Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KROM krå4m, sbst.1, r. l. m. (Regnér Begr. 293 (1803) osv.) l. n. (VetAH osv.); best. -en resp. -et.
kem. visst metalliskt grundämne. VetAH 1803, s. 54. En tillsats av krom ökar i hög grad ståls hårdhet. Arrhenius Kem. 85 (1919). Krom är en gråvit, glänsande metall, beständig i luft, löslig i syror. Starck Kemi 193 (1931). — jfr FERRO-, SVAVEL-KROM m. fl.
Ssgr (Anm. I kemiskt fackspr. användas ssgslederna kromi- o. kromo- för att angiva att kromen ss. 3- resp. 2-värd ingår i viss kromförening, t. ex. kromi- resp. kromo-förening, -jon, -salt):
-BLÄCK. tekn. (skriv)bläck (av olika färg) vari kaliumbikromat ingår. Cleve KemHlex. 62 (1883). AHB 122: 9 (1885). —
-CINNOBER. färg. rödt färgämne bestående av en blandning av neutralt o. basiskt blykromat; ofta liktydigt med: kromorange l. kromrödt. Nisbeth 306 (1867). Ekbohrn (1904). —
-FÖRNICKLA, -ing. på galvanisk väg förse (förnicklat föremål) med ett ytterst tunt ytlager av krom. Kromförnicklade velocipeder. UNT 1930, nr 10489, s. 8. —
-GARVA, -ning. garv. garva medelst kromsalter; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ning. Kromgarvat läder. TT 1896, K. s. 89. Den svenske apotekaren Cavallin uppgives hava omkring 1852 utfört de första försöken med kromgarvning. Form 1934, s. 153. —
-GELATIN. tekn. o. fotogr. gelatin som innehåller ngt kromsalt. NF 5: 124 (1881). Kroon Reprodukt. 18 (1935).
-GRÖN, adj. färg. som har kromoxidens gröna färg. Berzelius Blåsr. 213 (1820). SD(L) 1905, nr 83, s. 2. —
-GRÖNT, n. färg. kromhaltigt grönt färgämne av växlande sammansättning. AB 1845, nr 103, s. 4. Kallstenius HbOljem. 26 (1913). —
-GULT, n.
1) färg. av blykromat bestående gult färgämne. Berzelius Kemi 2: 529 (1822). Han fick .. en liten tub kromgult hos färghandlaren. Engström Kryss 35 (1912).
Avledn.: kromhaltig, adj. (i fackspr.) —
-JÄRN.
-LÄDER. garv. kromgarvat läder. (Ekenberg o.) Landin 599 (1893). —
-METALL. (i fackspr.) (metallen) krom; numera i sht tekn. Berzelius Kemi 3: 481 (1818). Dens. ÅrsbVetA 1841, s. 66. —
-NICKELSTÅL~002. metall. stålsort som jämte nickel äv. innehåller krom. JernkA 1894, s. 82. HantvB I. 2: 80 (1934). —
-OCKRA, r. l. f.
-RÖDT, n. färg. rödt färgämne bestående av basiskt blykromat. Pfeiffer (1837). Starck Kemi 182 (1931). —
-STÅL. metall. kromhaltigt stål. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 110. Kromstål, som utmärkes genom sin stora hårdhet och hållfasthet. SvUppslB 16: 113 (1933). —
-SVART, n. färg.
1) svart färg (på bomull, linne l. ylle) erhållen gm färgning med bresilja l. blåholts o. surt kromsyrat kali. AHB 38: 41 (1869). Sahlin SkånFärg. 192 (1928).
-SYRA, r. l. f. kem. (från kemisk synpunkt felaktig) benämning på förening av krom o. syre som i vattenlösning har karaktären av syra; äv. (vard. i yrkesspr.) om surt kromsyrat kali. Berzelius Kemi 2: 88 (1812). HantvB I. 1: 175 (1934).
Ssg: kromsyre-element. fys. element (se d. o. 5 a) där depolarisatorn utgöres av kromsyra. 2UB 3: 17 (1896). BonnierKL 4: 1033 (1924). —
-SYRAD, p. adj. kem. som har uppstått gm förening med kromsyra; förenad med kromsyra. Kromsyradt kali. Berzelius Kemi 2: 90 (1812). VaruförtTulltaxa 1: 428 (1912). —
Spalt K 2882 band 15, 1938