad Bref 1: 217 (1653). Ibland är mitt hufvud litet ondt. Bremer Brev 4: 377 (1865). Onda fötter. UNT 1942, nr 292, s. 11. särsk. (numera bl. ngn gg ålderdomligt) i uttr. ont huvud, värkande huvud; förr äv. närmande sig bet.: huvudvärk. När någon klagar öfwer ondt Hufwudh effter ett rws. Grubb 337 (1665). Crælius TunaL 79 (1774).
b) mer l. mindre substantiverat (jfr 12) i n. sg. obest. (ont) o. best. (det onda o. d.): smärtor(na), åkomma(n), sjukdom(en) o. d.; ofta med prepositionsattribut (l. annan bestämning) angivande var smärtorna resp. sjukdomen osv. är(o) lokaliserad(e); i sg. obest. numera företrädesvis utan föregående bestämning. Berchelt PestBeg. B 5 b (1588). Han ville i förstone icke vika för sitt onda. 2SAH 48: 53 (1872). För ondt i magen ordinerades att ligga framstupa på en stol. De Geer Minn. 1: 10 (1892). Lider Ni af långvarigt ondt ..? ArbStat. A 4: 36 (1904). Ett spetälskeartadt ondt. 3Mos. 13: 2 (Bib. 1917). Feber och ont i halsen. Petrén EpidSj. 82 (1926). jfr BRÖST-, MAG-ONT. särsk. i vissa uttr.
α) (ofta ngt vard.) ha l. få ont, känna resp. få smärtor (ngnstädes i l. på kroppen), ha resp. få en åkomma som ger smärtor (ngnstädes); förr äv.: vara resp. bli sjuk l. krasslig, ha resp. få en sjukdom, må illa resp. bli illamående (o. behöva kräkas o. d.); ofta i mer l. mindre adverbiell anv. (jfr c). Jag har (så) ont i huvudet. Alla them som ondt hadhe, them botade han. Mat. 8: 16 (NT 1526; Bib. 1917: som voro sjuka). När .. (barnaföderskan) begynnar få ondt. LPetri 2Post. 58 b (1555). En skympf … Ach jag får ondt! Wadenstjerna Cavall. 3 (1747). Har du mycket ondt? Wetterbergh Sign. 7 (1843). Det här duger icke: det får man ondt i magen af. Ericson Fågelkås. 1: 141 (1906). särsk.
β’) (numera bl. ngn gg, bygdemålsfärgat, med anslutning till 12 e α) ha l. få ont av ngt, känna resp. få smärtor l. fysiska obehag o. d. på grund av ngt, bli sjuk l. illa däran av ngt; äv.: plågas av sjukdom i ngt (ett organ osv.). (Lat.) Spleneticus (sv.) then som ondt haffuer aff mieltan. VarRerV 16 (1538). (Han) bad mig stå upp med 2ne stööt, och af sidsta stöten hadde iag rätt undt af. HFinlÖ 1: 409 (1730). Ingen skulle tro, att kaptenen nånsin skulle få ondt af sådant (dvs. hjärtförstoring). Almqvist TreFr. 2: 122 (1842). Ondt af våren .. kallas af Allmogen de lindriga frossbrytningar, som vårtiden stundom upkomma, utan att likväl öfvergå till verklig frossfeber. Collin Ordl. (1847; jfr 12 e α). jfr (bildl.): Skijn (dvs. skyn) hafwer .. ond haft af Rägn-Soot. Lucidor (SVS) 418 (c. 1670).
β) (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) ont för tänder, i fråga om småbarn som (åtm. enl. populär uppfattning) känna smärtor vid tandsprickningen; förr äv. om en sjukdom hos små barn som antogs sammanhänga med tandsprickningen. Ondt för tänder är en siukdom, som dödar många barn. Darelli Sockenapot. 183 (1760). Inget friskt barn har någonsin ens haft ”ont för tänder”. Söderström LäkKvacksalv. 18 (1926; jfr α).
δ) (†) känna sig ont (ngnstädes), känna smärtor l. ha ont (ngnstädes) resp. känna sig illamående l. sjuk. Biskopen (har) .. druckit i sigh Förgifftet, och intet känt sigh ther aff ont. Schroderus Os. 2: 99 (1635). Känna sig ondt i hufvudet. Westerdahl Häls. 100 (1764). Porthan BrCalonius 334 (1796).
ε) göra ont (jfr 12 c), dels i opers. konstr.: det smärtar l. ömmar, dels om kroppsdel l. organ o. dyl. l. om organiskt fel l. ett sår o. d.: smärta, ömma, dels slutligen om slag l. stick o. d.: åstadkomma smärta; ofta i mer l. mindre adverbiell anv. (jfr c). Det gör ont i ögonen, i foten, i tanden. Det lilla sticket i skinnet gjorde inte alls (så) ont. LPetri 3Post. 145 a (1555). Våldsamheter på .. (armbågsutskottet) göra .. mera ondt, än på andra ställen. Martin Bensj. 101 (1782). Fingret gör ondt. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Man skall inte skrika innan det gör ondt. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han hade ett bråck, som gjorde ont när han sprang. Siwertz JoDr. 18 (1928). särsk.
α’) (föga br.) göra ngn ont (jfr β’), dels om kroppsdel: vara öm l. värka l. dyl. o. därigm plåga ngn, dels om ngt utanför kroppen: vålla ngn smärta; jfr 12 c α. Weise 274 (1697). (Smyckenas tyngd) gör henne ondt. Samtiden 1874, s. 251. Min sjuka tand / Så .. ondt mig gör. VLitt. 2: 379 (1902).
β’) göra ont i ögonen (på ngn) l. i ngns ögon o. d., förr äv. göra ngn ont i ögonen (jfr α’), bildl., för att beteckna att ngt är obehagligt för ngn l. framkallar avund hos ngn o. d. OxBr. 8: 397 (1643). Et Rike, som blef så lysande at det gjorde ondt i andras ögon. Björnståhl Resa 3: 20 (1777). VL 30/8 1908, s. 1.
c) i adverbiell anv. (jfr b α, ε).
α) (numera bl. vard. i vissa trakter) ta ont, göra ont. Det tog litet ondt när hon sväljde. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 117 (1886). FoU 15: 63 (1902).
β) (†) må ont, må illa. En gång när det geck stora vågor så mådde han litet ont. CAEhrensvärd Brev 1: 12 (1780).
E.
7) [jfr 6 b, 12] (†) i uttr. lägga sig ont åt med ngt, göra sig ont om ngt, göra sig mycken möda med ngt, anstränga sig hårt med ngt, intensivt lägga sig vinn om ngt. LPetri 3Post. 88 a (1555). (Jesus) lägger sig så ondt åt med arbete, at .. (lärjungarna) fruktade at han skulle komma ifrån sig. Borg Luther 2: 179 (1753).
