Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LEXIKO- läk1sikω- l. -o- l. -å-, l. (framför obetonad stavelse) 101—.
i ssgr.
1) person som utarbetar l. utarbetat lexikon, ordboksförfattare, ordboksredaktör. SP 1780, s. 481. Östergren (1931). jfr BOK-LEXIKOGRAF.
-GRAFI10104, r. utarbetande av lexikon, värksamhet ss. ordboksförfattare; äv.: ordboksvetenskap. 3SAH XLVII. 2: 57 (1836). PedT 1896, s. 333.
Avledn.: lexikografisk, adj. som har avseende på lexikografi; ofta övergående i bet.: som har avseende på ordförrådet i ett språk, lexikalisk. Weste (1807). SFS 1897, nr 54, s. 12. —
-LOGI10104, r. lära(n) om ordböckers utarbetande, ordboksvetenskap; äv.: utarbetande av ordböcker, lexikografi. Almqvist GrSpr. Föret. (1837). De moderna språkens Lexikologi. Frey 1841, s. 84. Noreen VS 1: 50 (1903).
Spalt L 616 band 16, 1940