kummin-gräs

Publicerad 1938

KUMMIN kum3in2 (Anm. Ordet hade i ä. tid stundom huvudtonen på den då långa andra stavelsen), r. l. m. (TullbSthm 1535, s. 24 a, osv.), äv. n. (Serenius Iiii 3 b (1757), Östergren (1931)); best. -en, ss. n. -et; förr äv. KUMMEL, sbst.2, l. KUMMIL, r. l. m.

Ordformer

(komjan c. 1795—1870. kommel 1874 (fr. Hälsingl.). kommen, kommin 1755 (fr. Västergötl.)— 1816. komming 1890 (fr. Dalsl. o. Västergötl.)—1926 (fr. Västerb.). kummel(l), kumel(l) c. 1635—1809. kummen, kumen (cu-) 1602—1896 (fr. Åland). kummil(l), kumil(l) (cu-) 1639—1893 (fr. Uppl.). kummin (kumin, cumin(e), -ijn) 1526 osv. kumming, kuming 1613—1843. kuminj 1535. kymel 1697—1727. kåmming 1762—1914 (fr. Jämtl.). kömin 1637)

Etymologi

[fsv. komi(i)n, kumin, sv. dial. kommen, komjan, kummel m. fl. former; liksom d. kommen av mnt. komen, komīn; jfr fht. kumin, jämte (med dissimilation) kumil, t. kümmel, feng. cymen, eng. cummin, fr. cumin; ytterst av lat. cumīnum, av gr. κύμινον, trol. av semitiskt urspr. Formerna kummel, kummil osv. bero på invärkan från t., när icke inhemsk dissimilation föreligger. Formen komjan beror möjl. på anslutning till TIMJAN]

1) växten Cuminum Cyminum Lin.; äv. (särsk. koll.), i sht i uttr. romersk (jfr 4 a), vit kummin, om växtens ss. krydda o. läkemedel använda delfrukter. Tijende aff mynto, dill, och kwmin. Mat. 23: 23 (NT 1526). Romisk Kumin. BOlavi 168 b (1578). Hvit kummin. Lindgren Läkem. (1902). Jönsson Gagnv. 248 (1910). — jfr KUNGS-, PEPPAR-, SPIS-KUMMIN. — Anm. Ordet uppfattas i sin bibliska anv. allmänt ss. liktydigt med 2. E. Fries framhöll i BotUtfl. 3: 212 (1864) att kummin egentligen var namn på Cuminum Cyminum Lin. o. angav kummil ss. namn på Carum carvi Lin. (se 2).

2) växten Carum carvi Lin.; äv. (särsk. koll.) om växtens ss. krydda o. läkemedel använda delfrukter. TullbSthm 1535, s. 24 a. Brödhet skal man baka medh beredda Coriander, Cumen och Anijs. LErici Pest. A 3 b (1602). Keyland Allmogekost 1: 192 (1919). — jfr BRÖD-, VILD-KUMMIN.

3) om kumminbrännvin. Ta en sup Kummil och Skorpa begär. Bellman (SVS) 1: 32 (c. 1770, 1790). CIHallman 64 (1775). Hej, kummin och pickardång! Karlfeldt FridLustg. 123 (1901). Dahlbäck Åb. 153 (1914). — jfr HONUNGS-KUMMIL o. SÖT-KUMMIN.

4) om vissa växter som mer l. mindre likna kummin (i bet. 1 o. 2). — jfr HAR-, HUND-, JORD-KUMMIN. — särsk.

a) växten Nigella sativa Lin., svartkummin; äv. (särsk. koll.), i sht i uttr. svart, äv. romersk (jfr 1) kummin, om växtens ss. krydda o. läkemedel använda frukter. Swart kumin. VarRerV 58 (1538); möjl. ssg. Römisk Kumijn. Franckenius Spec. C 3 b (1659). Swart Kummel. ApotT 1698, s. 73. Lindgren Läkem. (1902). — jfr SVART-KUMMIN.

b) (†) i uttr. utländsk (stor) kummel, om (delfrukterna av) växten Siler trilobum Scop.; jfr HAVRE-KUMMIL. Franckenius Spec. D 3 b (1638, 1659).

c) (†) i uttr. kretisk(t) kummin, om växten Daucus Carota Lin., vild morot. Franckenius Spec. B 3 a (1659). Serenius Iiii 3 b (1757).

