Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MARMOR mar3mor2, äv. -mωr2, i södra Sv. äv. 40, r. l. m. ((†) n. Peringskiöld MonUpl. 177 (1710), Lidner (SVS) 2: 446 (1786)); best. -n (Göthe Sergel 64 (i handl. fr. 1771) osv.) ((†) -en Stiernman Com. 4: 40 (1673), Stiernstolpe Cuv. 28 (1821)); pl. (i bet.: stycken l. slag av marmor, †) -ar (Wrangel TessPal. 32 (i handl. fr. 1735)) l. -er (VetAH 1747, s. 162, Palmstedt Res. 156 (1780)) l. (ss. n.) = (Lidner SednSkr. 22 (c. 1785)). Anm. Förr användes ngn gg den tyska formen marmel. Forsius Min. 71 (c. 1613: Marmelsteen). Salé 164 (1664: Marmel Mortil).
1) geol. kristallinisk (gm metamorfos kristalliserad) kalksten; särsk. i vidsträcktare anv., om sådan hård o. tät kalksten som antager polityr o. är lämplig för bildhuggeri l. ss. byggnadsmaterial o. d.; äv. om konstprodukt som liknar marmor. Vit, grön, svart, flammig marmor. Parisk, pentelisk marmor. Hugga en staty i marmor. Kärill vthaff .. marmore. Upp. 18: 12 (NT 1526; möjl. lat. form; Bib. 1541: aff .. marmor). Man ej kring källans brädd en slipad marmor finner. Creutz Vitt. 8 (1761). Retzius Min. 111 (1795). Hur mycket beräknas en sådan sak (dvs. en skulpturgrupp) kosta i marmor eller brons? Hallström Händ. 249 (1927). — jfr BAND-, BROKAD-, CEMENT-, CITRON-, GIPS-, GOTLANDS-, KOLMÅRDS-, KONST-, MUSSEL-MARMOR m. fl. — särsk.
a) i jämförelser med tanke på marmorns egenskaper (jfr b). Kall som marmor. Lucidor (SVS) 151 (1671). Mot all min kärlek stod hans siäl som Marmor fast. Knöppel Reg. 60 (1741). Hvarje sats (hos C. A. Ehrensvärd) är .. liksom huggen i marmor. 2SAH 29: 32 (1856).
b) (i vitter stil) bildl.; särsk. om ngt som gm sin vita färg, sin kylighet, sin stelhet o. d. påminner om marmor; äv. i uttr. ngt är ristat i marmor o. d., om ngt som är outplånligt l. som fått en bestående (o. monumental) form. Kolmodin Rök. 55 (1728). Atterbom SDikt. 1: 211 (1809, 1837; om kvinnokropp). Badin försäkrade likväl, att den sköna fröken vore af marmor för alla andra, än sitt hjertas utkårade. Crusenstolpe Mor. 4: 44 (1841). Dessa i marmor ristade rader (av en dikt av Runeberg). Söderhjelm Runebg 2: 389 (1906). särsk. (†)
2) [jfr BRONS 2] (numera bl. tillf.) föremål (t. ex. skulptur, gravvård) av marmor (i bet. 1). En Marmore ganska polerat. Forsius Fosz 41 (1621). Fidias’ marmor blickade som Gud. Tegnér (WB) 1: 149 (1805). Faunen var den första marmor som jag kan säga mig ha arbetat. TSergel (1811) hos Göthe Sergel 62.
3) (i fackspr.) marmorering, marmorliknande mönster; äv. konkret, om marmorerad färgyta, marmorerat boksnitt, papper o. d. Thon o. Kirsch 64 (1856). AHB 111: 33 (1882; om boksnitt). Det runda jernbordet .. (var) måladt i marmor. Tavaststjerna Inföd. 174 (1887). — jfr AGAT-, KAM-MARMOR.
-ARBETARE~0200. person som arbetar i marmorbrott; äv. om konstnär som själv utför huggningen av sina konstvärk i marmor. GT 1788, nr 86, s. 2. Det skulle .. förvåna, om Sergel, som var en så skicklig marmorarbetare, .. skulle ha lemnat sin modell till en bronsgjutare. Göthe Sergel 64 (1898). —
-ARBETE ~020. jfr -arbetare; abstr. o. konkret. Möller 2: 339 (1785). Diverse marmor-arbeten. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 63. —
-ARTAD, p. adj. äv. bildl. En Marmorartad Kalksten. Rinman 1: 21 (1788). (Hermione) syntes mig .. så kall och marmorartad. Rydberg Ath. 268 (1859). —
(1 b) -BARM. (i vitter stil) bildl. Bergets marmor-barm. Lidner (SVS) 3: 23 (1787). Braun Dikt. 1: 44 (1837; i fråga om kvinna). —
-BLOCK. (En maskin med) tvänne .. stora Såger sönderskär Marmorblocken .. uti skifvor. Broocman Österg. 2: 536 (1760). —
-BORD. av marmor l. (vanl.) med skiva av marmor. BoupptSthm 19/12 1689. Tegnér (WB) 5: 176 (c. 1825). —
-BRUK.
