Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KATAKOMB kat1akom4b, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) underjordisk begravningsplats bestående av ofta vidlyftiga, stundom i flera våningar löpande, i allm. i klippgrunden uthuggna gångar (stundom utvidgade till fyrkantiga rum) med gravnischer i väggarna; i sht användt ss. benämning på dylika av de kristna under de första årh. e. Kr. brukade underjordiska begravningsplatser i närheten av Rom; nästan bl. i pl. Catacomberna wid S. Sebastiano. SvBrIt. 1: 47 (c. 1700). De till klostret (i Kiev) hörande katakomberna. Verd. 1892, s. 266. De romerska katakomberna med underjordiska gångar i flere våningar över varandra. Grimberg VärldH 5: 32 (1931).
2) (i sht i vitter stil) i överförd l. bildl. anv., om ngt som i ett l. annat avseende erinrar om katakomber. Wallin Vitt. 2: 207 (1808). Till en början bidrog isynnerhet Herder, att framlocka det rena epigrammet ur fornverldens katakomber. Atterbom i Phosph. 1810, s. 170. Boklådornas katakomber. Frey 1844, s. 164. Böttiger 4: 27 (1861, 1869). Denna värdenas katakomb, där inteckningar, depositionsbevis och aktiebrev sovo sin sömn i murarnas hundra och åter hundra polerade stålkistor. Siwertz Sel. 2: 142 (1920; om kassavalv). Dens. JoDr. 45 (1928).
-GÅNG; pl. -ar. gång i katakomb. —
-MÅLNING. på vägg i katakomb utförd målning; i sht konkret. NF 9: 72 (1885; konkret). Roosval FornkristK 39 (1933; konkret).
Spalt K 780 band 13, 1935