Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ISLÄNNING i3s~län2iŋ, äv. ISLÄNDING i3s~ län2diŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-länding 16971929. -ländning 1849. -länning 1886 osv.)
Etymologi
[jfr d. islænding, isl. íslendingr; avledn. av ISLAND]
invånare på Island, isländsk man l. kvinna; jfr ISLÄNDARE. Peringskiöld Hkr. 1: 306, 602 (1697). Munch FsvFnoSpr. XXX (1849). Linder Regl. 163 (1886). Islänningen .. är ej köpman af naturen. Klinckowström BlVulk. 2: 3 (1911).

 

Spalt I 1223 band 13, 1933

Webbansvarig