F. oförmånlig, olämplig, obehaglig, smärtsam, sorglig, illavarslande, olycklig.
8) (numera bl. i a, b, e) ofördelaktig; ogynnsam, olämplig, otjänlig, dålig; skadlig; som är till ngns nackdel; äv.: föga lönande; stundom (i sht i a) närmande sig bet.: som vittnar om dumhet, dum. Huilkit itt oondt bythe haffwer .. (människan) giordt, gudh .. är henne j frå fallen, och dieffwlen .. haffwer hon fått ighen. OPetri MenFall A 7 b (1526). Ecke att alla siduenior skulle bortleggias, vtan allena the oonda, och behållas the godha. G1R 5: 24 (1528; jfr 2). I Jupiters Stund är .. ondt at kiöpa Wapn och Wärior. Bondepract. E 2 b (1662). Bellman Gell. 78 (1793). Fryxell Ber. 2: 214 (1826; efter ä. källa). — särsk.
a) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr d); stundom svårt att skilja från 1, 9. Av två onda ting väljer man det minst onda. Inthet är så ont at thet är iu till nogot goth. SvOrds. B 3 b (1604; jfr 12 a). (Man) moste .. iblandh 2 onde vilkor velia uth ded som ringast ähr. AOxenstierna 2: 121 (1612). Ondt kiöpslaga vthan winst. Grubb 634 (1665). Ondt stå stilla och låta slå sigh. Dens. 732. Ondt lijta på dhen låås, som hwar man haar nyckel til. Törning 122 (1677).
b) (fullt brukligt) i uttr. ont krut, se KRUT, sbst.1 b; förr äv. i uttr. ont krydde, se KRYDDA, sbst. 1 slutet; jfr 2.
c) om väder; särsk. för att beteckna att det stormar o. rägnar; jfr 9. Block Progn. 26 (1708). Sundén (1887).
d) övergående i bet.: meningslös, som icke är till ngn nytta. Honom är ont wara wred som ingen rädhes. SvOrds. B 1 b (1604; jfr a). Ondt wara wreder, när ingen är rädder. Grubb 629 (1665; jfr a).
e) (numera bl. övergående i 17) olycksbringande, farlig. The bådhe onde Planeterne Saturnus och Mars. Berchelt PestOrs. A 8 b (1589; jfr 10). Bengtsson Linklater JuanAmer. 355 (1931). särsk.
β) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; se dock α’) i vissa uttr. som sammanhänga med föreställningar om obehag l. olyckor (i sht sjukdomar o. d.) som åstadkommas av fientliga övernaturliga makter (l. på annat övernaturligt sätt); ofta substantiverat i n. sg. obest. (jfr 12); jfr 17. Han har råkat för ondt, i vædret. Ihre Superstit. 28 (1750). Hastigt påkommande sjukdomar .. tros härflyta af Ondt möte. Rääf Ydre 1: 91 (1856). För säkerhets skull lät hon mor sin kasta ut för ont åt henne. Väring Vint. 131 (1927). särsk.
β’) i uttr. det är ont åt, det följer (av övernaturliga orsaker) olycka (med det), det är olycksbringande. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). (Julkakan) måste finnas på deras julbord, eljest är det ondt åt. Törneros Brev 1: 130 (1824; uppl. 1925). (Gästerna) tycktes nästan anse det vara ondt åt, blott att tala om detta ämne (dvs. en viss sjukdom). Gumælius Bonde 191 (1828). jfr Ihre DialLex. (1766), Hof DialVg. 219 (1772).
9) (numera bl. i a, b, c) oangenäm, obehaglig, otrevlig, vidrig; äv. dels betecknande att ngt känns bittert l. väcker bitterhet, dels övergående i bet.: svår, sorglig, tung; jfr 12. Haff ock tu inga onda natt. FormPuerColl. A 3 a (1559, 1579). Det är ondt at lefva utan pengar. Serenius (1741). (Jag) kom med besvär til Linköping d. 16, sedan jag rest 20 onda mill. Rhyzelius Ant. 134 (c. 1750). Lidbeck Anm. 233 (1812). — särsk.
a) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Thet är ondt sittia emellan twå elder. SvOrds. C 4 a (1604). Thet är ont träta med alla. RP 8: 92 (1640). Ondt låhna Hws och blij sielfwer vthkiörd. Grubb 180 (1665). Ondt wara Läkiarens Lährespåån. Dens. 572. Ondt för stackaren, när nöden giör kiöpet. Dens. 636. ”Det, som är ondt, det spörjs nog, både läsa och annat” — sa’ pojken. Holmström Sa’ han 27 (1876).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i vissa trakter, i sht bygdemålsfärgat) om smak l. lukt: som gör ett obehagligt intryck på smak- resp. luktsinnet, obehaglig, otäck, vidrig; om mat o. dryck o. d.: illasmakande; förr äv. om ljud: som låter illa l. obehagligt. Miödh[e]n wart smakat, men han war ganska ond. OPetri Tb. 138 (1526). (Lat.) Dissonantia (sv.) ondt liwd. VarRerV 22 (1538). Fula såår .. the ther luchta ondt. Lindestolpe Skörb. 10 (1721). Hafregrynsgröt är ondt. Beckman SvSpr. 49 (1904). Klar i huvudet och utan ond smak i munnen. Siwertz Låg. 97 (1932). jfr (†): Diefwulen släpte fram itt ont Liudh vthur Buken. Schroderus Os. 2: 45 (1635).
c) (numera bl. ngn gg arkaiserande) om underrättelse (förr äv. om svar) l. nyhet l. budskap: som innebär ngt som är obehagligt l. smärtsamt l. nedslående att höra resp. få veta; äv.: ovälkommen. G1R 24: 19 (1553). Then tridie (friaren) .. / .. fick och ond Swar. Bedlegr. 3 (1647). Man behöfwer intet hasta medh onda tijdender. Grubb 633 (1665). Tidningarne äro onde, / och till dig står landets hopp. Tegnér (WB) 5: 37 (1825). Hos Per och Kersti klack det till — / Här kommo onda bud. Snoilsky 3: 37 (1883). Östergren (1933).
10) (numera bl. ngn gg i vitter stil) om tecken l. förebud o. d.: olycksbådande, som bådar l. medför olycka, som varslar om att det icke kommer att gå bra (för ngn); dålig. Aries gott tekn. .. Taurus ondt. Ps. 1567, Kal. s. B 5 b (jfr 8 e). Onde Tekn. När som then siuke j Siukdomens (dvs. pestens) begynnelse för stoor kiöld eller frost sigh icke kan wärma (osv.). Berchelt PestOrs. E 4 b (1589). Detta tycktes vara ett ondt förebud. Fryxell Ber. 2: 81 (1826). Wecksell DHjort 28 (1862).
11) om tidpunkt l. tillstånd l. om en händelse (i sht om slutet på l. utgången av ngt l. om ngns död l. öde): olycklig, svår, fylld l. präglad av resp. medförande sorg l. lidande l. bekymmer, bedrövlig o. d.; stundom närmande sig bet.: hemsk; utom i a β numera i sht arkaiserande, nästan bl. i sådana stående uttr. som ta den onda dagen med den goda, en ond bråddöd o. d. Tagher til idher alt gudz harnisk, på thet ath j måghen emoot stå j then oonda daghen. Ef. 6: 13 (NT 1526). Hwad som plägar .. lyktas med en oond affgong. OPetri Kr. 1 (c. 1540). (De) wordo .. föriagadhe tå theras onda stund kom. Am. 6: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: olycksdagen). För en ond brådhdödh .. Bewara oss milde Herre Gudh. Hb. 1541, s. G 2 a (äv. i Hb. 1942, s. 152). All öffuerdådigheet fångar en ond enda. SvOrds. A 2 a (1604). (Adeln ville) bispringa .. Fädernesslandet vthj detta onda tillståndett. RARP 1: 89 (1629). Man skaa taa dagen, som han kommer, dhen onde medh dhen gode. Törning 107 (1677). (Henry Esmond) slutar med att .. överlämna .. (Beatrix) åt hennes onda öde. Böök 4Sekl. 89 (1928). jfr (†): Olycka, ond händelsze. Verelius 3 (1681). jfr äv. (tillf.): (Man somnar) i ont fall först framemot morgonen. Antoni Nerver 188 (1946). — särsk.
a) i uttr. ond tid o. d.
