| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRONA krω3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Gl1Mack. 13: 16 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar ArvskifteSthm 13/7 1602; -er Wallquist EcclSaml. 1—4: 224 (1541), Runius (SVS) 2: 164 (c. 1712)); pl. best. -orna (Murenius AV 87 (1642) osv.) ((†) -onar 1Krön. 2: 54 (Bib. 1541)).
1) huvudprydnad, i allm. av ädel metall o. rikt utstyrd, ofta med ädla stenar, vilken ss. värdighetstecken vid högtidliga tillfällen bäres av regerande furstar o. furstliga personer (förr o. i vissa länder, t. ex. England, ännu äv. av adliga personer) o. vilken oftast består av en till huvudet passande ring som på övre kanten är försedd med spetsar (spiror) l. bladvärk l. med byglar; äv., särsk. herald., om avbildning av dylikt föremål. Sluten krona, försedd med (i allm. tvenne) byglar gående korsvis över huvudet. Öppen krona, utan byglar. Adlig, friherrlig, furstlig, grevlig, hertiglig, kejserlig, kunglig, påvlig krona. Ther fore .. settie wij ene crone på hans houud, stadhfestandes honom ther mz j hans konungsliga embete. OPetri 2Förman. B 4 a (1528). Vårt och rigsens vapn, the tre croner, som .. (danskarna) sig otilbörligen tillvället hafve. RA I. 1: 670 (1560). Ända til K. Eric XIV:s tid buro Svenske Konungarne öpna Kronor. 1Saml. 1: 106 (1773). HantvB I. 1: 427 (1934). — jfr ADELS-, BARON-, BEGRAVNINGS-, BISKOPS-, BJÄLLER-, DROTTNING-, DUBBEL-, GREVE-, HERTIG-, HJÄLM-, HÄRSKAR-, JÄRN-, KEJSAR-, KONUNGA-, KRÖNINGS-, PÄRS-, RANG-KRONA m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. som angiva att ngn är l. blir konung l. kejsare o. d., ofta närmande sig l. övergående i bet.: konungamakt, konungavärdighet resp. kejsarmakt osv. Bära kronan. Ärva en krona. Athuj icke lenger schulle dröya medh waar cröningh wthan anama oss oppaa .. crono tiil riichit. G1R 3: 236 (1526). Effter en allena skall och må erfve cronen, så (osv.). RA I. 1: 459 (1546). Kronan blef .. erbuden (Gustav Vasa) år 1521. Schönberg Bref 1: 185 (1778). Se! vid din fot har Polens Monark sin krona ju nedlagt. Stagnelius (SVS) 3: 67 (1817). Arfsrätten till danska kronan. IllMilRevy 1898, s. 64. — (†) Fursterne (skulle) icke hafve macht att bringe the .. crone hemmen, som under theris furstendöme ligge, under sitt arf, uthan thens samtyckie, som cronone foreståer. RA I. 2: 23 (1561).
b) om den sida (adversen) av ett mynt på vilken regentens bild l. namnchiffer är anbragt; i sht i uttr. spela l. kasta krona och l. eller klave, förr äv. krona och vase, kors och krona; jfr KLAVE 1 slutet; äv. ss. namn på ifrågavarande spel. Krona eller klafva. Serenius Ss 1 b (1734). Spela krona el. klafve, el. kors och krona. Weste (1807). Jag håller krona. Därs. Krona och vase. HbiblSällsk. 2: 708 (1839). Låt oss kasta krona och klafve om hvem som ska betala för båda. Backman Dickens Pickw. 1: 23 (1871). Spelet ”krona och klafve”. Jolin Ber. 3: 224 (1873). Hedin 3Tal 10 (1913; i bild).
2) i överförd anv. av 1, om konungen l. kejsaren l. konungamakten osv., betraktad ss. institution, l. om staten. — särsk.
a) i sg. best.: staten; ofta om staten ss. förmögenhetsrättsligt subjekt. Cronennis skatskyllega bönder. G1R 1: 35 (1522). (Olof Haraldsson) pläghade leggia theras godz vnder Cronona som icke wille Christne bliffua. OPetri Kr. 52 (c. 1540). Tijend till Chronan och Kyrkioheerden. KOF II. 2: 245 (c. 1655). Härads-Allmänningarne, som äro Cronones tilhörigheter. PH 2: 1168 (1734). Til Kronan förverkadt gods. RF 1809, § 25. Då någon af Kronans persedlar förkommer eller skadas. TjReglArm. 1858, 1: 111. Der (dvs. i torpet) tog efter fader han kronans rock (dvs. blev soldat). Snoilsky 2: 84 (1881). Kronans skogsskifte. UNT(A) 1934, nr 272, s. 8. jfr (†): Att cronen som mykit är förswagat skal förbätres vtåff then räntte som kyrker och clöster haffue her i rijket. G1R 4: 388 (1527). — särsk.
α) i uttr. kunglig majestät och kronan, förr äv. konungen l. hans kunglig majestät och kronan l. kunglig majestät och dess krona; förr äv. (i skrivelse till konungen l. regeringen) eders kunglig majestät och kronan resp. (i skrivelser från konungen l. regeringen) vi och kronan l. vår och kronans o. d. G1R 1: 194 (1524). På vår oc Cronones sætegård kwmå (dvs. Kumo). Därs. 4: 329 (1527). E: K: M:tz och Chronones Medel. HSH 31: 7 (1663). Hans Kongl: M:t och Cronan. BoupptSthm 1673, s. 934 a. Kongl. Maj:ts och Desz Kronas inkomster. HC11H 9: 35 (1697). Å skatte- krono- och stadsjord hafva ek och bok af urminnes tider varit Oss och Kronan förbehållne. Bergv. 4: 260 (1805). Nordström Samh. 2: 132 (1840). Under benämningen ”Kungl. Maj:t och kronan” uppträder .. staten liksom en privatperson och inlåter sig på affärer med andra. Björling CivR 26 (1906).
β) (†) i uttr. kronans frid l. fred, i konungens namn påbjuden rättssäkerhet för ngn; jfr KONUNGS-FRID 2. SthmTb. 1533.
γ) i uttr. kronans karl, förr äv. man, soldat. Gud lön er, så ni fägnar / En gammal Kronans man. Kellgren 1: 129 (1788). Du tjänar kungen, och det passar icke en kronans karl att sitta så där och lipa. LbFolksk. 32 (1890).
ε) (vard.) i uttr. kronans landsväg, allmän landsväg. Ödman UngdM 1: 112 (1874, 1881). Lagerlöf Kejs. 167 (1914).
ζ) (vard.) i uttr. inte ett kronans öre o. d., inte ett öre, inga pängar alls. Hertzberg Päivärinta 3: 278 (1886). Så dog han, gubben, och inte ett kronans öre fans det efter honom. Lundquist Profil. 3: 37 (1888). Utan en kronans fyrk på fickan. Malmberg Höstd. 27 (1907). — (†) (Vi ha) icke .. kunnat bekommet en Cronans mynt till vårt uppehälle. VRArk. 4/3 1758.
b) (†) om monarken l. regeringen l. styrelsen i ett land (jfr d). Crononnes stadh (dvs. Stockholm). OPetri Kr. 292 (c. 1540). Huru stort hade icke detta rike (dvs. Danmark) varit, om intet dess krona genom tvång bragt hela länder till desertion? Chydenius 14 (1765). Nordström Samh. 1: 110 (1839).
c) närmande sig l. övergående i bet.: monarkiskt styrd (styrt) stat l. land; numera nästan bl. med bestämning angivande den stat det är fråga om. Sveriges rijkes gräntz, som skillier den Svenske och Polenske Cronan åth. AOxenstierna 2: 355 (1619). De Nordiska Cronorne. Serenius (1741). Emedlertid föreföll ingen fiendtlighet emellan dessa Kronor. 2SAH 5: 382 (1810). Sändebud från en främmande krona. Fryxell Ber. 9: 184 (1841). Ute i Kattegat ligger Anholts sandbank midt emellan kronorna (dvs. Sverge o. Danmark). Kjellén SvGeogr. 87 (1900). Den svenska kronans främsta organ och redskap vid uppsikten över de lokala myndigheterna — landshövdingarna. GHT 1935, nr 246, s. 3. — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr β, γ). Så länge dhet ene rijket och dhet andra skall vara en crone, moste dhet beholla sine jura majestatis oviolerade. AOxenstierna 2: 622 (1624). Frankerijke, som intet ähr någon slätt, uthan een mächtigh chrona. RP 6: 723 (1636). (Eftersom Sverge o. Frankrike) skulle representera uti deras dignitet af cronor. Höpken 2: 382 (1761).
β) i uttr. Sverges (Danmarks osv.) krona, Sverges osv. rike. Ath j Sculle geffwa eder punne (dvs. under) Swerigis Crona. G1R 1: 47 (1523). Norges eröfring och förening med Sveriges krona. Oscar II 3: 317 (1868, 1888). — särsk. i numera obr. anv. Wore och wäl andre och nyttigere Vttgiffter vthj Sweriges Chrono (än att bekosta den polska prinsessans brudutstyrsel). RARP 1: 33 (1627). Drotning Christina som nu Regerar / Swerjes Chrona, och henne förmerar. Chronander Bel. C 1 b (1649).
γ) (†) i uttr. kronan Sverge (Polen, Ryssland osv.), konungariket Sverge resp. kejsardömet Ryssland osv. RARP 2: 50 (1634). Vår förestelte resa till Chronan Sverige. RP 8: 149 (1640). Thet förbundh, som emellan begge chronorne Sverige och Portugal ähr oprättadt. OxBr. 8: 469 (1645). Freds-slutet emellan Cronorne Sverige och Ryssland Åhr 1721. Frese VerldslD 143 (1721, 1726). Trolle Duvall 2: 192 (1875).
d) (i sht i fackspr.) i sg. best., om monarken själv i en viss stat, kungen l. kejsaren osv.; nästan bl. i fråga om utländska förh. Nämde prerogativ (dvs. benådningsrätten), det skönaste af dem som tillkomma kronan, bör sparsamt användas. Oscar I Straff 11 (1840). I sitt bekanta diktamen till statsrådsprotokollet den 9 januari tog hr civilministern mot riksdagen en högre ton än .. någon af kronans rådgifvare hittills tillåtit sig. Samtiden 1874, s. 440. SvD(A) 1934, nr 48, s. 12.
3) i allmännare anv. av 1, om krans av metall l. blommor o. d. som användes för att smycka ngns huvud; numera i sht om dylik prydnad som mer l. mindre liknar en krona (i bet. 1). När man ville föreställa Ceres .., målade man en qvinna med krona af ax. 2VittAH 2: 138 (1787, 1791). Du, som på Pimplas strand / Har vård om aldrig östa källor, / Knyt åt min Lamias hår en krona. Adlerbeth HorOd. 40 (1817). Krona af blomster. Meurman (1846). — jfr AX-, EK-, EKLÖVS-, LAGER-, VALLMO-KRONA m. fl. — särsk.
a) om den krona av törnen som enligt den bibliska berättelsen sattes på Jesus’ huvud före korsfästelsen. Krigszmennena .. wridho till hopa ena crono aff törne, och satte på honom. Mark. 15: 17 (NT 1526). — jfr TÖRNE-KRONA.
b) brudkrona; jfr KRANS 1 b. RA I. 1: 432 (1545). Svensson SkånFolkdr. 162 (1935). — jfr BRUD-, BRÖLLOPS-, MYRTEN-KRONA.
c) om krans l. krona som gives ss. belöning l. segerpris åt ngn; utom i fråga om forntida förh. bl. bildl. (se α, β). (Romarna hava) i sin tijd vthdeelt wissa Cronor, til hwar och en tapper giernings belöning. Isogæus Segersk. 571 (c. 1700). Med senor spänstiga, som hamradt stål, / skönnakne ynglingar till brottning drogo, / .. / och segervagnar rasslade till mål, / der kraft och djerfhet sina kronor togo. Tegnér (WB) 9: 13 (1840). Krona af ek gafs fordom åt den, som räddat en landsman. Atterbom Minnest. 1: 189 (1847). — jfr BELÄGRINGS-, BORGAR-, DIKTAR-, HEDERS-, HELGON-, MARTYR-, MEDBORGAR-, MUR-, SKALDE-KRONA m. fl. — särsk.
α) bildl. (jfr β); jfr KRANS 2 b. At eder nade motte swa styra oc raada her j Iorderiike atj motthe bæra cronan j hymmerike. G1R 1: 298 (1523); jfr 1. War trofast j dödhen, och iach skall geffua tigh liffzens crono. Upp. 2: 10 (NT 1526). Gå du at snillets krans och segrens krona bära. Kellgren 2: 304 (c. 1790). Gråt, o Roma, dina storhetstider. / Vekligheten kronan stal från dig. Tegnér (WB) 1: 283 (1805). — särsk. (mindre br.) i uttr. taga kronan, hembära priset. Hedenvind-Eriksson Hjul. 115 (1928).
β) (†) bildl. i uttr. bära, äv. draga kronan l. krona, överträffa andra, vara den främste l. förnämste, bära kronan för (ngn), överträffa (ngn). Ther the grofwa och oförståndigha .. få rådha, ther bär åsnen Krono. Fosz 441 (1621; nt. orig.: dar drecht de Esel de krone; Weigere: der bær Asenen krunen). Byrkö kronan bär för båda (dvs. Telge o. Kalmar). HB 1: 82 (1629). Hon bär kronan för dem alla i skönhet. Weste FörslSAOB (1823). Hon bär kronan för alla fruntimmer. Schulthess (1885).
