KRAKE kra3ke2, sbst.6, r. l. m.; best. -en; förr äv. KRAKA, sbst.2, r. l. f.
Ordformer
(-ka 1745. -ke 1807 osv.)
Etymologi
[sv. dial. krake; sidoform till KLAKE]
(i vissa trakter) gm frost uppkommen hårdhet (o. knagglighet) hos markyta (på en väg); tillfrusen (o. knagglig) markyta (utan snö); tillfrusen orenlighet (på väg); jfr KLAKE. Juslenius 314 (1745). Weste (1807). Det var ett charmant väder i morse! Starkt månsken och litet snö fallen i kraken! Knorring Ståndsp. 2: 131 (1838). Vägarna .. voro .. hårdt frusna till krake, med djupa hjulspår. Ramsay Barnaår 1: 175 (1904). — jfr PIP-KRAKE.
Ssgr (i vissa trakter): KRAK-FÖRE, n. ”krakigt” väglag; äv. konkret. Skona kamparne .. i detta fördömda krakföre! Topelius Vint. I. 1: 193 (1859, 1880). Fröken Mariannes fotsteg ljödo hårt mot landsvägens krakföre, där vita isytor knastrande brusto i hjulspåren. Wærn-Bugge Herrskap 163 (1926). —
-RESA, r. l. f. (tillf.) resa i ”krakigt” väglag. ASoldan (1840) hos Aho Soldan 34. —
Avledn.: KRAKIG, adj.2, förr äv. KRAKOT, adj. (-ig 1807 osv. -ot c. 1716. -ug 1745) (i vissa trakter) om markyta (på väg): tillfrusen o. knagglig (utan snö); äv. om väglag. Hiärne 3Hdskr. 11 (c. 1716). Då vägarna voro krakiga, fick man svårt mjälthugg af vagnens hårda stötar. De Geer Minn. 1: 16 (1892). Knaggligt, s. k. krakigt, väglag. SD 1896, nr 203, s. 7.
Spalt K 2630 band 14, 1937
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se