α) (numera föga br.) i fråga om ekonomiska förh., dels med tanke på dålig skörd, nedgång för näringarna, dålig avsättning för varor o. d., dels (o. så ofta i äldre tid) med tanke på att levnadsomkostnader o. d. (på grund av dålig skörd o. d.) äro höga (o. pänningvärdet lågt), dyrtid. Wallquist EcclSaml. 1—4: 344 (1668). (Stipendiaterna vid Åbo akademi) hade .. njutit årligen blott 432 dal. S:mt .. i ond och god tid. Porthan 5: 415 (1799). Fast det var missväxt i andra länder, kom der likväl alldrig ond tid. Cnattingius SnE 6 (1819). För .. (konsumenterna) äro de dyra tiderna vanligen onda. StatsvT 1900, s. 2.
β) (i sht i vitter stil) allmännare, om olycklig, svår, plågsam, farlig tid. Tiden är ond. Then kloke (måste) tiya på then tijdhen, Ty thet är en ond tijdh. Am. 5: 13 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Effter som .. tijdherne (äro) onde, som wij äre råkede vthi. RARP 1: 105 (1629). Sörlin UFolk 223 (1929).
b) (†) i uttr. ont år, onda år (jfr c, d), dåligt (dåliga) år, missväxtår. 16 hemman, som .. (universitetet) kan lita på i goda och onda åhr. Rudbeck Bref 42 (1666). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
c) (†) i uttr. giva ngn resp. ngn skall få så l. så många onda år (jfr b) l. dagar, ss. beteckning för hot l. löfte att göra livet surt för ngn under (så l. så) lång tid o. d. Iag tor wel giffue honnom siw 1000 onde åår, / Then som effter hans wilie gåår. Holof. 12 (c. 1580). Om du twingar mig till att wigas wed dig, förr an tijder är, skall du få 7 Onda dagar i wekan. VDAkt. 1720, nr 110.
12) mer l. mindre substantiverat i n. sg. obest. (ont) o. best. (det onda) ss. (ofta sammanfattande) beteckning för sådant som är obehagligt, skadligt, sorgligt o. d. (jfr 6 b, 8 e β, 17 h) samt i vissa närstående anv. där ordet ont snarast har adverbiell l. adjektivisk bet.; stundom övergående i bet.: lidande, sorg, obehag, motgångar, skada, olycka; äv.: nackdel. Åstadkomma (i sht förr äv. stifta, stämpla) ont. Han gick på gatan intet ont anande, då det plötsligt rasade ned snö från ett tak. Hans värksamhet har varit på både gott och ont, dvs. både till nytta o. till skada. G1R 1: 93 (1523). Kan mykit ondt aff komma, at (osv.). OPetri 4: 306 (c. 1540). Detta tillstunda[nde] onda. OxBr. 3: 131 (1627). O Dryckenskap så ledh, thet onda tu må stiffta / Kan ey vpräknas grant. Arvidi 141 (1651). Alt ondt han (dvs. Gud) från migh wänder. Ps. 1695, 95: 3. Då dödsstraffet .. anses af många .. såsom ett nödvändigt .. ondt. Oscar I Straff 5 (1840). Innanläsningen kan också ha det onda med sig att (osv.). Wedberg Föredragn. 26 (1924). De orsaker till prästbrist, som anges på 1834 års riksdag .. tyda på ett särdeles akut ont. KyrkohÅ 1925, s. 156. jfr (†): The som wilia .. liida oonth ok goth meth oss. G1R 1: 93 (1523). — särsk.
a) i en mängd ordspr. Intet ont som inte har något gott med sig (jfr 8 a). Man skal icke betra ont medh halffua werre. SvOrds. B 6 a (1604). Thet Onda moste man medh Ondt fördrijffwa. L. Paulinus Gothus Pest. 76 a (1623). Det onda kommer fulle okalladt. Grubb 610 (1665). (Man måste) ta ondt och godt som det faller. HC12H 3: 218 (1712).
b) (i religiös o. filosofisk framställning) i uttr. det onda, om allt det som åstadkommer l. innebär plåga l. lidande l. skada för den enskilda människan l. för mänskligheten (o. vars orsak o. eventuella mening ständigt varit föremål för mänsklig spekulation); ofta svårt l. omöjligt att skilja från 21 c (ε); jfr GOD 21 c anm. OPetri MenSkap. 3 (c. 1540). Man skulle knapt hafva begrep om det goda, om man ock ej i verket rönte det onda. Bergklint Vitt. 268 (1779). En doktorsavhandling om ”Det ondas problem”. Hellström Malmros 20 (1931).
Anm. till b. Ofta användes uttr. det onda för att beteckna både det lidande osv. som människan utsättes för (det fysiskt onda; jfr 12 b) o. människornas moraliska brister o. av dem orsakade onda gärningar (det moraliskt onda; jfr 21 c, c ε); jfr GOD 21 c anm.; jfr Büchner Conc. 959 (1754) o. Boström 1: 106 (c. 1830).
c) i uttr. göra (ngn l. ngt) ont o. d. (jfr 6 b ε), tillfoga (ngn l. ngt) skada l. avbräck, åsamka (ngn l. ngt) psykiskt lidande l. obehag o. d.; med sakligt subj. äv.: vara till skada (för ngn l. ngt); numera i sht (se dock slutet) i nekande l. frågande sats, i sådana uttr. som jag har inte gjort dig ngt ont, vad har jag gjort dig för ont (jfr 17 h); ofta övergående i adverbiell anv. (se slutet). Apg. 16: 28 (NT 1526; refl.). Saul sadhe .. Iagh wil intet ondt meer göra tigh. 1Sam. 26: 21 (Bib. 1541). Gör inthet ont then weerlöszom. SvOrds. A 8 a (1604). Sådana människor! Vad hade han gjort dem för ont? Blomberg MolnBröd. 146 (1932). — särsk. (i sht i vitter stil l. mera vårdat spr., fullt br.) med saksubj.: vara psykiskt smärtsam l. obehaglig (för ngn), bereda (ngn) sorg l. alstra bitterhet (hos ngn) o. d. Effter nu sådant gör offuermåtton ondt, om man the elenda .. theras jemmer bespottar … Så (osv.). FörsprOb. (Bib. 1541). Så är ett kval i allt jag skänker, / min skänk gör ondt. Fröding Stänk 126 (1896). Ydström Tack 141 (1934). särsk.
