Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÄ lä4, sbst., adj. o. adv.; ss. sbst. n.; best. (föga br.) -et (Engström Äfv. 9 (1908)) l. -t (Gellerstedt 2: 201 (1912)); ss. adj. oböjl.
I. sbst.
1) skydd mot vind o. väder l. sjögång o. d.; lugn. Erbjuda, åstadkomma, skänka, giva, förr äv. göra lä. (Sitta, ligga, ankra osv.) i lä (jfr 3), i skydd för vinden osv. Sedan hade vij Leedh vnder Iäffveröölandet, men tädan til Kiärholmen gick siön medh stoore böljor. Gyllenius Diar. 332 (c. 1670). At skogen fredas vid siöstränderne .., på det den må kunna göra lugn och le för svall och våg. Gadd Landtsk. 1: 290 (1773). Det tycktes gå / skapligt i början i lä af skären. Melin Dikt. 1: 108 (1888). Alla djur .. hade sökt sig lä i skogen. SDS 1899, nr 603, s. 3. Siwertz JoDr. 75 (1928). — särsk. (i vitter stil) bildl. Nordforss Matr. 27 (1799). Barnsligt blyg för sina egna tårar fick han liksom lä bakom den andres. Siwertz Sel. 1: 131 (1920).
2) konkret: plats som erbjuder skydd mot vind o. väder l. sjögång o. d.; skyddad plats. Der däcket satt fast, inkiladt mellan tvenne klippor, bildade det ett litet lä, hvarest båten lade till. Carlén Rosen 244 (1842). I ett smalt, blankt lä drog en leksaksångare efter sig en silverskimrande solfjäder av dvärgvågor. Siwertz Sel. 2: 86 (1920). Vid .. dynfronten har man .. uppfört .. ett ”sandgärde”, avsett att skapa ett lä, där sanden skulle lockas att stanna. TurÅ 1933, s. 113.
3) i sht sjöt. den sida av ngt (särsk. av ett fartyg) som är vänd bort från vinden, den sida varifrån man icke är utsatt för vinden, den sida l. det håll varåt vinden blåser, läsidan; motsatt: lovvart. I lä (jfr 1), på l. åt läsidan. Spotta i lä. Med roret uti lää. Rosenfeldt Vitt. 180 (1672, 1686); jfr b. I lofvart och i lä. Därs. 207 (1686). Man nalkas .. (sälen) vthi lää, (det är, at wädret blås ifrån ijsen) på det at siälen ingalunda får wäder af folcket. Hiärne 2Anl. 102 (1702). Vindens kraft i seglen tvingar masterna mot lä. Witt Skeppsb. 43 (1857). Förrn jag vet ordet af, / kommer från lä ett väder, som (osv.). Melin Dikt. 2: 173 (1904). — särsk.
a) i uttr. i lä om, förr äv. av l. för (ngt), på läsidan av l. om (ngt). Om Örlogz Flåttan .. uti slaget emot fienden komme uti lää af honom. Schmedeman Just. 928 (1685). The voro i lä för oss. Lind (1749). Konsten var blott att få dem att anlägga dessa eldar i lä om våra tält (för att vi skulle slippa röken). Kræmer Orient. 361 (1866). Man .. var tvungen att ta ned seglet och .. skifta rån, så att den kom i lä om masten. Fatab. 1929, s. 133.
b) sjöt. i uttr. ro(de)r l. rodret i lä l. enbart lä, ss. kommandoord (på handelsfartyg) med innebörd att rorkulten skall bringas ned i lä för lovning l. stagvändning. Spegel GW Fff 1 a (1685). Roor i Lää. SkepCommSkepzb. 1689. Rodret i lä. Serenius Hhhh 4 b (1757). Lä! Ekelöf Ordl. (1898).
c) (†) i uttr. om lä, i lä. Matroser, som ordinerade til Fockeråån, om Lääg eller på Decket. Rosenfeldt Tourville 9 (1698).
d) (†) i uttr. kasta på lä, brassa back. FörordnLootzw. 1696, § 12. Loenbom Stenbock 3: 299 (i handl. fr. 1712).
e) (†) bildl.
β) i uttr. gå i lä (för ngn), ge vika, stryka flagg (för ngn). Holmberg 2: 342 (1795). Schulthess (1885).
4) (†) i uttr. lov och lä, om segling omväxlande bidevind o. under god vind. (Skepparen) med sin Loof och Lää så mykket endtlig winner / At han een önskad Hampn för sig och Skippet finner. Spegel GW 73 (1685).
II. ss. adj.
1) (numera bl. ngn gg tillf.) skyddad mot vind o. väder l. sjögång o. d.; lugn; jfr I 1. Een lää ort och hampn. RP 12: 20 (1647). En solig och .. lä plats. Elgström FantNov. 195 (1920).
2) sjöt. belägen på läsidan av l. om ngt (särsk. ett fartyg). Lä bog, brassar, nock. Lä kust, land. Fregatten .. passerade .. endast några famnar från vår lä låring. Gosselman SNAmer. 1: 45 (1833). Massan av sjösjuka passagerare hängde på lä reling. SvD(A) 1931, nr 160, s. 3.