1) (numera föga br.) industriell anläggning för bearbetning av marmor; äv. om marmorbrott. Stiernman Com. 4: 581 (1683). Thomée IllSv. 211 (1866). Klint (1906). jfr ss. ortnamn: Marmorbruket (i Kolmården).
(1 b) -BRÖST. (i vitter stil) bildl. Är ingen känsla qvar uti Dit marmor-bröst? Lidner (SVS) 2: 298 (1784). —
(1 a) -FAST, adj. (i vitter stil) äv. bildl. Allt (hos en skön italienska) är .. plastiskt, marmorfast, ståtligt. Atterbom Minn. 452 (1818). (G. F. Gyllenborgs) tunga, marmorfasta stil. Lamm UpplRom. 1: 307 (1918). —
-FLISA, r. l. f., l. (i koll. anv.) -FLIS. jfr flisa, sbst. 3, 4; äv. koll. GHT 1895, nr 238 A, s. 3. —
-FÄRG.
1) färg hos marmor; äv. bildl. Kysk nyantik marmorfärg. Lamm UpplRom. 1: 464 (1918; i fråga om språklig framställning).
2) marmorerad färg; jfr marmor 3. BoupptVäxjö 1772. (Förhallar) målade i gul marmorfärg. SDS 1904, nr 232, s. 3. —
(1 b) -HJÄRTA. (i vitter stil) bildl., om hårt o. känslolöst hjärta. Dalin Vitt. 3: 21 (1738). Ett marmorhjerta, känslolöst som hans! Dahlgren Moreto 104 (1873). —
-HUGGARE. person som har till yrke att hugga konstvärk i marmor; äv. om konstnär som själv utför dylikt arbete. Serenius (1734; under marble-cutter). Möjligtvis är Canova en fullkomligare marmorhuggare än Thorvaldsen. Atterbom Minn. 279 (1818). Ahrenberg Männ. 6: 262 (1914). —
(1 a) -HÅRD. särsk. (i vitter stil) bildl. Spegel GW 160 (1685). I förtröstans marmorhårda / Pansar klädd. Stagnelius (SVS) 1: 396 (c. 1815). (Cypressernas) marmorhårda stammar. Hallström ItBr. 26 (1897, 1901). —
-HÄLL. (i sht i vitter stil) jfr häll, sbst.2 3. Gyllenborg Skald. 40 (1798; i bild). Kung Henrik redan hvilar / Inunder marmorhäll. Wirsén NDikt. 31 (1880). —
-IMITATION. (i fackspr.) äv. konkret. AHB 123: 46 (1885; konkret). Väggarne äro målade i ljusgul, gråådrig marmorimitation. VLS 146 (1887). —
(1 a) -KALL, adj.
1) (†) med. iskall; jfr -kyla 1. Kroppens nedra extremiteter, som blefvo marmor-kalla. TLäk. 1833, s. 10.
2) (i vitter stil) kall som marmor; särsk. bildl., i fråga om känslolivet (jfr kall, adj. 2 b). Marmorkall han står / Och väntar tåligt Dödens bittra smärta. Stagnelius (SVS) 3: 39 (1814). Rydberg Dikt. 2: 43 (1891). —
(1 b) -KULLE. (i vitter stil) bildl., om kvinnobröst; i sht i pl. Palmblad Nov. 2: 19 (1819, 1841). —
-KYLA, r. l. f.
1) (†) till 1 a: med. om det stadium hos kolera som kännetecknas av stark avkylning av kroppens yta. TLäk. 1833, s. 62. Hygiea 1856, s. 745.