α) i uttr. det gör ngn ont (att osv.), förr äv. det gör ngn av hjärtat ont (att osv.), det smärtar ngn l. bereder ngn sorg l. gör ngn ledsen l. skär ngn i hjärtat (att osv.); numera i sht för att beteckna att ngn känner medkänsla med ngn; stundom med mera förbleknad bet., använt ss. uttr. för beklagande o. d.; förr äv. för att beteckna att ngn blir förbittrad l. upprörd l. sårad o. d. över ngt (jfr 22) l. känner leda vid l. motvilja mot (jfr 9) l. avund för ngt o. d. Thå the thetta hördhe giordhe thet them ganszka oondt. Apg. 5: 33 (NT 1526; Bib. 1917: (blevo) de mycket förbittrade). Thet giorde Christo ock så swåra ondt, at hans eghen brödätare .. skulle wara hans förrädhare. LPetri ChrPina I 4 a (1572). Gud veett .., att oss sampttligen af hiärtad ondt gör, att E(ders) M(ajestä)tt skall så ensamen vara. AOxenstierna 2: 34 (1612). Görandes Kongl. Majestätt ondt att een eller annan .. her til hafwer most sucka och qwijda. Stiernman Riksd. 1773 (1678). Men hvarföre gör hans lycka Er så ondt? Dalin Vitt. II. 5: 56 (1738). Det gör mig ont, men (osv.). Hammar (1936). jfr (†): Det gör mig förfärlig ondt med denne påstens ovissheet. Ekeblad Bref 1: 394 (1655; rättat efter hskr.; jfr 9).
β) i uttr. det gör (förr äv. görs) ngn ont om ngn, ngn tycker synd om l. har medkänsla med ngn, det skär ngn i hjärtat vid tanken på ngn (som lider l. har det svårt o. d.). Sahlstedt (1773). Det gjör mig ondt om Bergman. Choræus Bref 60 (1800). Då gjordes det konungadottern ondt om de små djuren. SvFolks. 108 (1844). Hallström Händ. 17 (1927).
d) (ngt vard.) i uttr. slita ont, utstå umbäranden o. strapatser l. svåra ansträngningar o. påfrestningar, lida (av svåra l. vidriga yttre förhållanden); äv. med mera förbleknad bet.: anstränga sig häftigt l. arbeta hårt, ha det besvärligt; ofta i mer l. mindre adverbiell anv. Det året slet han så mycket ont (l. så ont), att han aldrig har repat sig sedan. Phrygius HimLif. 146 (1615). Många slijta ondt för en paddas skul. Grubb 558 (1665). (Vissa år) då Officerarne slitit mäst ondt. 2RARP 7: 460 (1734). Sven Dufva .. / Slet ondt på åkern som en träl. Runeberg 2: 49 (1846). VFl. 1935, s. 173.
e) i uttr. ha l. få ont.
α) (ngt vard.) i uttr. ha (l. få) ont av ngt, ha resp. få skada l. obehag l. besvär l. olägenhet av ngt, i sht förr äv.: vara resp. bli ledsen l. förargad över ngt, plågas av ngt; äv. i uttr. ha ont av ngn (jfr β), ha obehag osv. av ngn; i sht förr äv. i uttr. ha ont, ha det svårt, lida, plågas, uppleva l. erfara sådant som är smärtsamt l. obehagligt l. till skada; ofta i mer l. mindre adverbiell anv.; jfr 6 b α β’. Det har blåst hårt, så jag har inte haft (så) ont av myggen i dag. Iagh är elende och haffuer ondt. Psalt. 69: 30 (Bib. 1541). Tu hadhe gott medhan tu leffde, och Lazarus hadhe ther emoot ondt. Luk. 16: 25 (Därs.). Allenast en min Collega M. Petrus Bergius .. haar fuller ondt der utaff (dvs. av min professurs omfattning). BraheBrevväxl. II. 1: 151 (1660). Af imperatorernas dåliga personliga egenskaper hade provinserna ingen ting ondt. Samtiden 1874, s. 523. Jag har haft så ondt här i huset, så att jag önskade eld på det mången gång. Strindberg Kamm. 2: 67 (1907). Ni har väl haft ont av torkan uppe i skogsbygden? Lagerlöf Sten. 41 (1914).
β) (i sht i vissa trakter) ha (l. få) ont av ngn, känna (l. få) medömkan med ngn, vara (resp. bli) smärtsamt berörd av ngns belägenhet o. d., tycka synd om ngn. Sandberg GHusH 115 (1897). När jag såg dig, sedan .. hustru din .. dött, då hade jag ondt af dig. Geijerstam KBrandt 101 (1904). Jag har haft ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan ifrån deras mor. Lagerlöf Holg. 2: 78 (1907).
f) (föga br.) i uttr. stifta (äv. sätta, förr äv. bära) ont, äv. komma ont åstad mellan några, (försöka) åstadkomma att det goda förhållandet mellan några störes, stifta ovänskap mellan några; jfr 17 h. Syr. 28: 9 (öv. 1536). At the hade warit alt förmonge, som hade burit ondt emellen theres brodher och them. OPetri Kr. 118 (c. 1540). Han stifftar ondt emillan goda wänner. Grubb 914 (1665). Wranér HolgerSkrädd. 65 (1885: satte).
g) i vissa numera obr. anv. o. uttr. Han sielff och altt hans clerekerij hade nutit hans förra regemente til alt ondt. OPetri Kr. 237 (c. 1540). Han uptog det så illa, at det så när, hade blifvit ondt af. Posten 1769, s. 601.
G. i vissa uttr. som innebära att ngn plågas l. oroas av aningar l. drömmar l. av tankar på ohederliga l. omoraliska handlingar som han begått o. d.
13) i uttr. ond aning, onda aningar, aning(ar) om l. fruktan att ngt obehagligt l. otrevligt o. d. skall inträffa; äv. i uttr. ond dröm, stundom äv. drömma ont, för att beteckna att ngn plågas av otäcka l. olycksbådande drömmar. Uppväcka onda aningar. Trolle Sjöoff. 1: 211 (1869). Variationer som överträffade de ondaste aningar. TT 1927, Allm. s. 199. (Han) hade sovit mycket dåligt den sista veckan. Han hade drömt ont. Moberg Rosell 267 (1932).
14) i uttr. ont samvete, dåligt l. sjukt samvete, skuldmedvetande. Linc. Qq 4 b (1640). (Vi arbetade) under en ständig känsla av ont samvete. Siwertz Ung 109 (1949).
H.
15) (numera föga br.) om rykte l. berättelse (om ngns uppträdande o. d.): som gör gällande l. innebär att ngn handlat vanhedrande l. fördömligt o. d.; nedsättande (för ngn); förr äv. dels om vitsord: ofördelaktig, som innebär låg uppskattning, dels om ngns rykte: dålig. OPetri Kr. 18 (c. 1540). Huilkit ondt rychte offuer them war. 1Mos. 37: 2 (Bib. 1541). Att man sigh ett ondt nampn hoos dhem (dvs. fordringsägarna) förwerfwa moste. RA II. 2: 11 (1616). Johan Larsson .. hafuer .. ondt lofordh aff sin förra maatfadher. Hall KultInt. 28 (i handl. fr. 1631). Onda sägner gingo om (Andgrims söner). Fryxell Ber. 1: 19 (1823). Allt ondare rykten om de kejserliges framfart i Tyskland. Uppström StorM 71 (1919). Östergren (1933).
I.
16) jur. i uttr. ond tro, för att beteckna att ngn medvetet (dvs. icke i god tro; jfr GOD 18 b β) gör ngt otillåtet l. brottsligt o. d. SDS 1899, nr 122, s. 3. Motpartens goda eller onda tro beträffande behörigheten kan (osv.). Kallenberg CivPr. 1: 804 (1922). Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro .. där han visste, att (osv.). SFS 1936, s. 146.