4) i oeg. anv. av 1, 3, om föremål som gm sin form l. gm sin plats över ngt l. såsom det översta l. högsta l. yttersta av ngt erinrar om en krona. — jfr BRÄNNAR-, DILL-, FRUKT-, FRÖ-, ROT-, UPPDRAGS-KRONA m. fl. — särsk.
a) (mindre br.) obstetr. om den översta delen av hjässan hos ett foster. Schützercrantz 2Förlossn. 176 (1786). Cederschiöld HbBarnm. 52 (1822). 3NF 8: 227 (1927).
c) eg., om den övre, greniga delen av hjortdjurens horn; numera vanl. om hjortdjurens horn i sin helhet. VetAH 1802, s. 286. Älgens mäktiga krona. SvD(L) 1904, nr 50, s. 6. Knöppel SvRidd. 71 (1912). — jfr DOVHJORTS-, HORN-, SKOVEL-, TAGG-, ÄLG-KRONA m. fl. — särsk. (†) bildl.; jfr HORN-KRONA slutet. SedolärMercur. 3: nr 15, s. 6 (1731). Blir jag gift, en ting i mig svider, / At man vrider / Mig en krona oförskyldt. Bellman (BellmS) 2: 37 (1791); jfr 3.
d) sammanfattande om grenarna på ett träd jämte därpå sittande blad; i sht i fråga om grenar som börja först ett stycke upp på stammen. Lucidor (SVS) 468 (1674). Desse Mulbärsträn växa til ansenlig storlek, och formera en vacker krona. VetAH 1776, s. 151. SvSkog. 155 (1928). — jfr BJÖRK-, BOK-, EK-, GRAN-, PINJE-, POPPEL-, RÖNN-, TALL-, TOPP-, TRÄD-KRONA m. fl. — särsk. bildl. De väntade Vasa-Telningar, under hvars frodiga kronor .. (barnen) en gång kunna finna skygd och skugga. Bergklint Vitt. 250 (1774). Japans hela samhälle från rot till krona omhuldade varmt sin konst. Zilliacus JapSt. 28 (1896).
e) färgad inre bladkrans i dubbelt blomhylle, blomkrona (se d. o. 1). VetAH 1742, s. 95. Holmström Naturl. 1: 94 (1888). Skårman Forssell 203 (1898). — jfr BI-, BLOM-KRONA.
g) (†) geol. om det övre, blomliknande partiet av en hårstjärna (se d. o. 1). Bergman Jordkl. 1: 283 (1773). Hisinger Ant. 6: 108 (1837). Klintberg Gotl. 12 (1909). — jfr ENKRINIT-KRONA.
h) (föga br.) astr. ljuskrets som vid total solförmörkelse omgiver solen, korona. HeimdFolkskr. 8—9: 19 (1893). Moll Fys. 4: 95 (1901).
i) (föga br.) i fråga om norrsken: fenomen som yttrar sig däri att strålar från olika håll äro riktade mot samma punkt, korona. VetAH 1764, s. 65. Hedin Pol 2: 496 (1911). 3NF 14: 1249 (1931). — jfr NORRSKENS-KRONA.
j) i l. (i sg. best.) ss. namn på stjärnbilder, dels om en stjärnbild på norra hemisfären, vanl. kallad Norra l. Nordliga, förr äv. Nordiska kronan, dels om en stjärnbild på södra hemisfären, vanl. kallad Södra kronan. Nordiska Kronan. Melanderhjelm Astr. 1: 58 (1795). Södra Kronan. Därs. 59. Mina älskade stjernbilder (Orion, och kronan). Bremer Brev 2: 186 (1842). Stjernbilden Norra Kronan, som är sammansatt af flere i halfcirkelform ordnade stjernor. Lindhagen Astr. 134 (1858). SvUppslB (1933). jfr: At .. Cronan .. på Eders Maj:ts hofwud .. motte .. lysa som then Cronan, som af Stiernor lyser på Himmelens Feste. Swedenborg RebNat. 1: 3 (1719).
k) i tak upphängd ställning för uppbärande av ljus l. elektriska lampor l. andra belysningsmedel. En stor krona med 12 pipär. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 19. Från kronorna gasen glimmar. Fröding Eftersk. 1: 4 (1888, 1910). KatalInstallAsea 1931, s. 238. — jfr BLÄCK-, GLAS-, KRISTALL-, LJUS-, MÄSSINGS-, SKÅL-, TAK-KRONA m. fl.
l) (förr) av halm o. d. förfärdigad dekoration erinrande om en ljuskrona, men icke avsedd för uppbärande av ljus, vilken i vissa trakter vid högtidligare tillfällen upphängdes i taket i allmogens stugor. Rothof 171 (1762). Fatab. 1908, s. 100. FolklEtnSt. 1: 219 (1916). — jfr BORST-, HALM-, TAK-KRONA.
m) (i fackspr.) upphängningsanordning för kyrkklocka l. annan större ringklocka, bestående av två varandra korsande hankar l. öron fästa i klockans övre del. Kiellberg KonstnHandtv. StyckKlock. 4 (1753).
n) (mindre br.) om baldakin över predikstol. VDAkt. 1717, nr 336 (1716). TT 1901, Ark. s. 50 (efter ä. handl.).
o) om kronliknande ornament på övre delen av en möbel. BoupptVäxjö 1739. 1 st: Spegel i Sahlen med förgylt Ram och Krona. Därs. 1775.
p) sjöt. om den nedre, tjockare delen av ett skeppsankare, där armarna utgå från läggen. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 150 (1796). Nilsson Skeppsb. 220 (1932). — jfr ANKAR-KRONA.
q) sjöt. visst slags hopflätning o. fästning av tågparterna i toppen av en knop. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Ramsten o. Stenfelt 51 (1917).
r) (†) metall. om ringformig öppning i metallurgisk ugn. Rinman Jernförädl. 330 (1772). Mynningen af ugnen eller den så kallade kronan ligger i samma plan, som hyttegolfvet och betäckes med ett lock. Åkerman KemTechn. 1: 308 (1832; i ugn för framställning av mässing).
s) anat. om den yttre, emaljklädda delen av en tand; äv. om motsv. del av konstgjord tand. Rosenstein Comp. 52 (1736). Thorell Zool. 1: 42 (1860). Hylin Munn. 1: 64 (1930). — jfr BEN-, GULD-, TAND-KRONA.
t) (i fackspr.) å hästs hov: den rundt hovens övre ända löpande, valkformiga förtjockning som bildar övergången mellan hoven o. kotan; äv. om motsv. del av klöv hos idisslare. GenMRulla 1684, s. 131. LB V. 2: 170 (1909). BonnierKL 5: 950 (1924). — jfr HOV-, KÖTT-KRONA. — särsk. (numera knappast br.) i överförd anv., om viss färgteckning å motsvarande parti av foten på en häst. Hvit krona, .. som består i en hvit fläck på det ställe der huden och hofven öfvergå i hvarandra. Sjöstedt Husdj. 1: 134 (1859). SD 1900, nr 92, s. 4.
u) (i vissa trakter) om den översta, kronliknande delen av en skorsten; jfr KRANS 3 m. PH 7: 4803 (1758). Vinberg GudBästB 129 (1924).
v) (†) om den övre delen av ett bröstvärn, krön. Wärnskiöld Fortif. D 2 b (1673). Crusenstolpe Tess. 4: 394 (1849).
x) (numera knappast br.) om den övre delen av ett bärg. Svea 1: 45 (1818). Att blicka kring från Alpens krona / Djupt ned i dalens stilla bo, / .. / Det är ännu min ungdomsro. Geijer (1838) hos Marcus GeijerL 367.
y) (i fackspr.) på borr av visst slag l. på trepaneringsapparat: cylindrisk skärande del l. hållare för sådan. VetAH 1780, s. 305 (i fråga om trepaneringsapparat). TT 1881, s. 12 (i fråga om diamantborr). Ikonen (1889). Patent nr 32563, s. 1 (1912). — jfr BORR-, FRÄS-KRONA.
z) repslag. med krokar, s. k. drifter (se DRIFT 14 c γ), försedd skiva ovanför hjulet (se HJUL 2 c) i en repslagerimaskin av äldre slag. BoupptSthm 1676, s. 649 b, Bil. — jfr HJUL-KRONA.
ä) (numera mindre br.) kring axel rörlig del varpå garn o. d. upplindas o. från vilken detsamma nystas l. spolas, haspel. PH 5: 3505 (1753). Rothof 124 (1762). Vid användning af spolmaskinen uppsättas garnhärfvorna på lättrörliga kronor. UB 6: 428 (1874). — jfr BOM-, NYST-, SKÄR-, SPOL-, VARP-KRONA.
ö) bot. växt tillhörande släktet Fritillaria Tourn. Liljeblad Fl. 119 (1792). NormFört. 62 (1894). Lyttkens Växtn. 1725 (1915). — jfr KEJSAR-, KUNGS-KRONA.
5) benämning på vissa mynt, urspr. med en kunglig krona i prägeln; äv. om värdet av ifrågavarande mynt. — jfr DUBBEL-KRONA. — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) om ett franskt guldmynt, kallat écu au soleil (tidigare écu à la couronne); äv. i uttr. fransk krona; äv. om vissa mynt från andra länder som närmast motsvarade det franska myntet. En Frans Crona om iij (dvs. 3) march ortuger. G1R 11: 356 (1537). En part wätzle sigh een Crone för sex marck, som doch j sitt rette werde icke bör gå mere än för fem. Stiernman Com. 1: 183 (1563). Forssell Hist. II. 2: 86 (1872, 1875). — särsk. i oeg. anv., om vikten av ovannämnda mynt ss. viktsenhet. Trij halsseband .. woge .. 70 croner. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 4. 1/8 Crona Gull af een bruten Ring. BoupptSthm 1687, s. 1208 b. Därs. 588 a.
b) (i fråga om ä. förh.) om ett c. 1626 präglat svenskt guldmynt av fyrkantig form. Hallenberg Hist. 5: 455 (1796).
c) (i fråga om ä. förh.) om ett fr. o. m. 1619 präglat danskt silvermynt (i början äv. utmyntat i guld), först utgivet för 1 1/2 daler, senare för 2/3 riksdaler specie. Reda Peningar. .. 1 Dansk Crona. BoupptSthm 21/6 1669, s. 958. Zettersten AnmMynt 92 (1771). Weste FörslSAOB (1823). — jfr GULD-KRONA.
d) om enheten i det i Sverge 1873 införda o. äv. i Danmark o. Norge gällande myntsystemet. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 37, s. 13. Jag erhöll för manuskriptet ett par hundra kronor. De Geer Minn. 1: 63 (1892). Verkningarna af de nordiska ländernas .. öfvergång till pappersmyntfot framträdde i danska kronans notering under pari .. 1915. 2NF 37: 654 (1925). Heckscher SvEkonH 1: 209 (1935). jfr: Utskottets förnyade hemställan, rörande den nya räkne-enhetens benämning, blef af Ridderskapet och Adeln afslagen; hvaremot beslöts, att denna räkne-enhet må kallas krona. BtRStP 1844 —45, VI. 1: nr 37, s. 6. — jfr BEVILLNINGS-, EN-, FEMTIO-, HUNDRA-, INKOMST-, TVÅ-KRONA m. fl.
6) i vissa bildl. anv. av 1, 3 (jfr 3 c).
a) (numera bl. i vitter stil) om person l. sak som bringar ära l. glans över ngn l. ngt l. som är en prydnad för ngn l. ngt l. mycket värdefull för ngn l. ngt. Huad är .. kronan till wår berömilse. 1Tess. 2: 19 (NT 1526; Bib. 1917: vår berömmelses krona). Een ijdogh quinna är sins manz krona. Ordspr. 12: 4 (Bib. 1541). Thet är the gamlas krona, när the mykit förfarit haffua, och theras ära är, at the Gudh fruchta. Syr. 25: 6 (Därs.; Apokr. 1921: ärekrans). Jesus är min ädla kron. Ps. 1695, 141: 1. I går kom jag hit till Badens krona (dvs. Karlsruhe) och far i morgon bittida. Fahlcrantz 4: 67 (1865). De (som sträva efter att träda i Jesus’ fotspår) äro den redlige lärarens fröjd och krona. Flensburg KyrklT 6 (c. 1875).
b) om person l. sak som är den förnämsta l. främsta i sitt slag; jfr c. LPetri 3Post. 94 a (1555). At hon måtte rätteligh, een Crono ibland alle Jungfrur kallat och prijsat warda. Lælius Jungf. E 1 a (1591). Den alldra förnämsta dygden, Kronan och en Drottning för alla andra dygder, Gudsfruktan. HC11H 9: 21 (1673). Hon var, om någon var, en Crona för sitt Kiön. Frese VerldslD 114 (1722, 1726). Du är en krona till karl. Blanche Dard. 56 (1847). Axner är alltid rättvis. .. Axner är en krona. Dens. FlStadsg. 49 (1847). Siwertz Ställv. 119 (1921).
c) om ngt som utgör fulländningen l. höjdpunkten av ngt; i sht i uttr. kronan på ngt. Jag (ber) Dig om denna sidsta godhet, såsom en krona på det öfriga. 2Saml. 8: 82 (1790). Men högst stiger .. (poesien) upp och blir, snart sagdt, kronan på all konst i dramat. 3SAH 8: 367 (1893). Parthenon .. anses .. som den grekiska arkitekturens krona. Hahr ArkitH 68 (1902). — särsk. i uttr. sätta kronan på (ngt), fullkomna (ngt), bringa (ngt) till dess fulländning l. höjdpunkt; i sht i uttr. sätta kronan på värket, äv. ironiskt. Königsmark hade nu likasom satt Kronan på sina öfriga förrättningar i detta krig. 2SAH 5: 27 (1807). Ditt sednaste mästarverk .. sätter kronan på de öfriga. FoU 26: 36 (1864). Till slut tänker man sätta kronan på verket genom ett betydelsefullt personskifte (inom Österrikes regering). DN(A) 1934, nr 84, s. 8.
-ALLMOGE, -ALLMÄNNING, se D. —
-ANEMON. (mindre br.) trädg. växten Anemone coronaria Lin., trädgårdsanemon; jfr KRONA, sbst. 4 e, samt -SIPPA. HbTrädg. 6: 17 (1876). KatalNordFröh. 10: 9 (1924). —
-ARBETE~020, äv. ~200.
2) tandläk. till 4 s, konkret: konstgjord tandkrona. OdontT 1894, s. 253. SDS 1894, nr 533, s. 3. VerdS 139: 23 (1906). —
-ARBETS-KARL, ARBETS-KOMPANI, se D. —
(4 k) -ARM, r. l. m. (kron- 1862 osv. krono- 1633) å ljuskrona; jfr ARM, sbst. III 4. BtÅboH I. 1: 134 (1633). —
(2) -ARMÉ. hist. om det gamla konungariket Polens armé. Nordberg C12 1: 80 (1740). 2SAH 61: 345 (1884). —
-ARVINGE~020, äv. ~200. tronarvinge; jfr KRONA, sbst. 1 a. Rüdling Suppl. 238 (1740). Östergren (1931). —
(1, 3) -BAKELSE. mandelbakelse i form av en krona. Dalin (1852). Topelius Fält. 4: 549 (1864). WoJ (1891). —
-BEFALLNINGSMAN, se D. —
-BEN.