2) (i vitter stil) bildl.; jfr marmor 1 b. Antik marmorkyla. Lamm Oxenst. 340 (1911; i fråga om Oxenstiernas Skördarne). —
-LEJON. marmorskulptur av lejon. Callerholm Stowe 206 (1852). Marmorlejonet från Piræeus med nordiska runinskrifter. Sander (1896; boktitel). —
-LIK, adj. —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MJÖL. tekn. o. byggn. pulveriserad marmor (som användes till finare murbruk o. d.). Palmstedt Res. 121 (c. 1780). HantvB I. 4: 268 (1936). —
(3) -PAPPER. [jfr t. marmorpapier] (i fackspr.) marmorerat papper. Tholander Ordl. (c. 1875). Ehrström Konsthantv. 212 (1924). —
-PLATTA, r. l. f. (slipad l. släthuggen) platta av marmor. Heidenstam End. 175 (1889). Väggarnas beläggning med marmorplattor. Hahr ArkitH 122 (1902). —
(1 a) -REN, adj. (i vitter stil) ren l. klar som marmor; äv. bildl. (Antigones) marmorrena panna. 3SAH 11: 198 (1896). De ofta epigrammatiskt korta, marmorrena stroferna (hos Jean Moréas). 2NF 18: 1078 (1913). —
-RING. om ring av marmor. Helgedomma kaar i åttskiellige marmor ringar giordhe. G1R 13: 283 (1541). —
-SAL. (i sht i vitter stil) sal med väggar (l. golv osv.) av marmor l. med beklädnad av marmor. Ehrenadler Tel. 563 (1723). —
-SKIVA, r. l. f. skiva av marmor; särsk. på möbel (bord l. byrå o. d.). 1 Skiänkbord med svensk Marmorskifva. Wrangel TessPal. 35 (i handl. fr. 1735). (Det smälta hartset) utslås på en marmorskifva. AHB 39: 10 (1870). —
(3) -SNITT. bokb. marmorerat snitt. Turkisk marmor snitt. NVexjöBl. 1851, nr 35, s. 4. Ambrosiani NordMBokhandtv. 25 (1916). —
(1 a) -STEL, adj. (i vitter stil) stel l. orörlig som marmor l. som en marmorbild. Marmorstel satt Dmitri. Runeberg 1: 271 (1841). Levertin Dikt. 99 (1901). —
-STEN. [fsv. marmorsten] (numera föga br.) marmor; dels ss. ämnesnamn, dels om block, skiva, stenstycke av marmor. VarRerV 51 (1538). Några fyrkantiga Marmorstenar. Wrangel TessPal. 35 (i handl. fr. 1735). Hvit marmorsten är den dyrbaresta och vackresta. Linné Stenr. 26 (c. 1747). SAOL (1900). särsk. om gravsten l. gravmonument av marmor. Schroderus Os. 1: 413 (1635). Hvad säger mindre eller mer / En mullhög eller marmorsten? Ps. 1819, 391: 4. —
-STOD.
2) (i sht i vitter stil) bildstod av marmor. Lælius Bünting Res. 2: 125 (1588). Snoilsky 1: 5 (1869). särsk. i jämförelser. Jag mente, at han var, som jag, af kött och blod: / Doch var han mera lik en prächtig marmor-stod. Kolmodin QvSp. 1: 143 (1732; sagt av Potifars hustru om Josef). Kall som en marmorstod. Böttiger 1: 214 (1834, 1856). —
-STOFT. stoft uppkommet vid huggning av marmor; förr äv. om pulveriserad marmor. Miniatursk. 84 (1784). Sirén DaVinci 337 (1911). —
(1 a) -STUM. (i vitter stil) stum som en marmorstod; som är av marmor o. (därför) stum. Lidner (SVS) 2: 408 (1784). Vetterlund Sommar 54 (1911). —
-STYCKE. stycke (block, skiva, bit osv.) av marmor. Rinman 1: 233 (1788). En beläggning af färgade marmorstycken i olika .. mönster. Hahr ArkitH 142 (1902; om mosaik). —
-STÄLL. (numera föga br.) fotstycke resp. piedestal av marmor. Wirsén Dikt. 144 (1876). BoupptVäxjö 1890. —
(1 a) -SVAL. (i vitter stil) sval som marmor; äv.: som är av marmor o. (därför) sval. Snoilsky 3: 95 (1883). Där står det hvita, marmorsvala hus, / i hvilket jag vill bo. Levertin NDikt. 27 (1894). —
(1 a) -VIT. vit som marmor, skinande vit. Leopold 2: 459 (1802, 1815). Den marmorhvita hand, den fina. Tegnér (WB) 4: 15 (1822). —
-VÄRK, n.
B (†): MARMORS-PELARE, se A. —
(1 b) -TAND. om marmorvit tand. (Leendet) Mädh hwijta Marmors Tänder / Inom dän rosenröda Mund. Skogekär Bärgbo Wijs. 4: 5 (c. 1635). —
-TAVLA, se A.
MARMORIST 104, m. till 3: marmorerare. TurÅ 1934, s. 66. jfr: ”Mästermarmoristen”. Liljeblad DekorMåln. 57 (1884). —
MARMORIT104, r. (i fackspr., i sht förr) till 1: visst slags stuck som imiterar marmor m. m. TT 1898, Byggn. s. 129. Husmodern 1925, s. 327.
Spalt M 349 band 17, 1943