J. illvillig, elak; fientlig; ovänlig; snar till vrede, argsint.
17) (utom i e numera i sht i vitter stil, ofta arkaiserande) om person l. om sinnelag o. d.: som är inställd på att skada, fientlig, illvillig, illasinnad, elak, ondsint; ondskefull; om sak l. förhållande (särsk. om ord l. uppsåt): som präglas av l. beror på l. vittnar om illvilja l. elakhet l. önskan att skada l. fientlighet (äv. ovänlighet) o. d.; äv. ss. adv.; ofta svårt l. omöjligt att skilja från 20, 21. På Bogehws satt then onde Bille, / The Norske monde honom litet gille. Svart Gensw. F 2 b (1558). Att onde menniskior skulle hafve understott sigh att .. (rubba) den förtron (dvs. förtroende) som oss emellen altidh varidh haffver. OxBr. 5: 319 (1625). Ondt sticker blickarnas hätskhet ur lunden. Fröding Stänk 38 (1896). Arsenius MannKläd. 165 (1902; om ögon). — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Han skal sig sielf loffue som onde granar haffuer. SvOrds. A 8 b (1604). Ond Granne är en dagligh Skärseldh. Grubb 616 (1665; jfr g). Bättre fåås wedh en arg Hundh, än träta medh en ond Käring. Dens. 645; jfr g.
b) i fråga om övernaturliga väsen l. makter o. d.; jfr 18. Höijer 1: 17 (1795). Onda makters spel. Brunius Chesterton MannTorsd. 49 (1908). Dyrkan av en ond princip. Gadelius Tro 1: 62 (1912). Det onda öde, som så gärna låter missförstånd uppstå mellan Sverige och Finland. Lagerlöf Top. 233 (1920). — särsk.
α) (†) i uttr. den onde fienden, om djävulen; jfr 18. Cat. 1567, s. C 7 a. Stiernhielm Fateb. D 2 a (1643).
β) i uttr. ond ande l. genius l. ängel, fientlig l. ondskefull ande osv. Luk. 7: 21 (NT 1526). At .. (Brita Andersdotter) som således upoffrat den onda andan sin kropp til boning (osv.). Wallquist EcclSaml. 1—4: 170 (1710). Onde änglar. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Luk. 7: 33 (Bib. 1917). särsk. i uttr. ngns onda ande l. genius, se ANDE IV f slutet, GENIUS 1 a.
c) om vilja l. avsikt l. önskan o. d.: som präglas av (l. manifesterar sig i) en (medveten) strävan att åstadkomma skada l. förtret l. plåga osv., fientlig, illvillig, elak; förr särsk. i uttr. ond vilja mot l. till ngn o. d., äv.: fientlighet mot ngn; förr äv. i uttr. med l. i ont mod o. d., i illvillig l. fientlig avsikt. (Lat.) Abire in malam rem .. (sv.) go j en onth modh. GlTer. 8 (c. 1550). Vpueckiandes them till någen ondh wilia emoet Koningen. Svart G1 125 (1561). En mandråpare, then viliande och med ondt mood slog en student i hiäl. OxBr. 12: 269 (1641). I ond avsikt. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 1: 86 (1918). Icke i oförstånd utan av ond vilja. Böök ResSv. 215 (1924). Zilliacus Aischylos Sju 77 (1932; om önskan).
d) i uttr. ond tunga (äv., numera bl. tillf. mun), vanl. i pl. onda tungor (munnar), tunga (tungor, resp. mun, munnar) som brukas till förtal l. smädelse o. d.; särsk. i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv.; särsk. om människor som förtala (l. smäda); förr särsk. i uttr. överfalla ngn med en ond mun, överösa ngn med smädelser o. d. BtFinlH 3: 49 (1535). (Han) öffuerföll oss .. med en ganske ond och bespotteligh mundh. SkrGbgJub. 6: 55 (1587). Ond Tunga giör wäneskilnad. Grubb 620 (1665). Biskopen beklagade .. att onda munnar beljugit honom. Cavallin Herdam. 1: 87 (1854). Onda tungor skyndade att ställa .. (detta) i sammanhang med .. (Karmides’) död. Rydberg Ath. 478 (1859, 1866). Östergren (1933).
e) i uttr. ont ord, onda ord, om fientliga l. hårda l. brutala ord (jfr 22 c); i pl. stundom äv. närmande sig bet.: hotelser, bannor; numera i sht i nekad sats i sådana uttr. som aldrig säga ett ont ord till ngn o. d., aldrig säga ngt ovänligt till ngn; förr äv. i uttr. giva ngn onda ord, vara ovettig mot ngn, yttra ngt ovänligt till ngn; förr äv. i uttr. (icke) ha haft ett ont ord med ngn, (icke) ha varit i ovänlig ordväxling med ngn. Svart G1 119 (1561). Dirich Kordis giff[uer] honnom onda ordh, ner som hann på K. M:tz thul .. på forddrar. SkrGbgJub. 6: 121 (1589). (Han) sade sig aldrigh ett ondt ordh hafft medh Stadio. ConsAcAboP 3: 502 (1671). Owännens onde ordh, drifwa en offta ifrån bordh. Törning 123 (1677). Till svar på denna skrifvelse skall konung Johan .. haft onda ord. 2SAH 46: 150 (1870). Kerrman sa mig aldrig ett ont ord. Bergman JoH 178 (1926). jfr (tillf. i poesi): Allt hon gjorde för mig, allting / .. sade aldrig ondt emot mig. Fröding Stänk 83 (1896; jfr h).
f) (mindre br.) i uttr. vara ond mot (förr äv. vid) ngn (l. ngt), bete sig brutalt l. hänsynslöst l. elakt mot ngn (l. ngt). Hennes fadher .. badh honom icke wara ondh widh hustrun. VDP 1665, s. 644. Man skall väl ej vara ond mot sin egen kropp. Lindström Glimt. 28 (1924).
g) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: kolerisk, snar till vrede, ilsken l. tvär av sig, argsint; jfr 19, 22. DrSimon 1 (1627). Man (märker) hos .. (Wallenstein) ett tilltagande ondt lynne. Fryxell Ber. 7: 55 (1838; jfr 2). Topelius Läsn. 2: 4 (1866).
h) mer l. mindre substantiverat i n. sg. obest. o. best. (jfr 12). Iach sägher idher, athi skolen ey stå thet onda emoot. Mat. 5: 39 (NT 1526; jfr 12, 21 c). — särsk.
α) (†) i uttr. ha ont till l. emot ngn o. d., hysa ovilja l. vara fientlig mot ngn, vara gramse på ngn, hata ngn, äv.: tycka illa om ngn, ha ngt att anmärka på ngn. VDP 1681, s. 261. Iag haar inthet ondt till honom. VDAkt. 1689, nr 206. At ingen annan hafft ondt emoot honom än Mattilainen. ConsAcAboP 6: 556 (1690). Brenner Dikt. 2: 64 (1719). Cottin AmM 3: 89 (1820).
β) ha (stundom äv. bära) ont i sinnet (mot ngn l. ngt), hysa fientliga l. illvilliga avsikter (mot ngn l. ngt), vilja tillfoga (ngn l. ngt) skada (jfr 12). Psalt. 7: 15 (öv. 1536). Att folket hade ondt i sinnet. Svart G1 157 (1561). Han skal straffas såsom .. then ther .. hafwer något ondt moot närwarandes Regimentet i sinnet. Schmedeman Just. 170 (1617). De bära ondt i sinnet. Mörner SöderhSag. 105 (1910). jfr: (Jesus sade till de skriftlärda:) Hwi täncken j oondt j edhor hierta. Mat. 9: 4 (NT 1526; Luther: denckt yhr szo arges; Vulg.: cogitatis mala). jfr äv. (†): Joseph sadhe til .. (bröderna:) I tenckten ondt offuer migh, men Gudh haffuer wendt thet til godho. 1Mos. 50: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: ont mot mig; Luther: gedachtet böses vber mich; Vulg.: cogitastis de me malum); jfr 12.