III. sjöt. ss. adv.: på l. mot läsidan; särsk. i uttr. lä om ngt, på läsidan om ngt; jfr I 3 a. Lä över, bort åt läsidan. HFinlÖ 435 (1730). Då vi komma i smulare vatten, lä om klippan. Runeberg 4: 181 (1833).
-BORD. jfr bord, sbst.1 4. Skutan sydde stundom så myckit, att watnet gick in på heele leebolet. Gyllenius Diar. 154 (c. 1660). Dalin (1853). —
(I 1) -BÄLTE. skogsv. bälte av träd l. buskar, avsett att skydda mot vinden. Skogvakt. 1894, s. 100. LAHT 1912, s. 320. —
-LAND. land l. kust som ligger i lä, lä land. Serenius (1741). Då är bäst at fiska när .. (strömmingen) stådt under lelandet et dygn. VetAH 1748, s. 116. Sälnäten läggas i halvcirkel i läland. 2SvKulturb. 1—2: 276 (1934). —
-LÄGE.
1) till I 1: läge i skydd för vinden. Bebyggelsen .. (måste) taga hänsyn till läläge, nära tillgång till vatten och dylikt. Ymer 1932, s. 361.
2) sjömil. till I 3, II 2: ett fartygs läge i lä om en motståndare. Ett .. taktiskt system, som var fullständigt defensivt och för strider till sjöss föredrog läläget. VFl. 1913, s. 103. —
(I 1) -PLANTERING. i sht trädg. plantering av skyddsträd mot vinden; äv. konkret. 2NF (1912). SvGeogrÅb. 1931, s. 117 (konkret). —
-SIDA.
1) den sida av ngt som är vänd bort från vinden; motsatt: lovvartssida, vindsida. Lind (1749; under lie-bord). Vinda up Ankaret på läsidan. FSjöbohm BVägen 109 (1793). Räven intar sin lega på läsidan av någon backe. Högdahl Fleuron Jägarg. 40 (1919).
2) geol. den sida av en bärghäll som varit vänd bort från det håll varifrån isen under istiden rört sig; motsatt: stötsida. NGSefström i VetAH 1836, s. 153. NoK 43: 24 (1925). —
-SUD. (i vissa trakter) lä ”sud” (jfr båt-sud). Men så friskade vinden i, ekan lade läsud under vatten. Strindberg Hems. 130 (1887). Dens. Skärk. 177 (1888). Knape Österb. 11 (1916). —
(I 1) -TRÄD. skogsv. planterat till skydd mot vinden. Bergtallen som läträd. SkogsvT 1909, s. 435. —
-VART4~1 l. 3~2, adv., adj. o. sbst. r. l. m.; ss. adj. superl. -vartst l. -verst. sjöt. motsatt: lovvart.
a) [jfr t. leewärts] (numera föga br.) ss. adv.: i lä, på läsidan. De lävart belägne öars inbyggare. Cook 3Resa 373 (1787). Östergren (1932).
b) (†) ss. adj. i superl.: som befinner sig längst bort l. fram i lä. Då vinden faller snedt i seglet, hindrar luftens spänstighet de lävartsta partiklar att utöfva samma kraft som de lovartste. Roswall Skeppsm. 1: 8 (1803). Fiendens främsta Skepp, som lofvadt upp, kanonerade de Svenska läfversta Skeppen. Gyllengranat SvSjökr. 2: 295 (1840). Balck Idr. 3: 88 (1888).
c) (†) ss. sbst.: läsidan. Watnet gick in igenom Troili skåttportar i läwardt. Tegel E14 169 (1612). Weste (1807). —
(I 1) -VATTEN. vatten i läge som är skyddat mot vinden. I lävattnet bakom hvarje sten framskymtade talrika .. snäckskal. Hemberg ObanStig. 205 (1896). Smeds Malaxb. 93 (1935). —
(III) -ÖVER, adv. lä över. (Han) hade af samma brott(-sjö) slungats läöfver och hamnat först mot relingen. SD(L) 1904, nr 254, s. 5.
1) giva lä, skydda mot vinden; äv. opers.: det är lä. Fastän det läar här, är stormen derute så stark, att (osv.). SD(L) 1900, nr 391, s. 3. Här under land läa .. bergen. VFl. 1918, s. 59. Växtligheten är mager, hänvisad till de läande skrevorna. SvD 10/10 1926, Söndagsbil. s. 3.
2) (i vitter stil) i p. pf. i adjektivisk anv.: lugn, skyddad mot vinden. I hvar läad vrå. SD 1904, nr 324 B, s. 1.
Särsk. förb.: läa av. (föga br.) ge (mera) skydd mot vinden; äv. opers.: det blir lugnare, emedan det är i lä. Efter att ha gjort slag (med båten) gick han in i sundet, der det läade af. Strindberg TiqvS 3: 103 (1887). Här får jag friskare bris, ty här läar ej landet af så mycket. VFl. 1916, s. 35.
läa för. utgöra vindskydd för (ngt). Skären, vilka i en lång räcka läade för Stora Jungfrufjärden. Strindberg 21: 388 (1887). —
LÄIG, adj. (föga br.) till I 1: lugn, skyddad mot vinden. Ett av naturen skyddat, läigt ställe. NoB 1924, s. 61.
Spalt L 1496 band 16, 1941