Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARBUNKEL karbuŋ4kel, äv. (numera bl. ngn gg i bet. 1) KARFUNKEL karfuŋ4kel, r. l. m.; best. -n (JGOxenstierna 5: 306 (c. 1817) osv.) ((†) -kelen Rinman JärnH 683 (1782); -klen Forsius Min. 97 (c. 1613), Fosz 426 (1621)); pl. -klar040 (Block Pest. 80 (1711) osv.) ((†) -kler Hes. 28: 14 (Bib. 1541), Lundberg HusdjSj. 84 (1868)). Anm. Den lat. ack. pl.-formen carbunculos förekommer hos BOlavi 114 b (1578).
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. i poetiskt spr.) benämning på vissa ädelstenar av röd färg (som förr troddes skina i mörkret ss. glödande kol), särsk. om (vissa slag av) rubin l. granat. VarRerV 51 (1538). Lælius Bünting Res. 1: 221 (1588). Enär en blodröd lågande Orientalisk Rubin går öfver 20 karats vigt, kallas han Carbunkel. Wallerius Min. 115 (1747). Atterbom i Phosph. 1810, s. 11. Och Heliga modren tog mildrik emot / Mång ädel karbunkel, mång doftande rot, / Den hyllande enfaldens gåfvor. LHammarsköld Därs. 1811, s. 441. Strelow berättar, att två karbunklar voro i muren af S. Maria kyrka (i Visby) infattade, hvilka om natten lyste så klara som solen om dagen. Brunius GotlK 1: 191 (1864). Sätherberg Blomsterk. 90 (1879). Fornv. 1926, s. 413.
2) (i fackspr.) ädelsten slipad med kullrig översida utan fasetter o. med rund l. oval omkrets; äv. om denna slipningsform. 2UB 5: 245 (1902). SvUppslB (1933).
3) [eg. bildl. anv. av 1] med. elakartad böld, brandböld. Schroderus Os. 2: 462 (1635). Pestkål eller Carbunklar .., thet är brinnande, kring sig frätande, illa artade Sår, föga bättre än kalbrand. Block Pest. 67 (1711). Karbunkel .. är, anatomiskt betraktadt, en förening af flera tätt invid hvarandra stående furunkler. Hallin Hels. 2: 737 (1885). Karlfeldt FlBell. 89 (1918). — jfr MJÄLTBRANDS-KARBUNKEL. — särsk. (vard.) oeg.: stor, eldröd finne; jfr BRÄNNVINS-FINNE. Polyfem I. 35—36: 4 (1810). Dalin (1852). Östergren (1929).
(3 slutet) -NÄSA. (vard.) stor, eldröd näsa, ”brännvinsnäsa”. En apothekare .., som han kallade Nasenblom för den stora karbunkelnäsan. BL 6: 46 (1840). Didring Malm 2: 274 (1915). —
(1) -POESI. [efter t. karbunkelpoesie] (numera föga br.) svulstig poesi (som bl. a. omtalar karbunklar o. andra ädelstenar); användt om för nyromantiken karakteristisk poesi. Polyfem III. 47: 3 (1811). Jag har med glädje hört, att Atterbom börjat öfvergifva Karbunkelpoesien. Tegnér (WB) 2: 427 (1813). Östergren (1929). —
(3 slutet) -PRYDD, p. adj. (tillf., skämts.) Med sitt karbunkelprydda och rödfnasiga ansigte. Wacklin Minn. 3: 12 (1845). —
(3) -SJUKA. (numera knappast br.) veter. form av mjältbrand som kännetecknas av mjältbrandskarbunklar. Lundberg HusdjSj. 75 (1868). Bohm Husdj. 158 (1902). —
(jfr 1) -STEN. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. i poetiskt spr.) = KARBUNKEL 1. Hennes öghon äro klare som karbuncher stenar. Visb. 1: 78 (1573). Schroderus Os. 2: 748 (1635). NoK 29: 158 (1924). —
(3) -VATTEN. [jfr t. karbunkelwasser, nylat. aqua carbunculi] (†) farm. visst slags läkemedel i flytande form som bl. a. användes till fördrivande av bölder. Palmchron SundhSp. 360 (1642). ApotT 1739, s. 74. —
Spalt K 544 band 13, 1935