18) [specialanv. av 17 (o. 20)] i uttr. den onde, äv. (numera bl. vard.) hin onde (förr äv. hopskrivet; gen. hin ondes, förr äv. hins ondes l. hins onda), förr äv. den (l. hin) onda osv., djävulen. Hins oonda barn. Mat. 13: 38 (NT 1526). (Han) uthspridde Afgudadyrckan, och hin-ondes truldoms konst. Rudbeckius KonReg. 17 (1614). Anders Biörson .. angiffuin aff sin grane Lars Larsson at giffuit sigh then onde. Dens. MemPubl. 106 b (1631). Hins Ondas pilar. Ps. 1695, 376: 2. Hins ondes konster. FinKyrkohSP 5: 117 (c. 1778). Våran prost / är rund som en ost / och lärd som själfva den onde. Fröding Guit. 28 (1891). Bakom står Hin onde och hostar så smått. Dens. NDikt. 127 (1894). HågkLivsintr. 10: 124 (1929). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Släpper man dhen Onde i Kyrkian, så wil han på höga Altaret. Grubb 405 (1665). När dhen onde siuknar, så wil han blij en Munck. Dens. 596. Bethalla .. som den onde (betalte) nöttherna. VRP 1674, s. 80. At emot store hälger har altid den onde sitt spel. Bark Bref 1: 228 (1704).
b) i vissa uttr.
β) (numera bl. mera tillf.) i svordomsartade uttr. o. bedyranden (jfr FAN, sbst.1, HIN, pron. III b); särsk. mer l. mindre eufemistiskt, i återgivande av l. i stället för grövre svordomar, ss. djävulen l. fan. Då bad han den onde taga sigh att dhe woro begge tilstädes. Rudbeck Bref 129 (1676). Jagh gifwer Borgmestare och Rådh den onda. ConsAcAboP 5: 81 (1680). Den onde må länger i Lagåhlen gå. Landsm. 6: cxix (1705). Här är kallt som den onde! Strindberg RödaR 268 (1879). Må den onde ta våra ediler! VLitt. 1: 511 (1902). jfr (†): (Han) gaf consistorium, migh och the andra så många onda, som han mäst kunne opräkna. OxBr. 12: 9 (1613).
19) (numera bl. mera tillf.) om (tam)djur: som har egenskapen att vilja angripa o. skada (människor, andra djur), ondsint, ilsken (se d. o. 2), elak; motsatt: fromsint, spak; förr särsk. om vilt rovdjur. Itt ondt diwr haffuer ätit vp (Josef). 1Mos. 37: 33 (Bib. 1541; Bib. 1917: vilddjur). Wulff Petrarcab. 142 (1905; om tjur). Hammar (1936; om hund). — jfr FOLK-OND.
K. i fråga om moraliska förh.: dålig, usel.
20) (i sht med ngt vitter prägel l. i religiöst spr.) om människa l. själ l. sinne (jfr 21) o. dyl. l. om människosläktet l. världen: i moralisk l. religiös mening dålig l. mindervärdig, usel; numera i sht med bibetydelse av att vara elak l. ondskefull l. lågsinnad (jfr 17); i sht förr äv. allmännare: syndig, omoralisk, orättfärdig. (Gud) låter sina sool gå vpp offuer onda och godha. Mat. 5: 45 (NT 1526). Thet folk j Sodom war ondt, och syndadhe swårligha moot Herran. 1Mos. 13: 13 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Then fögha achtar göra illa, han är ond. Schroderus Comenius 800 (1639). Till denna Glysiswall kommer ingen arg och onder. Rudbeck Atl. 4: 123 (1702). Johansson RecBakt. 32 (1928). jfr (†): Ondt partie (dvs. liderliga kvinnor). Humbla Landcr. 103 (1740; t. orig.: böses Gesinde). — jfr HALV-OND. — särsk.
a) i en mängd ordspr. (jfr b), t. ex.: Christne Christi Creatur, æra oond af ægen natur. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Man må thämia itt wildiur, och icke een onda menniskio. SvOrds. B 6 a (1604). Onder är icke godh, för än annan halfwerre kommer. Därs. B 8 a. Onder äther sin egen frucht. Grubb 618 (1665). Misztrogen är giärna sielfwer ond. Dens. 809. Wärre giör ondan godh. Dens. 883.
b) om barn, närmande sig bet.: vanartig; numera bl. ngn gg, mer l. mindre bildl., i ordspr. o. d. (jfr a). Ondt barn quäder onde wijsor. SvOrds. B 8 a (1604). Ond Barn gieer man offta största brödstycket. Grubb 616 (1665). Ondt Barn är Faderens last (dvs. börda). Dens. 623. Sysslolösheten avlar onda barn. Homén HforsTeatr. 3: 135 (1919).
21) (utom i c β i sht med ngt vitter prägel l. i religiöst spr.) om sak l. förhållande, i sht handling, uppförande, föresats o. d.: i moraliskt l. sedligt l. religiöst avs. usel l. undermålig l. förkastlig; ful; otillåten, som man icke får göra; stundom med förbleknad bet.: tadelvärd, opassande. Vthur menniskiors hierta vthgå onda tankar. Mark. 7: 21 (NT 1526). Menniskionnes hiertas upsååt är ondt alt ifrå vngdomen. 1Mos. 8: 21 (Bib. 1541). Då han en gång ej fick sin onda vilja med en torpares hustru, lät han (osv.). Wigström Folkd. 2: 233 (1881). Nilsson FestdVard. 161 (1925). jfr (†): Sådana allmänna qvinnor, som lefde i ondt lefverne. Botin Utk. 665 (1764). — särsk.
a) i åtskilliga ordspr. (jfr c α), t. ex.: Lättia giör onda tankar. Grubb 492 (1665). Ondh giärningh haar elack frucht. Dens. 771. Wrångt tyda, giör saken ond. Dens. 866. Ond gerning äl skar mörkret. SvOrdspråksb. 73 (1865).
b) (†) i uttr. ont exempel, dåligt exempel; jfr 2. OPetri Clost. E 1 b (1528). Bevara mig, o Gud! för ond’ exempel. Ps. 1819, 342: 6.
c) mer l. mindre substantiverat i n. sg. obest. (ont) o. best. (det onda); särsk. (mera tillf.) närmande sig bet.: synd; stundom äv.: ond l. orättfärdig handling; jfr 12 b (anm.). Thet godha som iach will thz gör iach intit, vtan thet oonda som iach icke will thet gör iach. Rom. 7: 19 (NT 1526). Kundskapens trää på gott och ondt. 1Mos. 2: 17 (Bib. 1541). Hater thet onda, och elsker thet godha. Am. 5: 15 (Därs.). (De äro) sådanne som man aldrigh något ondt hafwer Spordt utaff. BraheBrevväxl. II. 1: 194 (1661). Hvad är ondt? Det som är emot Guds vilja och lag. Schartau Und. 9 (1799). Människonaturen är en blandning af .. godt och ondt. De Geer Minn. 1: 208 (1892). Tål intet ondt i världen, men var glad åt allt godt. Strix 1897, nr 1, s. 1. Förfaren i det onda var hon. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 2: 6 (1918). särsk.