2) veter. till 4 t, om ett ben i hästens fot som ligger mellan kotbenet o. hovbenet. Hernquist Hästanat. 10 (1778). —
-BETJÄNING, -BETJÄNT, se D. —
(4 a) -BJUDNING. obstetr. jfr BJUDA 23. Cederschiöld HbBarnm. 176 (1822) Kronbjudning, (dvs.) fostrets ställning vid den regelbundna förlossningen, varvid huvudet först framfödes. SvUppslB (1933). —
(4 e) -BLAD. bot. om blad i en fribladig blomkrona; stundom, särsk. förr, äv. om kalkblad. VetAH 1742, s. 95. BotN 1853, s. 169 (om kalkblad). Jönsson Vikar. 17 (1910). —
(4 e) -BLOMSTRIG. bot. (Efter hyllets beskaffenhet kallas) 1 ser. (av de tvåhjärtbladiga växterna) kronblomstriga, Corollifloræ. Hithörande familjer utmärka sig genom sin sambladiga krona och de med kronan sammanväxta ståndarne. Areschoug LVäxt. 98 (1875). Lundell (1893). —
-BOD, se D. —
(4 y) -BORR. tekn. dels om bärgborr med flera, motsatta skär, dels om fräs för utsvarvning av skivor ur trä, horn o. d., bestående av ett kort rörstycke med fina tänder på ändytan. Rinman (1788; om bärgborr). Kronborr .. nyttjas för att utborra stora runda skifvor af trä, horn, sköldpadd, o. d. Luttrop Svarfk. 262 (1839). Schulthess (1885). —
(4 f) -BORST. bot. om blomfjäll hos gräs. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 168. Forssell InlBot. 152 (1888). —
(3 b) -BRUD. brud som viges iklädd (församlingens) brudkrona. Hagström Herdam. 2: 178 (i handl. fr. c. 1740). Svensson SkånFolkdr. 162 (1935). —
-BRÄNNVIN. om brännvin av visst, bättre slag; numera ss. benämning på renat brännvin av högre alkoholstyrka än det vanliga brännvinet; jfr KRONA, sbst. 6. Leufvenmark Vin. 1: 146 (1869). Östergren (1931). Jfr KRONO-BRÄNNVIN (se D). Anm. Vard. förekommer äv. den elliptiska formen kron. Hellström Storm 37 (1935). Taube UltrMar. 63 (1936). —
(3 b) -BRÖLLOP. (i sht i fråga om ä. förh.) bröllop vid vilket bruden är kronbrud. MeddNordM 1898, s. 49 (c. 1800). Flodström SvFolk 301 (1918). —
(2) -BY. (kron- 1924. krone- 1540—1559) (†) by vars jordområde tillhör kronan. Almquist CivLokalförv. 3: 154 (i handl. fr. 1540). Mitt i Bialowiezskogen ligger förra kronbyn Bialowieza vid Narewka. 3NF 3: 186 (1924). —
-BÅTSMAN, se D. —
(jfr 5) -DALER. (förr) om vissa äldre utländska mynt; särsk. om ett äldre danskt mynt. Sparre Findl. 1: 151 (1835). 3NF 5: 365 (1926). —
(2) -DIKE. (kron- 1720 osv. krono- 1833—1912) (i vissa trakter) dike vars anläggning bekostats av staten. Leopold RelEpist. 51 (1720). FrÅdalFjäll 1928, s. 56. —
(2) -DIKNING. (kron- 1915—1927. krono- 1917) (i vissa trakter) jfr -DIKE. LAHT 1915, s. 355. Därs. 1927, s. 380. —
-DOMÄN, se D. —
1) jakobinduva. Krondufvor hafva lika som kronor på sina hufvuden. Broocman Hush. 3: 58 (1736). Wirén ZoolGr. 1: 178 (1896).
2) (individ av) fågelsläktet Goura; särsk. om arten Goura coronata Lin. Scheutz NatH 94 (1843). SvUppslB (1933). —
-DÅRE. (vard., numera knappast br.) ärkedåre; jfr KRONA, sbst. 6. Holmberg (1795; under cramoisi). Dalin (1852). —
-EGENDOM, se D. —
(6) -ESSENS. (kron- 1777 osv. krono- 1838) [efter t. kronessence l. nylat. tinctura coronæ] (förr) benämning på ett läkemedel, till sammansättningen närmast motsvarande ”Hjärnes beska elixir”. PH 11: 282 (1777). Gentz Lindgren (1928). —
-FISKARE, -FISKE, se D. —
(4 t) -FISTEL. veter. sjukdom hos häst, kännetecknad av en fistel i l. över kronan. Florman Hushållsdj. 163 (1834). Vennerholm o. Svensson 220 (1892). —
-FLAGG(A), se D. —
-FOGDE, -FORDRAN, -FORDRING, se D. —
(1, 3, 4) -FORMIG. —
(2) -FÄLTHERRE~020. hist. i det gamla konungariket Polen: arméns högste befälhavare. OSPT 1687, nr 20, s. 4. NF (1885). —
(2) -FÄNRIK. [jfr t. kronfähnrich] hist.
1) militär befälsperson som i strid förde konungens baner. Rudbeck Atl. 3: 666 (1698). LMil. 2: Föret. 23 a (1765).
2) i det gamla konungariket Polen: viss hög riksämbetsman. KKD 8: 216 (1706). Quennerstedt C12 1: 118 (1916). —
(4 e) -FÄSTE. bot. (den) del av blombottnen (blomaxeln) varpå foder o. kronblad jämte ståndarna äro fästa. Fries BotUtfl. 2: 148 (1820, 1852). —
(4 d) -GALLRA, -ing. skogsv. i fråga om gallring i de härskande trädens kronskikt inom ett skogsbestånd; jfr GALLRA, v.3 2 b; nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. SkogsvT 1907, s. 505. SvSkog. 613 (1928). —
(4 k) -GJUTARE. (kron- 1681—1791. krone- 1679. krono- 1752) (förr) person med yrke att gjuta ljuskronor (o. andra mässingsarbeten). BoupptSthm 1679, s. 1108 b, Bil. IT 1791, nr 21, s. 1. —
2) (förr) konkret: byggnad l. lokal där ljuskronor m. m. götos. Rinman (1788). Erixon Skultuna 1: 5 (1921). —
-GLAS. [efter eng. crown glass] (i fackspr.)
1) ett i sht för optiska ändamål användt, rent vitt, blyfritt natriumkalkglas; jfr KRONA, sbst. 6. VetAH 1772, s. 67. Rosenberg OorgKemi 427 (1888). Seitz Glas. 11 (1933).
2) (i sht förr) fönsterglas av ngt konvex form, urspr. framställt (gm vridning o. centrifugalkraftens invärkan) i runda skivor; numera äv. i utvidgad anv., om skivformiga glasföremål, taffelglas av plan form; jfr KRONA, sbst. 4. Rothstein Byggn. 197 (1857). BonnierKL 4: 1309 (1924).
-prisma. —
-GODS, se D. —
(5) -GULD. (kron- 1667—1921. krone- 1555—1790. krono- c. 1570—1904) urspr.: guldlegering av sådan guldhalt som förekom i de guldmynt som kallades ”kronor”; numera bl. (knappast br.) om guldlegering innehållande c. 18 karat (3/4) rent guld; förr äv. om guldlegering med högre guldhalt. G1R 25: 548 (1555). Chronoguld (skall arbetas) til 22. Karater, 6. Graan. Stiernman Com. 3: 40 (1661). 1 Ringh af Kronguldh. BoupptSthm 23/6 1667, s. 867. Selling Varuk. 25 (1921).
Ssg: krongulds-fot. (†) jfr FOT 6. Crongulds foten är 22. Carat fint Guld, och 2. Carat tilsats Trois vikt. Salander AnmMynt 5 (1753). —
(jfr 5) -GYLLEN. (kron- 1571—1933. krone- 1569) benämning på ett 1569—1573 präglat svenskt guldmynt. SthmTb. 1569, s. 54 a. SvUppslB (1933). —
-GÅRD, -HAMMARE, -HAMN, -HEMMAN, se D. —
(2) -HETMAN. (kron- 1913—1932. krono- 1898) hist. om överhuvudet för de med det gamla konungariket Polen förenade kosackerna. Jensen Mickiewicz Tad. 353 (1898). SvUppslB 12: 1210 (1932). —
(4 c) -HJORT. (kron- 1715 osv. krone- 1638—1685. krono- 1896) (individ av) den till hjortdjuren hörande arten Cervus elaphus Lin.; särsk. om hannen. OrdnLilleTull. 1638, s. A 4 b. FoFl. 1934, s. 156.
Ssgr: kronhjort(s)-horn.
-kalv.
-släkte(t).
-stam. —
(4) -HJUL. i sht tekn. kugghjul med kuggarna på hjulringens utsida, dvs. vinkelrätt mot hjulets plan; äv. om kugghjulspar med viss tandning, vars axlar icke skära varandra. VetAH 1742, s. 68. Nerén (1930). —
-HOLME, -HUS, -HÄRBÄRGE, -HÄST, se D. —
(2) -JURIST. [jfr t. kronjurist] jur. (i fråga om utländska förh.) jurist som är en stats juridiska rådgivare i viktigare frågor. NF 2: 583 (1877). I England framkallade Ruhrockupationen växande missnöje; dess kronjurister förklarade den olaglig. 2NF 38: 335 (1926). —
(1, 2) -JUVEL. (kron- 1792 osv. krono- 1932) i sht i pl., om juveler som tillhöra en stat (i ä. tid dess överhuvud); äv. om riksregalier. SP 1792, nr 190, s. 2. Crusenstolpe Mor. 1: 108 (1840). SvRiksd. I. 4: 129 (1932). —
-KAKA, se D. —
(6) -KINA. (förr) farm. kinabarken Cortex peruvianus (china loxia), som ansågs vara den bästa kinabarken. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 58. Berlin Farm. 1: 219 (1849). —
(1) -KLÄDE. kläde prydt med avbildningar av kungliga kronor. VL 1893, nr 208, s. 2. Östergren (1931). —
(2) -KOLONI. [jfr eng. crown colony] (i fråga om utländska förh.) koloni som helt styres av från moderlandet utsända ämbetsmän vilka stå under kontroll av dettas regering; i sht i fråga om vissa av Storbritanniens kolonier. NF 8: 1049 (1884). Essén Eur. 92 (1926). —
(5 d) -KOLUMN. (kron- 1915. krono- 1928) (i fackspr.) i räkenskapsbok o. d.: kolumn för införande av belopp i kronor. Sillén BokförMet. 1: 174 (1915). —
(4 k) -KONTAKT. el.-tekn. för inkoppling av i taket hängande belysningsarmatur; jfr KONTAKT 1 e. NoK 14: 94 (1922). —
(2) -KUSK. (kron- 1707—1708. krono- 1722) (†) kusk anställd i kronans tjänst. KKD 10: 64 (1707). Cronokusken Gumme Person, hvilken 13 åhr suttet fången i Ryssland. VDAkt. 1723, nr 10 (1722). —
-KVARN, se D. —
(2) -LAND. hist. om till en furstlig ätt hörande arvländer; i sht om delarna av den forna österrikiska monarkien. NF 2: 1188 (1878). Svensén Jord. 373 (1886). SvUppslB (1933). —
-LASTDRAGARE, se D. —
(4 t) -LED, r. l. m. veter. å häst: led bildad av kotbenets nedre o. kronbenets övre ända. Florman Hushållsdj. 152 (1834). —
(1, 3, 4) -LIK, adj. —
(jfr 4 ö) -LILJA. bot.
1) växt tillhörande släktet Fritillaria Tourn. Liljeblad Fl. 138 (1798). Kindberg SvNamn 30 (1905). jfr DAMSPELS-, KUNGS-KRONLILJA.
-LIN. (kron- 1768. krone- 1685) (†)
-LINDUK~02. (kron- 1911. krono- 1932) (föga br.) segelduk av visst, bättre slag; jfr KRONA, sbst. 6. TLev. 1911, nr 47, s. 1. Nilsson Skeppsb. 213 (1932). —
(4 k) -LJUS, n. ljus i ljuskrona l. avsett att placeras i ljuskrona; särsk. om visst slags bättre stearinljus; äv. bildl. Stagnelius (SVS) 2: 277 (1821; i bild). Östergren (1931). —
-LÄDER. tekn. benämning på ett alungarvat, tunt, ljust, starkt fettat läder; jfr KRONA, sbst. 6. Hirsch LbGarfv. 280 (1898). —
(2) -LÄN. (kron- 1912 osv. krono- 1823—1894) (förr) direkt från kronan förlänat område. Strinnholm Vas. 3: 168 (1823). 2NF 17: 197 (1912). —
-LÖS.