Ssgr: A: (1, 2, 4) KUMMIN-BLOMMA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3191). (kummin- c. 1600 osv. kummine- 1578—1643) särsk.

1) till 1; särsk. i uttr. romersk kumminblomma. Fyra lod Romersk Kuminblomma. Oec. 221 (1730).

2) till 2. BOlavi 75 b (1578); möjl. till 1. För Styngh. Skall man tagha Kumminblomma som seer uth som Hwijt Khål. OMartini Läk. 26 (c. 1600). —

(2; jfr 3) -BRÄNNVIN. kryddat med kummin. BoupptSthm 1672, s. 666 b, Bil. Kjellin 635 (1927). —

(2) -BRÖD. kryddat med kummin. Lind (1749). —

(1, 2, 4 a) -FRÖ. särsk. (numera icke i fackspr.) till 1, 2, om delfrukt av kummin. BOlavi 176 b (1578; till KUMMIN 1). —

(jfr 2) -GRÄS. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = KUMMIN 2. Haartman Sjukd. 3 (1759). Västerb. 1926, s. 271. —

(2) -GRÖT. (förr) kryddad med kummin. Wetterbergh Altart. 494 (1848). —

(2) -HAGE. (kummin- 1744 osv. kummins- 1752) (förr) (inhägnat) jordstycke där kummin odlades. VetAH 1744, s. 234. Här blomma kumminhagarna till älsklig likör. Karlfeldt FlPom. 17 (1906). —

(2) -HALM. (†) koll., om stjälkar av kumminväxten. VetAH 1744, s. 236. —

(2) -LIMPA. (i sht förr) jfr -BRÖD. DA 1824, nr 3, s. 2. —

(2) -MAL. zool. malfjärilen Depressaria nervosa Hw., vars larver leva bl. a. i kumminväxtens blomställningar. 1Brehm III. 2: 108 (1876). —

(1, 2, 4 a) -OLJA, r. l. f. av kummin erhållen flyktig olja, använd (numera särsk. i bet. 2) till kryddning av brännvin, vid likörberedning, i sht förr äv. farm.

1) till 1; äv. i uttr. romersk kumminolja. Utterman Ertmann C 1 b (1672); möjl. till 2. ApotT 1698, s. 53. Keyser Kemien 3: 300 (1876).

2) till 2. Lind (1749). Rothof 264 (1762).

3) [jfr t. schwartzkümmelöl] (†) till 4 a, i uttr. svart kumilolja. ApotT 1698, s. 56. —

(1, 2) -OST. skummjölksost kryddad med kummin. BoupptSthm 1680, s. 441 b, Bil. —

(2) -SOCKER. (i sht förr) koll., om med socker överdragna delfrukter av kummin. Aken Reseap. 169 (1746). Rosenstein BarnSj. 51 (1764). —

(2) -SOCKERGRYN~102. (i sht förr) jfr -SOCKER. Grafström Kond. 306 (1892). —

(2) -SOPPA, r. l. f. kryddad med kummin. Lind (1749). Langlet Husm. 956 (1884). —

(3) -SUP. Backman Reuter Lifv. 1: 140 (1870). En liten kumminsup och ett stort glas pilsner. Engström 5Bok 56 (1910). —

(1, 2) -TE, n. (förr) ss. läkemedel användt ”te” (avkok) på kummin. Strålenhielm Ymp. 61 (1751). —

(1, 2, 4 a) -VATTEN. farm. urspr.: destillat av kummin; numera om vattenlösning av kumminolja. Strålenhielm Ymp. 61 (1751). SvUppslB 16: 289 (1933). —

(1, 2, 4) -VÄXT, r. l. m. särsk. till 2. VetAH 1741, s. 213. —

(1, 2, 4) -ÖRT. = -VÄXT. Weste FörslSAOB (1823).

B (†): KUMMINE-BLOMMA, se A.

C (†): KUMMINS-HAGE, se A.

Spalt K 3189 band 15, 1938

Webbansvarig