Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARRA kar3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o).
Etymologi
[jfr östsv. dial. karra (i), komma i kårar (om vinden), nor. dial. karra, krusa sig under svag blåst (om vatten); möjl. urspr.: krusa, göra ojämn, göra skrumpen, o. besläktat med KART, sbst.1]
(i sjömansspr., mindre br.) om vinden: friska i. Vinden började karra. Gyllengranat SvSjökr. 2: 220 (1840). Björkman (1889; med hänv. till friska i).
Särsk. förb.: KARRA I10 4. (i sjömansspr., mindre br.) = KARRA. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Schulthess (1885).

 

Spalt K 614 band 13, 1935

Webbansvarig