Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LO lω4, sbst.1, m. l. r. (Rääf Ydre 1: 312 (i handl. fr. 1556) osv.), äv. n. (Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 8, Östergren (1931)); best. -n l. (numera bl. bygdemålsfärgat) -en (VetAH 1740, s. 425, Hemberg ObanStig. 6 (1896)), ss. n. -et l. -t; pl. -ar (IErici Colerus 1: 74 (c. 1645) osv.) ((†) -er G1R 28: 379 (1558); -r HSH 37: 10 (1548), Aurivillius Gr. 45 (1684)), ss. n. -n (Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 9, Östergren (1931)), äv. = (WoJ (1891), Brate SvSpr. 84 (1898)); förr äv. LOD, sbst.1., m.; pl. -er (Rääf Ydre 3: 413 (i handl. fr. 1594)); förr äv. LOV, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
1) rovdjuret Lynx lynx Lin., lodjur. VarRerV 52 (1538). Then fläckiota Loon är skarpsynt. Schroderus Comenius 197 (1639). Lo .. må hvar man saklöst skiuta eller fånga. BB 23: 1 (Lag 1734). FoFl. 1933, s. 133. — jfr KATT-, RÄV-, VARG-LO m. fl. — särsk. om bild som föreställer en lo. HSH 37: 10 (1548; på ett flamskt täcke). Tawastland (har i sitt vapen), en spräklot Loo. Tempeus Messenius 104 (1612).
2) (numera bl. tillf.) loskinn. Rödactige lor. SkinnkamRSthm 1552 A, s. 1. Ett par ermer aff brun blomeret sammet, brämet med loor. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 20. Stiernman Riksd. 521 (1602).
-DJUR.
1) = LO, sbst.1 1; i pl. äv. (i sht zool.) om släktet Lynx Kerr., till vilket lodjuret hör. G1R 19: 117 (1548). 1Brehm 1: 138 (1874).
2) [jfr lat. Lynx i motsv. anv.] astr. benämning på en stjärnbild på norra hemisfären. VetAH 1746, s. 222.
-öga. vanl. i pl.; särsk. (i vitter stil) i sådana uttr. som ha lodjursögon, dvs. skarp syn, genomskådande blick o. d. Lind (1738). Samtiden 1874, s. 557. —
-GÅRD. särsk. i sg. best., om en (urspr. inhägnad) plats invid Stockholms slott, urspr. avsedd för förvaring av lodjur (o. andra vilda djur). MeddSlöjdF 1896, s. 40 (1762). Elers Sthm 1: 345 (1800). —
-HANNE. —
-HONA. —
-JÄGARE. —
-KATT, m. l. r.
2) (mindre br.) zool. lodjuret Lynx caracal Güld., karakal; i pl. äv. ss. namn på undersläktet Catolynx Severtz, till vilket bl. a. karakalen hör. Dalin (1853). 2NF (1911).
-POTAR, pl. [med avs. på senare leden jfr mnt. pote, holl. pot] (†) om tassar av lo, använda ss. pälsvärk. OxBr. 11: 788 (1640). —
-SKYTT. särsk. (förr) om person som erhållit kunglig fullmakt att (yrkesmässigt) skjuta lodjur. RR 8/6 1613. Ekman NorrlJakt 121 (1910; om ä. förh.). —
-STEN. [jfr t. luchsstein, fr. pierre de lynx, lat. lapis lyncis; enl. ä. föreställningar uppkommo belemniterna av lodjurets urin] (i fråga om ä. förh.) paleont. belemnit (i bet. 1). BOlavi 76 b (1578). Gentz Lindgren 90 (1929). —
-ÖGA. vanl. i pl.; särsk. (i sht i vitter stil) i sådana uttr. som ha loögon, dvs. skarp syn, genomskådande blick o. d. Serenius (1734; under lynx). —
-ÖGD, p. adj. (i sht i vitter stil) skarpögd, skarpsynt. Lind (1749; under luchsäugig). SvD(A) 1931, nr 321, s. 6.
Spalt L 1005 band 16, 1941