2) bot. till 4 e, om blomma: som har enkelt, grönt hylle. Hartman Fl. XLVI (1832). 2NF 33: 502 (1922). —
-MAGASIN, -MJÖLNARE, se D. —
(4) -MOSSA. bot. individ l. art av det till bladmossorna hörande släktet Tetraphis Hedw. Liljeblad Fl. 395 (1798). Dalin (1852). —
(4) -MUTTER. tekn. mutter försedd med urtagningar på översidan, avsedda för en saxsprint l. dyl. varmed muttern kan fastlåsas vid skruven. Nerén HbAut. 2: 53 (1912). —
-MYNT. särsk. till 5 d. SFS 1878, nr 10, s. 2. Värdet (å assurerad försändelse) skall angivas i kronmynt. Därs. 1918, s. 1825. —
(4) -MYNTA, r. l. f. viss art av växtsläktet Mentha Tourn.; sannol. ngn form av arten Mentha aquatica Lin. Rudbeck HortBot. 74 (1685). —
(4 e) -MÄNNING. (†) bot. växt som har sambladig blomkrona o. ståndarna fästa på denna. Marklin Illiger 409 (1818). —
(1) -MÄRKA. märka (ngt) med kunglig krona; i sht i p. pf., särsk. om vara som märkts med krona ss. tecken på högre kvalitet; jfr KRONA, sbst. 6. Kronmärkta varor. Östergren (1931). Kronmärkt ost. Därs. —
(1) -MÄRKE. (kron- c. 1755 osv. krone- 1582—1674. krono- 1597 osv.) märke i form av en l. flera kungliga kronor; särsk. om dylikt märke angivande att ngt tillhör staten l. att det godkänts l. auktoriserats av staten l. tagits i anspråk för statens räkning; jfr KRONA, sbst. 2. Stiernman Com. 1: 318 (1582). I ändan uti ringen (på mätstången för uppmätande av kol skall) Cronomärke .. bränt wara. Bergv. 1: 97 (1637). Hvilken som egenvilligt rubbar thet gods, som Konungens Befalningshafvande låtit i qvarstad sätta, eller med Kronomärke tekna; böte fyratijo daler. UB 8: 8 (Lag 1734). SFS 1893, Bih. nr 46, s. 1. SvD(A) 1927, nr 37, s. 4 (om märke för militära flygplan). —
(4 k) -OMKASTARE~0200. el.-tekn. strömbrytare medelst vilken tvenne grupper av elektriska lampor (eg. i ljuskrona) kunna hållas tända l. släckta såväl samtidigt som var för sig. KatalInstallAsea 1931, s. 84. —
-PARK, -PERSEDEL, se D. —
(4 e) -PIP. bot. rörformig nedre del av en sambladig blomkrona. Fischerström 1: 104 (1779). Lindman NordFl. 3: 61 (1901). —
-PIPA, r. l. f. (kron- 1749—1759. krono- 1749) (†) visst slags bättre tobakspipa, möjl. märkt med kunglig krona; jfr KRONA, sbst. 1, 6. BoupptVäxjö 1749. (Lundin o.) Strindberg GSthm 11 (cit. fr. c. 1750). BoupptVäxjö 1759. —
(1 a, 2) -PRINS. (kron- c. 1700 osv. krono- c. 1750—1751) [jfr d. kronprins; efter t. kronprinz] prins som i rätt nedstigande led är närmast arvsberättigad till kronan; särsk. om den regerande monarkens äldste son; förr äv. om vald tronföljare som var adoptivson till den regerande monarken. Kronprinsens husarregemente, under åren 1822—1859 o. från 1882 namn på ett 1928 indraget kavalleriregemente. Cronprincen i Danmark. SvBrIt. 1: 83 (c. 1700). Adolph Fredrich .. Sveriges Cron-Prints. HistAlm. 1747, s. 28. FörenValact 1809, s. A 2 b (om den valde tronföljaren prins Christian August). Fleetwood Herald. 51 (1917). (†) Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen Carl. HC11H 6: 89 (c. 1700). särsk. (skämts., ngt vard.) bildl. Nordström Herr. 49 (1910; om enskild persons äldste son).
Ssgr: kronprins-krona. till riksregalierna hörande krona avsedd att bäras av kronprinsen. NF 13: 1177 (1889).
-regent; best. kronprinsen-regenten. benämning på kronprins som under monarkens frånvaro l. sjukdom för styrelsen. Lundström Polcirk. 2 (1881).
Avledn.: kronprinslig, adj. (mindre br.) Calonius BrefPorthan 226 (1796). Den (svenska) kronprinsliga kronan. 2NF 15: 6 (1911). —
(1 a, 2) -PRINSESSA1032, äv. 3~020.
1) en kronprins’ gemål. Louisa Ulrica, Sveriges Cron-Printzessa. HistAlm. 1747, s. 28. Nilsson FestdVard. 133 (1925).
2) (i fråga om utländska förh., knappast br.) om kvinnlig tronföljare. Weste FörslSAOB (1823). Dalin (1852).
Ssg: kronprinsess-krona. till riksregalierna hörande krona avsedd att bäras av kronprinsessan. NF 13: 1177 (1889). —
(2) -PROVIANT. (†) kronan tillhörigt proviantmagasin l. proviantförråd. Hallenberg Hist. 3: 13 (1793; i fråga om förh. 1613). —
-PÄNNING, se D. —
-RABARBER. (förr) farm. visst bättre slag av roten av växten Rheum palmatum Lin., beredt ss. drog; jfr KRONA, sbst. 6. Moskovitisk eller kronrabarber. Berlin Farm. 1: 532 (1849). Gentz Lindgren 169 (1931). —
(4 b) -RAKA, v. (†) raka tonsur på (ngn l. ngns huvud). ALaurentii Fischer 104 (1618). Lindner Tijdhfördr. 31 (1641). —
Ssgr (veter.): kronrands-spalt. spricka i hoven, sträckande sig från hovväggens övre rand. Wrangel HbHästv. 876 (1886).
-RASK, n. (kron- 1630—1855. krone- 1637—1669. krono- 1657—1669) (förr) visst slags bättre rask; jfr KRONA, sbst. 6. KlädkamRSthm 1630 A, s. 25 a. Åstrand 2: 220 (1855).
(4) -ROST. bot. o. landtm. om rostsvampar vilkas vintersporer i toppen äro försedda med en krans av trubbiga utskott; särsk. om arterna Puccinia coronifera Kleb. o. Puccinia coronata (Corda) Kleb.; äv. om sjukdom hos sädesslagen som framkallas av dessa svampar. LAHT 1894, s. 176. Lindfors SjOdlVäxt. 15 (1927).
Ssgr (bot. o. landtm.): kronrost-form; pl. -er.
(4) -ROT. bot. om rötter som hos sädesbrodden utvecklas från den understa stamleden; i sht i pl. QLm. I. 5: 39 (1835). 2NF 15: 55 (1911). —
(2) -RÅD. (i fråga om utländska förh.) i vissa monarkiskt styrda länder: sammanträde med ministären (ev. jämte utanför denna stående personer) under presidium av monarken själv. Henriksson Tyskl. 11 (1901). —
-RÄNTA, se D. —
-SILVER. (kron- 1887. krone- 1847)
2) (numera knappast br.) till 5: sådant silver som användes i mynt med namnet ”krona”; jfr KRONA, sbst. 5 c. Lovén Folkl. 115 (1847). —
-SIPPA. trädg. växten Anemone coronaria Lin., trädgårdssippa; jfr -ANEMON samt KRONA, sbst. 4 e. Lilja FlOdlVext. 83 (1839). —
(1 d) -SKAFT. bot. hos träd: (den) del av stammen som uppbär kronan. HeimdFolkskr. 77: 9 (1902). Geete o. Grinndal 37 (1923). —
-SKATT, -SKEPP, -SKEPPARE, se D. —
(4 d) -SKIKT. skogsv. om de olika höjdskikt i vilka ett trädbestånd under uppväxten uppdelar sig. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 431. SvSkog. 613 (1928). —
-SKJUTS, se D. —
(4) -SKOCKA, r. l. f. (mindre br.) trädg. kronärtskocka. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 21. TjäderFröh. 39 (1905). —
-SKOG, se D. —
(4 u) -SKORSTEN~02 l. ~20. (i vissa trakter) skorsten med krona. Uppl. 2: 341 (1908). Rig 1929, s. 191. —
-SKULD, -SKYTT, se D. —
(4 d) -SLUT. skogsv. om det förhållande att trädens kronor i ett bestånd ansluta sig till varandra så att marken under dem mer l. mindre fullständigt beskuggas. Kinman Guttenberg 86 (1890). SvSkog. 612 (1928). —
-SPANNMÅL, se D. —
-SPEL. spelt. om vissa sätt att vinna (l. förlora) i brädspel; jfr KRONA, sbst. 6. Vinna, få enkelt, dubbelt kronspel. Stora Jan, som ock kallas Kronspelet (Grand Plein), göres i 2:dra rummet. HbiblSällsk. 2: 27 (1839; i fråga om tricktrack). Lyckas man placera 3 brickor på hvardera af de 5 sista kilarne. .. kallas detta enkelt kronspel, 5 brickor på hvar och en af de tre sista kilarne .. kallas dubbelt kronspel. Wilson Spelb. 275 (1888). —
(jfr 4 k) -STAKE. ljusstake med flera pipor. 1. Croonstaka med 3 pijpor. BoupptSthm 1674, s. 870 a. —
-STALL, se D. —
(4) -STOCK. (kron- 1921. krono- 1747) (i fackspr.) axel i vattenhjul. Bergv. 2: 395 (1747). Fatab. 1921, s. 137. —
-STRÖM, se D. —
(5) -STYCKE.
1) (†) stycke av guld, i vikt motsvarande en ”krona”; jfr KRONA, sbst. 5 a slutet. Gulldh och Jouveler. .. 8 Cronstycken medh een TaffelSten 9 Cronstycken medh 2 Taffel-Stenar. BoupptSthm 1686, s. 30 b (1684).
(4 e) -STÅNDARE. bot. ståndare som är ställd midt framför (motsatt) ett kronblad; motsatt: foderståndare. BihVetAH XXVIII. 3: nr 2, s. 27 (1902). —
(4) -STÅNG. (kron- 1749 osv. krono- 1751) (i sht förr) i allmogestugor i vissa trakter: tvärs över stugan gående, stundom rikt ornerad stång, på vilken kläder o. d. kunde upphängas. SmålHembygdsb. 1: 32 (1749). Erixon SkansenKultH 45 (1925; fr. Dalarna). SvKulturb. 7—8: 226 (1931). —
-STÄMPEL. (kron- 1896 osv. krone- 1685. krono- 1752—1922) (påstämplat) kronmärke; äv.: redskap varmed dylikt märke anbringas på ngt föremål. LMil. 1: 564 (1685). PH 5: 3365 (1752; om redskap för kontrollstämpling av guld o. silver). HbSkogstekn. 267 (1922). —
-STÄMPLA, -ing. (kron- 1917 osv. krono- 1842 osv.) jfr -STÄMPEL. Krono-stämplingen af de i Finland tillverkade (spel-)kort. SPF 1842, s. 40. VerdS 191: 23 (1913; i fråga om stämpling av virke). SFS 1917, s. 1794. särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret, om träd i kronoskog som stämplats för avvärkning. SvD(A) 1933, nr 50, s. 6. —
-SUP. (kron- 1748 osv. krono- 1885—1937) (numera knappast br.) stor sup brännvin; jfr KRONA, sbst. 6. (Somliga) hafva för manér, at på karla-sätt taga kron-supar, på fastande maga, eller för göken. Hiorter Alm. 1748, s. 30. Klinga Buteljer, / Min kronsup jag sväljer, / Gutår! Bellman (SVS) 1: 44 (c. 1770, 1790). En jumfru (1/4 kvarter) (brännvin) var en ’kronosup’. SvHumFörbSkr. 46: 37 (1937). —
-SÅG. [sågen erinrar om en krona (i bet. 1, 3) med många taggar] tekn. tunn plåttrumma, i ena änden försedd med tänder för utsågning av laggar för fat. Eneberg Karmarsch 1: 63 (1858). 2UB 8: 19 (1900). Jfr KRONO-SÅG (se D). —
-SÖM.
1) anat. till 4 a, å kranium: den mellan pannbenet o. de båda hjässbenen liggande, tvärgående bensömmen. Hoorn Jordg. 2: 47 (1723). Müller LbAnat. 65 (1905).
2) veter. till 4 t, å hov l. klöv: ligament som förenar hornväggen med överhuden. Sjöstedt Husdj. 1: 77 (1859). —
-TAK.
2) till 4 d, oeg., om det tak som bildas av trädkronorna i en skog o. d. SkogsvT 1904, s. 430. SvNat. 1934, s. 115.
3) (mindre br.) = KRONA, sbst. 4 n. Predikstolen med sitt krontak. SvD 22/1 1928, Söndagsbil. s. 8. —
(5 d) -TAL. tal angivande antal kronor. Hvarje bestämdt anslag, som slutar å öre, får afrundas till närmast högre krontal. BtRiksdP 1880, I. 1: nr 1, Bil. 6 b, s. 8. —
(4 d) -TALL. (†) trädet Pinus pinea Lin., pinje. Palmstedt Resedagb. 120 (c. 1780). VetAH 1798, s. 62. —
-TENN. (kron- 1859—1885. krono- 1762) (†) bättre slag av tenn; jfr KRONA, sbst 6. ÅgerupArk. Bouppt. 1762. Schulthess (1885). —
-TIONDE, -TJUV, -TJUVNAD, -TORP, se D. —
(4 t) -TRAMP. veter. skada å kronan i hästs hov, förorsakad av yttre våld, i allm. trampning med hästsko. Billing Hipp. 284 (1836). —
(4 k) -TÄNDARE, r. l. m. apparat för tändning av ljus i ljuskrona. BoupptVäxjö 1885. Mörne SolÅterk. 70 (1920). —
-UPPBÖRD, -UTLAGA, se D. —
(4) -UTSKOTT~02 l. ~20. (kron- 1799 osv. krono- 1923)
1) i sht anat. tunt benutskott som utgår från vardera grenen av underkäksbenet. Florman Anat. 1: 200 (1823). FoFl. 1932, s. 132 (om motsv. benutskott hos älg).
2) anat. om ett benutskott som ingår i armbågsleden. Sönnerberg Loder 71 (1799). Müller LbAnat. 32 (1905). —
-UTSKYLD, -VAGN, se D. —
(2) -VASALL. (i fråga om utländska förh.) omedelbar vasall under kronan. 2SAH 8: 62 (1816). NoK 116: 34 (1933). —
(4) -VICKER. [efter t. kronenwicke] i sht bot. växt tillhörande släktet Coronilla Lin.; jfr -ÄRT 2. Brokig Kronvicker eller Kronill. Torén Rebau o. Hochstetter 126 (1851; om Coronilla varia Lin.). Holmgren Löftr. 33 (1861; om Coronilla emerus Lin.). —
-VITTNE. (kron- 1904 osv. krono- 1889) [jfr eng. king’s evidence]
1) (i fråga om engelska förh.) till 2; eg.: av staten inkallat vittne; brottsling som mot löfte om straffrihet vittnar mot sina medbrottslingar. Björkman (1889). SvUppslB (1933).