α) i ett flertal ordspr. (jfr a), t. ex.: Ondt skal man rädas, gott är icke alt för mykit. SvOrds. B 8 a (1604). Dhet onda giörs mäst i mörckret. Grubb 561 (1665). Dhet onda lährer sigh snart. Dens. 620. Ondt får snart orsaak. Dens. 637.
β) (fullt br.) i sådana uttr. som det är (förr äv. ligger) icke ngt (intet) ont i det, vad är det för ont i det o. d., det är icke ngt omoraliskt l. klandervärt i det resp. vad är det för omoraliskt l. klandervärt i det; äv. i sådana uttr. som det är icke ngt ont i (stundom äv. med) honom, han är icke (värkligt) dålig, han är en riktigt präktig o. bra människa. (Anm. Då tonvikten i sistnämnda uttr. ligger på ont, antydes vanl. att personen i fråga har vissa fel av mindre allvarlig art; ligger tonvikten däremot på (icke) ngt (l. på honom), blir uttryckets innebörd vanl. att vederbörande försäkras vara en präktig människa). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Det ligger ju inte så fasligt ondt i att vara ute en natt. Blanche Våln. 50 (1847). ”Inte ondt i det” — sa’ tiggarn, slogs med brödpåsen. Holmström Sa’ han 43 (1876). Den som inte är något ont i, är det inte något gott i häller. Landsm. XI. 2: 15 (1896). Egentligen är det intet ondt med honom; men han är .. alltför egoistiskt njutningslysten. PT 1897, nr 168 A, s. 3. Bergman Patr. 120 (1928). jfr (enst., i poesi): Att han (dvs. Kulneff) högg in med fröjd, som vi, / Var det ett ondt deri? Runeberg 2: 99 (1847).
γ) i uttr. göra ont o. d., göra sådant som är moraliskt förkastligt l. ohederligt osv., handla orättfärdigt l. omoraliskt; jfr 12 c. Hwj skulle iagh nu så mykit ondt göra, och synda emoot Gudh? 1Mos. 39: 9 (Bib. 1541). Den ondt vill göra, finner alltid tillfälle. Landgren Ordspr. 24 (1889; jfr α). Den själf intet ondt gjort vandrar lugn. Hemberg ObanStig. 8 (1896).
δ) i uttr. tro ngn om ont, tilltro ngn att handla l. ha handlat orätt l. ohederligt osv.; förr äv. i uttr. veta ont med ngn, känna till ngt ofördelaktigt om ngn, veta att ngn gjort ngt fult osv. Och lydde breffued Saa ath the wiste inthet onth med Henne. UpplDomb. 5: 21 (1554). Om någon trodde henne om ont, sökte hon aldrig ta denne ur sin onda tro. Lagerlöf ChLöw. 72 (1925).
ε) i n. sg. best. (jfr 12 b), om sammanfattningen av last, ohederlighet, omoral osv. tänkt ss. en makt. Eröfrar det onda all verlden till slut / så kan du det rätta dock vilja. Tegnér (WB) 2: 25 (1810). Det ondas välde är stort, som det godas. Ling As. 632 (1833).
L.
22) (numera i sht i mera vårdat spr.) betecknande att ngn befinner sig i ett tillstånd av (starkt) missnöje, vanl. förenat med upphetsning l. bristande balans: vred, uppretad; förr äv. i fråga om en mindre svår sinnesrörelse: förargad; äv. i fråga om en mera varaktig känsla av vrede l. missnöje, i sht i uttr. ond på (förr äv. uppå) ngn (l. ngt), förargad l. förtörnad l. förbittrad på ngn (l. ngt); jfr ARG, adj. 5, FÖRBANNA 5 e, ILSKEN 3. Han var ond över att bli hindrad. Schroderus Dict. 160 (c. 1635). Dhen som långsampt stiknar, han blijr i gemeen länge bitter och onder. Grubb 714 (1665). (Jag ser av brevet) at I är braff onder på Pålackarna. Carl XII Bref 281 (1702). Fransosen blir lätt arg … Den Nordiska blir aldrig mer än ond. CAEhrensvärd (SVS) 1: 135 (1782). Ond på Geijer har jag egentligen ingen enda stund varit; men visserligen något gramse. PDAAtterbom (1838) i 2Saml. 11: 10. Siwertz JoDr. 29 (1928). jfr: (Ordet) ond .. brukas ock mest i den lægre, men vred i den högre stilen. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). — jfr HALV-, LÅTS-, SMÅ-OND. — särsk.
a) (†) i uttr. vara ngn ond, vara förtörnad l. förbittrad på ngn. (Han har) warit migh myckit onder. VDAkt. 1661, nr 330.
b) (numera knappast br.) i uttr. ont lynne l. humör, dåligt lynne l. humör; jfr 2, 17 g. Fryxell Ber. 6: 44 (1833). Det hände tid efter annan, att fru Christina Hall .. var vid ondt och elakt humör. Elkan Hall 3 (1899).
c) i utvidgad anv., om ngt sakligt (jfr b): som vittnar om l. har avseende på vrede l. förargelse; om tal äv.: sträng (jfr 17 e); utom om ansiktsuttryck o. d. numera bl. tillf. (se dock slutet). Tå folcket thetta onda talet hörde, wordo the ångse. 2Mos. 33: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: detta stränga tal). Bremer Pres. 312 (1834; om stund då ngn är på dåligt humör). Tavaststjerna UÅr 97 (1892; om hundskall). Wulff Petrarcab. 227 (1905; om miner). särsk. i uttr. väcka, sätta, åstadkomma, göra o. d. ont (l. ond) blod, se BLOD 10 b.
1) (i skriftspr.) till 4, 8, 9: som är av (ovanligt) svår l. besvärlig l. allvarlig art, som har ett svårartat förlopp, elakartad; i sht om form av sjukdom: ovanligt svår att bota, farlig; ngn gg äv. om väderlek: dålig. Dalin (1853). SDS 1901, nr 42, s. 3 (om sjukdom). Ymer 1928, s. 359 (om väderlek). SvD(A) 1932, nr 211, s. 3 (om arbetskonflikt).
