Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MIASMA mias4ma, n. (Lund SvarVetA 8 (1774) osv.), äv. r. l. m. l. f. (Kullberg SBer. 2: 156 (1848), LoW (1911)); best. -at (PopVetAfh. 32: 100 (1909) osv.), ss. r. l. m. l. f. -an; pl. -er (äv. att hänföra till sg. miasm) (ASScF 1: 754 (1842) osv.), ss. r. l. m. l. f. äv. (numera föga br.) -or (Sundén (1887), Schück Rom 1: 28 (1912)); äv. MIASM mias4m, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er (jfr ovan).
(numera knappast br. utom vid skildring av ä. medicinska åskådningssätt; se dock slutet) med. infektionsämne som icke överföres direkt från en individ till en annan, utan inkommer i organismen från den yttre naturen. Lund SvarVetA 8 (1774). Söderström LäkKvacksalv. 67 (1926). Wirgin Häls. 1: 193 (1931). — särsk. (i vitter stil, fullt br.) bildl.: ”smittämne”; i sht i pl. AJourn. 1815, nr 217, s. 2. Porträtten av de unga damerna ur societeten förpassa oss till missromanernas atmosfär, där begreppet ”sex-appeal” ännu inte fått blanda in sina miasmer. STSD(A) 1934, nr 190, s. 6.
Spalt M 908 band 17, 1944