2) [eg. bildl. anv. av 1, delvis uppkommen gm missförstånd] viktigt vittne, huvudvittne; i sht bildl. Under medeltiden .. (ha) alla landtliga arbeten .. visat en benägenhet att fästa sig vid vissa dagar. För den kan som kronvittne citeras bondepraktikan. Nilsson FolklFest. 165 (1915). SvD(A) 1931, nr 89, s. 6. —
(2) -VRAK. (kron- 1877 osv. krone- 1892. krono- 1884—1922) (vard.) värnpliktsskyldig som förklarats oduglig till vapentjänst. Jolin Ber. 4: 217 (1877; bildl.). Att bli kock (vid värnpliktstjänstgöringen) var något, som Petter ansåg för en ännu större skam än att bli kronvrak. Geijerstam FattFolk 2: 73 (1889). SD(A) 1929, nr 199, s. 10. —
(1 b) -VÄGG. spel med pänningar som i sin enklaste form består däri att ett mynt kastas mot en vägg l. dyl. o. den vinner som gissat rätt, vilken sida på myntet som vid fallet vändes uppåt; äv. i uttr. kasta l. slå kronvägg. Holmberg 2: 339 (1795). Spela kronvägg. Weste (1807). Ett dussin pojkar här sig om hvarandra tränga / att kasta kronvägg mot en sten. Wetterstedt Sthm 1: 67 (1823). Framsidan af katedern bar märken af kronvägg. Stridsberg Hågk. 54 (1895). SvUppslB 16: 121 (1933).
(5 d) -VÄRDE. ekon. kronans (myntenhetens) värde i förhållande till guldet (l. främmande myntsorter). En nedskärning av kronvärdet. SvD(A) 1933, nr 284, s. 24. Jfr KRONO-VÄRDE (se D). —
(1) -VÄRK, n., förr äv. -VÄRKE. (kron- 1691 osv. krone- 1644—1656) [jfr t. kronwerk, fr. ouvrage à couronne] (förr) bef. öppet utanvärk bestående av två l. tre bastionerade fronter med tillbakadragna flyglar o. i sin plan erinrande om en från sidan sedd krona. RP 10: 672 (1644). KrigVAH 1805, s. 30. SvUppslB (1933). Jfr KRONO-VÄRK (se D). —
-ÄGA, se D. —
(4) -ÄRT.
1) frö av växten Pisum umbellatum Mill., bukettärt; förr trol. äv. i fråga om arten Pisum sativum Lin.; äv. om själva växten; i sht i pl. Dahlberg Dagb. 8 (c. 1660; trol. i fråga om Pisum sativum Lin.). Lundequist Landtbr. 340 (1845). LB 2: 372 (1900).
2) växt tillhörande släktet Coronilla, kronvicker, ärtbuske, kronill; särsk. om arten Coronilla emerus Lin.; jfr -VICKER. Fries BotUtfl. 3: 216 (1864). Rödhvit Kronärt. Lilja SkånFl. 895 (1870; om Coronilla varia Lin.). SvUppslB (1933). —
(4) -ÖRT. (†)
B (†): KRONA-BROTT, -GODS, se D. —
(2) -HAGE. om (till betesmark användt) jordområde som tillhör kronan; jfr HAGE 2. HammarkDomb. 3/11 1612. —
-LANDBO, -ÄNG, se D.
C (†): KRONE-ALLMÄNNING, -AUGMENT, -AUGMENTS-HEMMAN, -BETJÄNT, -BOD, -BONDE, -BROTT, se D. —
-BY, se A. —
-BÅTSMAN, -DAGSVÄRKE, -FARKOST, -FISKE, -FISKERI, -FISKVÄRK, -FLAGGA, -FOGDE, -FORDRING, -FULLMÄKTIG, -FÖRPANTNING, -FÖRRÄTTNING, -GALLIOT, se D. —
-GJUTARE, se A. —
-GODS, -GRUND, se D. —
-GULD, -GYLLEN, se A. —
-GÅRD, se D. —
-HEMMAN, se D. —
-HJORT, se A. —
-HUS, se D. —
-JORD, -KARTEK, -KVARN, -LANDBO, se D. —
-LIN, se A. —
-LÄGENHET, -MILITIEHEMMAN, -MYNTTECKEN, se D. —
-MÄRKE, se A. —
-PARK, -POSTHEMMAN, se D. —
-RASK, se A. —
-ROTE, -RUSTHÅLL, -RUSTNING, -RÄNTA, -RÄTTIGHET, se D. —
-SILVER, se A. —
-SKATTE, -SKEPP, -SKJUTS, -SKJUTSNING, -SKYTT, se D. —
(4) -SOFYLLA. i uttr. lille kronesofylla, växten Saxifraga aizoon Jacq.? Rudbeck HortBot. 110 (1685). —
-STÄMPEL, se A. —
-TIONDE, -TOMT, -TORP, -UTJORD, se D. —
-VRAK, se A. —
-VÄRDERING, se D. —
-VÄRK, se A. —
-ÅKER, -ÄGA, -ÄNG, se D. —
D (i allm. till 2; numera i sht i fråga om sv. förh.; i sht i fackspr. Anm. I språkprov från ä. tid med de båda ssgslederna icke hopskrivna kan äv. föreligga ordet KRONO i adjektivisk anv.): KRONO-ACCIS. (förr) accis som erlades till kronan. TT 1884, s. 99. —
-ADVOKAT, se A. —
-ALLMOGE~020. (kron- 1790—1807. krono- 1693—1913) (i fråga om ä. förh.) allmoge som brukade kronohemman. LMil. 3: 245 (1693). Botin Utk. 603 (1764). LAHT 1913, s. 81 (i fråga om förh. under 1700-talet). —
-ALLMÄNNING~020. (kron- 1790—1807. krone- 1684. krono- 1683 osv.) (förr) allmänning tillhörande kronan. Kuylenstierna RekognSkog. 38 (cit. fr. 1683). Thulin Mant. 2: 139 (1935). —
-ARBETE~020, äv. ~200. (kron- 1790—1807. krono- 1683—1909) (numera knappast br.) arbete som utföres för kronans räkning; särsk. (förr) om arbete som utfördes av kommenderat militärmanskap l. av personer som för brott l. lösdriveri o. d. dömts till dylikt arbete; förr äv. konkret. LMil. 1: 314 (1683). Hållas fängslig vid krono-arbetet. Lind (1749; under bau). Då ett kronoarbete uppå viss ort skall förfärdigas, (så osv.). Chydenius 315 (1766). KrigVAT 1836, s. 487. 2RA 1: 590 (1909). —
-ARBETS-BATALJON. (förr) avdelning (bataljon) av kronoarbetskåren. KrigVAT 1849, s. 111. BtRiksdP 1890, Saml. 1. I. 2: nr 22, s. 3. —
-ARBETS-KARL. (kron- 1844. krono- 1835 osv.) (förr) jfr -ARBETE; särsk. om person tillhörande kronoarbetskåren. Backman Lags. 4: 243 (1835). BtRiksdP 1895, 2Hufvudtit. s. 21. —
-ARBETS-KOMPANI. (kron- 1911. krono- 1844—1892) (förr) jfr ARBETS-BATALJON. KrigVAT 1844, s. 594. Kronoarbetskompaniet å Vaxholm (har) nu mera .. blifvit indraget. BtRiksdP 1892, 2Hufvudtit. s. 6. —
-ARBETS-KÅR(EN). (förr) militärt organiserad, åren 1842—1885 existerande kår i vilken till allmänt arbete dömda försvarslösa (se FÖRSVARS-LÖS 2 b) intogos. SFS 1842, nr 37, s. 1. BtRiksdP 1890, 9Hufvudtit. s. 10. —
-ARBETS-STATION. (förr) plats där avdelning av kronoarbetskåren var förlagd. Kronoarbetsstationen å Borghamn. BtRiksdP 1873, Saml. I. 1: nr 1, Bil. nr 1, s. 11. Därs. 1903, 2Hufvudtit. s. 31. —
-ARM, se A. —
-ARRENDATOR. person som arrenderar jordegendom tillhörande kronan. BtRiksdP 1887 B, Saml. 1. I. 2: nr 32, s. 9. —
-ARRENDE. jfr -ARRENDATOR; äv. konkret: kronan tillhörig utarrenderad egendom; äv.: ersättning för nyttjanderätt till dylik egendom. 2RARP I. 2: 106 (1720). Ett större Kronoarrende kan nu genast få öfvertagas emot afträde. NDA 1863, nr 65, s. 1. BtRiksdP 1873, Saml. I. 1: nr 22, s. 12. Anstånd med erläggande av årets kronoarrenden. SvD(A) 1934, nr 31, s. 4. —
-AUGMENTS-HEMMAN. (krone- 1726. krono- 1723—1789) (i sht förr) kam. augmentshemman av krononatur. PH 1: 428 (1723). Wedberg HD 104 (i handl. fr. 1789). —
-AVGIFT~02 l. ~20. (†) avgift till kronan; särsk. om kronoskatt. 2RA 3: 915 (1734). BoupptVäxjö 1843. —
-AVRAD~02 l. ~20. (förr) jfr AVRAD, sbst.1 1. Alla möjeliga steg vidtogos, at förnöja Fordringsegare med penninge-afbetalningar, Kronoafrader eller uplåtna förpantningar. LBÄ 5—6: 76 (1797).
Ssgr (förr): kronoavrads-inspektor. viss tjänsteman vid bärgsstaten. SvCivKrigCal. 1793, s. 46. Kronoafradsinspektoren, som hade inseende öfver kronans kopparvåg. Almquist Bergskoll. 62 (1909).
-BAGERI. bageri tillhörigt armén; jfr -BAGARE. Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 12 (1753). SFS 1907, nr 110, s. 14. —
-BALANS.
2) (förr) före år 1918, om ett saldo kronan tillgodo i landsboken, uppkommet därigm att viss inkomstpost icke tillfullo inlevererats.
Ssg (till -balans 1, 2): kronobalans-mål. (förr) rättegångsärende rörande ”kronobalans”. Backman Lags. 4: 212 (1809). SFS 1918, s. 2126. —
-BEFALLNINGSMAN. (kron- 1787—1814. krono- 1707—1933) (†) kronofogde; äv.: kronolänsman. SynodA 1: 248 (1707). GT 1788, nr 9, s. 2. Norrl. 5: 17 (1907). jfr EXPEDITIONS-KRONOBEFALLNINGSMAN. —
-BEKLÄDNAD. (mindre br.) mil. konkret, om militär uniform tillhörande kronan. SFS 1874, nr 116, s. 10. VFl. 1931, s. 118.
-BESVÄR. (numera knappast br.) kam. jfr BESVÄR I 2 b. PH 1: 466 (1723). Kyrkans ägendom (fick) njuta frihet ifrån alla Utlagor och Krono-besvär. Botin Hist. 2: 176 (c. 1790). Högberg Vred. 2: 380 (1906). —
-BETE, n. (i sht förr) kam. om för allmänheten tillgänglig betesmark, särsk. om sådan tillhörande kronan; mark som tidigare varit kronans betesmark. BtRStP 1823, 7: 451. Allmogens rätt, att begagna Krono- och fribeten och der hvila sina hästar under resor. Branting Förf. 1: 425 (1827). PT 1906, nr 261 A, s. 4. —
-BETJÄNING. (kron- 1839—1880. krono- 1760 osv.) (i sht förr) om tjänstemän på landet tillhörande landsstaten. VDAkt. 1760, nr 336. SFS 1894, nr 17, s. 13. Levander FattFolk 145 (1934). —
-BETJÄNT. (kron- 1761—1807. krone- 1726. krono- 1686 osv.) (i sht förr) jfr -BETJÄNING. Kyrkol. 23: 11 (1686). Landsfiskaler, Kronofogdar, Häradsskrifvare, Länsmän, Fjerdingsmän och andra kronobetjenter. Weste FörslSAOB (1823). SFS 1918, s. 2145. —
-BOD. (kron- 1643—1930. krone- 1635—1640. krono- 1645—1917) (i fråga om ä. förh.) bod l. magasin för förvaring av kronan tillhörig spannmål o. d. ÅngermDomb. 15/11 1635, fol. 96. SFS 1846, nr 23, s. 19. SvKulturb. 5—6: 127 (1930). —
-BONDE. (krone- 1539—1726. krono- 1558 osv.) (i fråga om ä. förh.) till allmogeklassen hörande brukare av hemman tillhörigt kronan; åbo på kronohemman. G1R 12: 146 (1539). Osbeck Lah. 95 (1796). Genom skatteköp bereddes kronobönder tillfälle att på billiga villkor förvärva full äganderätt till sina hemman. Sommarin EkonL 1: 14 (1915). —
-BOSTÄLLE~020. (i sht förr) kam. boställe tillhörande kronan. Förkl. 17/7 1747, s. 3. DA 1771, nr 4, s. 2.
-BREV. (förr) om brev från ämbetsvärk l. ämbets- l. tjänstemän (som innehavare av vissa hemman voro skyldiga att befordra). Backman Lags. 1: 309 (1801). BtRStP 1815, 3: 359. Allmogens af gammalt häfdvunna skyldighet att utan ersättning befordra s. k. kronobref. AtlFinl. 30: 4 (1899). SvPostv. 244 (1924). —
Ssg (förr): kronobrevbärare-hemman. kronohemman vars innehavare var skyldig att befordra kronobrev. BtRStP 1815, 3: 359. Backman Lags. 1: 360 (1831). —
-BREVBÄRING~020. (förr) befordran av kronobrev gm innehavare av vissa hemman; äv.: skyldighet att befordra kronobrev som ålåg vissa hemman. BtRStP 1815, 3: 361. Kronobrevbäringen upphörde .. med 1873 års utgång. SvPostv. 245 (1924).
(3 b) -BROTT. (krona- 1647. krone- 1712. krono- 1634—c. 1730) (†) brott mot bestämmelserna angående bruk av brudkrona; äv.: böter för ”kronobrott”; jfr KRANS-BROTT. VDBötB 1634, s. 73. Broman Glys. 2: 61 (c. 1730).
