Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLOTTA klot3a2, äv. KLUTTA klut3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (ASScF VIII. 2: Minnestal 14 (cit. fr. 1822), FoU 15: 54 (1902)); jfr KLOTT.
(nästan bl. i Finl., vard.)
1) handskas l. syssla med ngt klibbigt l. smort (i sht ngt av icke fast konsistens), ”kleta”, ”klena”, ”kladda”, slaska, ”slabba”, spilla; smörja l. söla ner; äv. i uttr. klotta med ngt. ZTopelius (1834) hos Vasenius Top. 2: 34. Man blir inte fin om fingrarna, när man klottar med fiskar och daggmaskar. Procopé Insp. 24 (1915).
2) klåpa, fuska, ”kludda” (se d. o. 8). Porthan var .. en liten välment karl, som blott förstod att klutta. ZTopelius (1845) hos Vasenius Top. 3: 248.
KLOTTA (UT)I SIG10 (0)4 0. till 1: ”slafsa” i sig (ngt smort l. sliskigt). Topelius Dagb. 2: 16 (1835).
Spalt K 1361 band 14, 1936