Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OBÖN, r. l. f. [sv. dial. oböner, oförnuftiga böner, motsv. nor. dial. ubøn, isl. úbæn, förbannelse] (†) bön l. önskan som är avsedd resp. går ut på att bringa skada l. olycka, förbannelse; (otillåten o. hemsk) bön uttalad i magiskt syfte, besvärjelse; syndig bön; äv. om klagande o. pinsam bön (om hjälp) från nödställd; jfr o- 2. Schroderus Dict. 106 (c. 1635). (”Trollkonan” var gm förbund med satan förvissad) dhet hennes uthöfwade oböner inthet skulle slå feelt. BtFinlH 2: 359 (1670). Jagh menar det inthz wara någon obön, sega: Gudh låte den få, huadh han förtiänt hafuer. VDAkt. 1670, s. 166. Blodz förwanternas (näml. den dödades) haat och oböner. Isogæus Segersk. 789 (c. 1700). De olyckliga behöfvandes oböner och veklagan. Fryxell Ber. 13: 134 (1846). Björlin Elsa 83 (1879). —
OBÖNHÖRD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke blivit bönhörd; i sht förr äv. om bön o. d.: som icke blivit hörd l. uppfylld. (Gud kan icke) låta wår bön .. wara obönhördt. PErici Musæus 2: 78 a (1582). Låta någon gå .. obönhörd ifrån sig. Thomander 1: 492 (1844). Snoilsky 1: 143 (1869). —
OBÖNHÖRLIG3~020, adj.; adv. -en, -t. [väsentligen efter d. ubønhørlig] eg.: som icke lyssnar till l. beveks av bön(er); obeveklig; stundom äv. allmännare: (absolut) ståndaktig; om tanke, bevis, lag, krav o. d.: ofrånkomlig, som måste accepteras; äv. (om logik l. bevisföring o. d.): som icke väjer för ngt; äv.: absolut övertygande l. överbevisande; ss. adv. ofta för att beteckna att ett skeende (t. ex. i naturen l. historien) är absolut ofrånkomligt l. oundvikligt. Schroderus Albert. 1: 133 (1638; om Gud). Sturzen-Becker 4: 226 (1862). Obönhörligt skred sjukdomen framåt. Lundegård Prins. 187 (1889). Med obönhörlig konsekvens. FinT 1906, 1: 484. Rakryggad, obönhörligt hederlig. Oterdahl Skram 221 (1919). Sedan kom obönhörligt en augustidag då hon måste ge sig i väg. Edqvist Musik 368 (1946). särsk. (†) i uttr. vara ngn obönhörlig, icke höra på l. bevekas av ngns böner. Var migh icke obönhörligh för mina synder skull. Schroderus Kegel 379 (1617).
Avledn.: obönhörlighet, r. l. f. Sturzen-Becker Reuterholm 216 (1862). —
OBÖNHÖRSAM, adj. [snarast till bön-höra. — Jfr hörsam, obönhörlig] (†) obönhörlig, obeveklig. Helsingius (1587). —
OBÖR, r. l. m. (obö(h)r 1640—1717. obörd 1697) [fsv. obyr, oväder] ogunstig l. ofördelaktig l. olämplig vind; motvind; storm, oväder; jfr o- 2, 3. (Sv.) obör (lat.) Ventus adversus. Linc. (1640). Fiärdens obörd. Peringskiöld Hkr. 1: 177 (1697). Oböhr och ändring i wäderleken, göra, at man ibland mycket uthdunstar. Linder Fross. 13 (1717). —
OBÖRCK, se oborg. —
OBÖRD, se obör. —
OBÖRDIG. [fsv. obyrdhogher (Troj. 43) i bet. 2]
1) (numera bl. tillf.) om åker l. äng l. (odlings)mark o. d.: som avkastar föga l. intet, icke bördig, mager. Så .. obördiga ängar, at därpå intet gräs växer. 2RARP 6: 341 (1731). Lundell (1893).
2) (numera bl. arkaiserande, knappast br.) som är av låg börd, lågättad. Stiernman Riksd. 310 (1569). Inge .. ringa och obördige män (skulle man) settie i något (högre) embete. Nordström Samh. 1: 193 (cit. fr. 1594). SvH 4: 134 (1904; om förh. 1569).
3) (†) som saknar börds- l. arvsrätt till ngt (en jordegendom o. d.). ÅngermDomb. 1647, s. 74.
Avledn.: obördighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 1. Gadd Landtsk. 2: 247 (1775). Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 207. —
OBÖRK, se oborg. —
OBÖRLIG, adj.; adv. -e (G1R 1: 197 (1524)). (†) otillbörlig, olämplig. G1R 1: 197 (1524). Huilkit oss oc icke syntthes obörligith wara. Därs. 3: 262 (1526). Lucidor (SVS) 331 (1673). —
OBÖRSTAD, se oborstad. —
OBÖTELIG, adj. [fsv. oböteliker; till böta] (†) motsv. böta 1, om skada l. missförhållande o. d.: som icke kan avhjälpas; omöjlig att råda bot för; jfr obotlig. Huat .. oböthelig skadha swergis herrer .. haffwa .. lidhit. G1R 1: 32 (1521). —
OBÖTT, p. adj. [fsv. obötter i bet. 2]
1) (tillf.) motsv. böta 3: icke lagad l. lappad. Obött klack. Karlfeldt FlPom. 19 (1906).
2) (†) motsv. böta 4, om brott: som icke sonats med böter; äv. om dödad person: vars dråp icke sonats med böter. Peringskiöld Wilk. 107 (1715). Väl länge har din frände Sigmund legat obött. Hildebrand Isl. 204 (1883).

 

Spalt O 146 band 18, 1949

Webbansvarig