Ssg: kronobrotts-medel, pl. (†) pänningmedel som influtit ss. böter för ”kronobrott”. Hagström Herdam. 2: 312 (1898). —
-BRUK. (förr) bruk (se d. o. 9) tillhörigt kronan. Bergv. 1: 525 (1701). Heckscher SvEkonH 1: 153 (1935). —
-BRÄNNERI. (förr) brännvinsbränneri tillhörigt kronan (med monopol på tillvärkningen). Palmstedt Resedagb. 2 (1778). Rosman BjärkSäb. 3: 103 (1927).
-BRÄNNING. (förr) tillvärkning av brännvin i kronobränneri. Odhner G3 1: 434 (1885). SvH IX. 1: 41 (1908). —
-BRÄNNVIN. (förr) brännvin tillvärkat i kronobränneri. VDAkt. 1783, nr 346 (1779). Det ansågs (under G. III:s tid) rent av fosterländskt att berusa sig med ”kronobrännvin”. Grimberg SvH 439 (1908). —
-BYGGNAD.
-BÅTSMAN. (kron- 1734. krone- 1686—1746. krono- 1721—1935) (förr) = BÄTSMAN 2. ArvskifteSthm 1686, s. 1257 a. Hägg Segel 48 (1935).
-BÄRGSMANSHEMMAN. (förr) bärgsmanshemman av krononatur. Bergv. 2: 143 (1739). BtRiksdP 1870, Saml. I. 1: nr 20, s. 5. —
-CELLFÄNGELSE. (†) jfr -FÄNGELSE. SFS 1867, nr 52, s. 7. Läns- och kronocellfängelserna. BtRiksdP 1903, 2Hufvudtit. s. 31. —
-DAGSVÄRKE~020. (krone- 1680. krono- 1723 osv.) (förr) dagsvärke åt kronan. RARP 13: 274 (1680). Skyldighet att såsom kronodagsverke framforsla kol och malm. UpplFmT 40: 9 (1925—26). —
-DIKE, -DIKNING, se A. —
-DONATION. konkret, om av kronan donerad jord; jfr DONATION 1 b. En utredning angående vissa .. kronodonationer samt deras återförvärfvande till kronan vore önskvärd. BtRiksdP 1911, Saml. 8: nr 66, s. 1. RiksdP 1920, 1 K. nr 61, s. 83. —
-DONATIONS-JORD. av kronan donerad jord; särsk. om jord donerad till stad. PT 1912, nr 31 A, s. 4. —
-EFFEKT. (i fackspr.) i pl.: effekter (se d. o. 6 c) tillhörande kronan. SPF 1830, s. 96. SFS 1918, s. 373. —
-EGENDOM~102 l. ~200. (kron- 1790—1814. krono- 1756 osv.) särsk. om jordegendom tillhörande kronan. Härigenom (dvs. genom Helgeandsholmsbeslutet av år 1282) blef den förnämsta grunden lagd till Sveriges Kronoägendom. Botin Hem. 2: 12 (1756). Kronoegendomars försäljning. Schönberg Bref 3: 212 (1778). Thulin Mant. 2: 65 (1935). —
-ESSENS, se A. —
-FAKTORI. (†) kronan tillhörig fabrik för vapentillvärkning; jfr FAKTORI 2 a α. 2RARP I. 2: 107 (1720). KrigVAT 1838, s. 54. —
-FARTYG~02 l. ~20. fartyg tillhörande kronan. FoU 15: 230 (1785). Tvenne armerade Krono-fartyg. Gyllengranat SvSjökr. 2: 159 (1840). Wulff 80År 6 (1926). —
-FISKARE. (kron- 1848. krono- 1833 osv.) (förr) fiskare som med vederbörligt tillstånd fiskade i kronans fiskevatten. Bonsdorff Kam. 622 (1833). Smeds Malaxb. 300 (1935; efter handl. fr. 1780). —
-FISKE. (kron- c. 1740—1807. krone- 1726. krono- 1641 osv.) kam. kronan tillhörigt fiske (se d. o. 3, 4). ÅngermDomb. 20/11 1641, fol. 182. Bonsdorff Kam. 234 (1833). —
-FISKERI. (krone- 1726. krono- 1741 osv.) (numera knappast br.) = -FISKE. Abrahamsson 139 (1726). Kronofiskeriet Motala Kungsfiske n:r 26. SFS 1916, s. 1182. Almquist CivLokalförv. 2: 378 (1921). —
-FISKLÄGE~020. (i fråga om ä. förh.) fiskläge anlagt å kronomark. 1NJA 1907, Dom. s. 88. 1685, då .. (Lysekil) blef kronofiskeläge. 2NF 17: 89 (1912). —
-FISKVÄRK~02 l. ~20, n. (krone- 1726. krono- 1797) (förr) fiskvärk tillhörigt kronan. Abrahamsson 505 (1726). Calonius 4: 229 (1797). —
-FJÄRDINGSMAN~102 l. ~200. (numera föga br.) fjärdingsman (se d. o. 2). BoupptVäxjö 1827. Döss o. Lannge (1908). —
-FLAGGA l. -FLAGG. (kron- 1766—1865. krone- 1695. krono- 1695 osv.) (numera föga br.) flagga (se FLAGGA, sbst. 1) av sådan typ som användes av staten; särsk. om örlogsflagga. Inge Couffardie-Skepp få föra Crone-Flaggor. Stiernman Com. 5: 529 (1695). Carlén Köpm. 2: 414 (1860). SvUppslB (1933). —
-FOGDE. (kron- 1756—1876. krone- 1664—1726. krono- 1713 osv.) (förr) landsstatstjänsteman med uppgift att hålla uppsikt över ordning o. säkerhet inom ett fögderi, förrätta kronouppbörd m. m.; jfr HÄRADS-, LANDS-FOGDE. RARP 9: 383 (1664). Ey må någon Crone-fogde fordra dagsvärckspenningar af de Bönder, som giöra sina dagsvärken vid Konungens och Cronones Ladugårdar och ängiar. Abrahamsson 136 (1726). Rabenius Kam. § 26 (1825). Uti hvarje Fögderi skall finnas en Kronofogde, som af Kongl. Maj:t tillsättes. SFS 1855, nr 91, s. 1. Därs. 1917, s. 707.
Ssgr (förr): kronofogde-befattning.
-boställe.
-kontor.
-lön.
-skrin. (i vissa trakter) skrin l. koffert av sådant slag som kronofogdarna brukade medföra på tjänsteresor. Det var ett riktigt kronofogdeskrin med konstlås och starka beslag. Lagerlöf Mårb. 133 (1922).
-tjänst. —
-FORA, r. l. f. (förr) fora med vilken kronan tillhöriga varor o. d. forslades. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 150 (1809). Högberg Vred. 2: 3 (1906). —
-FORDRAN. (kron- 1790—1814. krono- 1727—1878) (numera föga br.)
Ssg: kronofrälse-ränta, r. l. f. (förr) kam. ränta från kronohemman som blivit frälse. 2NF 35: 1085 (1923). —
-FULLMÄKTIG~020. (krone- 1780. krono- 1709—1891) (numera mindre br.) ombud som förordnas att tillvarataga kronans rätt o. föra dess talan. FörarbSvLag 7: 615 (1709). LandtmFörordn. 2 (1765). Rydberg Vap. 181 (1891). —
-FÅNGE. (förr) fånge som det ålåg staten att underhålla (i motsats till sådana fångar som det ålåg ngn stad att underhålla). Rydberg Frib. 337 (1877). 2NF 26: 1079 (1917). —
-FÄNGELSE. (numera knappast br.) av staten underhållet fängelse. I swåra högmålssaker .. skall den samma (dvs. den till döden dömde) genast från stadz till cronofängsle föras. FörarbSvLag 5: 404 (1714). 2NF 26: 1080 (1917). —
-FÖRLÄNING. av kronan meddelad förläning; särsk. konkret. Abrahamsson 132 (1726). Hospital, som voro grundade på kronoförläningar. NF 4: 1060 (1881). —
-FÖRPANTNING. (krone- 1726. krono- 1712—1764) (i fråga om ä. förh.) jfr FÖRPANTNING 3; särsk. konkret, om pantsatt kronoegendom. SthmStadsord. 2: 297 (1712). De .. som äre innehafvare af Crono-förpantningarne. 2RARP I. 2: 106 (1720). Botin Utk. 599 (1764).
Ssg: kronoförpantnings-hemman. (i fråga om ä. förh.) om pantsatt kronohemman. Arnell Stadsl. 361 (1730). —
-FÖRRÄTTNING. (krone- 1726. krono- 1720—1759) (†) jfr FÖRRÄTTNING 1 b α. 2RA 1: 151 (1720). LandtmFörordn. 188 (1759). —
-GALLIOT. (krone- 1679. krono- 1758—1847) (förr) jfr -FARTYG. BoupptSthm 1680, s. 711 a, Bil. (1679). Sparre Stand. 364 (1847). —
-GATEHUS~102 l. ~200. kam. gatehus vars jord tillhör kronan. RiksdP 1882, 1 K. nr 30, s. 10. BtRiksdP 1894, Saml. 1. I. 2: nr 64, s. 6. —
-GJUTARE, se A. —
-GODS. (kron- c. 1730—1807. krona- 1537. krone- 1525—1681. krono- 1525 osv.) jordegendom tillhörande kronan; numera bl. om större gård l. gårdskomplex. G1R 2: 48 (1525). Alla ödeländer, obygde och oupbrukade platsar .. (böra) anses för Kronogods. Lagerbring 1Hist. 1: 352 (1769). Heckscher EoH 88 (1922). —
-GRAVATION. (†) (ngns) skuld till kronan. UpplFmT 16: 21 (cit. fr. 1713). Botin Hem. 1: 244 (i handl. fr. 1734). —
-GRUND, r. l. m. (krone- 1726. krono- 1730—1894) om mark tillhörande kronan. Abrahamsson 51 (1726). SFS 1894, nr 17, s. 15. —
-GULD, se A. —
-GÅRD. (kron- c. 1730—c. 1755. krone- 1529—1726. krono- 1615 osv.) gård tillhörig kronan. G1R 6: 313 (1529). FörarbSvLag 6: 262 (1731). GHT 1938, nr 21, s. 4. —
-GÄLD. (†)
-HAMMARE. (kron- 1680. krono- 1734—1904)
1) (förr) stångjärnshammare tillhörig kronan. BoupptSthm 1680, s. 790 a, Bil. Det manufaktursmide, som vid de flesta kronohamrarne idkades. NoraskogArk. 5: 29 (1904).
2) (†) hammare använd vid utstämpling av skog å kronans mark. LandtmFörordn. 115 (1734). Den lilla trakt, som uppsyningsmännen med kronohammaren utmärker. NoraskogArk. 5: 449 (1778). —
-HAMN. (kron- 1854. krono- 1846) hamn tillhörig staten. (Dahlberg) föreslog att med en sammanhängande befästning omgifva Krono-hamnen och Köpmans-hamnarne (i Karlskrona). KrigVAT 1846, s. 460. Därs. 1854, s. 395 (om hamn i Odessa). —
-HEMMAN. (kron- 1642—1794. krone- 1543—1726. krono- 1588 osv.) hemman tillhörigt kronan; särsk. om dylikt hemman som mot avgäld innehaves av åbo, äv. kallat allmänt kronohemman. NorrlS 1: 297 (1543). Abrahamsson 136 (1726). Det (är) särskildt stadgadt, att Kronohemman i allmänhet icke få utmätas för en enskild persons gäld. Schrevelius CivPr. 417 (1853). Heckscher SvEkonH 1: 130 (1935).
-HETMAN, se A. —
-HINGST. (numera bl. i Finl.) avelshingst tillhörig kronan. KrigsmSH 1797, s. 29. Finland 2: 358 (1924). —
-HJORT, se A. —
-HOLME. (kron- 1909. krono- 1829—1917) (i sht förr) holme tillhörig kronan. Branting Förf. 2: 112 (1829). PT 1917, nr 287 A, s. 4. —
-HOSPITAL. (förr) hospital (se d. o. 2, 3) tillhörigt kronan. Henel 1729 147 (1730). De s. k. kronohospitalen, hvilka räknade anor från medeltidens klosterinrättningar, voro egentligen fattighus. 2NF 25: 643 (1916).
-HUS. (kron- 1788 (: Kronhus-Församlingens), 1866. krone- 1660. krono- 1719 osv.) (numera bl. tillf.) hus i stad, tillhörigt kronan; jfr KUNGS-HUS. RARP 7: 94 (1660). Residencen och cronohusen i Vennersborg. 2RA 2: 466 (1727). VFl. 1929, s. 10.
Ssgr: kronohus-församling(en). (förr) namn på en församling i Göteborg som hade sin gudstjänstlokal i den s. k. kronohuskyrkan därstädes. GT 1788, nr 149, s. 3.
-kyrkan, best. i Göteborg. Garnisons- eller Kronhuskyrkan i nedra våningen af det s. k. Kronhuset, ett bland de äldsta husen i Göteborg, egentligen ämnadt till spannmålsmagasin. Thomée IllSv. 148 (1866). —
-HÄKTE. av kronan underhållet mindre fängelse, i regel avsett för fångar med kortare strafftider. DA 1771, nr 8, s. 2. SvD(A) 1934, nr 262, s. 7. —
-HÄRBÄRGE. (kron- 1661. krono- 1607) (†) spannmålsmagasin tillhörigt kronan. InventOre 1607. VDR 1660—61, s. 40. —
-HÄST. (kron- 1705—1740. krono- 1695—1914) häst tillhörig kronan; särsk. om häst tillhörig armén. LMil. 4: 643 (1695). TLev. 1914, nr 39 B, s. 2. —
-HÄST-HEMMAN. (förr) = HÄST-HEMMAN. Backman Lags. 4: 335 (1782). Bonsdorff Kam. 46 (1833; efter handl. fr. 1782). —
-INKOMST(ER)~02(0). (i sht i fråga om ä. förh.) kronans inkomst(er). RARP 17: 348 (1714). Svedelius Statsk. 1: 47 (1868). —
-INSPEKTOR. (förr) om vissa befattningshavare i statens tjänst; jfr INSPEKTOR, sbst.1 b. Bergv. 2: 525 (1749; vid Avesta bruk). FoU 25: 113 (c. 1786; vid kronobränneri). SvNorStatscal. 1817, s. 54 (vid kronomagasin). Valerius 2: 219 (1837; vid kronobränneri). —
-JORD. (krone- c. 1609—1726. krono- 1568 osv.) kam. jord tillhörig kronan; särsk. dels om domäner tillhöriga kronan, dels om kronohemman som med stadgad åborätt innehavas av åbo. Thulin Mant. 2: 165 (1568). Kan hända, at någon Frälsebonde hafver skatte- eller Kronojord, som han brukar ibland frälse; så (osv.). LandtmFörordn. 49 (1725). Palmén JurHb. 146 (1859). Heckscher SvEkonH 1: 300 (1936).