2) (†) till 20: som har dragning åt det onda, moraliskt dålig, ond. En .. ondartad natur. Wulf Köppen 1: 310 (1799). —
-ARTIG. (†) Möller (1790, 1807). särsk. till 4, 8, 9: = -artad 1. Ondartige bölder, som .. grasserade. SvMerc. 6: 441 (1761). —
(17, 22) -BIGGA. (ond- c. 1630—1791. onde- 1722 (i vers). -bigga c. 1630—1791. -bygga 1722) (†) lättretlig l. ondsint l. trätgirig kvinna l. flicka, argbigga. Axehiälm (c. 1630; under bigga). Düben Boileau Sat. 79 (1722). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
(22) -GRYN. (enst., †) i uttr. mala ondgryn, vara ond l. missbelåten; jfr mala 1 b β. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-GÖRA, se d. o. —
(17, 19, 22) -LYNNAD l. -LYNT. (numera föga br.) på dåligt humör; äv.: lättretlig o. ondsint, elak. Ett ondlynt qvinnosinne. Rademine Pockels 115 (1822). Bremer Sysk. 1: 225 (1848). Strindberg TrOtr. 2: 58 (1890; om djur). —
(1) -LÄSANDE, p. adj. (†) om skrift: svår att läsa l. tyda (på grund av att bokstäverna mer l. mindre utplånats). Helsingius (1587). —
(9) -MODER. [sv. dial. ondmora; jfr moder, sbst. 6 d] (†) i sg. best., om åkomman ”fulslag”, ”onda bettet”. Palmberg Ört. 257 (1684). —
(17, 20, 22) -SINNAD, p. adj. (numera bl. tillf. i vitter stil) som har (en medfödd) böjelse att åstadkomma skada l. lidande l. obehag, (av naturen) ond o. elak, ondskefull, illasinnad; stundom äv.: lättretad, ondsint, argsint. It grufweligen ondsinnadt .. folk. VDAkt. 1669, nr 222. Han är hårdhiertat och hoon är ondsinnat. Därs. 1679, nr 259. Lo-Johansson Zig. 74 (1929). —
1) till 17, 20: ond, moraliskt dålig; äv.: elak, illvillig; särsk. i uttr. vara ngn ondsinnig, vara fientligt l. illvilligt inställd mot ngn. (Jag) war them så .. ondsinnig, at (osv.). Apg. 26: 11 (Bib. 1703). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
Avledn.: ondsinnighet, r. l. f. (†)
1) till -sinnig 1. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Den naturliga ondsinnigheten. Schartau UtkPred. 262 (1819).
-SINT.
1) (†) till 17, 20: moraliskt dålig, (av naturen) ond; äv.: illasinnad, elak. Verelius 223 (1681). Ondsinta .. uttolkningar. LBÄ 9—10: 112 (1798).
2) till 19; om djur: ilsken (se d. o. 2). Borg Luther 2: 142 (1753; om hundar). Schulze KanadPrär. 206 (1931; om tjur).
3) (i skriftspr.) till (17), 22: som lätt blir uppretad (o. då kan handla elakt l. hårt), argsint, hetlevrad; i sht förr äv.: på dåligt humör. Schroderus Comenius 832 (1639). Efter .. 4 år, bör barnet .. hafva lärt .. att ej vara ondsint. Langlet Husm. 983 (1884). Alla menniskor vaknade trötta och ondsinta. Strindberg Hems. 141 (1887). Martinson OsynlÄlsk. 40 (1943). särsk.
a) (föga br.) i uttr. ondsint mot ngn l. ngt, uppretad l. förbittrad på ngn l. ngt. 2SAH 55: 365 (1878).
b) (föga br.) i utvidgad anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. uttrycker vrede l. förbittring. 2VittAH 22: 326 (1861; om brev). 2SAH 46: 200 (1870; om skriftlig förklaring).
Avledn.: ondsinthet, r. l. f. särsk. (tillf.) till -sint 3: argsinthet; i sht förr äv.: ilska, förbittring. Det är .. första gången regeringen annat än med ondsinthet eller ilska talat om denna vigtiga sak. Liljecrona RiksdKul. 487 (1841). Östergren (1934). —
(4) -SKORV. [sv. dial. ondskorv] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. om ä. förh.) om en vanl. till huvudets hårbetäckta del lokaliserad hudsjukdom som förorsakas av den mögelliknande svampen Trichophyton Schoenleinii (Lebert) Langeron & Milochevitch o. som framför allt yttrar sig i runda, svavelgula skorpor, favus, skorv; jfr ful-skorv. VarRerV 17 (1538). Tigerstedt MedUtv. 2: 133 (1923). jfr: Liknelsevis sæger man om en förtretlig och besværlig mænniska: Han är som ondskorfven. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
(4) -SLAG. (†)
(4) -SVULST. (†) med. om viss sjukdom som stundom förekommer hos barnsängskvinnor o. yttrar sig bl. a. i värkande svullnader. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 103 (1839). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(4) -SÅR, n. (†) = -skorv. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Schröder Bruksb. 84 (1892). Hollander Ordl. (1895). Anm. Ordet anges hos Dalin (1853) ha bet.: elakartat sår. Nordforss (1805), Weste (1807) o. Lindfors (1824) ha häremot svarande fr. resp. lat. översättningar. —
-TYSK, -TYSKA, se d. o. —
(17 c) -VILJA, f. [möjl. bildat efter (m)lt. unwille, ovilja, fiendskap, gm anslutning till ond] (†) fiendskap l. hat. Var thet then storsta vnduille oss och the Lubsche kom emellom for the szama vlidelige och skadelige preuilegier skull. G1R 10: 160 (1535). —
(8, 17, 19, 20) -ÖGD. (i vitter stil, mera tillf.) som har elaka l. ondskefulla l. skrämmande l. farliga ögon. Fröding Stänk 75 (1896; om troll). Frideen Skärg. 163 (1923; om gäddor). Östergren (1934).
B (†): ONDE-BIGGA, se A.
C (†): (8 c) ONT-VÄDERS-MANÖVER. [jfr d. ondtvejrsmanøvre] mil. (fält)manöver genomförd i otjänligt l. otrevligt väder. KrigVAT 1852, s. 700.
1) (enst. i vitter stil) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara otjänlig (för ett visst ändamål) l. av dålig beskaffenhet; undermålighet. För agnars ondhet bränner ingen hvetet. Fröding Stänk 13 (1896; jfr 2).
2) (mera tillf.) till 17, 20, 21: egenskapen l. förhållandet att vara elak l. moraliskt dålig, ondska. BL 7: 77 (1841). Hans ondhet isade henne. Stiernstedt Wittf. 311 (1913). —
ONDSK, ONDSKA, se d. o. —
ONDSKAP, r. l. m. [fsv. ondskaper; jfr d. ondskab, nor. vondskap, isl. vándskapr] (numera bl. i vitter l. kåserande stil) Östergren (1934). särsk.
1) till 8, 9, 11: vad som är ont l. olycksbringande l. farligt l. olyckligt; ont (se ond 12); särsk. (arkaiserande) i fråga om farliga, övernaturliga makter. Afzelius Sag. 3: 74 (1841). Farliga troll eller annan ondskap. Lagerlöf Holg. 1: 156 (1906). Jag tror .. att all ondskap kommer från (djävlarna). TurForskn. 13: 106 (1922).
2) till 17: illvilja, hätskhet, fientlighet, elakhet, inriktning på att åstadkomma ont. Swerige och Norge .. haffue theris (dvs. danskarnas) ondskap intet förglömdt. Svart Gensw. E 8 a (1558). Hagberg VärldB 109 (1927).
3) till 20, 21: uselhet i moraliskt avseende; äv. om sammanfattningen av moraliskt förkastliga handlingar, synd. Landet hafwer warit syndigt och fult med onskap. Cavallin Herdam. 4: 159 (cit. fr. 1676). De som hade mera lefnadslust kastade sig in på ondskap. Hertzberg Canth Lifsb. 1: 37 (1886).
Ssg: ondskaps-full. [efter d. ondskabsfuld] (i vitter stil) till -skap 2: illvillig, elak, fientlig, hätsk; som vittnar om elakhet. Sturzen-Becker HinsidSund. 1: 58 (1846). (Han) såg på .. (John) med sitt ondskapsfulla enda öga. Elkan Hall 343 (1899).
Spalt O 954 band 19, 1950