-JUVEL, se A. —
-JÄGARE. till skogsstaten hörande, underordnad tjänsteman med uppgift att vara arbetsförman samt utöva bevakning inom honom tilldelat område. SFS 1869, nr 66, s. 10. Därs. 1921, s. 207.
Ssgr: kronojägar(e)-avlöning,
-befattning,
-boställe,
-lön,
-tjänst. —
(jfr 2 a) -KAKA. (kron- 1858. krono- 1746—1747) (†) i sg. best.: ”kronans kaka”. Fries 2Linné 2: 197 (cit. fr. 1746). För ”den lilla, men dryga kronkakans” skull. SvBL 1: 309 (1858). —
-KARTEK. (krone- 1590. krono- 1582—1583) (†) kartek av bättre slag; jfr KRONA, sbst. 6. KlädkamRSthm 1582 A, s. 8 a. Därs. 1590 C, s. 57 a. —
-KASSÖR. i vissa städer: tjänsteman med uppgift att handhava uppbörden av kronoutskylder. Henel 1735 157 (1736). SvStatskal. 1918, s. 387.
Ssg: kronokassörs-kontor. —
-KLÄDER, pl. (†) mil. om uniformspersedlar tillhöriga kronan. AFSoldan (1835) hos Aho Soldan 16. KrigVAT 1837, s. 405. —
-KOL. (förr) kol som innehavare av vissa hemman hade att leverera till bärgvärken ss. prestation till kronan. LMil. 2: 487 (1691). Schultze Ordb. 2392 (c. 1755). —
-KOLUMN, se A. —
-KONSTSTAT(EN)~02(0). (förr) bärgv. vid vissa bärgvärk: av Kungl. Maj:t l. av Bärgskollegium tillsatta tjänstemän åt vilka konstanläggningarnas skötsel var anförtrodd. Bergv. 2: 62 (1738). (Det är vid riksdag beslutat) at Bergslaget .. (skall) underhålla Krono-Konst-Staten. DA 1771, nr 124, s. 1.
Ssg: kronokonststats-inspektor. (förr) vid vissa bärgvärk: uppsyningsman vid ”kronokonststaten”. Fries 2Linné 1: 161 (1903; i fråga om förh. 1734). —
-KUSK, se A. —
-KVARN. (kron- 1790—1814. krone- 1634—1726. krono- 1558—1901) (förr) kvarn tillhörig kronan. Almquist CivLokalförv. 3: 224 (i handl. fr. 1558). BtRiksdP 1887 B, 6Hufvudtit. s. 47. —
-LANDBO~02 l. ~20. (krona- 1524. krone- 1524—1558. krono- 1863) (förr) brukare som med nyttjanderätt innehade kronojord. G1R 1: 254 (1524). Reuterdahl SKH III. 1: 460 (1863). —
-LANDBONDE~020. (i fråga om ä. förh.) = -LANDBO. HFinlKamF 2: 128 (c. 1575). Frey 1849, s. 261 (i fråga om förh. 1558). —
-LASTDRAGARE, r. l. m. (kron- 1821. krono- 1768—1847) (†) lastfartyg tillhörigt kronan. Chapman ArchNav. (1768). Tersmeden Mem. 3: 199 (c. 1780; i fråga om förh. 1743). BL 14: 235 (1847). —
(3 b) -LEGA. (†) avgift för begagnande av brudkrona tillhörig kyrkan. VDAkt. 1692, nr 138. Därs. 1718, nr 261. —
-LINDUK, se A. —
-LOTSHEMMAN~020. (förr) kam. till boställe åt lots anslaget kronohemman. FörordnHemmLots. 17/9 1783, § 3. BtRiksdP 1896, Saml. 1. I. 2: nr 37, s. 56. —
-LÅN.
1) (numera knappast br.) lån till kronan, statslån. Posten 1769, s. 567. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 121 (1853).
2) (förr) lån från kronan. Vid kronolån var vanligt ett tillägg af 2 kappar per tunna. LAHT 1912, s. 133. —
-LÄGENHET~102 l. ~200. (krone- 1726. krono- 1727 osv.) kronan tillhörig (mindre) jordegendom. Abrahamsson 390 (1726). SvRiksd. II. 12: 130 (1934). —
-LÄN, se A. —
-LÄNSMAN~20 l. ~02. (förr) landsstatstjänsteman med uppgift att, närmast under kronofogden, vaka över ordning o. säkerhet inom sitt distrikt m. m., länsman; år 1918 ersatt med: landsfiskal. PH 5: 3191 (1752). SDS 1938, nr 30, s. 16. jfr VDAkt. 1749, nr 46 (: Interims Cronoländz man).
Ssg: kronolänsmans-kontor. —
-MAGASIN. (kron- 1769—1865. krono- 1752 osv.) (förr) större förrådshus i vilket kronans spannmål förvarades. PH 5: 3214 (1752). För uppbörden af de in natura inflytande Spanmålsräntor .. (äro) Kronomagasiner i Länen inrättade, hvilka förvaltas af så kallade Magasins-Förvaltare. Bonsdorff Kam. 870 (1833). Hellström NorrlJordbr. 339 (1917).
Ssgr (förr): kronomagasins-förvaltare. IT 1791, nr 52, s. 3. Gynther Förf. 2: 456 (1852; efter handl. fr. 1833).
-MANTAL~02 l. ~20. kam. kronohemman av ett mantals storlek. PH 5: 3240 (1752). Thulin Mant. 2: 80 (1935). —
-MARK. kam. mark tillhörande kronan; särsk. om överloppsmark som uppkommit, då hemman avvittrats; förr äv. om de vidsträckta öde trakterna i norra Sverge. Krono-marker, som vid afvittring öfverblifva i Rikets Norra Provincer. Backman Lags. 1: 232 (1824). Svenska kronan tillhörande skogar äro: .. Kronoöfverloppsmarker och oafvittrade kronomarker (m. m.). 2UB 4: 376 (1899). SFS 1922, s. 187. —
-MILITIEHEMMAN~010020. (krone- 1680—1726. krono- 1684—1685) (förr) kronohemman som anslagits till krigsmaktens behov. LMil. 1: 58 (1680). Därs. 642 (1685). —
-MJÖLNARE. (kron- 1765. krono- 1901) (förr) mjölnare med fast anställning i militärväsendet. Loenbom Stenbock 4: 285 (1765). PT 1901, nr 17 A, s. 2. —
-MUNDERING. mil. om militära uniformspersedlar tillhöriga kronan. 2RA 1: 505 (1723). TjReglArm. 1889, s. 51. —
(1) -MYNTTECKEN. (krone- 1721. krono- 1724) (†) mynttecken från Karl XII:s tid med en krona i prägeln? VGR 1721, Verif. s. 82. Därs. 1724, Verif. s. 89. —
-MÅL. (†)
-MÄRKE, se A. —
-MÖTE. (†) sammanträde för uppbörd av kronoutskylder. VDAkt. 1713, nr 391. EspelundaArk. Brev 1809. —
-NATUR~02, äv. ss två ord (jfr KRONO anm.) 32 04. kam. ett hemmans l. ett jordområdes egenskap att i fråga om äganderätten tillhöra kronan. LandtmFörordn. 34 (1765). Skattehemmanen (skulle) återgå till krononatur. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 220 (1809). Hemman af ren Krononatur, hvilka under ständig och oförkränkt besittningsrätt äro åt enskilde upplåtne. Olivecrona LagbGift. 159 (1851). Thulin Mant. 2: 139 (1935). —
-NYBYGGE~020. kam. nybygge å kronomark. Zetterstedt SvLappm. 1: 218 (1822). SFS 1894, nr 17, s. 16. Smeds Malaxb. 327 (1935). —
-OMBUD~02 l. ~20. person som å tjänstens vägnar l. enligt myndighets förordnande bevakar statens intressen vid rättegång l. förrättning o. d. SC 2: 373 (1822). SFS 1921, s. 204. —
-PARK. (kron- 1790—1814. krone- 1726. krono- 1695 osv.) skogsområde ägt o. direkt disponerat av kronan; urspr. om sådant område som var avsatt till djurgård l. jaktpark. Bergv. 1: 469 (1695). DN(A) 1934, nr 233, s. 6. —
-PARM. (förr) rymdmått (av växlande storlek), av kronan användt vid mätning av hö. VetAH 1739, s. 91. 3NF 15: 688 (1931). —
-PERSEDEL. (kron- 1886. krono- 1820—1892) (numera mindre br.) mil. om militära uniforms- o. utrustningspersedlar som tillhöra kronan. SamlFörfArméen 5: 88 (1820). Stålhane Förf. 747 (1892). —
-PIPA, se A. —
-PLANTERING. trädplantering för kronans räkning; särsk. konkret: kronan tillhörig mark med därå växande planterade träd. JernkA 1875, s. 1. AB 1897, nr 227, s. 2. —
-POSTHEMMAN~020. (krone- 1726. krono- 1722—1833) (förr) kronohemman som blivit indelat till skjutsning av post. Botin Hem. 1: 222 (i handl. fr. 1722). Bonsdorff Kam. 131 (1833). —
-PRINS, se A. —
-PRIS, sbst.1, r. (†) sjömil. handelsfartyg taget ss. pris för kronans räkning. 2RA 1: 147 (1720). SvRiksd. II. 13: 117 (1934; efter handl. fr. 1789).
-PRIS, sbst.2, n. (†) av staten fastställt pris (på en vara o. d.). Fischerström 3: 285 (1787). BL 14: 21 (1847). —
-PÄNNINGAR, pl. (kron- c. 1880—1892. krono- 1761—1880) (†) pänningar som tillhöra kronan l. som kronan har att fordra av ngn. BoupptRasbo 1761. SvBL 10: 494 (1892). —
-RASK, se A. —
-REST. (numera bl. i Finl.) = -RESTANTIER. Den krono-resten, som hos Allmogen .. innestår. LMil. 4: 720 (1695). Uppbörd af kronorester. FFS 1899, nr 1, s. 1. —
-RESTANTIER, pl. om vid ordinarie uppbördstids slut icke erlagda kronoutskylder. PH 5: 3212 (1752). SFS 1922, s. 1358. —
-ROTE. (krone- 1681—1692. krono- 1682—1846) (förr) samling av kronohemman som tillsammans hade att lämna en soldat. LMil. 1: 94 (1681). 2VittAH 17: 75 (1839, 1846). —
-RUSTHÅLL~02 l. ~20. (krone- 1726. krono- 1691 osv.) (förr) kronohemman som indelats till rusthåll. LMil. 2: 500 (1691). Olivecrona LagbGift. 147 (1851). SFS 1918, s. 375.
-RUSTNING. (krone- 1686 (: Krone-Rustnings Hemmanet). krono- 1686 (: Krono-Rustnings-Hemman)—1883) (förr) i fråga om kronohemman: skyldighet att uppsätta häst och karl till krigstjänst. LMil. 3: 146 (1692).
-RÄKENSKAP(ER). —
-RÄNTA, r. l. f. (kron- 1734—1867. krone- 1678—1726. krono- 1694 osv.) (förr) av fastighet utgående skatt (grundskatt o. d.). RARP 12: 280 (1678). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 18 (1879). Heckscher SvEkonH 1: 498 (1936; i fråga om förh. vid 1700-talets början). —
-RÄTTARE. (i vissa trakter, numera knappast br.) fjärdingsman. PT 1791, nr 50, s. 4. GHT 1898, nr 222 B, s. 2. —
-RÄTTIGHET~102 l. ~200. (krone- 1642—1726. krono- 1731 osv.)
1) kronan tillkommande rättighet; äv.: rättighet som uteslutande tillkommer kronan. Abrahamsson 105 (1726). QLm. I. 4: 8 (1833). jfr (†): Sedan uthi allt hafver han i grefskapet såsom crohnerättigheet, excepto att han, Grefven, hafver haft halfve skiutzningen medh crohne. RP 9: 111 (1642).
-SJUDARE. (förr) person som tillvärkade salpeter för kronans räkning. LBÄ 36—38: 73 (1800). KrigVAH 1811—15, s. 10. —
-SKATT. (kron- 1713—1839. krono- 1852 osv.) till kronan utgående skatt, kronoutskyld(er). VDAkt. 1713, nr 37. Inkomst- och förmögenhetsskatten, d. v. s. den vanliga s. k. kronoskatten. Kuylenstierna Statsmaskin. 106 (1926). —
-SKATTE, sbst. n. o. adj. oböjl. (krone- 1666 (: Crone-Skatte weden). krono- 1681 osv.) (i sht förr)
I. sbst.: hemman l. jord som äges av enskild, men varav räntan tillkommer kronan, skattehemman, skattejord. LMil. 1: 131 (1681). Nu kan skattejord utom börd säljas: är thet kronoskatte; hembiude thet kronan .. innan tridie upbud ther å tages. JB 4: 5 (Lag 1734). Ridderskapet och Adelns ägande Krono-skatte. AdP 1786, s. 191. SvUppslB (1933).
II. adj.: som är av den i I angivna jordnaturen. PT 1758, nr 15, s. 4. Et Mantal KronoSkatte Rusthåll. SP 1792, nr 18, s. 4. Sådan grundränta, som utgår endast af kronoskatte egendomar. BtRiksdP 1896, Saml. 1. I. 2: nr 29, s. 1. Cannelin (1921).
-bonde. ägare av skattehemman. VDAkt. 1790, nr 508. SvRiksd. I. 5: 300 (1934; i fråga om förh. 1771).
-natur. ett hemmans o. d. egenskap att i fråga om äganderätten tillhöra enskild, medan räntan av hemmanet osv. skall tillfalla kronan, skattenatur. Widmark Helsingl. 2: 20 (1849). (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 160 (1859).
-ved. (förr) bärgv. ved som innehavare av vissa skattehemman voro skyldiga att ss. prestation till kronan leverera till vissa bärgvärk. Bergv. 1: 240 (1666). —
-SKEPP. (kron- 1671—1839. krone- 1726. krono- 1667—1923) (numera föga br.) jfr -FARTYG. Sjöl. 1667, Am. 1. PT 1758, nr 38, s. 2. Hornborg Segelsjöf. 132 (1923). —
-SKEPPARE. (kron- 1730. krono- 1684) (†) skeppare anställd i kronans tjänst. BoupptSthm 1684, s. 974 a. Henel 1729 124 (1730). —
-SKEPPSVARV. (†) skeppsvarv tillhörande kronan. PT 1758, nr 10, s. 3. Ramsay VägvFinl. 338 (1895). —
-SKJUTS. (kron- 1779—1858. krone- 1726. krono- 1714 osv.) (i sht förr) på innehavare av vissa hemman vilande skyldighet att mot ersättning medelst hästskjuts fortskaffa kungliga personer, trupper o. krigsmateriell samt fångar m. m.; särsk. i fråga om transport av trupper o. krigsmateriell; äv. konkretare: transport (medelst hästskjuts) för kronans räkning; hästskjuts varmed dylik transport utföres. RARP 17: 409 (1714). (Egendomen) presterar Håll- och Krono-skjuts. DA 1771, nr 74, s. 3. Den Svenske Allmogen .. måste .. ofta nog förrätta Kronskjutser. LBÄ 16—17: 111 (1798). Thulin Mant. 2: 148 (1935).
-lega. ersättning för kronoskjuts. Järta 2: 239 (1823). BtRiksdP 1872, Saml. I. 1: nr 1, Bil. nr 3 a, s. 25.
-SKJUTSNING. (krone- 1686. krono- 1723 osv.) (i sht förr) jfr -SKJUTS. Stiernman Riksd. 2007 (1686). Minnesskr1734Lag 2: 490 (1934).
Ssg: kronoskjutsnings-besvär. (i sht förr) jfr BESVÄR I 2 b. SFS 1830, s. 285. Därs. 1855, nr 90, s. 14. —
-SKOG. (kron- 1790—1906. krono- 1685 osv.) skog tillhörande kronan. LMil. 1: 640 (1685). Heckscher SvEkonH 1: 138 (1935). —
-SKOGVAKTARE~0200. skogvaktare i kronans tjänst; särsk. (förr): person tillhörande den bevakande personalen på häradsallmänningar, boställsskogar m. m., vilka stodo under domänvärkets förvaltning. VDAkt. 1783, nr 384 (1782). SFS 1889, nr 67, s. 13. —
-SKULD. (kron- 1797. krono- 1686—1865) (†)
-SKYTT. (kron- 1807. krone- 1692. krono- 1667—1894) (i fråga om ä. förh.) skogvaktare; jfr -JÄGARE. Sven i Isala, som var cronoskött eller diur-karl. HT 1910, s. 41 (1667). FörarbSvLag 4: 297 (1692). Cnattingius (1875, 1894). —
-SPANNMÅL~02 l. ~20. (kron- 1785—1814. krono- 1694—1921) (förr) spannmål tillhörig kronan; särsk. om räntespannmål som utgjordes till kronan. LMil. 3: 506 (1694). Odhner G3 1: 441 (1885).
-SPINNHUS~02 l. ~20. (förr) spinnhus underhållet av kronan. SthmStCal. 1780, s. 34. Hagström Herdam. 4: 462 (1901). —
-STALL. (kron- 1688. krono- 1729 osv.) (i sht förr) stall tillhörande kronan. BoupptSthm 1688, s. 606 a. VFl. 1924, s. 6. —
-STOCK, se A. —
-STRÖM. (kron- 1670. krono- 1670—1726) (†) ström tillhörande kronan; äv.: ström med kungsådra? NoraskogArk. 4: 61 (1670). LAHT 1914, s. 138 (efter handl. fr. 1726). —
-STÅNG, se A. —
-STÄMMA, r. l. f. (†) sammanträde för uppbörd av kronoutskylder. PH 3: 1698 (1741). AdP 1789, s. 838. —
-STÄMPEL, -STÄMPLA, se A. —
-SUP, se A. —
-SÅG. (förr) sågvärk tillhörande kronan. 2RA 1: 109 (1720). Widmark Helsingl. 1: 287 (1860; i fråga om förh. 1575). Heckscher SvEkonH 1: 141 (1935). Jfr KRON-SÅG (se A). —
-SÄTERI. kronan tillhörig landtegendom som tidigare varit säteri, men gm reduktion l. på annat sätt tillfallit kronan. Salander Gårdzf. 199 (1727). LandtmFörordn. 80 (1765). Thulin Mant. 2: 69 (1935).
Ssg: kronosäteri-rusthåll. (-säteri- 1833. -säterije- 1701. -säterijes- 1701) (†) berustat säteri. VDAkt. 1701, nr 140. Bonsdorff Kam. 31 (1833). —
-TENN, se A. —
-TIONDE, sbst. (kron- 1694—1814. krone- 1685—1726. krono- 1681 osv.) (i sht förr) den del av den kyrkliga tionden som vid reformationen överfördes till kronan. Wallquist EcclSaml. 5—8: 191 (1681). Kronotionden är en Ränta, som utgöres enkannerligen i Spannemål. Botin Hem. 2: 139 (1756). Thulin Mant. 2: 139 (1935).
Ssgr (i sht förr): kronotionde-belopp. Branting Förf. 2: 144 (1829). BtRiksdP 1891, Saml. 1. I. 2: nr 34, s. 23.
-bod. för förvaring av kronotiondespannmål. SFS 1825, s. 76. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 289 (1859).
-längd. förteckning över den kronotionde som skulle erläggas för varje fastighet. Linde Kam. 207 (1852).
-TITEL. beteckning i jordeboken för jord av krononatur. PH 1: 602 (1724). Krononybyggens omförande från krono- till skattetitel. SFS 1879, nr 46, s. 1. SvKyrkH 5: 90 (1935; i fråga om förh. 1723). —
-TJUV. (kron- 1739—1911. krono- 1720—1887) (numera knappast br.) person som stulit från kronan. Sahlstedt Hoffart. 155 (1720). Högberg Baggböl. 1: 43 (1911). —
-TJUVNAD. (kron- 1829. krono- 1734—1852) (numera knappast br.) stöld från kronan. Serenius N 2 a (1734). ÖoL (1852). —
-TOMT. (krone- 1545—1625. krono- 1547—1913) tomt som tillhör (l. tillhört) kronan. G1R 17: 454 (1545). PT 1913, nr 254 B, s. 1. —
-TORP. (kron- 1911—1928. krone- 1636. krono- 1588 osv.)
1) (i sht förr) urspr.: jordlägenhet å kronan tillhörig mark, vilken är för liten att sättas i mantal; mindre hemman av krononatur. HFinlKamF 1: 108 (1588; i räkenskapskolumn). Ett kronotorp (utgjorde i skatt) 1/2 (eller 3/8) mot ett kronohemman. Thulin Mant. 1: 35 (1890). Kuylenstierna RekognSkog. 29 (1916).
2) å kronopark under nyttjanderätt på 50 år upplåten jordlägenhet, skogstorp. TurÅ 1911, s. 294. SvSkog. 1540 (1928). —
-TORPARE.
1) (i sht förr) jfr -TORP 1. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 41 (1583). BtRiksdP 1874, Saml. I. 1: nr 52, s. 21.
-TRANSPORT. transport (av varor o. d.) för kronans räkning; äv. konkret, om fora o. d. varmed varor transporteras för kronans räkning. BtRStP 1815, 3: 361. SFS 1911, nr 157, s. 2. —
-UPPBÖRD~02 l. ~20. (kron- 1798. krono- 1749 osv.)
2) konkret, om (summan av) de pänningar (förr äv. varor) som lämnats ss. skatt till kronan. Rydberg KultFörel. 4: 472 (1887). Kronouppbörden på landsbygden, vilken uppgår till cirka 160 miljoner kronor. SvPostv. 20 (1924).
3) (ngt vard.) konkret: ämbetsvärk för uppbörd av kronoskatt. SthmHCal. 1761, s. 53. SDS 1928, nr 51, s. 8.
Ssgr (i allm. till -UPPBÖRD 1): kronouppbörds-betjäning. (†) om personal vid kronouppbördsvärket i Stockholm. BorgP 1817—18, 1: 635.
-kamrer, förr äv. -kamrerare. i vissa städer. Runemarck SthmVägv. 80 (1789). SvStatskal. 1927, s. 419.
-möte. (numera föga br.) kronouppbördsstämma. De skatter, som erläggas vid de allmänna kronouppbördsmötena. BtRiksdP 1891, Saml. 1. I. 1: Finanspl. Bil. C, s. 2.
-värk, n. ämbetsvärk för uppbörd av kronoskatt; jfr krono-uppbörd 3. SthmStCal. 1768, s. 67. SFS 1908, Bih. nr 93, s. 1. —
-UTGIFT. (†) utgift till kronan. VDAkt. 1717, nr 251. (Jag) som sitter vid 50: d(ale)r smts åhrlige Cronoutgiffter. Därs. 1737, nr 395. BoupptRasbo 1758. —
-UTJORD~02 l. ~20. (krone- 1602—1625. krono- 1723 osv.) utjord av krononatur. BjörkekDomb. 18/11 1602. PT 1915, nr 43 B, s. 2. —
-UTLAGA ~020. (kron- 1796. krono- 1683—1885) (numera mindre br.) skatt som erlägges till kronan; i sht i pl. LMil. 1: 306 (1683). Thelaus Skog. 111 (1865). Schulthess (1885). —
-UTSKOTT, se A. —
-UTSKYLD~02 l. ~20. (kron- 1790—1814. krono- 1714 osv.) skatt som erlägges till kronan; i sht i pl. RARP 17: 342 (1714). KungörKronoutskyld. 1820, s. 3. SFS 1918, s. 511. —
-VAGN. (kron- 1707—c. 1710. krono- 1709) (†) vagn tillhörande kronan. KKD 10: 64 (1707). Därs. 8: 48 (c. 1710). —
-VARV. (numera mindre br.) skeppsvarv tillhörande kronan. PH 6: 3760 (1755). Nilsson Skeppsb. 3 (1932). —
-VITTNE, -VRAK, se A. —
-VÅG; pl. -ar. (förr) våginrättning tillhörande kronan. BtRiksdP 1873, Saml. I. 1: nr 1, s. 45. Den sista återstående kronovågen eller den i Falun har under nästlidna år blifvit indragen. SFS 1874, nr 3, s. 35. TT 1900, K. s. 3.
-VÄRDE. (förr) kam. om ett på 1600-talet fastställt normalpris för räntepersedlar, efter vilket dessa fingo inlösas med pänningar; jfr -VÄRDI. Ödmann Hågk. 33 (1801; uppl. 1918). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 422 (1856). SvRiksd. I. 3: 154 (1933). Jfr KRON-VÄRDE (se A). —
-VÄRDERING. (krone- 1655—1696. krono- 1655—1917) (mindre br.) kam. uppskattning av räntepersedlar efter ett visst normalvärde (se -VÄRDE); äv.: kronovärde. RARP V. 2: 271 (1655). Warandes .. ett drengedagzwerke efter cronewärdering eij mera .. recknadt än för 4 öre sölfwermynt. FörarbSvLag 7: 402 (1696). Almquist CivLokalförv. 1: 147 (1917). —
-VÄRDI. (†) kam. = -VÄRDE. Om dhe icke skole få lefverera tijonden in natura, el(le)r effter Cronowerdie. VRP 1701, s. 526. SvRiksd. 12: 341 (1934). —
-VÄRK, n. (†) industriell anläggning tillhörande kronan. Bergv. 1: 360 (1686). Jfr KRON-VÄRK (se A). —
-ÅKER. (krone- 1676—1685. krono- 1685—1727) (†) i fråga om stadsjord: åker tillhörande kronan. Schück VittA 2: 367 (i handl. fr. 1676). 2RA 2: 382 (1727). —
-ÄGA, r. l. f. (kron- 1734. krone- 1726. krono- 1644 osv.) jord tillhörande kronan; i sht i pl. Fyra .. Eker som äre huggne på Cronoäger. GullbgDomb. 2/10 1644. PH 2: 1437 (1739). —
-ÄNG. (krona- 1612. krone- 1726. krono- 1655 osv.) kam. eg.: äng tillhörande kronan; kronan tillhörig mark som icke brukas tillsammans med annan jordegendom o. användes till ängskultur samt i allm. utarrenderas. HammarkDomb. 3/11 1612. Rosman BjärkSäb. 3: 272 (1927). —
-ÖDEHEMMAN~1020. (-öde- 1687. -ödes- 1689—1755) (förr) kronohemman som lagts öde. LMil. 2: 101 (1687). Botin Hem. 1: 62 (1755). —
-ÖVERLOPPSJORD~1002. kam. jfr -ÖVERLOPPSMARK. Bonsdorff Kam. 226 (1833). SPF 1848, s. 134. Smeds Malaxb. XIV (1935). —
-ÖVERLOPPSMARK ~1002. kam. jord som vid avvittring icke tillagts redan upptagna hemman l. nybyggen, utan utbrutits ss. en kronans tillhörighet. BtSvStat. H 1856—60, s. 33. SvSkog. 1452 (1928).
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till 1: kröna. För alle Jungfrur, är hon migh kär, / etth kronath M. hennes bockstaff är. Visb. 1: 56 (1573). Ingen (finge) ostraffadt .. röra ens vid kläderna på en kronad konung. Heidenstam Folkung. 2: 42 (1907).
2) (†) till 4 ä: varpa (garn o. d.) på varpkrona. Bologna-Silke tvinnas rättsöls på möl, kronas (osv.). Rothof 431 (1762). —
a) (†) bot. om blomma: försedd med krona l. kronblad. Kronade .. blommor. Nyman VäxtNatH 1: 382 (1867).
KRONIG, adj. (†) till 4: försedd med krona.
Spalt K 2886 band 15, 1938